Äldre inlägg (arkiv) till 2003-12-01

[Anders Berg]

Vad du går på, Magdalena!  Det är en sak att komma med fräscha id?er och att ifrågasätta etablerade sanningar, det är positivt, men när du utan någon egen forskning (annat än sökningar på internet) hävdar att Otterbjörk och hans föregångare har fel, så måste man kräva att du åtminstone läser vad dessa har skrivit innan du avfärdar deras vedertagna slutsatser! Hugskott är nog bra, men man måste kunna backa upp dem i en vetenskaplig diskussion. Att hitta stavningen Giöle på internet är för övrigt inte att hitta ett belägg. Uppgifter på släktsidor på internet är antagligen den sämsta andrahandskälla man kan tänka sig.  
 
Lars Nylander har ovan angivit relevant litteratur för dig att läsa. Den finns antagligen inte på nätet.
 
Diskussionen börjar bli intressant också ur källkritik-synpunkt!

[Karl Göran Eriksson]

I Lena Petersons artikel om namnet Gölin från 1992 (SAS) hävdar hon att det går tillbaka på det fornsvenska Gudhl?gh med den fornvästnordiska motsvarigheten Gu?laug. Hon ställer sig också frågan hur dessa namn kunnat utveckla sig till Gölin. För den som är intresserad av resonemanget om ljudutvecklingen får jag hänvisa till artikeln ifråga. Enligt P. påträffas emellertid de första skrivningarna med ö i förleden från Gärder och hjälper 1535 (t.ex. gödheligh). Att slutkonsonanten sedan faller bort är inget att förvånas över. Inte heller konsonanten efter den tryckstarka första vokalen. Var kommer då slut-n-et ifrån ? P. menar att det härrör från en hyperkorrekt stavning. D.v.s. skrivaren vet att namnet borde ha en slutkonsonant, men det rådande uttalet (Göli, Göle) ger inget stöd för vilken det ska vara. Från mitt eget jämtländska material finns paralleller. T.ex. för namnet Sigrid (uttalat Sigri/Siri) har jag belägg för båda stavningarna Sigrig och Sigrin.
Det dialektala uttalet där namnet levat kvar längst och i störst omfattning, Jämtland, är ungefär Gål? enligt min mor (f.1917).
Vara tvungen att heter även där på mål jett (presens) [gatt i imperfekt och götte i supinium].

[Magdalena Larsson]

Micha?l,
Det var  Lars Nylander (Moensis) - onsdag den 26 nov 2003 kl. 15.19 som nämnde bunden namngivning, och det var också han som har refererat till den mestadelen av referenslitteraturen om Gölin, så jag tänkte att han var den som studerat frågan djupast.
 
Jag tror inte på absoluta lagar, jag tror att det förekommer en mängd variationer. Däremot måste det finnas belägg för en vedertagen sanning, vad gäller etymologi har de av dessa uttalslagar som är kända hög prioritet.
 
Jag skulle inte publicera uppgiften om samband mellan Gölin och Joline i någon bok om förnamnens ursprung. Det är ett privat antagande, men dock upprinnelsen till att jag började intressera mig för namnet Gölin som i detta fall var sekundärt. Jag vill göra klart att jag inte hade för avsikt att presentera några nya rön, utan allt startade med en reflexion.
 
Jag kan inte själv förklara de sekundära diftongerna, men jag erinrar mig att jag har hört teorier åtminstone. Att jamskan är olik riksspråket i olika avseenden beror väl på att det var norskt/danskt? Så har åtminstone jag tänkt det.
 
Anders,
Giölin och Giöle ger även träff på Anbytarforum. Goggle använde jag därefter. Visst kan någon ha läst fel någon gång (för jag ser inget skäl att ljuga om stavningen), men det är oerhört många som i så fall har läst fel på samma sätt, bl a Jörgen Blästa vid ett flertal tillfällen. I Harmånger verkar de uteslutande ha skrivit Giölin och Giölen 1709-1755 i vigselregistret, aldrig Göle/Giöle, men det här var förstås på 1700-talet. På sikhallan.com förekommer en Giöle, och ett annat belägg finns här på Anbytarforum. Jag har faktiskt studerat källkritik på internet, på universitetet (B&I).
 
Det jag skrev, eftersom Otterbjörk verkar så oomtvistad, var att jag hittills inte funnit skäl att verifiera, och jag skrev då också att jag måste studera frågan mer. Det var uttryckligen inte något slutgiltigt besked om min åsikt i frågan, men jag står fast vid det. Jag har inte hunnit läsa de refererade artiklarna än.
 
Vad gäller antavlor publicerade på internet har jag högst blandade erfarenheter, men kvaliteten brukar framgå t ex av mängden information och källhänvisningar. Ofta är det personer som också beöker Ambytarforum titt som tätt. Jag har sämre erfarenheter av antavlor som inte är publicerade på internet, de innehåller ofta felaktigt fler adelssläkter.

