Slaget vid Lund (1676)

[Ingela Martenius]

Ulf,
 
Innan 1806 refererar titeln kejsare till det tysk-romerska riket. Om kejsaren sedan hade verklig makt eller inte i det området betyder inte så mycket - eller vad kallar Du Charles II eller Louis XVI för?!? Båda var kungar som avrättades av sina undersåtar vilket väl tyder på att de inte heller hade så stor verklig makt, men jag har ännu inte hört någon referera till dem som annat än kung av England-Skottland resp. kung av Frankrike.
F.ö. var en bayersk kurfurste (Karl VII) tysk-romersk kejsare 1742-45 - menar Du alltså att han då plötsligt blev österrikare också?!
 
Jag påtalar också att det tysk-romerska riket försvagades efter 1648; efter detta var det tysk-romerska riket mer att betrakta som ett förbund - men lik f-bannat valdes en tysk kung som kröntes till tysk kejsare.
Vi kan ju jämföra med ett annat, mer aktuellt förbund: EU. Formellt sett är vi i Sverige fortfarande suveräna, men i själva verket gör vi oftast som EU anser.
 
Preussens kung blev så småningom den som utropades till det enade Tysklands kejsare, men det var inte förrän 1871. Det skall kanske påpekas att även det enade Tyskland var (är!) en förbundsstat, där inte alla länderna gick i absolut takt med varandra - och faktum är att Preussen förblev ett kungadöme under kejsardömet Tyskland: alla tre av dessa senare tyska kejsare var även kungar av Preussen.
 
Vad gäller nationalism så har den inget att göra med vilken karriär man kunde göra inom militären; med några undantag gjorde väl snarare utlänningar som senare kom att bosätta sig i Sverige (t.ex. von Königsmarck, Hamilton) de mest lysande karriärerna. Flera karriärvägar var faktiskt öppna för t.ex. bondeståndets söner. Inte heller hade nationalism att göra med att borgerskapet i Stockholm samlade in pengar: någon nationalism var det nog inte fråga om, snarare att hålla borta inkräktare som man befarade skulle plundra staden. Och det fanns säkert frivilliga i arméerna: adelns söner och kanske en och annan borgarson och möjligen någon prästson. Någon nationalism var det garanterat inte tal om utan om chansen att göra karriär; ingen gång är ju karriären inom militären så snabb som då det är krig. Och det är nu en gång så att det trots allt brukar gå åt färre officerare än manskap - en viktig faktor för att bondsönerna skulle tycka att det var mindre attraktivt att gå ut som frivilliga. Dessutom, innan det yngre indelningsverket, så tömdes i princip vissa byar på män, så de få som blev kvar behövdes mer än väl.
 
Kungen sågs överhuvudtaget inte som en symbol för nationen, han sågs som en garant för ordning och reda (inga arméer som plundrade och dödade, en fungerande rättsskipning), för vilket man betalade.
 
Jag påpekar också att nationalismen kom igång iom Napoleon, dvs. i början av 1800-talet, och att man blev riktigt nationalistisk runt sekelskiftet 1900 - vilket också följaktligen ledde till insamlingen till pansarskeppet samt borggårdstalet 1914, som båda har föga att göra med hur det stod till med nationalismen mer än 200 år tidigare.
 
Ingela

[Ulf Sawert]

Hej Ingela. Vad jag försöker säga är: att titeln tysk/romersk kejsare i mångt och mycket bara var en ärotitel - iallefall när det gäller makten över de tyska kurfurstarna. Under många århundraden innehade representanter för det Habsburgska huset ämbetet, således när det heter att man var i krig med Kejsaren (1500-1600-1700-talet) så menas det i 99% av fallen att man var i krig med Österrike/Ungern! I det egna imperiet hade kejsaren en otroligt stor makt men det gällde INTE över de tyska kurfurstendömena. Dessa furstendömen hölls ihop av två saker: de bestod av tyskar och de hade gemensam lagstiftning. Även landet Österrike sågs som en tysk stat...vilket inte t. ex. Ungern sågs som.
 
Den tysk/romerska kejsaren hade naturligtvis stort inflytande genom sitt ämbete och som sammankallande ordförande för de tyska furstendömena men den VERKLIGA makten låg hos KURFURSTEN för respektive rike.
 
Sedan när det gäller nationalismen...du menar väl inte Ingela...att svenskarna inte älskade sitt fosterland före 1800-talet?
 
Vidare menar du att kungen inte var någon symbol för nationen...varför har då de svenska mynten präglats med kungens bild sedan urmines tider (Olof Skötkonung)?  
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Leif Tennare]

Tillbaka till ämnet... Den siste av den adliga ätten nr 316, Stormhatt, Carl Adolph omkom i slaget vid Lund 1676.
/Leif

[Ingela Martenius]

Ulf,
 
Det tyska riket bestod av mycket mer än tyska kurfurstar. Kurfurstarna var de som valde den tysk-romerske kejsaren; de var från början bara sju men utökades så småningom så att de 1806 var 12. Men det finns många fler tyska länder! (F.ö. var vissa av kurfurstarna biskopar och inte alls världsliga härskare.) Vissa av dessa lokala härskare var starka, andra var svaga. Vissa gjorde uppror mot kejsaren, andra inte.
När man talar om att man var i krig mot kejsaren, så var man i krig mot Tyskland och Österrike och Ungern etc. - oftast inte hela Tyskland, men alldeles säkert en god del av det.
 
