Det är mycket vanligt att man tar efternamn efter orten. När det gäller Vika så förekommer även namnen Runnvika och Rundvika för att skilja från andra orter Vika. Det finns många exempel på detta och vi har t.ex. Sundberg från Sundborn och finns rätt många olika Sundberg. När det gäller Anna så heter hon Holm efter sin farmor som också hette Holm från Holmen i Vika-Hosjö. I Sundborn-Vika är det vanligt att mannen tar kvinnans efternamn om han inte själv har något eller har ett med något mindre betydelsefullt och har förekommit sedan medeltiden. Jag har inte följt upp Anders Nilsson Runnvik var och när han tar sig namnet Runnvik, men han dör på landsvägen 1852 och är då bosatt i Falun.  Jag känner även en som heter Runsvik men vet inte hans bakgrund.

Brodern Olof Jansson är inte skräddare utan alla syskonen är födda i Skräddargården och innan den delades. Skräddaren har jag inte säkert lokaliserat men är troligen på 1600-talet. Självklart vet jag det mesta om den släkten liksom alla andra från Svärdsjö och Envikens socknar. 

JES Steinholz 1793-1848, Erik Mickelsson 1759-1823, Mickel Ersson 1712-1772, Erik Eliasson -1741, Elias Mickelsson 1650-1732 och därefter har jag Mickel Stensson död 1685 med osäkerhet (inte Mickel Ersson). Därefter kommer Sten Jakobsson och därav kommer namnet Steinholz. Därefter finns två olika tänkbara fäder.

Per Jansson med 8 syskon är född i Rönnbacken. Föräldrarna var Jan Ersson 1763-1848 och troligen född i Rönnbacken samt Kristina Olsdotter 1763-1844 och född i Lumsheden. De gifte sig i Ockelbo enligt Svärdsjö vigselbok. Farföräldrarna bosatta i Rönnbacken. Morfar var soldat och lärare i Lumsheden men född i Ovansjö. Mormor från Rog i Stora Kopparberg.

Jag har mycket svårt att tro att namnet har med Sundborn att göra vilket = Sundbornsbyn. Mycket ovanligt att man tar efter en orts slutled. Och skulle det vara så är det mera troligt ursprung från Hobborn, eftersom Björnmyra om jag minns rätt är torpstatus från Hobborn och dess kronojord, varav en blir prästgård enligt donation av Drottning Kristina av jord som Gustaf tog beslag på.


Ursprung genom Bure
   

Det är lite speciellt med anknytningar till Falu gruva och upptag av jord på 1300-talet och både ortsnamn på -täkt och -arv har upptagit på 1300-talet

Danholen eller Danholn

Skomakaren Göran Matsson Östberg och Anna Matsdotter är föräldrar till soldaterna Syrak och Kålhuvud.
Barnbarnet Anders flyttar till St. Skedvi 1809 när hustrun dör i Gallsjön.

Hennes föräldrar är Olof Jansson 1730-1771 och Lisbet Matsdotter 1729-1767 i Österbyn
Hans föräldrar Hans Ersson 1722-1795 och Lisbet Danielsdotter 1727-1784

Jag har forskat fram hennes rötter från Älvdalen och innehåller 340 sidor upptill 22 generationer. Om jag kommer ihåg rätt är det 18 anor till Jöns Svinhuvud som köper Höijens gård utanför Falun 1386. Därmed också släkt med Prins Daniel. Jag gjorde detta till mina artiklar i Dalabygden, där jag berättar om hur hennes förfäder svalt ihjäl. 

Jag använder visserligen mycket sällan ordet torde utan bara böjningarna tôr, torda eller tord.

De inlägg jag har skrivit har jag gjort för att de ska vara tillgängliga för alla utan någon som helst begränsning varken att läsa eller kommentera. Jag (och knappast någon annan heller) har inte gett tillåtelse att Förbundet ska göra förtjänster på mina inlägg. Därför kan det tänkas vara ett brott mot Upphovsmannalagen om Förbundet gör förtjänster på mina (och andras) inlägg.

Jag kommer inte att betala någon obligatorisk avgift för Anbytarforum. Men jag har gjort ett antal inlägg och svarat på ganska många frågor och frågeställningar. De svar jag har gett har jag upphovsrätt på och då är det frågan om någon ska tjäna pengar på mina inlägg. Om jag går fullt ut i den här frågan bör jag kunna begära att mina alla inlägg inte får finnas kvar som gör att Förbundet kan tjäna på dem. Om några resonerar på samma sätt skulle hela Anbytarforum havera fullständigt den dagen avgiften införs.
Visserligen skulle läsandet var fritt, men inlägg kan komma att göras med anledning av mina eller andra som vägrar att betala avgiften. Jag anser inte någon ska tjäna pengar på någons utlämnade uppgifter.

Med tanke på att hon finns i fattigstugan, kan man tänka sig att församlingen (fattigkassan)bekostade begravningen och det är nog mera troligt att hon finns omnämnd bland utgifterna i fattigräkenskaperna. Oftast finns en särskild bok med fattigräkenskaperna ev. tillsammans med lasarettsmedlen. Fattigräkenskaper är tyvärr mycket sällan mikrofilmade.
 
Det är inte ovanligt att särskild kvinnor i början av 1800-talet kan byta namn till/från faderns efternamn till/från patronymikon.
 
Hälsningar
Björn Engström

Vid Arons födelse är Nils Forsner betjänt.
Han mycket väl ha tagit efternamn nyligen och förekommer med paronymikon eller efternamn kanske om vartannat.Han är kanske inte ens nämnd i mantalslängden utan endast antecknad som dräng.
Flyttningarna kan vara täta och det finns risk att han hinner flytta före mantalsskrivningen.
1780 är han troligen så pass gammal att han kan vara befriad från mantalsskatten och finns kanske därför inte nämnd i mantalslängderna.
Bruksfolk kan vara svåra att hitta eftersom de flyttar ofta och mellan olika landskap.
Om du har haft otur kanske de fanns i annat landskap när du gick igenom mantalslängderna.
Mantalslängderna brukar avse året före aktuellt år.  
 
Jag skulle föreslå att du letar i lite udda kyrkoarkivarier.
Nattvardslängder (noggranna anteckningar om nattvard och flyttningar)  
Bilagor till vigselbok
övriga bilagor (flyttningsbetyg)
Kungörelseböcker (vigsel, flyttningar och ev. kyrktagning)
Kyrkostämmoprotokoll (ev. böter till kyrkan)
Protokollsböcker (prästens dagbok och protokoll över byarnas sedlighet)
Dessa kyrkoböcker är mycket sällan mikrofilmade, men kyrkoarkiven innehåller åtskilliga andra handlingar. Hur mycket som finns bevarat är mycket blandat.    
 
Hälsningar
Björn Engström

Baptisterna kunde ha egen kyrkobokföring och möjligen även andra frikyrkliga församlingar.
Därför finns de dåligt eller inte alls antecknade i kyrkans kyrkoböcker.
Tanken var att även dessa familjer skulle finnas antecknade i församlingen. Men barnen kunde bli bra stora innan de fördes in i hfl. eller församlingsbok.
Jag har inte själv stött på någon familj som är utskriven ur kyrkan annat än runt mitten av 1900-talet. Men där finns de ändå antecknade som icke medlemmar i svenska kyrkan.
Däremot har jag hittat några barn som är införda i födelseboken flera år efter födelsen.
 
Hälsningar
Björn Engström

I moderna död- eller begravningsböcker står sällan eller mycket sällan föräldrarnas namn. Men det kan förekomma i församlingens dödböcker. Däremot i SCB-dödböckerna bara småbarns föräldrar ibland.
Övergången från husförhörslängder till församlingsböcker sker omkring år 1900. Årtalen varierar något mellan församlingarna.  
 
Hälsningar
Björn Engström

Vigsel efter 3 lysningar samma dag. I samband med soldaters avmarsch ut i krigstjänst fanns möjligheten att göra 3 lysningar samma dag.  
Vilka bestämmelser gällde kring detta ?
Kunde också vigseln ske samma dag ?  
 
Hälsningar
Björn Engström

Under 1600-talet var det vanligare att kvinnan var äldre än mannen vid mannens första gifte. Andra giftet var de oftast jämnåriga och vid tredje giftet var hustrun oftare yngre och ibland mycket yngre. Mot slutet av 1600-talet och framöver är det vanligare att mannen och hustrun är jämnåriga och senare är oftare mannen äldre även vid första giftet.
 
Det äldre giftermålsmönstret bland allmogen är svårt att konstatera, då man möter dem i de äldsta hfl. är den första hustrun ofta redan död. Men genom en omfattande genomgång av domböcker hittar man många exempel på att den första hustrun är äldre.

Nattfrieri har varit allmänt förekommande under lång tid i åtminstone Dalarna. Därutöver var fåbodvistelse och nattkvarter på vindar och svalar under sommaren ett sätt att undgå föräldrarnas totala uppsikt över ungdomarna.
 
Trolovningen var viktig men det kunde ersättas av vigsel om inte trolovningen har skett. I domböckerna under 1600-talet finns exempel på hur oäkta barn blev äkta genom t.ex. dop och vigsel samtidigt. Många andra exempel på oäkta barn eller till och med barn som borde betecknas födda genom hor kunde förklaras som äkta. Lönskaläge gav mildare dop om de lovade att gifta sig. Möljigen var det trolovning inför tinget  ? Normalt var rabatten 50 %.  
 
Det var viktigt att barnen föddes i äkta säng för att de skulle kunna få arvsrätt efter föräldrarna. Först 1800-talet får barnet arvsrätt av modern om barnet var född oäkta.

Jag har ett fall där en änka gifter sig med en änkling som hade en dotter i tidigare äktenskap. Änkan gifter om sig med en annan änkling. När han blir änkling gifter han om sig med hennes tidigare hustrus styvbarn. Jag brukar säga att han gifter sig med dottern. Detta var tillåtet. Giftet bör ha skett under första halvan av 1600-talet. Dessa släktförhållande finns endast i domböcker, om det inte finns något kyrkligt tillstånd i stiftsarkivet.
Under 1600-talet var giftermål i tredje och fjärdeled inte tillåten utan extra gåvor till kyrkan.
Även släktskap mellan första och andra hustrun innebar problem. Normalt var svägerskor förbjudna led. I ett fall var andra hustrun syskonbarn till första hustrun. I detta fall krävdes tillstånd från biskopsämbetet för att få ingå äktenskapet. Han kunde dock inte vänta på tillståndet utan var sambor ett tag före och blev därfört tingförd.
 
Hälsningar
Björn Engström

I detta fall är det viktigt att titta i orginalböckerna (vigselboken). I församlingsboken bör datum för giftermålet vara antecknade och ibland kan vigselort vara angiven. Det brukar alltid stå vart hinderbetyget har sänts. Vid vigsel utanför hustruns hemförsamling skickas ett intyg från vigselförrättningen till hustruns hemförsamling.  
Om man tittar i SCB-utdragen så finns ibland tilläggs blad som kan vara införda flera år efter den verkliga händelsen (avglömda).

I detta fall är det viktigt att titta i orginalböckerna (vigselboken). I församlingsboken bör datum för giftermålet vara antecknade och ibland kan vigselort vara angiven. Det brukar alltid stå vart hinderbetyget har sänts. Vid vigsel utanför hustruns hemförsamling skickas ett intyg från vigselförrättningen till hustruns hemförsamling.  
Om man tittar i SCB-utdragen så finns ibland tilläggs blad som kan vara införda flera år efter den verkliga händelsen (avglömda).

Ingela  
Det är inte helt ovanligt att bröllop hålls i mannens hemförsamling eller i en tredje församling. Ibland skulle det bli hemförsamling för dem båda men inte säkert. Om man läser bilagorna till vigselböckerna så hittar man ibland olika intyg om ingådda äktenskap eller intyg om lysning som har skickats till brudens hemförsamling. I senare halvan av 1800-talet infördes vigseln även i hustruns hemförsamling oavsett var vigseln skedde och kan därför vara införda i flera församlingars vigselböcker.  
Ibland sker vigseln i deras närmaste kyrka eller prästgård, särskilt när det var lång till den rätta kyrkan. Ibland var det ovanligt att kyrkliga förrättningar (nattvard, vigsel, dop och begravning och ibland särskild förd i kyrkböckerna för främmande församlingsmedlemmar t.ex. Bjursås) gjordes i deras rätta kyrkan.
Ibland finns också anteckningar i kungörelseböckerna om vigsel i främmande församling. Inkomster i fattigräkenskaperna eller kyrkoräkenskaperna anges även i hustruns hemförsamling även om vigseln skedde i någon annan församling.
Jag har själv sett tiotals fall med vigslar i annan församling än brudens hemförsamling.
 
