Andra napoleonkriget (1812-1814)

[Sara Karlsson]

Hej!
Var det nåt krig med Finland efter 1812?
Jag har en soldat (Lars Victor) från Svanshals socken i Östergötland som enligt en notering var borta i Finland. Jag trodde kriget mot Finland var tidigare (1808-1809).
Det jag är tveksam mot är att han gifte sig 1810 och fick en dotter 1812.
Efter noteringen borta i Finland verkar det som om han aldrig kom hem igen. Hustrun ser i alla fall ut att betecknas som änka efter det.
 
Någon som har några funderingar?
/Sara

[Ralf Palmgren]

Finska kriget 1808-1809
 
 
Det krig som fördes mellan Sverige och Ryssland 1808-1809 har av historikerna vanligtvis benämnts Finska kriget. Efter kriget mellan Ryssland och Frankrike sluter Kejsare och Autokrat Alexander I fred med fransmännens Kejsare Napol?on I i Tilsit den 7 juli 1807. Fransmännens Kejsare Napol?on I ber under förhandlingarna om hjälp av Kejsare och Autokrat Alexander I av Ryssland. Den franska kejsaren vill, att Ryssland skall tvinga Sverige med i kontinentalblockaden mot Storbritannien och Irland. Kejsarna kommer överens. Ryssland skall tvinga Sverige med i blockaden. Konung Gustaf IV av Sverige kan inte tåla fransmännens Kejsare Napol?on I och vägrar därför acceptera kontinentalblockaden. Vägrandet leder till, att Kejsare och Autokrat Alexander I av Ryssland bestämmer sig för, att anfalla och erövra Finland. Den 21 februari 1808 anfaller de ryska trupperna Finland utan krigsförklaring.
 
Den ryska arm?n var mycket välförberedd. Flera av de ryska soldaterna och officerarna hade tidigare deltagit i Napol?onkriget och var väldigt väl tränade. Den ryska arm?n bestod sammanlagt av uppemot 24 000 man och leddes militärt av Greve Friedrich Wilhelm von Buxhoeveden. I den svenska krigs- och försvarsplanen hade de nybyggda fästningarna Sveaborg utanför Helsingfors och Svartholm utanför Lovisa fått mycket avgörande och centrala roller. De svenska yrkesmilitärerna i Stockholm ansåg, att ryssarna inte kunde inta fästningarna. Då det finska kriget började var det vinter. På grund av isen var de svenska trupperna tvungna, att vänta på förstärkning. Under tiden skulle de centrala fästningarna Sveaborg och Svartholm hållas och den svenska arm?n bevaras från alla större drabbningar. Efter islossningen kunde förstärkningar skickas från Sverige. Fästningarna Sveaborg och Svartholm var starkt bemannade. De dåligt förberedda och oerfarna svenska och finska soldaterna bestod i början av omkring 20 000 man. Till en början leddes de svenska trupperna av Carl Natanael af Klercker men redan i början av mars 1808 blev Greve Wilhelm Mauritz Klingspor överbefälhavare för den svenska och finska arm?n.
 
Greve Klingspor gav omedelbart order om att den svensk-finska arm?n skulle retirera. Trupperna for ända tillbaka till Uleåborg. Ett mindre truppförband av den ryska arm?n följde efter och anlände till Uleåborg i slutet av mars 1808. Chefen för den andra brigaden av finska arm?n Carl Johan Adlercreutz ledde de svenska och finska soldaterna till seger över en liten trupp ryssar i slaget vid Siikajoki den 18 april 1808. Kort därefter besegrades en annan liten rysk trupp i slaget vid Revolax den 27 april 1808. Som ett resultat av de svensk-finska segrarna var ryssarna illa tvungna att retirera till Karleby. Översten, chefen för Savolaks jägarregemente och befälhavaren för den femte brigaden av arm?n i Finland Johan August Sandels förde sina trupper i rask takt söderut mot Savolaks. På vägen erövrade hans trupper Jorois och Juva tillbaka av ryssen. Sandels trupper intog Kuopio den 11 maj 1808.
 