Nej, svenskarna älskade inte sitt fosterland innan 1800-talet. De hade ingen idé om att det fanns ett fosterland. De var intresserade av att bevara den plats de levde på, de älskade sin gård, sin by, om man så vill. Se bara på hur lätt och ledigt alla bytte land på den tiden; det var ingen som ifrågasatte att t.ex. en hög militär inte skulle vara pålitlig bara för att han råkade vara född i ett annat land, kanske t.o.m. det land man krigade emot.
Läs t.ex. Försvenskningen av Sverige av Ehn, Löfgren, Frykman.
 
Myntutgivning och reglerande av mått och vikt hör till ordning och reda; dvs. kungen garanterade att mynten var vad de gav sig ut för att vara. Se det som en namnteckning på en check - vilket är precis vad det blev så småningom: riksbankschefens signatur på sedlarna, när kungen blivit just en nationell symbol och inte längre en personlig garant.
 
Ingela

[Göran Stenberg]

Om svenskarnas fosterlandskärlek före 1800 se historikern Jonas Nordins lovprisade studie Ett fattigt men fritt folk... (Symposion).
GS

[Bengt Rydh]

Denna diskussion är intressant och handlar ytterst om vilka referensramar och värderingar vi ska använda oss av när vi analyserar ett historiskt skeende. Ibland är det lätt (...jag vet av egen erfarenhet) att hamna i fällan att ta vår samtid som referens. Att försöka skapa andra mer historiska referenser är dock svårt även det då vi aldrig säkert kan veta.  
 
Här följer några exempel som jag snappat upp:
 
När en av mina förfäder, regementsskrivaren Sven Joensson, får en gård i donation av kronan 1649 inleds det av drottning Kristian utfärade brevet:
Vi Christina med Guds nåde Sveriges Götes och Vendes utkorade drottning och arvfurstinna, storfurstinna till Finland, hertiginna uti Estland och Karelen, fröken över Ingermanland...
 
Från denna titel är det uppenbart att drottning Christina anser sig härska över något mer än bara Sverige. Att tala om en nation Sverige bestående av svenskar blir svårt i detta perspektiv.
 
Ett annat exempel, där samme regemenstskrivare är inblandad, kan hämtas ur Västbo dombok HT1657 där kyrkoherde Krok beskyller regementsskrivaren att  han fördröjer knektar ifrån vår arme, som föres och utstyrder är emot våra fiender Jutarna i Danmark. Detta skulle kan kanske tolkas som nationalistiskt där en nation eller åtminstone folkgrupp pekas ut.
 
Min slutsats är att vi måste ödmjuka och undvika tvärsäkerhet. Under alla omständigheter krävs stor försiktighet med de referensramar vi använder.

[Ulf Sawert]

Glöm heller inte bort den västra krigsskådeplatsen i det Skånska kriget! Där härjade general Ulrik Fredrik Gyldenlöwe (1638-1704) omkring i Bohuslän mellan åren 1676-79. Han var oäkta son till den danske kungen Frdrik III och såldes halvbror till den regerande Kristian V. Härav kan vi se att: före 1800-talet så kunde oäktingar till kungar inneha mycket höga poster i staten och de blev ofta upphöjda till grevar - med div. grevskap och slott!
 
I danmark kallades bastarderna för Gyldenlöwe i efternamn medan de bar namnet Gyllenhielm  i Sverige. Det var först på 1800- och 1900-talet som man börjad gömma undan dessa - med åtföljande tragedier för alla inblandade.
 
Jo, Jonas...vet du om Jacob Burenskiöld deltog i slaget vid Lund? Han förde befäl över den vänstra flygeln i slaget vid Helsigborg 1710.
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Ulf Sawert]

Låt mig bara än en gång få rekommendera boken om Nils Bielke (1644-1716)skriven av överläkaren Ingvar Eriksson, utg år 2000 på Atlantis Förlag.
 
Denne Bielke som anses ha en stor del i - som överste för livregemenet - att svenskarna vann slaget vid Lund!
 
I denna bok får man en otroligt fin inblick i hur det svenska näringslivet fungerade under 1600-talet och hur nationen styrdes! Man får även en god inblick i högadelns värld men också i hur vanligt folk hade det.
 