Man bör undvika att påstå att någonting ALLTID sker. Vårt land är stort och det finns många olika seder och bruk. Ibland händer faktiskt det som är omöjligt eller helt olagligt. I Dalarna brukar vi säga att det finns regler för Sverige och andra regler för Dalarna.
Jag har läst väldigt mycket olika kyrkbokshandlingar och annat material som visar hur olika saker kan ske. Det är totalt 100.000-tals sidor av handlingar som jag plöjt igenom i form av originalhandlingar eller mikrofilmat. Mestadels av handlingar rör Dalarna och flera angränsande landskap.

Mellan jul och nyår/trettondan var det nästan bara arbete runt gården. Skogsarbete var inte aktuellt denna tid. Dessutom var det flera arbetsfria dagar. Det förde dessutom med sig otur om lysningen gick över i nytt år, så man skulle skynda sig före årskiftet.
Andra vanliga tider för vigslar var april/maj, midsommartiden och oktober. Även dessa dagar var perioder då arbeten gjordes huvudsakligen hemma på gården och vid tider då olika arbetsmoment löser av varandra.

Det var ungefär som nuvarande kyrkliga högtider. Tredje och fjärdedag pingst var redan borta. Marie Bebådelsedag var helgdag. Tyärr saknar jag almanacka för 1850 och måste använda 1848 och 1852. Johannes Döparens dag var förstås den 24 juni.

I mina trakter (Dalarna) är betckningarna syssling och brylling fullständigt okända. Man kan dock höra uttrycken ibland men då kommer det från någon utböling. I äldre text är de dock helt okända. Det används ofta uttrycket syskonbarn som ibland är svårtolkat, då det kan användas både för syskonbarn, kusiner, kusinbarn och tremänningsbarn.

Bästefar används i domboken under 1600-talet vid renovering av fastebrev, men går tillbaks till 1482 (då bästefar köper gården av en som möjligen kan vara en fader genom patronymikon). Släktskapet mellan köpare och säljare har dock inte angetts, men kan bero på att den då var okänd.
Det finns inga kontakter mot Norge då det är rör Svärdsjö socken. Jag tror själv att det är ett ålderdomligt uttryck som funnits kvar i medvetandet på 1600-talet men användes inte då. Ordvalet tror jag att man tagit för att påvisa det gamla ursprunget. Kanske ett uttryck som användes i hela Skandinavien under medeltiden.

Beteckningen tant har använts huvudsakligen på en ingift släkting om  t.ex. hustrun till morbrodern/farbrodern. Ibland har uttrycket fått ännu vidare betydelse.
 
Uttrycket bästefar kan man hitta även i Sverige i beteckningen för en tidig förfader som är den äldsta kända förfadern. Där jag hittat uttrycket finns ingen specifikation och går tillbaks till en medeltida förfader. Jag vet med andra ord att det är en riktig förfader men det saknas någon eller några generationer från de som är kända i de första skattelängderna.

Betygskataloger för skolorna fördes åtminstone från 1850-talet och kan finnas bevarade i kommunens arkiv.

Det som hänt före 1932, i församlingsarkivet och skolrådsprotokoll eller liknande. Efter 1932 kommunens arkiv. Vissa kyrkliga handlingar har eventuellt överförts till den borgerliga kommunen och kan även finnas i kommunens arkiv.

Under 1600-talet var gifte i 3 och 4 led inte tillåten och böter utdömndes oftast till kyrkan eller de fattiga. Därefter var det giltigt. Gifte i 4:dje led var tillåten. Under den katolska tiden var det ändå hårdare bestämmelser, så 6:te ledet var nog kanske också förbjudet. Men sådan bestämmelser kunde man alltid komma ifrån med pengar endera före eller om det uppdagades efteråt.

Det är inte så ovanligt att det blir fel i dopboken. Flera pojkar har blivit inskriven under namnet Anna. Men i husförhörslängderna heter han något annat. Det allra flesta som fått fel kön i födelse eller dopboken är felskrivningar. Ibland har det ändrats, men många gånger får det stå fel i boken. För Svärdsjö Födelse- och dopböcker förekommer några tiotal felaktigt namngivna från 1600-talet till mitten av 1800-talet.

Jag har en gammal anfader som är begravd i Leksands kyrka (troligen tom kista). Han drunknade i Östersjön under 1600-talet, då båten förliste.

Missionsförbundet hade åtminstone en del föreningar som byter namn till församlingar ofta under 1930-talet.
 
Hälsningar
Björn Engström

Mina erfarenheter kommer huvudsakligen från domböckerna i Svärdsjö tingslag (OBS! ej häradsrätt trots att uttrycket används flitigt, eftersom Dalarna saknade häradsrätter) under den tid jag skrivit ut dem 1590-1723. Men en del kommer också från angränsande socknar och landskap.
I domboken förekommer flera exempel med att tingsrätten godkänner ett giftermål i 3 och 4 led ( jag tolkar att de på ett sätt är tremänning och ett annat fyrmänning) sedan de betalt till prästen. ( jag minns inte om det var till församlingen, prästen eller till de fattiga och jag har inte kontrollerat de olika räkenskaperna om nu de finns bevarade för den tiden.)
Statistik på vigslar är svåra att göra med vanliga släktforskarprogram eftersom vi ofta har kompletta uppgifter för 1800-talet och senare delen av 1700-talet. Men från 1600-talet och tidigare har vi ofta bristfälliga uppgifter och åldersuppgifterna är ibland tveksamma. Dessutom är det ju förhållande vis många flera personer ju senare vi kommer fram i tiden.
En sak är säker att giftermålsmönstret har förändrats från att mannen var yngre än kvinnan till att bli tvärtemot.
Jag slog fram statistiken som jag har själv med urval och fick fram följande:
1500- och 1600-tal 2800 giftermål var mannens ålder 29,1 och kvinnans 28,2 för första giftermålet, men som sagt där är det mycket ofullständigt och onödigt många högre stånds personer som ofta hade något annorlunda giftermålsmönster.
1700-tal 4200 giftermål var medelåldern lika för mannen och kvinnan 27,0
Första halvan av 1700-talet 2000 vigslar mannen 26,8 och kvinnan 27,0.
1800-tal 6000 giftermål 28,2 för mannen och 26,8 för kvinnan.  
   
Björn Engström

Om föräldrarna var ogifta vid födseln blev barnet arvslös, till en början helt arvslösa och senare bara arvsrätt från modern.
visserligen kunde man i vissa fall omvandla trolovningen att gälla som motsvarar vigsel. Även dop och vigsel samtidigt kunde innebära att barnet blev äkta. Det finns också andra lite märkliga förhållanden som omvandlade oäkta barn till äkta. Det fanns tydligen stora friheter för prästerskapet att förvanla ett oäkta barn till äkta. En viktig anledning till att barn är angivna som oäkta beror på att de inte hade arvsrätt och måste därför antecknas i husförhörslängderna för att de inte skulle erhålla otillbörligt arv. Naturligtvis var det kyrkans intresse att alla barn skulle vara födda inom äktenskapet.
 
Tidpunkten för bröllop var ofta i oktober strax före männens flytt till skogsarbete. Från början i form av kolningsarbeten och senare i form av bara skogsavverkningar. Perioden mellan jul och nyår(trettondag jul)var också en period som bara arbete gjordes i närheten av gården och då passade man på att gifta sig och dessutom var det ju många kyrkdagar som kunde utnyttjas även till vigsel. Många vanliga gästabud kunde också bli till bröllopsfester.
Dessutom skedde också bröllop vid andra tider men det var oftast i samband med byte av hemmaarbete och skogsarbete endera av männen eller kvinnorna (fäbodbruket). I viss mån har även tiden omkring bönedagarna nyttjats som vigseldag.
 
Björn Engström

I min närhet finns en människa (=kvinna) som är född 1904 och hon bör ha träffat sin farfarsmor (1820-1908).

Ett olyckligt uttalande av Ted att det är sällsynt med borgerlig vigsel på landsbygden. Det är inte sant utan är ganska vanlig från senare delen av 1800-talet. Nästan alltid är någon av kontrahenterna medlem i någon frikyrka, men inte nödvändigtvis någon sekt. I enstaka fall förekom även när vigseln skulle ske mera hemligt.

Är det inte stanntunna ?
Alltså stående tunna och motsats till liggtunna.
 
Hälsningar
Björn Engström

Oftast är mina källor mig själv och insamlade under 35 års forskande oftast genom muntliga berättelser och i vissa fall även en del lokal litteratur (t.ex. dialektlistor) och uppteckningar. Till en  del kan de vara publicerade i form av egna artiklar.

I alla skattelängder används nästan alltid begreppet Daler (thaler) eller Mark som myntenhet, åtminstone i Dalarna

Det kan avse reducerat jordetal, vilket innebär att den faktiska arealen var större. På bliden sägs inte om det avses reducerat jordetal eller inte.  Jordtalet reducerades efter jordens godhet och sämre jord innehöll mycket mera mark än bättre mark. Troligtvis graderades den bästa jorden till 1 och den sämsta fick graden 50.
 
Hälsningar
Björn Engström

Troligtvis gäller det fattigunderstöd som utbetalades i regel 2 gånger per år. Det betalades från kyrkans fattigkassa som i regel var det en särskild fattigkassa med särskild redovisning. Men ibland kan fattigräkenskaperna och kyrkans räkenskaper vara i gemensamma räkenskaper.
Det vanligaste är däremot att olika personer betalar föräringspeningar till kyrkan i samband med förrättningar som dop, kyrktagning, bröllop eller begravning. Det kunde också betalas när soldaterna är på väg ut i krig eller personer som skulle göra en större resa eller i annat fall där det behövdes ge gåvor för att det skulle gå bra.

Var ifrån är denna bouppteckning?
Det finns många olika måttenheter när det slogar. Det som är gemensamt med dessa mått är att det är skörden som mäts och inte arealen. På bra slogmark behövs mindre areal.
Några exempel på sådana mått jag har mött är:
Hässiegolv
Golv
Hässjeland
Bolmar
Lass
Stack
Skrindland (Skrynnland)
Bergskrinder
osv.
 
Hälsningar  
Björn Engström

I församlingsböckerna brukar det finnas särskilda sidor med sinnessjuka (tokiga), omyndiga och främmande trosfränder mfl. Många gånger finns dessa sidor också i de sista husförhörslängderna.

I och för sig så fanns förstås möjlighet med djupfrysning i någon iskällare, men osannolikt. Konserverade jordgubbar var det nog troligt och då av sorten Abundance som var fast och hård och var särskilt lämplig till konservering. Det enda som hände med dessa var att de blev bleka i färgen, men höll konsistensen väldigt bra. Med lämplig sockerhalt i sockerlagen behöll de konsistensen nästan bättre än djupfrysta. Konservering av jordgubbar gjorde vi in på 60-talet, trots att vi fick frysbox 1959.

Jag kan tänka mig att hjälpa dig med renskrift av handlingarna, mot viss ersättning.  
Kan lämpligen diskuteras per epost bjorn.en@telia.com.

Att transportera ett köp är att överföra samma köp med samma villkor till en annan person.Köpet kan alltså skett via ombud. Men transporterandet kan ske efter en tid, åtminstone under 1700- och 1800-talen kunde transportandet ske efter något tiotal år.

Oftast var det kvinnor som värjde kvinnor från anklagelser och det har ibland varit 6 eller 12 kvinnor och ibland ett antal som låg däremellan.
I något fall lyckades man inte få ihop fullt antal men blev ändå friad. Jag är ganska säker på att jag har skrivit av flera värjningsmål med 6- eller 12-värjningsmän från början av 1700-talet. Senare under 1700-talet blir det enskild värjningsed för att bli friad men det är sällan själva eden svärjs förrän vid nästa tingstillfälle. Nu har jag så mycket avskrivna domar så att det är nästan hopplöst att hitta målen och allt bokstavstroget skrivet så att det är svårt att söka på ord.
Jag för mig att de olika ederna finns formulerad i tingsinstruktionerna från 1600-talet. Tyvärr har jag inte den tillgänglig just nu.
 
Hälsningar
Björn Engström

Jag har inte sagt att det är betydelsen utan mera tankar kring det. Många gånger finns lokala benämningar som inte alltid kan översättas till andra områden.