[Magdalena Larsson]

Förresten har den andra felläsningen av Giöle i så fall varit av Riksarkivet (Ödegårdar i Jämtland).

[Anders Berg]

Magdalena, poängen var inte att ifrågasätta om stavningen Giöle förekommer, utan att ifrågasätta tillvägagångssätten att med sökningar på Internet argumentera mot vetenskapliga forskningsresultat.  
 
Som lekman gissar jag att Giö- också kan vara en hyperkorrektion eftersom skrivaren ansåg sig veta att namnet borde uttalas med J.

[Michaël Lehman (Philippos)]

Magdalena,
 
Har någon påstått, att ljudlagar inte spelar någon roll vid etymologiska undersökningar? Och har någon hänvisat till ?okända ljudlagar? (vad nu det skulle vara)? Tvärtom har åtminstone jag hänvisat till ljudlagar i mitt resonemang, men jag har också påpekat möjligheten, att en specifik och av dig omhuldad ljudlag (uppmjukningen av konsonanter framför främre vokaler) inte nödvändigtvis har verkat i detta fall.
 
Lena Petersons av Karl Göran Eriksson anförda resonemang om -n i Gölin låter i mina öron sannolikt.

[Urban Sikeborg]

I Norrala och Trönö socknar i södra Hälsingland används på 1700-talet formerna Gölin, Giölin, Gölig, Giölug, Göle och Giöle om vartannat utan tydlig distinktion. På 1600-talet är emellertid formerna utan slut-n vanligast. (I längden för gärder och hjälper 1535 för Norrala finns upptagen en änka Gudheligh, så namnet har använts länge.)
 
Ett exempel: Gölin Matsdotter föds 1684 i Norrala. I dopnotisen nämns hon som Giölin Matsdotter. När hon står som fadder 1707 kallas hon Göle, men 1708 Giölick och Giöle. 1722 kallas hon Göle.
 
Ett annat exempel är bondhustrun Gölug Vastesdotter i Trönö. I samband med barnens födelse kring 1680 skrivs hon som Gjöli. I dödsnotisen från 1696 skrivs hon Gölu. Hennes barnbarn skrivs Gölu respektive Gjölin.
 
En intressant variant är den Gölin Olsdotter som i vigselnotisen 1733 nämns Gulina men i övrigt Gölin eller Göli.
 
Jag har i min databas sex exempel på personer med namnet Juliana, födda tiden 1793-1846. Samtliga har en mormor eller farmor som heter Gölin (Gölin, Giölin eller Göli).
 
Vad Karl Göran Erikssons kommentar om slut-n har jag flera 1700-talsbelägg för såväl Sigren som Ingren.

[Magdalena Larsson]

Micha?l,
Då jag ännu inte hunnit läsa artiklarna om den påstådda övergången från Gudlög till Jölin, kan jag inte uttala mig om Petersons och föregångares argument. Jag har slutit mig till vissa antaganden av de svar jag fått av de som har läst artiklarna, främst Lars. Jag har inte anklagat dig för att bortse från dina väl dokumenterade kunskaper.
 
För mig, kanske för att jag inte läst artiklarna, låter gölin och jölin lika fjärran som carina och marina. Det enda skäl jag kunde se - jag gick ju in i frågan från en annan synvinkel och fick raskt byta perspektiv - var fall som uppvisar likheten med verbet gå som blir j i preteritum p g a att det följs av främre vokal. Men jag påpekade också att detta j-ljud kanske är sentida, för mig veterligen finns det inga felstavningar av gick i form av jick. Jag finner inget om g-ljudet i allmänhet hos Gösta Bergman (jag har fler böcker hemma i ämnet men det är så oerhört osorterat). Detta skulle dock stödja teorin om att det inte är två namn, ett på J och ett på G, jag utgår då från den talspråkliga kulturen.

[Magdalena Larsson]

Urban,
Har du funnit belägg för att Gudelög-formerna (Gudelig t ex) hör ihop med Göle i Norrala och Trönö? Att Göle kan bli Gölin förstår jag, utan reservationer, om det är möjligt att det är ett j-ljud. Att Gudelög lokalt kan ha blivit Gål? som i Jämtland hänger jag också med på, stavat som Karl Göran angett.

[Urban Sikeborg]

Namnet Gölig/Gölin har antagligen betraktats som gammalmodigt i Norrala pastorat redan på 1600-talet; det hör i alla fall till de mer ovanliga namnen, oavsett vilken form man talar om. Det i sig gör det lättare att spåra namnets utveckling och se hur det används vid namnuppkallelse.
 
Bondhustrun Göligh (namnet kan knappast vara annat än en form av det Gudhelig som nämns i socknen 1535) nämns 1658 då hon är vid hög ålder. Hon får dels en sondotter, dels en dotterdotter som uppkallas efter henne. Den förstnämnda skrivs som Gölu respektive Göli. Dotterdottern, f. 1680, skrivs som Göli, Gölij, Gole [!], Göle och senare också som Gölin.
 