Jag skulle vilja citera några stycken ur boken för att därigenom visa på en annan sida av högfrälset än vad vanligen brukar komma fram...inte minst här på Rötter! Från sidorna 70-71 citerar jag: För de åldriga och allra fattigaste byggde han ett hospital intill Tensta kyrka några kilometer ifrån Salsta. Han donerade en större summa pengar och förpantade två bondgårdar vars avkastning gick till de fattigas underhåll. Han skänkte årligen spannmål till deras försörjning och gav extra tilldelning i samband med utlandsresor och vid hustruns barnsängar. Strax intill hospitalet lät han kring 1670 bygga ett skolhus. Där anställdes en skolmästare som bedrev fri undervisning för både pojkar och flickor. Som förebilder hade han Per Brahes trivialskola på Visingsö, Johan Skyttes i Ålem och Carl Carlsson Gyllenhielms på Sundbyholm. Skolmästaren åtog sig även undervisning av barn vars föräldrar inte hörde direkt under Salsta.
 
Vidare lite längre ned på sid 71: Nils Bielke hade också instiftat ett Stipendium Bielkianum för högre studier, och stipendier utdelades under överinseende av ärkebiskopen.
 
PÅ sidan 286 läser vi följande: Det fanns många unga och fattiga studiosi som fick ekonomiskt och moraliskt stöd hos Bielke. Han var beskyddare åt den faderlöse Karl Bure, betalade hans skolpenning och gav hans informator lön. Många är de unga studenter som blivit delaktiga av Stipendium Bielkianum som delades ut av ärkebiskopen. Men han gynnade även etablerade lärde och forskare: riksantikvarien Johan Hadorph benämde honom min gunstige Herre och Patron, och hans efterträdare Johan Peringskiöld kallade sig klient hos Bielke. Slut på citat.
 
Detta är inte skrivet för att försvara det gamla klassamhället utan för att balansera bilden lite av den utsugande överheten.
 
Sedan när det gäller frågan om kungen kunde ses som en symbol för nationen på 1600-talet vill jag även här citer några rader ur boken...det är Karl XI som skriver till Nils Bielke i förtrolighet...sid. 225: Kungen var en ensam människa och hade behov av att anförtro sig åt någon. Han avslöjade troligen inte sina innersta känslor för någon annan än Bielke. När pliktkänslan för landet kändes tung att bära, lättade han sitt svårmod för sin vän med orden: Jag åstundar intet mera här i världen än få en salig ändalykt ifrån denna mödosamma världen, emedan allt ändå är fåfängt här uppå jorden, vilket jag min Gud dagligen beder om, samt tid att sätta mitt utav Gud förunnade rike uti det ståndet, att mina efterkommande och trogna undersåtar må hava därutav nytta och säkerhet. Slut på citat.
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Göran Johansson]

Rubriken borde egentligen vara Slaget vid Lund. Sydsvenska Dagbladet har skrivit om slaget på nedanstående site:
 
http://sdsmedia.sydsvenskan.se/archive/00064/Slaget_64658a.swf
 
Vänlig hälsning
Göran Johansson

[Ulf Sawert]

Hej Göran...jag skall kolla upp länken!
 
Sedan...om jag får fylla på lite funderingar kring detta slag...det var minsann inte bara vanliga soldater som fick sätta sitt liv på spel i drabbningar...utan det gjorde även kungen - Karl XI - och flera av hans närmsta män (inkl. Bielke). Överbefälhavaren Simon Helmfeldt fick ge sitt liv senare i slaget vid Landskrona (1777). Det var förvisso avundsvärt att komma högt upp inom aristokratin men KRAVEN var också höga - åtskilliga befälhavare har dömts till döden i efterhand av krigsrätter på grund av påstådd feghet eller handlingsförlamning. Sedan förekom eviga intriger och smutkastning av folk runt kungen så att personer som ena dagen var på toppen kunde några veckor senare vara nere på botten - Bielke råkade själv ut för detta!
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Ulf Sawert]

Fel igen...det skall stå 1677 och inte 1777 ovan!
 
Ulf Sawert

[Ulf Sawert]

Nu Göran har jag kollat upp länken! Det var verkligen fint att se slaget grafiskt! Tack för det!
 
Tänk att kungen vågade rida igenom de danska linjerna med bara tre man till följe!
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Jan-Christer Strahlert]

Hej Ulf
Med enbart tre man till följe kanske det gjorde att han kunde genomleva ritten?
Jag har en del saker; text mm rörande slaget, ska nog försöka sätta mig in i dessa,
i samma tid hände det saker i Kristianopel. Krigsherrarna var aktiva på den tiden.
Jan-Christer

[Ulf Sawert]

Men det måste väl alla hålla med om...att det var otroligt modigt gjort av kungen att våga något sådant! Kanske var det denna dödsritt som avgjorde slaget och hela kriget? Det hade ju lika gärna kunnat sluta som för Gustav II Adolf...eller hur?
 