Vissa nyodlingar kunde erhålla evärdelig skattefrihet, som jag stött på i domböcker. Det är nyodlingar gjord med extra stor möda.

Många tillstånd finns i Församlingsarkiven. Jag har sett några tiotal sådana tillstånd i olika församlingsarkiv.

Olika men och lyten kunde vara anledning till skattebefrielse från kvarntullsmantalspennningen (den tillfälliga skatten som infördes i början av 1600-talet och varade i 300 år). Icke arbetsföra och de som inte kunde försörja sig själva blev då skattebefriade. Dit hörde blinda, döva, handikappade, idioter, sinnesslöa och fattiga. Normalt var det prästen somavgjorde det eftersom han hade kontakt med alla medborgare i socknen. Därutöver kunde det finnas olika anledningar till varför de inte kunde lära sig läsa eller kunna katekesen och därmed inte få rätt att ta nattvarden.

Horsbrott och särskilt dubbelt hor gav ofta så stränga straff att något nytt giftermål blev omöjligt.

Lönskalägen i domböckerna.
I och med att du nämner småprotokoll tyder att det på att du är i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Det är en tid då lönskalägen börjar bli lagliga eller inte tingsförs.
Under 1600-talet eller början av 1700-talet återfinns lönskalägen oftast i början av tingen eller i extra ting.
Alla bötesbelopp brukar finnas nämnda i saköreslängderna. Detta gäller också?böterna till kyrkan. Saköreslängden brukar vara sist i domböckerna. Men de kan också vara dåligt bevarade (åtminstone som mikrofilmade) eller finnas på diverse konstiga ställen.

Den som var närmast släkt till den tidigare ägaren hade bördsrätt att lösa ut hemmanet. Därför gjordes tre uppbud innan fastebrev kunde ges. Under dessa uppbud skulle en närmare släkting ge sig till känna för att kunna få rätt att lösa hemmanet. Man därför ibland se långa släktutredningar i domböckerna som försöker bevisa vem som var närmast släkting till förre ägaren eller den förre ägares som hade ärvt det. I detta sammanhang var både bror och syster lika värda. Ibland blir någon skyldig att lösa in sin jord för att uppnå tillräckligt stor egendom och då var den störste ägaren eller delägaren närmast att lösa ut de övriga. Oftast skedde dock efter delägarens död.
Uppbuden kungjordes i kyrkorna i närheten för att ge alla samma lösningsrätt.  
 
Hälsningar
Björn Engström

Barn födda före äktenskapet kan ha varit trolovningsbarn och därmed inte oäkta.

Alla domböcker finns på respektive Landsarkiv, via AD kan man beställa filmning av domboken för en avgift och finns därefter tillgänglig där.

Jag har följt upp många dömda personer i kyrkböcker, mantalslängder eller andra domböcker och kunnat konstatera att de har överlevt och levt lång tid därefter. I en del fall har jag bara stött på dem några årtionende senare. Det enda dödsfallet till följd av gatulopp omnämns i en dombok något år senare eftersom det var före bevarade kyrkbokföringen.  
Många bestraffningar som sker istället för böter finns bara antecknade i saköreslängderna och i alla fall finns många fler bestraffningar antecknade i saköreslängderna än i själva domboken.
 
Jag har till och med stött på en fastställd dödsdom i hovrätten som upphävs av tingsrätten. Det gällde ett brott mot barnamodsplakatet och det var ett antal tingsdomar som behandlade detta fall, men slutligen blev hon frikänd av  
tingsrätten.    
 
Björn Engström

Även stöld kunde betyda dödsstraff om värdet översteg en viss summa. Stöld bedömdes hårdare efter upprepning och efter stöld tredje gången betydde det ofta dödsstraff, åtminstone i tingsrätten (eller utanför Dalarna häradsrätt).
Stöld från kyrkor bedömndes oftast hårdare.
 
Hälsningar
Björn Engström

Det kan vara ett mål som stannade vid kyrkostämman eller sockenstämma eftersom det är inte ovanligt att mindre brott behandlas av på kyrkostämma och man diskuterade ärendet där först innan man ev. beslutade att före ärendet vidare till tinget. Särskilt svordomar, ärekränkningar, olämpligt uppförande mot kyrkan eller mot medmänniskor och även snatteri är typiska fall som ibland först behandlades av kyrkan.
Nu verkar det ha blivit till domstol eftersom det skrivs lagförd som normalt tyder på dom. Det går dock inte att utesluta att det är en kyrklig dom som har blivit utdömd.
 
Ofta finns sådana omständigheter omnämnda i protokoll från husfören (inte det vanliga husförhöret utan ett särskilt protokoll där allt skvaller om folkets otillbörliga leverne brukar antecknas by för by och som sällan är mikrofilmat om det finns i behåll) eller kyrkostämmoprotokoll. Böter till kyrkan finns bokförd i kyrkans-, hospitalets- eller de fattigas räkenskaper. Det kan också finnas omnämnda i kungörelseböckerna.
 
Sytningsåtagande och förmånskontrakt som inte följs förekommer då och då i domböckerna och oftast mot svärföräldrarna.
Även om det finns omnämnda i tinget kan det vara mera utförligt behandlade i kyrkohandlingar och i vissa fall även behandling på stiftsnivå.

Normalt skedde ting där brottet skedde.
Tänkbart att det kan finnas uppgifter i kyrkoarkivet:
Bilagor till hfl., husförsprotokoll eller kungörelsebok.

Alla socknar i Dalarna har tryckta byförteckningar som SVAR har gjort.

Dödförklaring innebär att någon person har försvunnit. Oftast skedde dödförklaring för att det fanns arvsdelar som inte kunde delas. Det brukade kungöras i Post och Inrikestidning och efter en viss tid från kungörelsen så blev person dödförklarad om densamma inte hörde av sig eller någon annan kunde göra det troligt att personen levde. Dödförklaring innebar oftast att dödstidpunkten antas vara ett antal år före beslutet.
Det kan vara ide att gå igenom kungörelserna i post och inrikes tidning.

Kan läsas i hospitalräkenskaper som fördes i vissa församlingar, men är bara tillgängligt på Landsarkiven. Jag har läst en hel del av Svärdsjö hospitalräkenskaper och Hospitalet i Falun ägde egendom i Gårdvik som arrenderades av länsmannen. Kan vara delar av det hemman som konfiskeras efter innehavarens kronbrott omkring 1620.

Arvsrätt utövas av de närmast arvsberättigade medan bördsrätt har alla släktingar och den som är närmast släkt har rätt att utöva sin förköpsrätt om försäljning sker till utomstående. Detta gäller bara ärvd jord medan köpt jord kan säljas fritt även vid första arvet. Begränsningar finns ju också om jordinnehavet understiger lagstadgade minstas areal med vissa undantag. Då ska jorden återföras i första hand till sitt ursprungliga mantal oavsett arvsrätt. Normalt fanns överlevnadsskydd och tvångsförsäljning skedde först efter ägarens död. Det är viktigt att skilja på ägd jord och jord med brukningsrätt som kan vara arvsberättigad.

Ett hemman på 3/32 mantal innebär en fastställd skattesats. En gång var det också storlek på hemmanet, men med nyodlingar kan arealen och bördigheten ha ökat avsevärt och oftast förändrades inte skattesatsen vart efter nyodlingar och markförbättringar gjordes. Exempel finns att 1600-talets skattesatser låg kvar nästan exakt lika och med samma brukare i nästan 200 år (Dalarna).

Under en period krävdes att den arvsberättigade själv bevakade sin arvsrätt om barnet inte var antecknad i faderns personakt. En arvsberättigad hade då möjlighet att bevaka sin arvsrätt genom att överklaga bouppteckningen. Om jag inte minns fel var det ett års klagotid av den anledningen.

Det är stora variationer från olika delar av vårt land. I Dalarna med lite speciella regler var äganderätten begränsad till 1/8 mantal medan övriga delar av landet var gränsen 1/4 mantal. Ägande av jord kunde inte fråntas arbetare i Falu gruva och möjligen gällde det även Boda koppargruva i Svärdsjö. Normalt tilläts ändå delningar av jorden om ingen begärde inlösen av jorden. Däremot kunde reglerna tillämpas vid försäljning av jord utanför släkten och även inom släkten. Ofta finns speciella utredningar om vem som var närmast bördig till jord som såldes med flera köparintressen inom släkten. Då vägde det ursprungliga mantalet stor betydelse. Byte av jord kunde ske vid sidan om olika regler om jordägande och flerstegs byte av jord kunde ske utan uppbud. Även skulder och särskilt om jorden var pantsatt kunde regleras genom mark och även då kunde jorden byta ägare utan normalt uppbudsförfarande.
 
Vid dödsfall gjordes bouppteckning och en delning av egendomen till arvingarna. Då delades all egendom efter helt rättvisa former, vilket kunde innebära 1/8 i härbret, 1/4 i hästen, ½ i en ko osv. Även jorden delades men man undvek oftast att dela hela åkrar utan man valde oftast att behålla hela åker- och ängsstycken. Ofta bestämdes redan vid bodelningen vem som skulle överta gården och delningen gjordes därefter. Dessa delningar var oftast en ren pappersprodukt och olika delar såldes inom släkten så att en blev ägare av hela egendomen. Ogifta syskon kunde behålla sina jordedelar och lät ett syskon bruka jorden mot avrad (arrende eller ränta) och kolskatter. Sedan de dog delades det och det innbar att den som brukade gården eller dennes ättlingar fick ytterligare jord som arv.  
Ofta bodde föräldrarna kvar på gården och sköttes av ett barn och som förskott på arv fick de sytningsersättning (fastställdes på tinget) så länge de levde och fick avräknas från den egendom föräldrarna ägde. Ibland om föräldrarna levde länge kunde gården vara i barnets ägo vid dödsfallet. Även om värdet inte räckte till, blev barnet skyldig att föda och kläda samt ge föräldrarna en värdig begravning.
 
Det är inte så ovanligt att bostadshuset ägdes av flera syskon och det har förekommit många fall då ett syskon har tagit sin del av huset och tagit med sig till sin gård. Byggnaderna var ju då lösegendom och var inte bunden till marken.  
 
I Hälsingland var det vanligt att gårdarna inte styckades sönder utan oftast äldsta sonen övertog gården i sin helhet och därigenom bildades de stora hälsingegårdarna.
 
De gamla arvsreglerna att broder ärvde dubbelt mot syster tillämpades inte helt och hållet utan lokalt delades det lika. De lokala variationerna är ganska olika och hör delvis samman med de gamla landskapslagarna som mer eller mindre behållits i vissa delar om inte enligt den gemensamma lagen men åtminstone som vaneregler och särskilt arv kunde ske om alla parter var överens även om det inte alltid stämde överens med lagboken. Däremot var det viktigt att fattigprocenten betalades vid dödsfallet då egendomen bytte ägare eller efter boteckning som gjordes vid överlåtelse när fortfarande föräldrarna levde.

Innan en änka eller änkling skulle gifta om sig, måste det uppvisas avvittringshandlingar (om det fanns barn som skulle ha fått sin del i arvet) innan det kunde bli något nytt giftermål.

I Kristoffers landslag 1442 stadgas att humlegårdar ska anläggas av alla bönder och landbor med 40 stänger. År 1474 förhöjs kravet till 200 stänger, vilket också påtalas i 1734 års lag då humlegården skulle anläggas med 40 stänger per år tills man har uppnått 200 stänger.
Denna skyldighet finns formellt kvar till den 20/11 1860 då en kunglig förordning upphäver kravet. Långt tidigare var skyldigheten i praktiken upphävd.
Det kan hända att just gästgivargårdar behandlades strängare än övriga gårdar och man krävde att åtminstone de skulle följa lagen.
Norröver och bland mindre gårdar har kravet på humleodlingar inte tillämpats i samma utsträckning. Därutöver kan lokala förordningar ha haft speciella krav.
Genom hushållningssällskapen gjordes många olika odlingsförsök av humle vid mitten av 1800-talet. Olika gödslingsförsök med bl.a. risning gjordes. Man importerades mycket sticklingar från bl.a. Tyskland och Polen som utdelades gratis på 1880-talet i Uppland.
 
Hälsningar  
Björn Engström

Normalt följer bomärket gården och inte folket. Inte ovanligt att bomärket kan bli upp och ner eller även spegelvänt. Delningar av gården innebär ofta att man gör ett tillägg till det ursprungliga bomärket, medan ursprungsgården behåller sitt gamla.  
 
