Jag tänker inte ge min in i debatten ,utan bara ge några synpunkter, så detta får bli ett inlägg.
 
En av sakerna som jag verkligen uppskattar med Anbytarforum är att jag ständigt lär mig så fruktansvärt mycket om allt möjligt. Så även i den här tråden, t ex  Jojje Lintrups inlägg fredag den 14 maj 2004 kl. 10.57, och det mesta av Johan Brandt t. Gr., och Ralf Palmgren för att nämna några. Dessa frågor och liknande övergripande hade jag gärna hade sett diskuteras mer, och jag hade läst det med stort nöje så länge som inställningen varit respektfull som hos de flesta här varit, och utan översittartendenser där någon har svaret och andra ska tiga, eller bestämmer vad som är rätt och vad som är fel.  
 
Något som jag reagerar på däremot är inställningen till det fina och det fula. Ingen ska behöva be om ursäkt för sina anor eller sin härstamning. Men det verkar alltid bli denna polarisering. Ralf Palmgren ska inte gång på gång behöva påpeka att han är lika stolt över sina vanliga anor som av de högadliga. Detta är ett fenomen som jag märkt av andra på annat håll och det gör mig väldigt arg, för aldrig har jag märkt något översitteri hos de som verkligen har fina anor, någonsin (jag skulle kunna skriva romaner om detta, men försöker bärga mig). Däremot får de alltid be om ursäkt och vara övertydliga i att visa andra respekt. Ralf, berätta mer om din högadliga släkt för jag tycker att det är intressant. Dina förfäder har många gånger befunnit sig i maktens centrum, och säkert vet du en himla massa saker som man inte kan läsa i något historieverk. Det finns säkert andra också, även de som inte har Ralfs förfäders position, som har intressanta saker att berätta som är av allmänt intresse, eller av intresse för somliga.
 
Litterärt uppskattar jag Mia Löwgrens inlägg, men visar hon samma respekt som hon kräver?  
 
Man kan inte göra så mycket åt sina anor, eller det liv man fötts till i den mån man nu gör det annat än möjligen omvänt - upp ska ner och ner ska upp för vi är lika mycket värda och dessutom ska alla dö och vi finns ju bara för att våra föräldrar hade sex med varandra. Just idag, från klockan 15.00, beslutades huruvida man ska sätta in livsuppehällande åtgärder till en av mina närstående förfädrar som blivit så senil att man nästan inte orkar själv. Det blir nog inga åtgärder för hon är inte längre. Om ett tag, förr eller senare, kommer kanske maskarna att äta henne appropå Hamlet - om hon inte kremeras. Jag vet hur hon kommer att se ut om ca tjugo-tretti år, för jag lurades att vara med vid en gravöppning på kyrkogården när jag var fjorton år, när de visade mig hur mina förfäder såg ut nu för tiden. Vi ska alla den vägen vandra....
 
En sak som är märkligt med detta forum är att det är en viss motsättning, åtminstone för mig, mellan det privata i släktens och familjens natur, och tillgängligheten i inläggen här (man kan söka alla genom Google). Kanske var det något sådant som Sterner också reagerade på?  
 
Till sist en sak om själva förhållningssättet till andra. Jag tänker då främst på ett par män som fick sina påstådda högreståndsanor inte bara dementerade utan även förhånade. Gud vad jag tyckte synd om dem. Tänk om de blev galna? Jag känner till några fall där fel far står i folkbokföringen, och ingen släktforskare skulle någonsin kunna få fram sanningen om dessa människors ursprung som visserligen inte alls har med dessa personer att göra. Men trots att alla säkert känner till liknande hemligheter var många ändå hätska i debatten här, och visste minsann att dessa män hittade på och gjorde sig märkvärdigare än de var. Kan man inte visa lite vanlig hänsyn? Låta andra vara som de är? Låta folk tro på jultomten om det inte direkt berör en själv?