Ingen som vet om Jacob Burenskiöld deltog i slaget?  
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Allan Hansson]

I ett inlägg igår av Ulf Sawert fanns följande intressanta citat tillskrivet kung Karl IX:
 
Jag åstundar intet mera här i världen än få en salig ändalykt ifrån denna mödosamma världen, emedan allt ändå är fåfängt här uppå jorden, vilket jag min Gud dagligen beder om, samt tid att sätta mitt utav Gud förunnade rike uti det ståndet, att mina efterkommande och trogna undersåtar må hava därutav nytta och säkerhet.  
 
Det är verkar som att kungen tyckte att det var tungt och otacksamt att vara kung, och ville snarast bli befriad från denna börda (av gud förstås, samme potentat som lagt bördan på honom). Men inte alltför snart. Han behövde extra tid för att sätta riket i stånd till hans efterkommandes och till rikets undersåtars nytta.  
 
Så vad var det som fattades? Bland annat var kungen inte mäktig nog. Detta missförhållande bättrades i flera omgångar, senast 1693, då suveränitetsförklaringen antogs. Där förklarades majestätet vara enväldig, allombjudande suverän konung med makt att efter sitt behag styra sitt rike. Råd och riksdag kunde han fråga till råds om det föll honom in.
 
Nu kunde man tycka att kungen borde bespara sina barn den tunga börda han själv dignade under. Men det gjorde han inte - suveränitetsförklaringen skulle gälla även de som ärvde tronen efter honom, både på mans- och kvinnolinjen.
 
Det är tungt att härska - men så svårt att frivilligt ge upp makten.
 
Vilket osökt leder tankarna till den ironiska popgruppen Blå Tåget  och dess sång Var glad att du är liten:
 
Var glad att du är liten
tyck synd om storebror
tungt trampar han i skiten
så långt från far och mor
 
Att styra och att ställa
det blev hans hårda lott
men makten är en fälla
han sover inte gott
 
Var glad att du är maktlös
hör hemma bland dom små
trots allt är han kontaktlös
och ofta trött och grå
 
I stora, öde salar
han vankar av och an
och suckar tungt och talar
om drömmen som försvann

[Ulf Sawert]

Jag håller med dig Allan, att diktaturstyre är helt förkastligt, detta visade sig ju särskilt tydligt under sonens - Karl XII - styre. Han var ju bara 15 år då han fick makten och sådant kan ju vara direkt livsfarligt för en nation - Bielke fick ju bl. a. erfara detta! Han gav sig aldrig utan skulle fortsätta att kriga i alla väder trots att landet förlorat 200 000 man och var helt ruinerat! Sedan kom ju också en reaktion på detta envälde...nämligen frihetstiden.
 
Om vi återgår till slaget vid Lund...så tror jag att Karl XI närvaro i slutstridden KAN ha varit avgörande för den svenska segern! Kanske hade utgången blivit en annan om Kristian V varit kvar hos sin armé? Nu tror jag ändå inte att Danmark hade kunnat behålla Skåne i det långa loppet även om de vunnit detta slag...Sverige var nu en gång för alla på väg att gå om Danmark som nummer 1 i Norden, både befolkningsmässsigt och industriellt. Man kan göra en jämförelse med det framväxande Ryssland som i längden blev för stark för den svenska försvarsmakten.
 
Nej, tacka vet jag mera humana kungar som...Karl XIV Johan!
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Ulf Sawert]

Kan inte sluta att citera några stycken ur boken jag nämt om ovan...där får man så intressanta inblickar i hur både hög och låg levde. Här följer ett stycke från sid. 287: En förnäm familj hade alltid ett eget hov. Nils Bielke och Eva Horn hade två: ett i Stettin och ett i Stockholm. Det omfattade vart och ett närmare trettio personer som lydde under husfrun. Hovmästaren var arbetsledare. Jämför detta hov med prins Eugens ute vid Waldemarsudde, det bestod av 20 personer.
 
Lite längre ned...Där fanns en kock eller kokerska, kockpojke och kökspiga, taffeltäckare, kammartjänare, lakejer, husdrängar och stalldrängar, junfrur, huspiga, tvätterska och skräddare. Dessutom vistades alltid tre eller fyra unga pager vid hovet, adelssöner i de yngra tonåren. På sommarhalvåret ingick ett par trädgårdsmästare och någon trädgårdsdräng, på höstarna slaktare och skyttar för jakten. Det förekom även mera exotiska inslag bland tjänarna; Nils Bielke tog med sig flera föräldralösa turkiska barn från Ungern som krigsbyten och gav dem försörjning. Hovmästarna och kökspersonalen var avlönade, de övriga hade fri kost och logi och drickspengar. Lakejerna fick tio riksdaler om året för att köpa linnekläder och skor. När Eva Horn ville anställa nytt tjänstefolk var det oftast kamrern eller godsförvaltaren som beordrades vara arbetsförmedlare.
 