Hälsningar
Björn Engström
Enviken

Det förekom ju att en gård kunde ligga i 2 län och landskap. Den jag känner mest är Svangården i Getryggen Alfta/Rättvik. Vid ett tillfälle byter gården län utan att flytta  Numera för ca 20 år sedan har länsgränsen justeras så att hela gården ligger i samma socken och samma län. Förutom huvudförsamlingar figurerar även 2 kapellförsamlingar. I den ena kapellförsamlingen Svabensverk och själva bruket finns flera fastigheter med samma fastighetsbeteckning men ligger inte bredvid varandra men i olika län. Nu är det löst genom att fastighetsbeteckningarna alltid har kommunnamnet först.

Det är bara de två första siffrorna som hade lokalanknytning. Tredje siffran är beroende på kön. Man udda siffra och kvinna jämn siffra. Sista siffran är kontrollsiffra och tillkom senare. Personnumret gällde vid bostadsort när personnumret infördes. Nyfödda fick personnummer efter födelseort eller moderns bostadsort.
 
Hälsningar
Björn Engström

Hellre två med egentliga Dalarna och Dala-Bergslagen.

Länken angående härader är Wikipedia och som vanligt inte riktigt korrekt och är ofullständigt.

Lokala adresskalendrar (landskap eller region) brukar ha uppgifter om enskilda näringsidkare sockenvis. De gavs oftast ut från slutet av 1800-talet (de äldsta jag sett är från 1870-talet) och en bit in på 1900-talet. Lokala länsbibliotek och Länsmuseer brukar ha åtminstone vissa år av kalendrarna, men borde väl också kunna lånas via fjärrlån eller att få kopior på aktuella sidor.

Alla i min byggd vet vad en räv är och många använder dem ännu idag och den är alltid enhjulig. Om de har två hjul är det en lisskärra som normalt har två skaklar, eller flâkâ. Lisskärra kunde användas för transport av skämsat hö och annars förståss på hävlar eller i stillkunt.

Ett typiskt årder eftersom det saknar vändskivor. Relativt ungt och troligen från början av 1900-talet.

Den enda skillnaden var att det hade ganska kort skaft. Jag var inte så stor då och jag minns inte vem som hade redskapet med sig. Jag tror att själva kulan var dimensionerad för ett visst avstånd. Ett långt skaft skulle kunna ha använts för port- eller luckgångjärn på andra våningen.

Riktningen görs utan port och det är ju viktigt att avståndet för det övre och nedre gångjärnet är lika. Det kan hända att benens grovlek på riktaren är anpassad för en bestämd storlek på gångjärn. Normalt är timmerväggens del av gångjärnet islaget rakt in i timret och avståndet ska vara så att ringdelen (porten) av gångjärnet går att sätta på.

Jag tror det är en gångjärnsriktare. Jag själv använt sådan och utseendet är likartad förutom själva handtaget.

Från början fanns det oftast ett bostadshus, bryggstuga och ett stes på gården. Under vintern används bostadshuset och när det behövdes bryggstuga vid några tillfällen. Sommartid lagades all mat och olika långkok i form av missmörskok i stes (som var en enkel byggnad med jordgolv och 3-4 väggar och en öppning i taket där röken kunde gå ut).
När bruket av stes försvann började det byggas sommarstugor som ofta kom till och blev sommarstuga när det byggdes en ny stuga på gården. Sommarstugan hade en enklare standard och det hade enklare inredning och det var inte så noga med städningen.  
 
Förr var det vanligast att köket låg på norra sidan av huset men har alltmer blivit flyttat till södra delen av huset. Därför fanns det ändå större anledning att flytta till svalare byggnad under sommaren.
Under 1800-talet börjar ofta nya hus att byggas med källarvåning under och där fanns också ett sommarkök eller stenstugu. Sommarköket var svalare eftersom det låg i markplanet och det hade ofta stenväggar.
 
En flytt till sommarstuga eller sommarkök innebar ofta närmare till källare och svalare utrymmen. Ibland blev det också närmare till vatten och ladugård. Ofta var det enklare att gå ut och in och ofta var det en diskplats utomhus.
 
Sommarstuga som begrepp är inte vanlig förrän under 1800-talet och mer mot mitten av århundradet. Man använde istället gamla och nya stugan.Bland stadsbor förekommer det dock redan på 1600-talet och då var det en normal gård som användes under sommarhalvåret.
 
Möjligheten att städa vinterutrymmena var en anledning att flytta därifrån under vintern. Men det blev nog snarare en anledning under senasre tid. Det var nog i första hand av praktiska skäl man flyttade till sommarstugan eller stenstugu.    
 
Här i Svärdsjö Enviken flyttas det fortfarande ut eller ner i stenstugu.
 
Björn Engström

Förr ville man kunna förklara olika händelser som skedde och då kom diverse olika goda eller onda väsen som en typ av naturreligion. Även efter vårt lands kristnande fanns ett behov av dem. Nu är vårt land gudlöst och sunt liv med kristen livsåskådning nästan förbjudet. Därför behöver vi inte bry sig och därför finns inget större behov av de olika oförklarliga väsen. Några fungerade bra för att skrämma barnen för farliga saker som näcken i vattnet och många drunkningstillbud undveks.
 
Jultomten är väl en kompromiss av julbocken och den lilla grå tomten (som vakar av gårdstomten med djur och byggnader).  
 
Människa är för mig en kvinna och folk är oftare män. I vår dialekt skulle vi aldrig benämna en man som människa. Det är alltid en kvinna och oftast en människa till en man.  
 
Go Jul å e gâle Gôtt Nytt År.

Skattefri eller som det borde stå skattebefriad betyder att de var befriad från mantalspenningen genom sjukdom (eller fattigdom). Däremot var de sannolikt skattepliktiga för pigans mantalspenning och kanske tvungen att ha en piga som skötte gårdens sysslor och deras uppehälle.
Alla som var sjukliga så att de inte kunde försörja sig själva blev skattebefriade.
 
Hälsningar
Björn Engström

En bekant till mig född 1890 berättade mycket efter sin morfar och vad han fick reda på från sina äldre släktingar. Jag fick därigenom ganska mycket upplevelser från 1700-talet.

Jag vill noga säga att redan från mitten 1600-talet var alla läskunniga åtminstone på landsbygden. Kanske något sämre i städerna med folk som flyttade mera.

Tröskningen skedde med slagor och på 1700-talet kommer tröskvältar på större gårdar och senare under 1700-talet kommer olika tröskmaskiner.
Man tröskade i särskilda trösklador eller i rian som hade täljda golv för att inget av säden skulle rasa igenom trägolvet. I brist på trägolv kunde man använda stenhällar eller också isar (åtminstone finns det många berättelser om tröskning på isen, men det måste vara mycket lämplig is för att inte säden skulle fastna i isen och därför var det nog inte ofta det fanns lämplig is att tröska på.)
I liten skala kan man tänka sig att man manglade ut säden ur axen.
 
Slagorna har lite olika lokala utformningar och dessutom finns det olika utformningar beroende på tidsperiod.  
Lokalt har man även använt tröskklubbor för att tröska och i de allra flesta fall gjordes det på ett loggolv eller möjligen en mycket tilltrampad yta eller stenhäll.
Tröskningen skedde också lite olika beroende på vilket sädesslag det var och vilken typ av säd det var också tröskmetod varierade lite grand beroende på om säden torkades före eller efter tröskningen.
Svedjefinnarna tröskade oftast säden efter torkningen, vilket innebar att rågen var mera lättröskad. Andra torkade oftast säden efter tröskningen, vilket innebar att säden var lite mera hårdtröskad. Det innebar därför att kastningen av säden kunde få uppskjutas till efter bastutorkningen.
 
Lite beroende på hur god kvalitet det var på säden använde man ofta även agnarna till bröd eller åtminstone som kreatursfoder.
Vid nödår var säden oftast frostskadad och då användes hela axet och ibland även delar av halmen för att baka bröd av.
 
Björn Engström

Svedjerågen kan ge mycket stora skörderesultat och det har förekommit att avkastningen var tusenfald. En teoretisk skörd ska kunna ge tiotusenfald i skörd. Men en normalskörd bör kunna beräknas till 10-30 gånger. Under dåliga vintrar med skral övervintring kunde dock skörden nästan utebli, liksom vid besvärliga nattfroster.
Jämfört med vanlig sädesodling som gav bara 3-4 gånger utsädet i skörd, gav svedjerågen (eller tuvrågen)oftast mycket bättre resultat.
Svedjerågen gav inte skörd mer än en gång eller möjligen två gånger på samma jordbit. Midsommarrågen (motsvarande den som odlades på åkermarken) kunde däremot odlas under längre tid men skörderesultatet var troligen något lägre än svedjerågen.  
 
Hälsningar
Björn Engström

Jordbruket var inte bara åkerbruk. I slättbygderna blev ju efter hand den mesta av jorden uppodlad, men även där fanns utmarker.
Harri Blomberg nämner inte alls olika skogsmarker och myrmarkers produktion. Fäbodbruket och svedjeodling var en betydande del av jordbrukets produktion även i södra Sverige. Odling av tuvråg på nybränd mark förekom även i Sverige. Enstaka källor från 1200- och 1300-talen visar detta. Svedjeråg odlas inte bara i Finland. Skörden av tuvråg där svedjeråg var en form var avsevärt mycket större än annan sädesodling. Korntalen kunde vissa år överskrida 100. Men övervintringen kunde misslyckas och därför kunde skörden utebli.
Åtminstone svedjerågen var mer näringskrävande än andra sädesslag. Varianten midsommarråg var sannolikt inte lika näringskrävande. Digerdöden påverkar troligen detta så att svedjebruket avtar genom att så mycket ödemark frigörs och behovet av svedjande minskar och därigenom försvinner även kunskapen om tekniken. I Finland som inte drabbas av digerdöden lever kunnandet och behovet kvar. Därifrån sprids tekniken återigen till Sverige på 1500-talet.
Digerdöden påverkar samhällslivet oerhört mycket och en hel del kunnande försvinner. Dels genom att behovet blir mindre genom att folkmängden blir så pass mycket mindre. Men även försvinner de kunskapen genom att så stor andel av befolkningen dör.  
 
På olika sidvallsängar användes ofta bruket av att skörda vartannat år eller att genom göra fördämningar låta översvämningar gödsla markerna.  
Allt hö skördas på olika typer av ängsmark. På slättlandet i större del av fasta ängsmarker. Ju längre norr ut desto större andel sidvallsängar och myrslogar. Bete på ängsmarkerna får anses ha skett i mycket liten utsträckning. Skillnaden mellan norra och södra Sverige var stora. Skogsbetet var den dominerande även i södra Sverige.
 
Detta får ses som en lite kortfattad komplettering. Men kontentan är att skogen var en stor del av foderproduktion, som gav gödsel till åkerbruket.
 
Björn Engström

Protokollen fördes naturligtvis av prästen (kyrkoherden).Det var en typ av ordningsregler kring husförhören. Protokoll har jag bara stött på från 1700-talet. Men det fördes också ibland  en typ av dagbok för husförhör och skriftresorna. Dessa kan hittas åtminstone fram till mitten av 1800-talet, som också skrevs av prästen. Husförhören skrevs ju också tidigare av prästen. Men senare kunde han få hjälp av skriftvärdar.

Ofta fördes protokoll vid husförhören. Dessa är mycket sällan mikrofilmade. Dessa protokoll ger en utförligare bild hur husförhören gick.
Fortfarande finns det många som deltagit i husför, eftersom husförhör pågick åtminstone lokalt in på 1940-talet.

Auktioner var privata handlingar om det gällde lösören och fanns endast som privata handlingar hos auktionist och troligen hos ägarna. Fastigheterna finns uppgifter om auktionsbelopp i fastighetsbok och inskrivningsmyndighet. Om auktion hölls som följd av obestånd kan protokollen vara bevarade av myndigheterna. Brukar ofta finnas hos skogs- eller bruksbolags arkiv.

Många av de gamla traditionerna hade med fruktbarhet och kommande goda skördeår, under nästa solvarv. En särskild halmkärve togs in och därav kommer också halmbocken liksom halmkorset in. Den har dock ett samband med julbocken som var jultomtens föregångare och gjordes av någon utklädd och så att avsändaren inte skulle upptäckas. Den klampade hårt på dörren innan gåvan kastades in (ibland var det även någon sten eller annat skoj) och därigenom har vi fått julklappen.
Halmströdda golv har en uråldrig tradition i norra Europa. I olika uppteckningar behandlas den speciella halmkärven som en gäst och där möts även husbondens arbete med säden och husmoderns tillagning av säden i form av bröd och öl. Det var förr vanligt att hela familjen inklusive drängar och pigor sov på halmen (som kunde vara mycket rikligt) under julnatten.
 