Huvuddelen av den ryska arm?n befann sig i det tätt bebodda södra Finland. De ryska trupperna intog städerna i södra Finland utan besvär. Den av fienden omringade Svartholms fästning kapitulerade den 18 mars 1808. Under påtryckningar från ryska officerare gav kommendanten på Sveaborg Carl Olof Cronstedt den 3 maj 1808 tvärt emot givna order och utan motstånd upp försvaret av Sveaborg. Med detta hamnade hela Sveaborgs fästning i ryssarnas händer. Förräderiet på Sveaborg kom som en enorm chock för alla i Sverige. Små svenska trupper landsteg vid Åbo den 19 juni 1808 och i Vasa den 24 juni 1808. Dessa operationer misslyckades dock helt. De ryska styrkorna från Karleby blev besegrade av svenska och finska trupper i slaget vid Lappo den 14 juli 1808 och i slaget vid Alavo den 17 augusti 1808. I det finska kriget hade även de frivilliga finska partisanerna en mycket stor och avgörande roll.
 
I och med nederlaget i slaget vid Karstula den 21 augusti 1808 började den svenska och finska krigslyckan att vända. Det började definitivt gå sämre för den svensk-finska arm?n. En kort tid senare led den svenska huvudarm?n ett avgörande nederlag i slaget vid Oravais den 14 september 1808. Svenskarna befann sig i en mycket svår situation. De trötta svenska soldaternas överbefälhavare fältmarskalk Greve Wilhelm Mauritz Klingspor ingick därför ett vapenstillestånd med ryssen i Lochteå den 29 september 1808. Vapenstilleståndsavtalet sades upp i slutet av oktober. Kort därefter besegrades de ryska trupperna av Johan August Sandels män i slaget vid Virta bro den 27 oktober 1808. Fältslaget kunde inte förändra krigets följder.
 
I mitten av november 1808 förband sig den svensk-finska arm?n i Olkijoki att sluta kriget. I december 1808 måste de svenska trupperna dra sig bort från Finland. De finska trupperna övervintrade under extremt dåliga förhållanden i trakten av Torneå. I mars 1809 började de ryska trupperna kriget på nytt. Ryssarna anföll under året flera orter i Sverige. Det finska kriget 1808-1809 upphörde slutgiltigt i freden i Fredrikshamn den 17 september 1809. Sverige var då tvunget att ge bort och förlora hela Finland öster om Torne älv och Ålands hav. Som en följd av kriget blev Sverige tvunget att anta kontinentalblockaden mot Storbritannien och Irland. Redan under kriget hade Finland förvandlats till ett autonomt ryskt storfurstendöme och skulle så förbli i över hundra år.
 
M.V.H.
En historiker

[Jan Wallander]

Här finns Finlands historia, kartor mm. Och på svenska!  
www.genealogia.fi/sve/indexr.htm
Mvh
Jan W

[Ralf Palmgren]

Hej!
 
Året 1812:
Många svenskar önskade att den nye tronarvingen Kronprins Karl Johann av Sverige skulle kunna återerövra Finland. Landet hade nämligen två år tidigare gått förlorat i den svidande freden i Fredrikshamn den 17 september 1809. Kronprinsen kände väl till den stora viljan att återfå Finland, men kunde absolut inte dela åsikten. Han ansåg i stället, att Norge borde ersätta Finland och införlivas med Sverige. Den svenske kronprinsen och Kejsare och Autokrat Alexander I av Ryssland (1801-1825) kom i Åbo året 1812 överens om, att den ryske kejsaren skulle stödja svenskarnas angrepp mot danskarna och på detta sätt tvinga Norge med i en union med Sverige.
 
Om någon är intresserad av Finlands historia rekommenderar jag mycket varmt den finlandssvenska serien Finlands historia 1-4 som utkommit av bokförlaget Schildt åren 1992, 1993, 1996 och 1999 och behandlar Finlands historia från forntid till nutid!