Herrskapet ansågs ha ett bra hushåll, man fick äta sig mätt. På måndag var det grynvälling och strömming till lunch, aftonmåltiden bestod av rågmjölsgröt och en sill. Tisdag fick man soppa på ärter, korngryn och fläsk och på kvällen överbliven ärtsoppa och stekt fisk. På onsdagen serverades ölsupa och strömming, på kvällen gröt och sill. Torsdagar fick man köttsoppa till middag och fredagar var det laxvälling med korngryn till lunch och soppa av gryn och salt fisk till middag. Lördagsmatsedeln var densamma som på onsdagen med undantag av att man då fick smör till gröten, och på söndagar serverades samma mat som på torsdagar.
 
På Salsta och Geddeholm fanns en fast gårdsstat: en fogde eller befallningsman, deja, kokerska, tre eller fyra drängar och lika många pigor, hönsvakterska, trädgårdsmästare, en eller två trädgårdsdrängar, smed, snickare, några skyttar och ryttare. På Salsta ingick ibland skolmästaren i hushållet. Slut på citat.
 
Här får man en fin inblick i hur man åt förr i tiden (iallefall tjänstefolket) och vilka olika yrken som kunde ingå i ett högfrälsehov!
 
Man skall också komma ihåg...att Nils Bielke var en av landets rikaste personer innan han föll i onåd.
 
Något annat som alltid kommer igen då man läser om äldre tider är: den ständiga bristen på KONTANTER för staten! Man var alltid på jakt efter subsidier från andra länder. Det synes mig som om Sveriges enda verkliga tillgångar var: den hårt arbetande befolkningen (jordbruket) och trogna och lojala soldater (som kunde skickas iväg som hjälp mot att landet fick subsidier). Någon större handelsnation verkar Sverige inte ha varit före 1900-talet...jmf. med t. ex. Holland!
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Ulf Sawert]

Det var förmodligen därför som Sverige var så angelägen att behålla sina besittningar i Pommern och Baltikum...de gav livsviktiga tullinkomster - alltså kontanter - till landet.
 
Ulf Sawert

[Kjell Gärme]

Hej Ulf!
Jag vet inte vad du räknar som en stor handelsnation men var inte sverige en stor exportör av tex koppar, järn och tjära långt före 1900-talet.
 
Vänligen
Kjell

[Ulf Sawert]

Hej Gärme! Eftersom staten så gott som alltid före 1900-talet var i brist på kontanter så får man väl antaga att denna handel inte var så väldigt stor i förhållande till de behov som fanns. Även smör,timmer och djurskinn (bl. a. från Småland och Norrland) exporterades. Det var nog helt annorlunda i t. ex. England och Holland som behärskade världshandeln över haven.
 
Detta underverk som skett med Sverige de senaste 150 åren tål att fundera lite över! Allt började med ångmaskinens, dynamitens och elens intåg i vårt land förra århundradet, vi kunde då börja ta tillvara våra råvaror på ett bättre sätt och allt exploderade! I Sundsvall växte såg vid såg vid såg upp och PENGAR strömmade in i landet främst från England. Folk fick lön i KONTANTER och banker började att exploatera dessa papperslappar (A. O. Wallenbergs första bank startades i Sundsvall!). Tack vare de nya bankerna kunde sågverkspatronerna låna stora belopp och vidareförädla sina produkter (massa, papper) och tjäna ännu mera pengar...som i sin tur kunde investeras i den framväxande verkstadsindustrin (SKF, Volvo etc.).
 
Några finansmän och finansfamiljer som fått betyda mycket för vårt lands utveckling är: radarparet Ivar kreuger/Krister Littorin (lade bl. a. grunden för SCA) och Wallenbergarna (SE-banken och Investor).
 
Glöm heller inte Karl XIV Johans största bidrag till vårt land...han införde FREDEN (aliansfriheten)!! Utan fred kan inget välstånd byggas.
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Göran Löfstedt]

Hittat två, kanske tre, avlägsna släktkopplingar som deltog i slaget vid Lund. Jag citerar ur adelskalendern 2004, sidan 252.
 
....kaptenen vid Viborgs dragoner Christoffer Freudenberg, stupade i slaget vid Lund 1676. Hans båda söner, regemenstkvartermästaren vid samma förband Göran Johan (1652-1708) och Christoffer Freudenberg (1654-1724), kornett vid Kareliska kavalleriet, adlades 1686 7/12 med namnet Freidenfelt......
 
Mvh Göran

[Jonas Dahgren]

Göran, tack för dina uppgifter. Pappan hade jag registrerat i min databas, men inte sönerna.
 
Ulf, jag har inte stött på några uppgifter (ännu) om att Jacob Burenskiöld deltog i slaget.
 
Tack till övriga för diverse uppgifter. Hoppas på mer tips framöver!
 
Hälsningar Jonas

[Ulf Sawert]

Hej Jonas! Glöm inte heller bort slaget vid Helsingborg 1710! Det var också jätteviktigt...där förde generallöjtnant Jacob Burenskiöld befälet över vänstra flygeln...han blev tillfångatagen av danskarna i striden men släpptes efter en tid.
 