Före jul skulle golven skuras och rengöras och man kan tänka sig att trägolven kunde vara fuktiga och kalla efter skurningen. Genom halmen torkades fukten upp och golvdraget minskade. Lukten av färsk halm är ju heller inte att förakta. Julen var en tid då alla både människor och djur skulle trakteras rikligt. Därutöver skulle man skydda sig mot alla onda makter som var i farten under den mörka tiden.
 
Andra tider på året strödda man blommor eller ris på golvet och det blev trivsammare inne.
 
Det är viktigt att vi bevarar våra gamla traditioner, som vi inte vet varför de uppkommit. Många av våra traditioner har sitt ursprung under förkristen tid. För att göra nya religioner attraktivare har man anpassat dem till gamla traditioner. Jag är inte förskräckt om julens traditioner hör hemma i tider före Asatron.
 
Björn Engström

När särskilda datum antecknas är det deltagande i husförhör och/eller nattvard. Deltagande i husförhör innebär att denne personen var bosatt på orten. Vissa tycks hitta en möjlighet att kringgå husförhör när de lyckas flytta före husförhöret till en annan by där förhöret redan gjorts. Det kan tyda på dåliga kunskaper men innebar nog uteslutning från nattvarden. Deltagande i nattvard innebär bara att personen fanns på platsen denna dag. Oftast utfärdades ett intyg att personen begått nattvarden i främmande församling som uppvisades till sin hempräst. Ibland kan dessa personer vara införda i nattvardslänger för båda församlingarna. I nattvardskladdarna är dock bara faktisk nattvard antecknad. Vid de fyra stora böndagarna krävdes närvaro i kyrkan och även då kunde intyg utfärdas vid deltagande i fel församling. Jag är dock osäker om dett krav var så kraftigt under slutet av 1700-talet.    
Tjänster som vallflicka var ju en sommararbete och behöver inte innebära regelrätt flytt utan kunde göras ändå. Bara husbonden eller fadern skrev ett intyg om rätt att vistas utanför hemmet kunde korta flyttningar utanför församlingen ske utan regelrätt flyttning. En form av utlåning av anställda. Det förekom också att fäbodarna låg i en annan församling och i vissa fall fanns avtal om utlåning av boskap mellan församlingarna.  
 
I övrigt var det nog inte ovanligt att drängar och pigor utlånades särskilt mellan släktingar beroende på behov. Husbondens intyg var en möjlighet utan att faktisk flyttning gjordes. Det är inte ovanligt att barn är födda i nya församlingen innan de officiellt flyttar och ibland även någonstans mellan orterna (särskilt under 1800-talet). Ibland tvingades prästen anteckna inflyttning före en aktuell händelse som dop och dödsfall och är tydligt när folk inflyttar dagen före sin död.

Under kristen tid är ättestupan en myt, men om den existerade före det ?
Däremot kan olika stup ha dödat människor när de fallit utför med flit eller våda.

Om det finns någon lämplig lokaltidning, kan det mycket väl finnas någon notis om det.
 
Om det har uppkommit större skada på byggnader eller egendom kan det finnas i domboken, men endast lagtima domar. Vid den här tiden börjar allmänna brandförsäkringar (osäker på tidpunkt), dels som obligatorisk skatt och för särskilt tecknade försäkringar. Tidigare var det häradets som utbetalade brandstod efter besiktning och värdering av några nämndemän och då finns det omnämnt i domboken. Eventuellt kan det ha blivit omnämnt i kyrkostämmoprotokoll, sockenstämmoprotokoll och andra mera udda kyrkoarkivarier som fattigräkenskaper. Eventuella kyrkoarkivshandlingar finns endast på Landsarkivet.

Om du använder SCB dödböcker så är hans dödsnotis stryken i två av församlingarna.

Björnmötet 1747 var i slutet av september. Där fick en släkting till mig sätta till livet.
Det andra fallet var tidigare under sommaren.
Därutöver finns flera som skadats i samband med björnjakter. Ett fall nämner Karl-Erik Forslund den björnjakt som var vid Bärvallen som då hörde till Linghed och Enviksbyn i Svärdsjö socken på 1830-talet. Samma händelse har även en annan version med andra personer inblandade. Där var det våghalsig bravader som orsakade skadorna av den skadskjutna björnen. Detta fall var på hösten eftersom björnen gjorde stor skada på havreåkrar.
Ytterligare fall med skadskjutna björnar förekommer också.

Normalt finns eller fanns intyg om självmord insända till pastorsexpeditionen. De ska då finnas under bilaga till dödboken om de är bevarade.

Så sent som i slutet av 1800-talet skedde alla begravningar i vigd jord. Förr ordnades ofta urtima ting för att utröna om det var självmord eller inte. Vissa kyrkogårdar hade trappor över kyrkmuren där de som begått självmord och grova brottslingar transporterades, då inte fick gå den vanlig vägen genom grinden.

Lite om lärkträd:
Europeisk lärk har odlats i Sverige sedan 1700-talet. Vanligast i gränstrakter kring gränsen mellan Svealand och Norrland.  
Sibirisk lärk har i stort sett bara odlats under 1900-talet och i liten utsträckning.
Nästan alla odlad lärkträd i Sverige är av arten europeisk lärk och det gäller även hela Norrland.
Det är svårt att skilja de tre odlade arterna som odlas här (inkl. japansk lärk).
Lärk är numera ansett som ett inhemskt träd men det är mycket länge sedan det fanns vildväxande lärk i Sverige.

Om inte kyrkogården är omgjord brukar det gå att hitta äldre gravplatser. Man kan behöva gå igenom gravböckerna och därigenom lista ut exakt läge av graven oavsett graven har någon bevarad markering. Egen forskning på platsen brukar ge bättre resultat än vad kyrkogårdspersonalen kan lyckas med.

De enda gravar som eventuellt är kvar är de som blev begravda i kyrkan. Detta upphörde oftast i slutet av 1700-talet. Lite mer välbärgade bönder hade egna gravar i kyrkan.
Begravningar som gjordes på kyrkogårdarna skedde efter tur och ordning. När nya begravningar skedde plockades de gamla benen upp och lades in i benhusen (där det fanns sådana).
Flera berättelser talar om den vidriga stanken vid kyrkogårdarna. Man hade då plockat upp gamla lik som inte var tillräckligt förmultnande. Kyrkogårdarna var inte stora. De skulle ju begravas innanför kyrkomuren. Många kyrkogårdar hade inte större plats än de fick tvungen att komma tillbaks inom 30-40 år. Var det då år med stora dödstal kanske kyrkogården blev full igen efter bara några fåtal år.
Gravstenar är ett nytt påfund bland allmogen, eftersom de tvingades köpa en gravplats. I det allmänna varvet fick man ligga utan kostnad. Naturligtvis fick man betala för bårtäcke och annat i kring själva begravningen. Graven fick de anhöriga gräva själva och då var det inte så noga med främmande lik.  
 
Hälsningar
Björn Engström

Fanns det någon eldbegängelse förening i området ? Man betalade medan man levde för att få bli kremerad. Om hon skulle ha blivit kremerad kan själva gravsättningen ha gjorts långt senare.
Kremering var då ovanligt, men det förekom och begravningsrutinerna kring kremering var inte så klara. Kanske inte själva jordfästningsakten alls blev noterad utan endast gravsättningen.
 
Hälsningar
Björn

Misstänker att hon inte hade konfirmerats eller åtminstone inte klarade förhören före den vanliga nattvardsgången. Därför skulle hon inte ges samma förmåner som övriga.  
 
Hälsningar
Björn

Där det var långa avstånd till prästen och en mindre begravningsplatser fanns sköttes begravningen utan präst och man lämnade en trätrumma öppen till kistan. Sedan kom prästen och förrättade den riktiga jordfästningen en gång om året. Då öste han de tre skovlar mull genom trätrumman ner på kistan. Därför kan det ta mer än ett år från dödsfall till jordfästning. Detta förekom särskilt i finnbygderna, där det kunde vara mycket långt till prästen.

De första dödböckerna är endast begravningsböcker och de antecknas som döda och begravda där de begravs., Före tabellverkets tillkomst fanns ingen riktig t korrekt folkbokföring och inte i början av tabellverket heller. Först i och med SCB inskicken 1860 fanns en ganska god kunskap var folk fanns och bodde. Döda och begravda i andra församlingar finns endast möjligen antecknade i hfl. eller kommunionlängd och därutöver möjligen i mantalslängder eller avkortningslängder om denne vara ett hushållsöverhuvud.Under 1800-talet ska de skrivas in i den församling de är folkbokförd i även om de dör någon annan stans (från 1860 eler möjligen något tidigare ?)

Det är ju 70 års sekretess och 1944 års uppgifter blir offentliga först efter årsskiftet och därefter någon månad innan uppgifterna finns tillgängliga på internet genom abonnemang (SCB-F)

I gammal folktro ansågs inte andar kunde kommer över vatten och därför skedde äldre begravningar på öar eller näs som gjorde att den dödes andar inte kunde komma tillbaks till sitt forna hem. De som avrättades ansågs knappast vara kristna och då gällde hednisk folktro och därför var det bra om den dödsdömde fick avrättas och/eller begravas/bli liggande på öar som gjorde att de inte kunde gå igen. Sannolikt var det därför vanligt att åtminstone i Kristendomens barndom att avrättningar gjordes på öar eller holmar. Vi har också liknande traditioner där man offrade björnskallar på björnskalleholmar. I lite mera modern tid var ofta avrättningsplatser i sockengränser som kunde användas för flera socknar.

Det kan vara ide att kontroller i bokserien Svenska gods och gårdar. Torpet kan finnas med där och där står ofta byggår. Om det fanns en äldre bostad på torpet så är det sannolikt ingen lantmäteri gjord och nya byggnader kan inte hittas via lantmäteriet. Däremot kan man hitta uppgifter via brandförsäkringar och i taxeringshandlingar.

Storskiftet som skedde hos mig föreskrivs 2 år från slutliga protokollsunderskriften, men utflyttningen blev klar oftast mer än 2 år tidigare. I några fall innan det officiellt hade startat. Laga skiftet sker därefter när skogsmarken delas.

Oäkta barn hade från början ingen arvsrätt efter varken moder eller fader. Modern hade däremot arvsrätt efter sitt oäkta barn. Någon gång på 1800-talet får oäkta barn arvsrätt efter sin moder. Först runt mitten av 1900-talet får barnet arvsrätt efter sin fader även om barnet var född oäkta.
Det finns många olika varianter på när ett barn vart kallat äkta. Några exempel. Giftermål och dop samtidigt under tinget då barnet blir äkta och de slipper böterna för lönskeläge (normalt skulle böterna halverats). Trolovningsbarn. Mannen rymmer undan dödsstraff (för tidelagsbrott), när hustrun skaffar barn med en annan föds barnet oäkta men blir äkta trots att ingen vigsel kan beviljas eftersom ingen vet om hennes man lever eller ej.
Hustrun rymmer till Amerika och mannen skaffar barn med pigan och föds som oäkta, men när skiljsmässan beviljas blir barnet äkta.

Möjligen kan det stå fostrats bakfram. Att det kommer in senare kan komma från kommunionkladdar som inte finns bevarade eller någon andra kyrkoböcker.

Fostras bakfram , vad går det ut på ?
Är det barnuppfostran utan aga, eller ?
I allafall har en tvilling från Bengtsheden i Svärdsjö socken född 1769 fått det tillägget.

Det är inte ens säkert att faddrarna var med på dopet. Enstaka gånger kan man hitta uppgifter om vilka som var ombud för faddrarna. Jag tror därför att det var vanligare med ombud än vad som är antecknat. Särskilt om släkten fanns på större avstånd. Jag tror också att det är olika hur prästerna antecknade faddrarna som verkligen var närvarande eller de som skulle fungera som faddrar. Ibland är faddrarna släktingar och ibland är det lite finare folk som prästmor och länsman.  
I vissa fall misstänker jag också att barnet inte ens var med på dopet. På grund av avståndet kan man fundera om de ens hann till kyrkan på så kort tid. Kanske något av nöddops förfarande var vanligt även för friska barn.  
Modern kunde närvara vid dopet om det skedde i prästgården som nog också var vanligare än som antecknats.
 
