Intressant med Johan Jonsson i Nyland, Per. Varför tror du att det är han? Undrar också över flytten till Hålviken. Hittar inget om detta i hfl i Nordingrå.

Tack, jag hade missat Ragunda AI:4/280. Ja, Sophia har gått under radarn stora delar av sitt liv.
Hennes son Jonas föds utom äktenskap 1830-10-05. I Kyrkås LIa:1 (1758-1844) Bild 1050 / sid 201 finns noteringen: "Sofia Möller, andra gången lönskaläge 1 riksdaler 16 skilling. Olof Olofsson i Brynje lönskaläge 1 riksdaler 16 skilling". Jag har antagit att Olof är Jonas far.

Tack Per och Karl-Göran. Verkar troligt att det är Frösön och att hon kanske bodde i Östberg, Frösön vars sidor saknas i hfl AI:5.
Det verkar som att du Karl-Göran vet mer om Sofia. Jag har kartlagt henne men har luckor 1816 till 1827 då hon dyker upp i Korsta, Lit (Lit AI:6 (1825-1834) Bild 820/sid 72) och ca 1832 till 1857 då hon flyttar från Lit till Ragunda (Ragunda AI:5 (1856-1861) Bild 3170/sid 309). Vet du mer?

Hej igen
 
Debatten om öppna databaser ligger vid sidan om min artikel (http://www.genlit.org/agr/viewarticle.php?id=56). Mitt fel att jag förde in detta men jag ville referera en sidodiskussion som jag haft med tidskriftens redaktör Robert Shaw.  
 
Det som bör diskuteras är innehållet i artikeln som handlar om kvalitetsgranskade resultat i artikelform. Jag kallar mina tankar för ett förslag och så har det benämnts även här på forumet men jag skulle vilja vända på steken och säga att det finns ett förslag om att vi inom släktforskningen inte ska använda vedertagna forskningsmetoder. Vilka argument finns för det förslaget?  
 
Anbytarforum och andra fora kan fungera för att föra fram och diskutera ideer men nackdelen är att vi tenderar att måla in oss i hörn (är lika god kålsupare själv). En mycket bättre plattform för att komma framåt, både med att stöta och blöta ideer där man ger och tar och att framföra praktiska förslag, är att ha en muntlig diskussion. Vi som engagerar oss i kvalitetsfrågor borde mötas under trevliga former för ett seminarium. Jag är övertygad om att det finns duktiga personer som kan organisera ett sådant möte. De kommersiella aktörerna kan kanske bidra med finansiering.
 
Med vänlig hälsning
 
/Lars

PS. Moderator kanske vill sammanföra denna debatt med den som Jonas Magnusson initierade.
Mats, du hänvisade mig till denna debatt som innehåller mycket konkreta och jordnära förslag till en kvalitetstidskrift. Jag vill tillägga att man skulle kunna börja med att detta blir en avdelning i en existerande tidskrift som Släkthistoriskt Forum.  Den springande punkten är om det finns någon efterfrågan från släktforskare att bli publicerade respektive önskan från kunniga personer att agera granskare (det är obetalt men det är det tyvärr till stora delar även i mitt ämne). Om inte kan vi lägga ner iden men om denna önskan finns så kan vi gå vidare och se på finansiering och citeringsdatabaser som SwePub. Jag föreslår studiebesök på existerande vetenskapstidskrifter som ofta har stöd av sina förlag. Jag vet inte om det är blåögt men man skulle kunna be t.ex. ArkivDigital om finansieringshjälp och om de inte vill så kan man fråga varför. Kvalitet ointressant?
(Skriver på en padda vilket är lite knepigt så jag får återkomma med fler ideer.)

Tack Mats och Stefan för kloka inlägg.
 
Innan jag reflekterar över dessa vill jag säga några ord om mig själv eftersom jag är helt okänd i släktforskarvärlden. Jag har sysslat med släktforskning i ett antal år men det är först under de allra senaste åren som jag med den nya tekniken har ägnat mig åt det på allvar. Jag aspirerar inte på att själv bli granskare. Därtill har jag alltför begränsade kunskaper. Tvärtom skulle jag vilja få en kunnig granskning av mitt material och utfallet av denna bedömning vill jag ha svart på vitt. Vi vill alla ha ett erkännande av vårt arbete.  
 