En verklig svår skamfläck i detta slag - vid Lund - var ju: slaktandet av de sjuka och sårade i den danska trossen! Något sådant hade garanterat inte hänt om Karl XIV Johan fört befälet...
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Leif Persson]

Jonas, det verkar vara ett stort ämne du tagit dig an..  
Antar att du redan har hittat en hel del om de som var med i slaget eller stupade där. Jag har (som en sorts anknytning till en annan tråd jag nyligen var inblandad i) en anfader som överlevde slaget men blev illa blesserad, Jakob Abraham Stierncreutz (ca 1637-1714), som då var fänrik under Burghausens karelska dragonregemente och sedan utnämnd till löjtnant den 22 januari 1677 och senare ryttmästare och majors avsked.
 
I övrigt är det en av mina anmödrars bror Arvid Samuelsson (Wildeman nr 89) som dog i slaget, löjtnant vid samma dragonregemente, liksom hans svåger (och en bror till en annan ana till mig) Lennart Hästesko, som tidigare var vid Burghausens regemente men kapten vid Bubergs reg...  
 
Övriga jag har i min släktdatabs som stupade vid Lund är löjtnant Johan Tallberg (vars son var gift med en dotter till ovan nämnda Stierncreutz), och överstelöjtnant vid Baranows värvade dragonregemente Carl Brunow (gift med Christina von Lode) samt Jurgen Johan von Lode som var överstelöjtnant vid fördubblade adelsfanan eller greve Lichtons regemente. (lite kuriosa, men nämda J A Stierncreutz var brylling med Robert Lichton, vilket gör ett ev släktskap rätt intressant, men det är en annan tråd..!)

[Robert Hammarstedt]

Har någon stött på namnet von Ahn eller von Ahnen i samband med slaget vid Lund?
Jag är idel öra...
mvh/Robban

[Lennart Snabb]

Jonas, jag har bland mina anfäder hittat tre bröder som var med i Lund varav en stupade i Landskrona
Det var de tre bröderna Simon, Olof (1645) och Anders Simonsson, födda på 1640-talet som söner till Olof Simonsson Skragge på Ugglesäter i Värmland. Olof och Anders överlevde krigen och Olofs söner i sin tur adlades sedan Lagerborg)

[Stefan Simander]

Jag träffade en man i släktforskningsrummet på biblioteket i Uppsala i början av 1990-talet. Han forskade om slaget vid Lund, eftersom det var så lite skrivet om det. Om jag inte minns fel så försökte han samla namnen på alla som deltog! Vem det var vet jag inte längre, någon som vet eller rent av känner igen sig själv?

[Niclas Rosenbalck]

Det finns som tidigare påpekats en bok som heter just Slaget vid Lund -Ett mord och icke ett fältslag av Claes Wahlöö & Göran Larsson (Historiskt media, Waallin & Dalholm, Lund 1998; ISBN: 91-88930-38-6) vilket är den bästa skrift om slaget och bakgrunden.  
 
När man påtar sig en registrering av alla som deltog i slaget vid Lund så tolkar jag detta som alla meniga såväl som de betydligt färre officerarna, såväl svenskar som danskar. Då bör man ha klart för sig att svenska militära styrkan bestod av ungefär 2000 fotfolk (infanteri) och 6000 beridna (kavalleri och dragoner). Härtill kom en stor tross för att serva de övriga. Inalles uppgick styrkan till högst 9000 man på den svenska sidan.
Den danska hären var större än den svenska och bestod av 13 000 stridande (ca 5000 var fotfolk, ca 1300 ingick i matrosbataljoner (fotfolk) och 6000 var beridna (kavalleri och dragoner). Härtill kom tross och den danska armén bestod alltså totalt av ca 14500-15000 man enligt Wahlöö & Larsson (1998).
 
Det finns manskapsrullor på regementena som ingick och dessa går i stort att rekvirera ss mikrofilm/mikrofiché ifrån SVAR (regementena nämns i Wahlö & Larssons bok). En registrering av alla som deltog i slaget vid Lund innebär alltså en registrering av minst 22 000 man. En inte liten uppgift, vilket man bör inse innan man tar sig an ett sådant företag som amatör. Att efterfråga vilka enskilda personer som deltog här på anbytarforum är alltså inte det första man ska göra (om det nu inte är enbart officerare förstås, vilket också merparten av svaren ovan visar) vid en registrering utan checka de militära rullorna. I vilka primärkällor dessa nämns är alltså också viktigt - långt viktigare än födelsedata då dessa sistnämnda i stort sett mer exakt saknas för 1600-talets enskilda individer (kyrkböckerna börjar i allmänhet föras först 1688). Nu hoppas jag inte jag lagt smolk i glädjebägaren, men jag anser att man bör inse problematiken och hur man möjligen jobbar effektivast med ett dylikt projekt.
 
vänliga hälsningar,
Niclas Rosenbalck

[Ulf Sawert]

Glöm heller inte de bevingade ord som kungen fällt i samband med detta slag: Den dagen dansade min krona på Bielkens värjspets. Kungen skall också ha haft som sitt valspråk under slaget...Segra eller dö!
 