Åtminstone i lite modernare tid var gudmor och/eller gudfar (den som bar fram barnet till dopet) viktigare än faddrarna, men de är sällan antecknade. Åtminstone i mina trakter innebar det också förpliktelser att vara gudfar eller gudmor som att ge gåvor vid födelsedagar och konfirmation.

Dopvittnen borde vara närvarande vid dopet.
Däremot var nog faddrar ibland inte närvarande.
Tidvis verkar kyrkböckerna inte skilja på faddrar och dopvittnen. Faddrarna blev ju reservföräldrar om de biologiska föräldrarna dog.

Ibland finns det angivet var dopet skedde som i prästgården och i hemmet. Jag tror dock att många fler dop skedde i hemmen än vad många tror. Jag tror också att många dop skedde i praktiken av någon annan än prästen eller av prästen men utan barn. Sedan bekräftades dopet av prästen i kyrkan. Möjligen skedde dopet av prästen med fader och dopvittnen och/eller faddrar, som sedan följde fadern hem där dopet fullföljdes med vigvatten.  
Det var ju inte ovanligt att man bodde flera dagsfärder från kyrkan och att frakta ett nyfött barn till kyrkan med någon amma känns inte troligt.
 
Prästen kunde dömas till böter om barnet var 7-10 dagar gammalt och det dog odöpt.
 
Jag har stött på när faddrarna har haft ombud för sig. Då borde det även vara möjligt att barnet kunde också ha ombud för sig.

Olika skrönor om fina fäder till barn är avsevärt överdrivna.
 
Barnlösa par kunde nog använda både en dräng eller piga som vikarie för att det skulle komma barn i gården. Detta var kanske också så att alla parter var överens. Några sådana exempel misstänker att jag hittat. I ett fall finns en gammal muntlig berättelse att man anlitade en trollgubbe (sockenlapp) som trollade så det blev barn i gården. I samma by finns fortfarande många med lite mörkare hy.

Kyrkböckerna filmades även hos dispensarkiven och alltså även alla Dalarnas kyrkböcker är filmade till omkring 1890.
 
Hälsningar
Björn Engström

Under äldre tid förekommer att vittnen vittnar om att testatorn har avgett ett muntligt testamente. Jag har läst hundratals testamentes behandlingar i tingsrätten och de flesta under 1600-talet.
 
Testamente som inte är känt vid bouppteckningen ska senast under klagotiden anföras.

Förutom bifogad länk kan tilläggas att fängslad eller intagna på hospital (sjukhus) oftast är skrivna på församlingen. Skogsarbetare var också ofta skrivna på församlingen då de ofta bodde i olika skogsarbetarbostäder utan egentlig bytillhörighet och ibland även utanför församlingen.
 
Hälsningar
Björn Engström

Om en släktforskare säger att man är färdig eller klar i hela eller delar av sin släktforskning, då är han/hon ingen riktig släktforskare. En släktforskning kan aldrig bli färdig. Däremot kan man känna sig mer eller mindre nöjd med resultatet.
 
Jag själv har i stort sett gått ifrån min egen släktforskning, utan arbetare med hela socknars befolkning. Genom detta händer det ofta att nya släktingar dyker upp. Hela tiden dyker det upp nya 7- eller 10-männingar. Som målsättning har jag att försöka hitta alla barn till de som bott i socknarna och vill följa dem till döden. Det gäller också längre tillbaks än vad som man kan hitta i kyrkböckerna.

Yrket bandvävare var vävare som gjorde smalare vävare och skedde mera fabriksmässigt. De flesta kvinnor vävde sin band själv i enkla bandvävstolar i form av en klyka. Det var vanligt att kvinnor vävde band under sin tid som vallpigor och de flesta kunde väva under vandring.
En stor användare av textilier är förstås soldatväsendet. Därutöver köpte oftast borgerskapet sina kläder och gjorde dem inte själva. Finare band av silke gjordes inte i enkla vävstolar. Möjligen är gränsen mellan strumpvävare, bandvävare och snörmakare flytande. Strumporna vävdes oftast och sedan sömade man ihop dem fast det åtminstone i Finland fanns strumpstickare som gjorde militära strumpor.

Han var i behov av skötsel och fördelstagare af gården berättar ju att han får hjälp av gården och inte från det allmänna. Om han inte hade egna barn var han väl i skötsel hos syskonsbarn som också var delägare i gården.

Tummaren vid sågverken är opartiska och klassifierar timret efter kvalitet och kvantitet. Yrket är fortfarande aktuellt men de heter numera virkesmätare och de arbetar åt virkesmätarföreningar som är opartisk från både sågverk och skogsägare.

Besökare har också en liten annan betydelse, för att kontrollera om kaffe och tobaks förbuden sköttes. De försökte provocera brott genom att de försökte köpa tobak och sedan blev det tingssak för olaga försäljning som jag hittat något exempel på. Dessa besökare fanns bara korta tider i bygderna och brukar i bästa fall finnas antecknade i nattvardslängderna men inte i husförhörslängderna.

Besökare vid landtullarna var tulltjänstemän som bl.a. undersökte olika förbud t.ex. förbud att sälja tobak trots förbud. Jag har hittat några sådana fall som har lett till tingsbehandling.
Besökare vara resande tulltjänstemän.
Landtullarna inrättades på 1620-talet och var kvar en bit in på 1800-talet (ca: 1830-40. Det var för transport av varor till städerna där det skulle betalas tull.
 
Hälsningar
Björn Engström

En sockenskräddare (även snickare, skomakare) var befriad från jordeskatter men betalde istället gärningsören. I mantalslängderna är de oftast sist under beteckningen gärningsmän

En sockenskräddar måste ha varit i tjänst hos någon skräddar och oftast hos en skräddarmästare. Men det verkar inte som de gjorde något mästarprov. Men han skulle vara skicklig och kunnig. Tingsrätten, lagmanstinget eller häradstinget godkänner sockenhantverkare åtminstone på 1700-talet. Under 1600-talet har jag bara hittat enstaka uppgifter om antagande av sockenhantverkare. Eventuellt sköttes sådant utanför själva protokollet. Avsägelse från sockenhantverk skedde däremot allmännare även i 1600-talets domböcker.
 
Hälsningar
Björn Engström

I området kring Falu gruva fanns untantag från salpetersjuderiindelningen. I Lumsheden och Österbyn i Svärdsjö socken (som hörde till Falu gruvas undantag) fanns dock korta perioder salpetersjudare bosatta men de hade uppdrag i Gästrikland som inte ligger så långt därifrån.

Jag har följt några rättare och vanligen dör de på sin tjänst. En spontan tanke för din rättare är att han kanske blivit påkommen med oärligheter och därigenom blivit nergraderad.

I sydöstra Europa används Dispsacus sativus Vävarkarda till att använda för kardning.  
Kardborre (Arctium ssp.)är en använd grönsak och medicinalväxt. Jag tror att det är plantering för skörd av roten som avses. För att få bättre rötter krävdes nog omplantering kanske flera gånger för att rötterna inte skulle bli alltför förgrenade. Kardborre är en tvåårig växt som samlar näring i rötterna för andra årets blomning.

Ibland kan titeln ordningsman användas för den som höll ordning på byns sedlighet och ordning. Han skulle sedan rapportera detta till prästen.
Denna tjänst omfattade ett eller flera år.
Han var alltså prästen, kyrkans och kyrkorådets underrättare.

Jag har ingen kunskap om de lokala förhållandena.
Skolundervisning på landsbygden hörde till den kyrkliga kommunen fram till 1932. Det bör finnas uppgifter om henne i skolråds/kyrkorådsprotokoll. De är knappast tillgänglig på annat sätt än på Landsarkivet. Möjligen kan en del material ha överförts till den borgerliga kommunen såsom betygskataloger och det kan vara ide att kontrollera med kommunarkivet.

Från Svärdsjö socken (Dalarna) fanns pedagois åtminstone på 1650-talet. Det var ju en typ av skolmästare. Vid slutet av 1600-talet var alla läskunniga mer eller mindre. En piga som inte har lärt sig läsa , blir föremål för tingsbehandling om hon skulle få begravas på kyrkogården eller ej. Hon hade gjort tappra försök att lära sig läsa och hon levde kristligt , så hon friades och fick begravas på kyrkogården.

De allra flesta om inte alla redan under 1600-talet, åtminstone gällde det Västerås stift genom Rudbeckius. Normalt avlönades läraren genom terminsavgifter på omkring 1 Rd. Fattigkassan betalade avgifterna. I Svärdsjö finns en pedagois sedan omkring 1650. För att få ta nattvarden krävdes läskunnighet.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          

Sjungare förekom i kyrkor där det inte fanns någon orgel. Många mindre kyrkor fick inte orgel förrän långt in på 1800-talet. Han ledde alltså psalmsången. Sysslan kunde kombineras med lärartjänster och kunde vara något av vice klockare.

Inköp av varor och förnödenheter gjordes sällan kontant utan vanligen med betalningsvillkor på 6 eller 9 månader och ibland på ännu längre tid. I vissa fall kunde det krävas borgesmän för inköpen.
 
Hälsningar
Björn Engström

Husman var vanligt bland svedjefinnarna, oftast var det en släkting med djur och byggnader och ibland även jordägare ,men i mindre omfattning. Det var en form av dräng som även hade eget. Vid svedjandet var det behov av mer arbetskraft och husmans systemet innebar att det fanns tillgång till mera folk än vad som var tillåtet att ha som drängar och pigor. Även bland svenskarna förekom det men var inte lika utbrett.

Förr var inte titlarna så viktiga utan de flesta var utan titel om de inte var högre uppsatt tjänsteman eller i något bruk. Under 1800-talet kommer alltfler att få titlar i kyrkböckerna. Visst förekommer titeln bonde men oftast var ingen titel angiven. Lite olika i olika församlingar. Jag misstänker att det blev någon typ av rekommendation att prästerna skulle ange titlar hos alla husfäder. Jag tror att det var meningen att man skulle indela hushållen i olika kategorier, när man skickade in uppgifterna till Tabellverket.
Arrendator är en beteckning på jordarrenden som blir vanlig omkring 1900. Före det var de landbönder som oftast innehöll olika tvångstjänster till jordägaren och detta var hela eller delar av arrendeavgiften. Arrendator var då arrenden av bruk och olika anordningar som kvarnar, sågar och ålkistor. Men man talade också om arrenden av jorddelar när någon var delägare i egendomen oftast genom arvslotter, som hemmansägaren betalade avrad för.
 
Diskussionen om olika torps äganderätt är mycket mera komplicerat än vad som antyds tidigare. Redan under medeltiden kunde kronotorp eller täktegårdsjordar övergå som ägd jord till brukaren. De flesta hade garanti på brukningsrätt och att brukningsrätten kunde gå i arv utan inskränkningar, så länge man betalade jordskatterna. Oftast skrevs kungliga brev på brukningsrätt eller äganderätt och i vissa fall kunde täktegårdsjord bli bergsfrälsejord genom kungliga donationer. Kungliga nedsättningsbrev gav skattefrihet för jordskatterna under ett antal år (som mest 100 år och senare 6 år).
 
Gradering av den odlade jorden gjordes åtminstone när revlängderna för yngre infdelningsverket upprättades (1688-1692). Men även tidigare beräknades skattekraften efter jordens skattekraft och inte bara efter areal.

En hemmansägare äger hemmanet medan en hemmansåbo är åboende på hemmanet, men behöver inte äga hemmanet.

Några förtydliganden eller också ökad förvirring.
Kronobonde kunde vara både kronoskattebonde eller kronolandbonde.
Landbonde är inte riktigt samma sak som arrendator. En landbonde är hårdare bunden till jordägaren än en arrendator. I dag finns bara arrendatorer, men arrendatorer fanns även på 1600-talet.
Det finns också bergsfrälsejord som var oftast ägd av brukaren.  
Kronotorpare börjar användas under Gustav Wasas tid då han gav tillåtelse att uppta ny eller öde jord.  
Hemmansägaren förekom även under 1600- och 1700-talet men var då oftast endast ägare av jorden och hade jorden utarrenderad till brukaren som oftast var en släkting.
Från mitten av 1800-talet börjar uttrycket hemmansägare användas för brukare och ägare av jordegendom. Något senare börjar även uttrycket gårdsägare användas för ägaare av gård utan egentlig åkermark eller med mycket liten åkermark.