[Jonatan Hilding]

Hej!  
Jag har en fråga om Fäktningen vid Bornhöft 7/12 1813.
Av Skånska Dragonregementet står det att 2 skvadroner deltog, de andra två hade blivit försenade, och anlände först efter slaget. Källa:  http://runeberg.org/mjantreg/0195.html
Vet man vilka två skvadroner som var med i slaget? Hade varit roligt att veta. Har nämligen ett par släktingar som ingick i de här 4 skvadronerna.
 
Mvh Jonatan

[Christer Edenfjord]

Hej!
 
Såg Jonatans fråga och har i princip samma fråga, också med släktingar i dessa skvadroner som jag någorlunda kunnat följa under hela kampanjen utom just vid Bornhöft. Var kan man läsa till sig bättre och mera detaljerade kunskaper än de som bjuds i C.G von Platens Kungl. Skånska Dragonregementets historia Del III från 1945?
Någon som vet?
 
MVH
Christer E

[Leif Gustafsson]

Prova med boken Sista striden av Thomas Sörensen. Den kom ut 2004.

[Christer Edenfjord]

Den påminnelsen tackar vi för!
Vet vilken bok Du menar, läste en recension för flera år sedan men hade glömt både titel och författare... Pinsamt men sant.
Fjärrlås nästa!
 
// Christer

[Christer Edenfjord]

Fjärrlån givetvis...
Jämra IPad...

[Jonatan Hilding]

Hej! Tack för tipset Leif. Vet inte om jag kan få tag på boken, så Christer, om du hittar nåt så dela gärna med dig  
Jag söker vidare, och hittar jag något säger jag till!
Mvh Jonatan

[Stefan Dake]

Sök med text sörensen sista striden (utan citattecken) på antikvariat.net (16 träffar) eller på bokborsen.se (38 träffar).
 
/Stefan

[Jonatan Hilding]

Tack för tipset Stefan. Har beställt boken nu.
/Jonatan

[Jonatan Hilding]

Angående frågan jag ställde tidigare här. Om någon annan vill veta kan jag citera det som står om det här i boken:
 
De delar av regementet som nu [till slaget] hunnit fram var dels första fältskvadronen (livskvadronen och Östra Göinge skvadron) under befäl av de båda bröderna ryttmästare Holger Rosencrantz och löjtnant Henrik Rosencrantz, dels fjärde fältskvadronen (Borrby och Haglösa skvadroner) under löjtnant Mathias Königsfelt, vilken på grund av sitt barska och kärva utseende kallades för Bisterfelt. Ryttmästare Carl Johan Hagermans styrka - andra fältskvadronen - som utgjordes av överstelöjtnantens och andre majorens skvadroner hade fått problem längre bak och hade därför hamnat på efterkälken, men de var i antågande. Den tredje fältsvadronen som bestod av förste majorens och Sallerups skvadroner hade lämnats kvar vid Daldorf som reserv och för att kunna ta hand om eventuella krigsfångar.
 
Det var alltså två fältskvadroner av fyra som inte var med. Dessa var alltså sammansatta av två vanliga skvadroner inom regementet.

[Christer Edenfjord]

Hej,
 
beställde också boken, och har precis läst igenom den, men som Du såg Jonatan, så var det inte många rader om våra Carabinierer.  
 
Tog en ny titt i Kungl. Skånska Dragonregementets historia Del III och upptäcker att det faktiskt står en hel del här, mina ursäkter till C.G von Platen... Det var länge sedan jag läste boken och då var nog fokus mera på 1790 års äventyr.
 