Ulf Sawert

[Jonas Dahgren]

Niclas,
 
Du verkar av någon anledning förutsätta att min fråga på anbytarforum är det första jag gör...?  
 
Jag har redan bra koll på hur många som deltog respektive vilka uppgifter som finns att få från SVAR (respektive vilka uppgifter som inte går att få fram).
 
Men tack ändå.
 
Vänliga hälsningar
 
Jonas

[Niclas Rosenbalck]

Hej Jonas!
 
Bra att du redan kollat med SVAR och deras mikrofilmade material. Vad har du fått fram för rullor om von Rappholts regemente som deltog? Däri ingick flera hundratals småländska dragoner som jag gärna vill veta namn på och ifall de avled i slaget. Vet du utifrån rullorna hur många av von Rappholts karlar som stupade i slaget eller sviterna därefter?
 
vänliga hälsningar,
Niclas

[Ulf Sawert]

Hej igen! Med risk att reta upp Niclas Rosenbalck tar jag mig ändå friheten att citera ytterligare ett stycke ur boken: Nils Bielke skriven av Ingvar Eriksson, utg. år 2000 på Atlantis Förlag. Tycker att stycket är så intressant för att visa på hur det gick till inom högreståndsvärlden förr i tiden. Huvudpersonen Nils Bielke är ju också den store hjälten ifrån slaget vid Lund!
 
Sid. 290-291: En av familjens finaste medhjälpare var Erik Fisk, en bondson som gått på gymnasium och lärt sig skrivkonst och bokföring. Under fyrtio års tid var han förvaltare på Salsta, senare titulerad kamrer. I hans arbetsuppgifter ingick att föra räkenskapsbok över godset och över gårdarna i intilliggande socknar, driva in räntan av bönderna, anställa nytt folk och se till att det fanns spannmål och föda till gårdsstaten. Han skulle kontrollera tröskningen och sälja spannmål, se till att mätarepenning betalades i tullen, att broar och vägar reparerades och att nya grindar sattes upp, att gårdsplanenerna krattades och staket sattes upp kring ruddammarna. Till hans uppgifter hörde att beordra bönderna köra stångjärn från bruket till Uppsala och kontrollera att det fanns öl och brännvin på Vattholma krog. Han övervakade skyttarna så att det alltid fanns skogsfågel när herrskapet kom, och han pysslade om stövarna.
 
Vidare lite längre ned på sid 291: Förvaltaren hade även ansvar för fisket i Salstasjön. Man fiskade med not och kassar och hade en anställd fiskare. Tillgången på braxen var god, och vid lektiden skulle de fångas med lingarnsnät och sedan läggas in i ättika till bruksfolket. Erik Fisk erbjöd kräftfiske till de unga pojkarna som tjänade en daler för fem tjog kräftor. Åtgången på kräftor var oavsett årstid stor; till större fester kunde familjen Bielke duka upp mer än 1000 kräftor. Fisk hade också order att låta fånga aborre och släppa ned dem levande i dammarna på Salsta för att herrskapets söner skulle kunna meta. När herrskapet anmälde sin ankomst till Salsta, var det Fiskt som såg till att ryktade vagnshästar mötte i Uppsala för att hämta bagaget, att några parmar av det bästa höet fanns för Nils Bielkes egna hästar och att det fanns får och annan boskap slaktad och styckad.
 
Nästa sida...292-293: En viktig uppgift för trädgårdsmästaren var att bränna luktvatten till herrskapet. Som doftämnen använde han liljekonvalj, smultron, rosor, fänkål, fläderblom och körsbär som brändes och destillerades. Han levererade även rosenknoppar som kunde fästas på kläderna för att sprida angenäm doft. Dåtidens personliga hygien skilde sig avsevärt från den vi numera anser vara naturlig. Vatten var man nämligen misstänksam mot, och därför badade man högst ogärna. Vatten kunde vara farligt, det spred smitta och borde därför undvikas. Obehagliga kroppsodörer kunde man dölja med luktvatten eller med parfymerat puder som man köpte hos en krämare. Istället för att tvätta sig bytte man dagligen sina linnekläder som ansågs suga upp all svett och smuts. Att varje morgon byta underkläder var detsamma som att ta en dusch.
 
Lite längre ned: Svårare var det att få bort eller neutralisera stanken inomhus från smuts, avloppsvatten och avträde, särskilt på sommaren. Då spred man frisk barrskogsdoft i rummen genom att placera ut skålar med tallkåda som dejan på Salsta levererade ämbarsvis. Kvinnfolken på Salsta beordrades av Eva Horn att förse familjen Bielke med torkade murklor och insyltade riskor, torkade körsbär och krusbär och färska tranbär. Från Geddeholm rekvirerade man färsk fisk i en sump som släpade efter båt till Stockholm. Dejan hade mycket viktiga och ansvarsfulla uppgifter. Hon bryggde allt öl till herrskapet och använde då Brunnsvikshumle. Den var bättre än Salstahumlen som användes till bruksfolkets vardagsöl.Kanngjutaren gjorde destillationskolvar och dejan brände brännvin till hushållet och bruksfolket. Kvalitén på bruksarbetarnas brännvin var sämre, ibland togs till och med skämt korn. Dranken gav hon till svinen. Dejan tillverkade också franska ostar, och i köket bakades konfekt i en särskild kopparugn och torkades på mässingstråd.
 