Getare var ett enklare vallningsarbete som gjordes av riktigt unga eller gamla. Ursprungligen var det getter och andra smådjur som vallades. Men kan i vissa fall ha utökats till även större djur. Tidigare var det inte tillåtet för för pojkar att valla kor.(pga. risk för att de skulle begå tidelag, som var ett mycket allvarligt brott som nästan alltid gav dödsstraff) Däremot kunde vallpojkar få valla getter och andra smådjur.
 
Björn Engström

Hälftenbrukare är sannolikt en smed som är delägare eller brukare till hälften i t.ex: en spiksmedja. Det är inte säkert att han ägare utan kan även vara arrendator. Även andra hantverksyrken skulle kunna vara aktuella, som kräver någon anläggning men är av mindre omfattning.
 
Hälsningar
Björn

Besökare och särskilt tobaksbesökare for omkring och försökte provocera brott. De försökte köpa t.ex. tobak bland allmänheten när försäljning var förbjudet. I domböckerna möter man dessa besökare och ibland också i kommunionlängder och husförhörslängder och de flyttade omkring mycket. De jag har stött på var förankrade i landtullen.

I många byar fanns det benstampar och fortfarande på 1960-talet fanns sådana i bruk. Där stampades och maldes ben till benmjöl. Benmjöl användes huvudsakligen som foder till djuren och senare även som gödningsmedel. Fortfarande for lumpsamlare omkring och insamlade/köpte upp lump, skrot och ben på 1960-talet Ganska säkert var en bensamlare en som samlade ihop ben hos folk och lämnade till benstampar som gjorde benmjöl som foder/mineralfoder till utfodring av kor och grisar. Bland bönderna samlade man oftast själva in benen för transport till en benstamp eller att de krossades hemma på gården. Men i städerna och större orter borde det ha funnits möjligheter att samla in ben hos en del som inte tog till vara benen själva.
 
Vid många kyrkogårdar fanns särskilda benhus där man samlade ihop gamla lik och en mindre sannolik uppgift för en bensamlare skulle kunna vara en som skötte om hanteringen av människoben och skulle i så fall vara en typ av kyrkogårdsarbetare. Eftersom kyrkogårdarna vara förhållandevis små så blev det ofta att gräva nya gravar där det funnits tidigare gravar. Endast folk i högre ställning hade egna gravar till en början i kyrkan och sedan oftast i närheten av kyrkan och där fick nog liken ligga ifred. Människoben har ju också använts i olika magiska sammanhang.

En skogsfinne/svedjefinne hade ungefär samma kultur som en svensk några hundra år tidigare, så det är egenligen bara språket som skiljer och möjligen att de föredrog granskogar att svedja. Men det blev naturligare då de slog sig ner ofta på nya obrutna marker. Delar av värmlandsfinnarna slår sig ju ner även på tidigare ödelagda marker som ödelagts vid agrarkriser.
Rökstugor berättar ju Linne om från Danmark. Svedjeråg omtalas från Norge på 1200-talet. De hade också flera inslag av shamanism, som troligen funnits också i Sverige under medeltiden. Rönnen som heligt träd figurerar på Gotland under 1200-talet.

Sedan lång tid har samer/lappar haft låg status med sin egen religion. Insamlingen av trolltrummor är ju välkänt för att förstöras. Samiskt språk fick inte ens användas på skolrasterna ända till mitten av 1900-talet.I mina trakter var ju sockenlapparna samisk befolkning med låg status, som skulle skickas bort till Lappland enligt flera landshövdingebeslut. De utförde motsvarande arbetsuppgifter som rackarna gjorde i södra Sverige. Sockenlappar existerade till 1920-talet. Flera nu levande ättlingar efter de sista sockenlapparna (Sveriges sista sockenlappar i Svärdsjö och Lappsveden) vill inte ens prata om sitt lapska ursprung

Johannes Meijer föddes i Österbyn Svärdsjö 1821-08-27 och dör 1867 i Ockelbo hustrun Maria Sofia Löfgren född 1822-12-30 (var?. De var bosatta i Boda Svärdsjö.

Alexander Meijer var född 1824 i Österbyn Svärdsjö och var Kalle Jularbos morfar.

Nästan alla ortsnamn med Svart- har inget med svarthåriga att göra. De är oftast geografiska namn med t.ex. svart vatten. I några fall kan det ha personanknytning och då är nog soldatnamnet eller bergsmansnamnet Swart som bakgrund.  
Många av svartnamnen har ett äldre ursprung än resande-romerna i vårt land. De jag kommer på har troligen medeltida ursprung eller åtminstone 1500-talet.

En vild gissning och spontan tanke när jag såg namnet och läste det som aconitanus är att det skulle ha med växten stormhatt=Aconitum.
Enligt mytologin uppstod växten där Herkules hämtade underjordens hund Kerberus och där hans fradga landade växte den giftiga växten akoniton.
 
Hälsningar
Björn Engström

Fru och Fröken användes inte bara för att beteckna adliga damer utan också andra men det var förbehållet de med hög status. Lokala variationer finns men även i Dalarna och norra Sverige finns det Fru och Fröken, trots att vi saknar adel.
 
Björn Engström

Ämle, ämlin, ämleg?, ämlug?, ämlut och ämlug är ord som jag använder daglig om det mesta.
När det gäller människor eller djur så ser de sjukliga, bleka, dåliga eller eländiga ut.
För olika döda ting är de bleka, urblekta eller dåliga.
När det gäller mat är den smaklös eller utspädd.
 
Jag pratar enviksmål, som är en ålderdomlig bergslagsdialekt från nordöstra delen av Bergslagsområdet.
 
Björn Engström
Enviken

Jag går förstås också ôpp på bôttn eller yvô bôttnô (vinden över övervåningen)samt föjsbôttn, hârbsbôttn eller lirsbôttn.

Nu är jag ingen expert på Gagnefsmål. Min dialekt är enviksmål (60 km från Gagnef) för mig är  
håld = handtag = handle
skimmel = strimma = streak  
snöskimmel är obekant för mig

I äldre stavning var bara T ovanlig utan det stavades TH och det gällde alla ord och förstås även namn. Samma sak med D som ofta stavades DT. I senare rättstavningsreformer blir bokstäverna mera renodlade och TH blir T, FV blir V, HV (HW) blir V och DT blir D. I ännu äldre tid omvandlas U och W till V.

Gränserna har under årens lopp ändrats. På 1200-talet säljs fiskerättigheten i Amungen av Alfta bönder till Leksands kapellförsamling Rättvik.
Gustav Vasa tänkte överföra Alfta till Falun och Kopparbergs län föär att öka kolen till Falu gruva. I mitten av 1600-talet ville Alftaborna till Falun istället för till Gävle eftersom vägarna var så dåliga till Gävle.
Gästrikland har varit delad. De sydligaste delarna har periodvis hört till Örbyhus län (Tierp). En period hörde de södra delarna av Gästrikland liksom delar av Dala-Bergslagen till Sala län.  
Begreppet Järnbärarland omfattade troligen Dalarna, Dala-Bergslagen och delar av Gästrikland.
 
Apropå Ödmården så är det inte den hela gränsen mellan Hälsingland och Gästrikland utan den norra delen av gränsen.
 
Dala-Bergslagsbon
Björn Engström

U.M betyder ur mantal eller utom mantal, vilket innebär att hon är befriad att betala mantalspenningen som kan bero ålder, fattigdom eller inte hade förmåga att försörja sig själv. Kan dock betyda att hon betalar andra skatter.

Normalt betyder förkortningen N.J.S. Nils JansSon.

Olika epidemier brukar finnas antecknade i provicinalläkarnas årsrapporter. Scarlakansfeber och hjärnhinneinflammationer blossade upp då och i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Lokalt inrättades det särskilda lokala sjukstugor och dessa finns troligen i kommunala handlingar. Möjligen kan det där också finnas förteckning på patienterna ?  
Detta var förövrigt ganska vanligt vid olika epidemier t.ex. scharlakansfeber.

Ofärdig är begrepp som betyder att han är eller ska bli mantalsbefriad och slipper därför att betala mantalspenningen. Hur mycket handikappad han är svårt att veta, men det var iallafall så pass att han skulle bli mantalsbefriad.

Penningört kan vara giftig, men de små späda rötterna är inget att äta. Skelörten är också giftig men smaken är bitter och knappast tillräcklig giftig för att dö av. Skelörten var nog mycket ovanlig utanför örtagården vid denna tid.
Stormhatt är mycket giftig och särskilt rötterna. Ett förgiftningsfall beskrivs av Carl von Linnes svärfar med kramper och snabb död.  
Vildpersilja mycket giftig men normalt svagt rotsystem.
Sprängört är mycket giftig och grov rot och växer på fuktig mark vid sjöstränder. En växt som orsakar många djurs (kor) död i Sverige.  
Odört är mycket giftig, men var nog inte så vanlig då som nu.
Jag tolkar texten som åtskillige(??) växter och sannolikt flera olika växter. Det var relativt tidigt på året och ett fåtal växter har börjat så tidigt på året. Stormhatten har inte börjat grönska, men roten kunde tas upp. Flockblomiga växter är dock tidiga växter att grönska (vildpersilja, sprängört och odört). Sprängörten kan vara lite senare beroende på hur kall växtplatsen är. Tibast hade möjligen börjat få omogna bär. Tibastbär är en väl omtalad medicinalväxt särskilt på djur och är mycket giftig. Dödlig dos är ett fåtal bär.          
DEn fleråriga skelört startar sin tillväxt tidigt och det gör också penningört men eftersom den är ettårig är nog den utesluten om inte den hade utvecklats som vinterannuell.

Jag har stött på några tingsdomar där man har använt flugmat (=fluggift). I ett fall dog ett barn av flugmaten. Vilket ämne var det som användes ? Arsenik ? I alla fall hade man köpt flugmat för några ören. Detta gäller början på 1700-talet.
Kan någon hjälpa mig vad det var för gift som användes ?
 
Hälsningar
Björn Engström

En vanlig föreställning var att fallandesot berodde på drickande. Bland annat fick en präst tjänstgöringsförbud efter ett anfall under julottan. Efter mycket om och men måste kyrkoherden acceptera att det var fallandesot, men det måste i alla fall orsakas av sprit. Efter min uppfattning var nog inte hans alkoholkonsumtionen särskilt stor, utan det gällde att hitta en orsak och på hans tidigare platser fanns inga klagomål. Tilläggas kan att det fortfarande finns epilepsi kvar i släkten genom syskonättlingar, drygt 200 år senare.

tydligt osåhr

Det betyder inte att de var inte skrivkunniga, utan hade svårt att skriva sitt namn.

När det gäller Prins Daniels efternamn Westling, kan man verkligen diskutera om det är äkta eller inte. Prins Daniels farfars morfars farfar Hans Jansson tar sig Westerling när han flyttar från Lima till Hanebo. Sedan omvandlas namnet till Westling om det nu var prästen som förkortade namnet eller han själv har jag dålig kunskap om. Med diskussionen om äkta eller oäkta namn måste ju Westling vara ett oäkta namn, när det är förändrats. Nästa oäkta blir när Prins Daniels farfar tar sin mors efternamn

Slag utan åkomma är sannolikt att varken blåmärke eller blodvite uppstår. Vid varje misshandelsmål anges särskilt om blodvite eller blåmärken uppkommer.
 
Björn Engström

Jag skulle tro att det var två icke besläktade syskon som gifter sig.
Genom föräldrarnas flera giftermål var syskonen inte biologiskt släkt.  
Jag har hittat ett motsvarande fall där fadern gifter sig med styvdottern.

Man karôr mä e karo å ärô groft så går å jör ô mä e hârkô å. Ärô grannt kann en å ta hanna å ällô å e spâo.

Ätter är ju ett gammalt begrepp och jag skulle tolka det som någon av N.N.:s förfäders ättlingar. Någon gång börjar ett ätt och när det sker kan ju nu efteråt vara svårt att tolka. För att klarlägga bör man nog ha mycket god kännedom om släkten.
 
Hälsningar
Björn Engström

Jag använder fortfarande uttrycket ägor eller ägorna och då menar jag mina utskiften. Här i Dalarna har uttrycket ägor används före skiftesreformerna och används också där inga skiften genomförts. (Inte helt klartlagt om det har skett något medeltida skifte i vissa delar av Dalarna.)
Ganska säkert har ägor lite olika betydelse i olika delar av landet, men används oftast om egna ägor.