Till professionen är jag docent i medicinsk epidemiologi, författare till 125 vetenskapliga artiklar, granskare och redaktör för medicinska tidskrifter. Jag nämner detta för att visa att jag har praktisk erfarenhet av granskning.
 
 
Några ord som svar till Mats. Jag hotar inte med Josefsson men jag är lite förvånad över att vårt gebit har haft en så lång smekmånad i allmänna media. När verksamheten växer så är det naturligt att den kommer att undersökas också med kritiska ögon.
 
Jag ser att jag inte varit så tydlig som jag velat. Den springande punkten i din fråga är hur granskningsprocesser ska kunna minska problem med källangivelser och hur de får de bort de påhittade antavlorna. I alla vetenskapsområden har det naturligtvis funnits en tid då resultat kunnat kungöras med endast avsändaren som garant för innehållet. Inom alla dessa områden har det utvecklats till dagens system med granskning och där inga andra resultat tas på allvar. Du säger att de, d.v.s. de opålitliga antavlorna, nog lär dyka upp lika frekvent som idag, om inte mer, när eliten tar sin väg och alla de andra en annan väg. Om vi förlänger den tanken, vilka publicerade antavlor skulle du då helst vilja använda i din egen forskning?
 
Ditt alternativa förslag utmynnar i att ge fler goda råd. I alla böcker, handledningar och artiklar jag läst om släktforskning poängteras på ett ypperligt sätt vikten av att registrera och att presentera sina källor men verkligheten är att endast två av de 30 siter som jag undersökt gör detta på ett tillfredsställande sätt. Jag tror att fler goda råd är fel väg att gå. En liten smula av den energi och tid som läggs på dessa råd kan kanske användas till granskning av resultat.  
 
Det finns i flera kommentarer en rädsla för det som jag kallar granskning. Syftet med vetenskaplig granskning är inte i första hand att ge negativ kritik utan att förbättra och att göra resultatpresentationen mer tilltalande och begriplig och naturligtvis att göra forskningen reproducerbar. Varje granskare har som mål att artikeln ska kunna publiceras (men ibland är det tyvärr inte möjligt).  
 
I vårt område kan granskare också göra en värdering av presentationen, t.ex. hur lättläst och intresseväckande den är och hur hemsidans komposition ser ut. Den processen uppmuntrar släktforskare att göra forskningssammanfattningar med övergripande information om t.ex. geografiska områden, yrken, levnadsålder, vanliga sjukdomar och dödsorsaker för släkten. Dessutom kan man lyfta fram ovanliga levnadsöden och speciella händelser. För närvarande är det så att man alltför ofta kommer rakt in i antavlorna utan att få den överblick som gör resultaten intressanta för fler än de närmaste anförvanterna.
 
Ja Stefan, granskning har många problem men som Churchill sa om demokrati: Det sämsta av alla styrelseskick förutom alla andra vi provat. Jag brukar inte ha USA som föredöme i alla avseenden men jag måste igen påpeka att det jag föreslår har varit i praktiskt bruk i många år i detta land.  Det jag föreslår är en organisk process. Om man provar i mindre skala med en tidskrift som erbjuder publicering efter granskning så får man se vilken efterfrågan som finns. Om den saknas så ska jag lägga ner min talan. Annars kan det hela fortsätta med ytterligare någon tidskrift.  
 
En tänkbar farhåga inför denna utveckling är att släktforskarna delas upp i A- och B-lag. Det är riktigt men det är ingen skillnad mot nuläget som flera av er som kommmenterar har visat. En annan vinkling på den farhågan är att granskningsprocesser är främmande för en släktforskningsvärld där samarbete och förtroende är viktiga delar. Man inför något okänt och det kanske inte fungerar. Granskarna är emellertid anonyma inför författaren. Man kan också vända på den oron. Om man för annan forskning anammar släktforskningens nuvarande metoder så innebär det att resultat kan läggas ut på Internet utan föregående granskning. Detta skulle snabbt urarta med opålitliga och därmed oanvändbara resultat som följd. Kan man acceptera nya läkemedel framtagna med en sådan ordning? Ett läkemedel är trots allt viktigare än vem som egentligen var min farmors farmors farmor. Sant, men var ska gränsen dras för när man kan bortse från källkritik och tolerera felaktiga resultat? Är det acceptabelt för vilket år Gustav Vasa dog eller för vilken effekt som Gustaf V:s borggårdstal fick på den parlamentariska situationen? Den som står för åsikten att det är just för släktforskningsresultat denna gräns passeras anser rimligtvis att denna forskning har mindre värde än annan och att man därför inte ska använda allmänt vedertagna metoder.
 