Ja så kan det vara! Det var typiskt för den tiden: Luther trodde på anspråkslöshet och späkning och sådant. En riktigt god präst med den tidens ideal med andra ord.

Jag är övertygad om att det finns bättre översättningar än mitt lilla försök. Varje ord kan tolkas på minst tio sätt, så varje tolkning blir ett urval. Jag hade läst inlägget om Margareta Eriksdotter, så jag var styrd av den tanken när jag gjorde mitt urval.
 
Man måste sätta texten dels i förhållande till personen som avses, dels i den tid den hör hemma, dels till dem som den är riktad till, dels till vem som författat den. Vad kan avsikterna ha varit? Det är många ord som betonas, och man undrar varför.  
 
I den fjärde raden står det absolut millum tycker jag. Vad gäller den tredje raden, jämför bindingen mellan t och i i etiam. Jag tycker att det står millum i tredje raden också.  
 
Huruvida det ska stå lorij är jag däremot inte säker på: det blev det ordet genom uteslutningsmetoden. Samma sak med ordet därefter.
 
Att det kan bli villa före Burgh är jag inte övertygad om, däremot ser det ut som Lönnius, möjligen Linnius. Auilienij tycker jag heller inte att det ser ut som, för jag ser ett b som andra-tredje bokstaven från slutet.

Rudis kan betyda entledigande och okunnig, osofistikierad, utan erfarenhet. Ordet därefter ser mest ut som lorij, d v s rem el piska.  
 
Jag håller med Heikki om tolkningen av Ole. I betydelsen lukt heter det oleo/olui. Olim kan i formen olle skrivas ille, som har flera betydelser beroende av sammanhanget.
 
Och står det nullum? Jag tycker att det ser ut som millum, tusen, oräkneliga, tusenden.
 
Nedan följer ett alternativt förslag:
 
Första raden skulle jag läsa: Vir rudis lorij e(x) onus alumnus, d v s  en man som inte fått prygel (syndat) utan sörjt för ett fosterbarn.
 
Andra raden skulle jag läsa: Etiam in aperto ole/ille Veritatis, ung. på samma gång som sanningen är blottad är den frånvarande.
 
Tredje: Millum lumen videt Rationis est??, Ljus i tusenden uppenbarar åsikten/räkenskapen/omsorgen.
 
Fjärde: instar mortui millum gust uni sens???, när dödliga i tusenden får känna smaken.
 
Femte: VIRTUTIS possidens, av vad som tillkommer DYGDEN/bara dygdiga el duktiga borde ha rätt till.
 
Visst har stamböcker använts för att tigga ihop pengar? Är det en man som känner sig illa behandlad eller utnyttjad? Eftersom mannen skrivit själv är det otroligt att han säger något så negativt om sig själv som jag först tolkade det (en korkad man som stinker). Min tolkning skulle förklara att så många skrivit under.

Var stamboken någon slags bekräftelse för dem som saknade känd härstamning? Glandius var väldigt aktad om jag inte minns fel, vilket kanske har resulterat i att så prominenta namn finns i hans stambok? Hur ser hans anor ut (det finns väl någon utredning)?

Ser ni att nr 32 har samma fyra vertikallinjer som Samuel Lemnius?! Och i nr 32, står det inte Biug resp Biugh? Bjugg är (en) släkt, från vilken Lillestierna nr 427 härstmmar. Nils Bjugg var slottsfogde på 1500-talet i Stockholm.

Heikki, det står nullum som du sa. Jag ser det nu på bindningen til u :et. Du har också rätt i att det är ett h i båda fallen.
 
Men varför skrevs det så elakt? Fick han bättre omdömen av de andra på så vis?

Han måste ha varit arg när han skrev tänkespråket om hans hustru verkligen var så nära släkt med kungen fastän hon inte blivit adlad eller officiellt erkänd. Det är nog meningen att man ska läsa rudis fastän det står något annat. Man brukade väl inte ange korta och långa  vokaler med bågar och streck? På sidan Heikki hänvisade till, Hector, anges andra betydelser av dessa tecken.