Det står väl väl-lärde som var ett vanligt tilltalsnamn enligt tilltalsnormen och användes för bland annat präster och vissa ämbetesmän (= hantverkare), och ofta tillsammans med andra tilltalsbeteckningar som herr, högt ärade osv.

Utskottsfolk är någon typ av soldater (ev reservregemente) och uttrycket förekommer åtminstone bland äldre indelningsverket (före 1692).
Som soldat var han befriad från mantalsskatten och skall då finnas med i restlängden. Alla avkortningar från mantalslängden skulle ju föras in i restlängden.
 
Hälsningar
Björn Engström

utfattig används hfl. i betydelsen som orsak att bli befriad från mantalspenningen. Alltså åtminstone delvis skattebefriad.
Några orsaker att bli befriad var ålder, skröplighet, blind och andra lyten som påverkade möjligheten att försörja sig själv. Därutöver var även fattigdom och/eller husarmhet en orsak att slippa mantalspenningen. Bedömningen gjorde i huvudsak av prästen och därför finns många sådana uttryck angivna som tex. fattig, blind, ofärdig, tokig och bör befrias (från mantalspenningen)eller um (ur  mantal)
 
Hälsningar
Björn Engström

Angående gråhusgeråd, efter uppräkningen av föremål verkar det vara bara stora träföremål. Alltså sådana som fanns på plats i respektive hus.
Jag skulle också tolka ordet som att det bara föremål som inte flyttades, utan fanns kvar.  
Var inte övriga mindre träföremål skrivna under annat rubrik som t.ex. trä(d)föremål ?  
 
Hälsningar
Björn Engström

Ibland kan begreppen styvmåg och fostermåg vara lite ihopblandade, men vanligen är det en som är gift med en styvdotter. I familjebilden kan det genom flera giften på olika håll vara ärvda styvbarn. Fostermåg är giftr med en fosterdotter, som oftast är någon av fosterföräldrarnas syskonbarn.  
 
Hälsningar
Björn Engström

Stavningsvarianten slija existerar nog inte. Det är nästan omöjligt att skilja på bokstäverna y och ij och det är nog snarare tolkarens feltolkningar som hittat på stavningen.  
I min dialeket har vi sli(j)a = knivslida eller lieslida.
Sly är småbuskar eller telningar
slya är för mig att slå med busklie, röjkniv eller röjyxa undan småbuskar.

Nog har jag sett ett antal domar om hor (enkel eller dubbelt) och lägersmål, utan att något barn hade fötts. Det är dock större svårighet att bevisa och förmodligen fanns många påstådde fall som dock aldrig kom upp på tinget för brist på bevis. Jag har inte sett någon dödsdom för hor utan barnafödande och mot nekande. Inte ovanligt med horsmål mellan soldathustrur, där soldaten var borta och det var okänt om han levde eller inte.  
Några fall har jag sett att barn besovit varandra (av olika kön) och det diskuterades barnens ålder, men dessa konstaterades att de var för unga att kunna begå olagligheter.

Finns några skarp-styttsjôn i mina trakter och där är det skarpa kanter med högre skogsbackar som gränsar till åkern.
Vet inte om det gäller för dig. När det gäller storskifte så har du alltid värde på marken. För din del bör man ha använt den äldre storskifteslagstiftningen och, då bör bästa jorden ha graderingen 50, eller åtminstone höga tal.

Nog re ja mä. En bra kâr rer sä sjâlv.
Re ellr rer är ett ord som jag använder dagligen, liksom många andra i Dâlan.

I samband med klyvningar av socknar på 1600-talet förekom att delar av biskopsjord eller f.d biskopsjord som delvis vara av bergsfrälsenatur överfördes till att bygga prästgård på genom olika donationer. Prästgård kunde därför byggas på biskopsjord eller möjligen f.d. biskopsjord, kronojord, prästjord, och privata donationer.
 
Hälsningar
Björn

Jag har själv ett ursprung i prebendlandbönder från Sundborn under 1500-talet. Det gällde där landbönder under Västerås stift och biskopen.

Dialektordet Pojke sägs och böjs i Enviksmålet (nordöstlig dalabergslagsdialekt)

En pôjk
flera pôjkâr
den pôjtsjin, pôjtsjôn
de pôjtsjan

Sveriges befolkning 1890, bygger på SCB 1890. Det var en sammanställning av befolkningen den 31/12 1890, som prästen skrev av från husförhörländerna och skickade till SCB. Naturligtvis skedde det under några flera dagar och datumet gällde nog inte riktigt säkert.
Det var därför egentligen fel att skriva kvarstående obefintliga 1881-1890. Men var och gjorde väl förteckningen på sitt vis.
Att familjen var kvarstående obefintliga var att någon utflyttningsattest inte hade utfärdats och prästen visste inte var de fanns 1890.
I orginallängden (sällan mikrofilmade) kunde förändringar göras långt efteråt då prästen fick kunskaper var de befann sig.
Det skrevs också lite olika om det fanns en särskild obefintlighetsbok eller om det var en eller flera sidor i husförhörslängden.
Obefintlighetsboken kunde omfatta mycket lång tid, medan anteckningar i husförslängd eller församlingsbok gjordes till nyes när ny bok började.    
 
Hälsningar
Björn Engström

I slutet av 1600-talet infördes en spärr på minsta brukningsenhet på 1/8 mantal och i Dalarna 1/16 mantal (arbetare i Falu gruva ingen begränsning av minsta enhet). De som hade mindre gårdar kunde riskera att någon i mantalet kunde kräva lösningsrätt. Alla pågående uppbud upphörde när reglerna infördes (kanske 1690-talet) och alla uppbud fick börja om på nytt.
Vid t.ex. prästval behövdes gårdarnas skattekraft för att upprätta röstlängder.  
Hälsingland använder beteckningen öresland och olika subbar under huvudhemmanet (t.ex sssss1)
Observera att det är inte arealbaserat utan avkastningsvärde med areal tillsammans med jordens godhet.
Torp byggda på kronans mark blev kronotorpare tills de skattköpt sitt torp och kunde därefter bli enskild bonde. Många nyodlare glömde att skattköpa sitt torp och ibland utnyttjade olika bolag att skattköpa torpet och därigenom kunde de komma över tillhörande skog.

Dopvittnena kunde ha ombud och varför inte kalla ombuden för löftesmän.

Lumra använder jag i betydelsen stelnar eller tjocknar. Det är särskilt i maträtter som innehåller kokade ben som gör att t.ex. pölsan eller inkokad fisk lumrar (alltså blir geleartad).
 
Hälsningar
 
Björn Engström

Likstol/likstod betalades normalt av dödsboet. Oftast lade någon släkting ut kostnaderna och var fodringsägare för summan i boet. Fanns sytningskontrakt var det oftast sytningsförmånstagaren som skulle betala avgiften.
Avgifterna för begravningar bestod av olika poster som ibland slogs ihop.
Klockringning
Gravöppning
Gravgrävning (sköttes normalt av släktingarna)
Hyra av bårkläde
Betalning till prästen  
Särskilda kostnader var det om begravning skedde i kyrkan. Den storleken bestämdes bla. gravplacering, gravstorlek och eventuellt murningsarbete eller andra kostnader som gravhällar.
Fattiga kunde begravas fritt eller med betalning via fattigvården/kyrkan.
Storleken på avgifterna var i förhållande till den begravdes ställning, men oftast uppstod en viss norm som de flesta följde.
 
Hälsningar
Björn Engström

Kölna vill jag översätta till mälthus och användes för att torka malt. I Svärdsjö socken har jag i officiella handlingar hittat 3 olika kölnor. Den sista omnäms i besiktning av byggnader som skulle flyttas vid storskiftet 1858. Omkring år 1854 omnämns en förstörd och icke flyttbar kölna. Det är tydligt att man skiljer på övriga torkhus som rior och torkbastur. I en privat beskrivning omtalas kölna på 1920-talet som beskriver händelser som skedde på 1870- och 1880-talet, där hela processen med öltillverkning beskrivs.  
I prästgården beskrivs i visitationsprotokoll om en kölna (1500-talet ?) och den har sannolikt brunnit ner och en ny har uppförts.

Jag har stött på många kvinnspersoner i min forskning (säkert hundratals) och de flesta är då i kring mina socknar i nordöstra Dalarna med huvudinriktning på Svärdsjö och grannsocknarna.  
Det är huvudsakligen under 1600- och 1700-talen, men troligen även enstaka under 1500- och 1800-talen. Man finner uttrycket i både domböcker och olika kyrkböcker och någon enstaka gång i övriga handlingar. I de flesta fall finns det något oäkta barn men inte alltid, men då har hon haft ett lösaktigt leverne och ibland dödfödda oäkta barn. Under 1800-talet skrivs oftast de istället som bara piga i vigselboken istället för tucktiga pigan (dygdesamma).

K?tjärn är ett uttryck vi använder om olika snickarverktyg för att k?t? till olika träföremål som t.ex. stavar till olika träkärl och motsvarande olika håljärn för att gröpa ur mjölktråg och skålar.
 
Björn Engström

Hårklut hade min farmor nästan alltid och det var flätat hår uppsatt på huvudet. Trollklut var en i hopknyten trasa i form av en boll med diverse magiska innehåll. Klut = knöl.

Endera betalade man gärningsören eller vanliga jordskatter. Brukar vara omnämnd i domböckerna när det ena eller andra skulle betalas,

Gårdsnamnet Gissel finns även i Gårdvik Svärdsjö socken. Jag har tidigare antaget att det skulle vara ett äldre soldatnamn under äldre indelningsriket eller tidigare. Soldatnamn anses inte ha funnits under 1500-talet. Jag tror fortfarande att soldatnamn kan ha använts redan i Gustav Vasas dalafänika. Skriftliga belägg från 1500-talet är mycket litet bevarat.
Helt klart är att soldatnamn användes under det tidiga 1600-talet. Jag har även några idicier som tyder på soldatnamn under slutet av 1500-talet.
Oavsett om det ett soldatnamn eller inte, så finns det ju ett ursprung.
I ordbok över folkmålen i övre Dalarna finns inte ordet gissel med. De enda likartade är girs , gärs och gissa som alla är nedsättande ord.

Det är inte självklart att den äldre är äldre än den yngre. Jag har stött på några gånger att de är ungefär jämngamla och i åtminstone ett fall var den äldre (Gamle) yngre än den yngre (Unge), men de är en äldre och en yngre generation. Det gäller när ett syskonbarn och farbroder har samma namn och bor i egna hushåll.

Det finns faktiskt också en annan betydelse på förläst. När någon har läst olika magiska formler eller besvärjelser för någon eller något som påverkat den eller det i önskad riktning. Kanske inte så allmänt men används åtminstone i Dalarna och Hälsingland.

Många beteckningar i hfl. berättar om olika lyten och men som kunde vara en anledning till befrielse från mantalspenningen. Fånig var en sådan och innebär oftast att person inte kunde försörja sig själv helt och hållet och var därför skattebefriad.

Vi ska vara rädd om våra dialekter och dialektala uttryck. Endera ske'en ha f?lk hemm? å är? nå oknug? så är? främmande äll?r ?m d?m ha kommi utan'en vet åv? förn d?m ä hänn?.  
 
Hälsningar
Björn Engström

Fattig, utfattig, husarm, befriad, ur mantal (u.m.) , fri, tokig, menförd, blind, halt, träben, klen, gammal osv. är utryck som talar om att man är befriad från att betala mantalspenningen. Det var en tillfällig skatt (kvarntullsmantalspenningen) som infördes på 1620-talet och upphörde först vid mitten av 1900-talet. Alla arbetsföra skulle betala denna årliga skatt om de var emellan (14-18)och(60-65) år. Ägare av hemman betalade även om de var äldre. Ev. andra skatter slapp man inte ifrån.
Soldater och vissa ämbetsmän var också undantagna från mantalspenningen.
 
Hälsningar
Björn Engström

Deja uppfattar jag som en sydlig variant av kvinnsperson.
 
Hälsningar
Björn Engström

Från mina trakter (Dalarna) beviljades brandstod efter värdering (gjordes av några ojäviga tolvmän och ibland med länsman) av tingslaget (motsvarar häradet i övriga delar av Sverige). Till Tingslaget betalade alla skatt efter röktal och ibland beviljades extra uttag.  
Det fanns översättningstabeller på alla varor så att det fanns ett värde på de olika sädesslagen. Skatteindrivningen (bland annat tionden) kunde vara fastställd till en viss mängd korn, men kunde betalas med råg istället. Sannolikt kunde 4 kannor säd växlas till dagsverken eller timmer efter årets kurs.