Sveriges c:a 100 000 släktforskare utför (försiktigt räknat) c:a 20 000 årsarbeten varje år. Inom inget annat vetenskapsområde med motsvarande arbetsmängd är det acceptabelt att man använder metoder som ger resultat vars värde är okänt och att man arbetar utan dokumentation och meritering för forskarna. Om inget görs kommer felaktiga uppgifter att spridas och forskningar som bygger på inkorrekta uppfattningar om släktskap kan behöva göras om från början.  
 
Utvecklingen inom alla områden går alltid mot ökad, inte minskad, kvalitet. Som en romersk kejsare sade: Det som görs väl görs tillräckligt fort. Den stora bristen med släktforskningen i Sverige är frånvaro av kunnig och uppmuntrande granskning som inom alla andra vetenskapsområden för forskningen framåt och garanterar dess kvalitet. Sverige har världens bästa källmaterial och det bör hanteras seriöst.  
 
Tack Stefan för din argumentation, som jag instämmer i, att seriös släktforskning är riktig forskning. Det är ett viktigt vetenskapsområde och det förtjänar att tas på allvar och att därmed vedertagna forskningsmetoder används.
 
Jag ser att det ännu inte finns något alternativt förslag förutom att göra som vi alltid gjort, d.v.s. ge goda råd och hoppas på det bästa.
 
Tack igen för att debatten fortsätter.  
 
/Lars

Hej igen Elisabeth
 
Nej, jag förstår hur du menade men det jag menar är att certifiering är ointressant i detta sammanhang. Certifiering krävs inte för peer-review i annan forskning så varför ska vi kräva det? Att ingen certifiering finns i Sverige är inget hinder för att använda peer-review.
 
Annals of Genealogical Research känner jag inte heller till mer än det du skriver. Det viktiga är att det finns släktforskartidskrifter med granskningsprocesser så rent tekniskt kan det inte vara svårt att införa. Som jag skriver så kan tidskrifter med granskningsprocesser söka bidrag från bl.a. Vetenskapsrådet och Kulturrådet för det redaktionella arbetet. Tidskrifterna finns ju redan so what's stopping us?
 
Mvh
 
/Lars

Om inte moderator redan gjort det så flyttar jag mitt svar till Elisabeth till detta forum:
 
Hej Elisabeth
 
Tack för ditt inlägg. Certifiering för att bli granskare för vetenskapstidskrifter finns inte utan det är upp till redaktörer att välja kunniga personer. Det är inget problem att hitta hundratals släktforskare i Sverige som är tillräckligt kunniga. Kan man agera lärare på kurser och fadder för Disgen-användare så kan man granska och ge kunniga och uppmuntrande kommentarer till andra släktforskare.
Sverige har förmodligen världens bästa källmaterial i form av kyrkböcker. Varför kan vi inte bli världsbäst på att utnyttja dessa källor också?
 
Vänliga hälsningar
 
/Lars
 
PS. Jag har i alla fall lyckats med min målsättning, nämligen att starta en debatt.

Sorry för dubbel publicering. Var man presenterar sin släktforskning har väl inget med källangivelser att göra. Det är lika viktigt att göra det om det görs på papper eller på en hemsida. Det är ett ibland tungt arbete att agera obetald granskare men det görs varje dag världen runt av tusentals forskare och forskningen skulle inte fungera utan denna insats. Dessutom är det mycket meriterande. Se på tidskrifterna The American Genealogist och National Genealogical Society Quarterly som har denna granskningsprocess.

Javisst, glömde det. Det är AD Värmdö AI:10a (1815-1820) Bild 300 / sid 23 och det handlar om vart Ulrica Jansdotter flyttar 1817. /Lars

Stort tack, Maud!

Hej
 
En Karolina Stenström födde en oäkta son i Ragunda sn, Jämtland 1856. Själv uppges hon vara född i Stockholm 1826. Vet någon något mer om henne?
Mvh  
Lars Berglund