Så här skriver han om Bornhöft (skilda utdrag):  
 
Första träffen bestod av de sju Mörnerska husarskvadronerna. Till vänster om dem grupperades en skvadron av Skånska husarregementet och Schills två skvadroner i andra träffen. I tredje träffen, som stod till höger om den första, ingingo 1. och 4. fältskvadronerna av Karabinierbataljonen, under befäl av resp. ryttmästaren Holger Rosencrantz och löjtnanten Mathias Königsfelt. 2. fältskvadronen under ryttmästare C Hagerman hade blivit efter och kunde ingripa först mot stridens slut, medan 3. fältskvadronen enligt Skjöldebrands order följde långt efter för att taga mot och konvojera krigsfångar och annat eventuellt krigsbyte.  
 

 
I slutet av anfallet beskrivs Karabinierernas insats:
I rätta stunden kommo emellertid tredje träffens två karabinierskvadroner upp till höger om husarerna, redo samtidigt med dessa över jordvallen och höggo in på fienden. Standarföraren vid 1. karabinierskvadronen stupade och standaret föll till marken, men ryttmästare Rosencrantz kastade sig av hästen, tog upp standaret och förde det sedan personligen till stridens slut. Befälhavaren för 4. fältskvadronen, löjtnant Königsfelt sårades redan i stridens början, varför kornetten F. Rosencrantz övertog befälet. Även här drevs fienden i oordning tillbaka mot byn. --- I ursinnig fart fingo de svenska ryttarna passera gatlopp förbi de danska infanteristerna, vilka från vallarna öppnade en häftig men illa riktad eld. Väl utkomna på heden formerade sig svenskarna hastigt.---Under det att detta hände, anlände 2. fältskvadronen, som av major Weidenhielm fördes fram till understöd. Danskarna voro emellertid redan i färd med att utrymma Bornhöved och på marsch norrut.
 
Mörnerska husarerna hade 2 officerare, 1 underofficer och 7 menige döda, samt 1 officer, 1 underofficer och 28 menige blesserade. Skånska karabinierregementet 5 karabinierer döda och 1 officer, 2 underofficerare och 11 menige sårade. Schills husarer räknade 2 döda och 5 blesserade, och slutligen Skånska husarregementet 1 död och 1 blesserad. Sammanlagt voro sålunda de svenska förlusterna 2 officerare, 1 underofficer och 15 menige döda och 2 officerare, 3 underofficerare och 45 menige sårade.
 
Som synes en blodig upplevelse för våra mannamannar från Skåne...
 
För övrigt erhöll ryttmästare Holger Rosencrantz svärdsorden, löjtnanterna H. L. Rosencrantz och Königsfeldt samt kornetterna G. von Rosen och F. Rosenblad guldmedalj för tapperhet i fält samt 14 underofficerare och menige samma medalj i silver, varjämte 1 korpral och 3 menige erhöllo hedersomnämnande.
 
På SVAR finns embarkerings och debarkeringsrullor för dem vid återresan, Rullor 1724-, Ämnesordnade handlingar, SE/KrA/0450/F I/236 (1814-1821), bildid: A0052236_00004, skall kolla igenom dem lite noggrannare nu, liksom GM för 1815.  
 
 
//Christer

[Jonatan Hilding]

Hej! Ja precis, men fick ändå veta det viktigaste!
Tack för dina andra uppgifter här nu!
Mvh Jonatan

[Thorbjörn Sjunneson]

En del av detta finns det lite beskrivet om på denna Facebook sida
https://www.facebook.com/Skånska-kavalleriet-K5-K6-K7-500793126731662/
Bla Bornhöft och Rosencrantzarna samt kronprinsens husarer

[Göran Reimer]

Var kan man hitta listor över blesserade och dekorerade ?

[Hans Thimell]

Hej!
Är det någon som vet om det finns något register över krigsfångar från kriget. Jag letar efter hur Jean Christophe Poncet (Stavas lite olika i de svenska kyrkböckerna efter hand men det beror nog på språkförbistring ).
Enligt en obekräftad uppgift skall han ha deltagit i kriget men tagits som fånge under slaget vid Leipzig 1813 och förts till Sverige 1814. Han valde att stanna i Sverige och gifte sig här 1822.


/Hans