Ang. hur Bielke reste...sid. 297: Vagnarna saknade ofta fjädring - ibland föredrog han att rida bredvid på någon av sina hästar - och inte sällan behövde vagnen repareras av vagnmakare, som justerade skoningen på hjulen och smorde dem. Vägarna var av hygglig kvaliet i Sverige men sämre på kontinenten. Där måste man dessutom passera broar och färjor och betala passage- och färjepenning. Grindöppnare ville ha dricks, här och var gav man bompenningar, och man fick betala folk som visade vägen. Kvalitén och priset för natthärberge varierade från en till arton riksdaler. Oftast åt man på värdshus, någon enstaka gång i bondgård. Nils Bielke hade ofta en egen kock med på resan som gjorde uppköp och arrangerade kvällsmålen. Slut på citat.
 
Ja...så här levde man på översten för Livregementets gods...segraren från slaget vid Lund!
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Leif Persson]

Det där har ju ingenting med ämnets rubrik och Jonas forskning att göra, Ulf! (liksom flera av dina andra inlägg här...) Kanske intressant i och för sig, men lägg det hellre någon annanstans tycker jag.
 
(Meddelandet ändrat av lp72 den 31 januari, 2008)

[Anna-Lisa Göransson]

Vad kallar man de enkla soldater som var med i detta krig. Knappast hjältar. Har själv en ana som var länge fången i fiendeland, vilket väl bör ha varit Danmark. I en dombok från 1681 kan man läsa att han legat länge sjuk i Landskrona. När han kom till baka dög han inte till förare längre utan fick bli utskottssoldat (hoppas jag läst det ordet rätt). Kanske ngn kan ge mig en förklaring på detta ord.  
Finns det ngn som vet hur många av soldaterna som kom tillbaka efter det kriget. På ett ungefär då förstås.
Anna-Lisa

[Anna-Lisa Göransson]

Jag ställde en fråga i går gällande Slaget vid Lund 1676. Den tycks ha försvunnit, så jag hoppas det inte gör ngt om jag upprepar min fråga. Finns det någonstans uppgifter på hur många (ungefär) av soldaterna som återvände hem till sina hemorter eller vad det nu kunde vara de återvände till? Enklare uttryckt: hur många beräknas ha överlevt. Nu får man hoppas frågan inte försvinner igen.
Mvh. Anna-Lisa

[Leif Persson]

Anna-Lisa, för mig så verkar din fråga från igår ligga kvar... Men menar du överlevande från hela kriget eller bara slaget vid Lund (som den här tråden gäller)? I slaget vid Lund sägs ju ca 3000 personer ha stupat på den svenska sidan, av ca 8000 totalt. Men det var ju fler slag än vid Lund i det skånska kriget...

[Anna-Lisa Göransson]

Leif Persson.
Tack för ditt svar. Jag är ju inte alls kunnig på detta krig, utan har kommit inpå det tack vare min egen ana. Han var enligt uppgift i en f.bok 1679, borta en lång tid. Hans hustru fick under hans fångenskap i fiendeland barn med en annan man. Hon sade sig ha trott honom vara död. Förmodar det var vad som hände med många av dessa soldater. Att de antogs vara döda, eller verkligen hade dött. Samt att de var i dåligt skick när de återvände hem. Har läst ett fåtal mönstringslängder samt soldatlängder. Det står Rymbd på rätt många av soldaterna. Så jag är nyfiken på hur stor del av dessa som verkligen hade chans att överleva. Men det var många som stupade kan jag se på ditt svar. Om min ana inte kommit tillbaka så hade inte jag suttit här och ställt mina kanske dumma frågor. Han blev förresten senare omgift och far till 2 barn. Till sist, vilket slag jag för övrigt skall referera till, har jag inte en aning om.Vet bara vad som står i kyrkobok och dombok. Se mina insändare ovan.
Mvh. Anna-Lisa

[Anna-Lisa Göransson]

Leif!  
Det var kanske slaget vid Landskrona, det som Ulf Sawert nämner ovan. Han(min ana) låg ju länge sjuk där.
AL

[Anna-Lisa Göransson]

Nu har jag tittat på siten Göran Johansson nämner. Det var mycket intressant läsning. Så tack för tipset, även om det inte var adresserat till mig. Skulle gärna vija veta mera. Det är tack vare att den här diskussionen dök upp, som jag ens har börjat fundera över det här kriget och att jag har en ana som tydligen deltagit i det.  
Mvh. Anna-Lisa