Sondottern får i sin tur en sondotter, f. 1725. Hon skrivs som Göli respektive Gölin. Denna får sedan en dotterdotter som uppkallas efter henne 1801 men med varianten Juliana.
 
Gölighs dotterdotter får också en sondotter 1733 som skrivs som Gölin.

[Stefan Simander]

En mycket intressant diskussion som säkerligen hade tjänat på om alla (eller åtminstone någon) varit språkexpert(er), men nu är det inte så och vem vill döda den nyfikenhet som väckts!?
 
Min egen erfarenhet av detta sträcker sig inte mycket längre än att jag stötte på namnet för ca 10 år sedan och dryftade det med dåvarande chefen för SMP (Sv Medeltida Personnamn) Evert Melefors som då erinrade sig Lena Petersons artikel, som jag då läste. Jag finner den tyvärr inte nu. Lena Petersons artikel är väl den senaste och mest genomarbetade när det gäller namnet Gölin.
 
Det verkar väl belagt hur gången har varit från Gudhelig (o liknande former) 1535 till Juliana under senare tid (1800-tal eller redan tidigare?), som påvisats av Urban Sikeborg ovan.
 
Men den fråga som jag finner obesvarad är hur namnet och särskilt VARFÖR namnet övergick till just Juliana vid den tid när det ändrades?
Dvs vilka språkregler eller andra faktorer som avgjort detta?
 
Kan en önskan om mer kristna, sydländska och/eller internationella namn ha spelat in?

[Magdalena Larsson]

Urban,
Bondhustrun Göligh är alltså densamma som Gudhelig? Detta är i så fall ett belägg jag kan köpa! Å andra sidan utesluter det väl inte att det är två namn som gått upp i varandra? Förekommer inskotts-i i stavningsvarianter av dessa Gölig (Giölig) etc?
 
Stefan,
Gösta Bergman, som jag refererat till ovan, nämner att det franska inflytandes gjorde sig gällande i personnamnen under den yngre nysvenskan på 1700-talet. Som exempel tar han hur  
Lovisa och Charlotta får franskt snitt i Louise och Charlotte. Där är ju likheterna förstås större. Vidare skriver han att Rousseaus roman La nouvelle H?loise 1761 gjorde Julie populärt vid sidan av Julia. Att Rousseau ska ha haft ett direkt inflytande på allmogen i Hälsingland kan man kanske hysa tvivel om.
 
Äntligen har jag funnit något om förmjukningen av g framför främre vokal! Enligt Bergman finns den belagd redan under fornsvenskan, men hade ännu inte genomförts överallt norr om Mälaren på 1600-talet. I Roslagen på Vätö hade den äldre befolkningen på sent som 1881 bevarat g i givi, gyra och gäck, och detsamma gäller vissa dalmål, gotländska och delvis finlandssvenskan (s 105).

[Urban Sikeborg]

Att Göligh, som bör vara född senast på 1590-talet (hon gifter sig 1617) och Gudhelig 1535 skulle vara två skilda namn som gått upp i varandra tycker jag personligen verkar mycket långsökt. Jag har arbetat i många år med fogderäkenskaperna, skattelängder och domböcker för Hälsingland fram till 1700, och jag kan inte erinra mig att jag har sett något som skulle peka i den riktningen.
 
Ingwar Fredriksson har i sin bok Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut (Lund 1974), bland annat en bilaga över samtliga kvinnonamn som förekommer i tiondelängderna för södra Hälsingland 1583. Han anger att namnet Gölig förekommer fem gånger, med fotnoten: 1 vardera Golug, Guleg, Gulig (s. 68). För en del av Ångermanland samma år finns två Gulig; han har där tillagt att ett av beläggen bokstavstroget lyder Gölig (s. 76).
 
Vad Norrala anbelangar har jag formen Giöligh belagd två gånger år 1708. (En av dem som avses nämns sedan som Gölin i dödsnotisen 1756.) Giölich har jag likaså två belägg av, från 1708 respektive 1712. Jag kan tillägga att i ett av fallen nämner prästen en kvinna som både Giölich och Gölich vid ett och samma tillfälle.
 
Orsaken till övergången till Juliana tror jag hänger ihop med vad jag skrev tidigare, dvs. att namnet Göli/Gölin antagligen uppfattades som gammalmodigt och udda eftersom det på 1700-talet så pass sällan tas upp av senare generationer. Kring 1800 ser man - åtminstone i Norrala pastorat - en hel del exempel på en friare, adelsliknande dopnamnsgivning (exempelvis Carl Fredrik, Margareta Kristina) bland allmogen. En gissning, helt ostyrkt, är att man inspirerades att modernisera det gamla Göli/Gölin med den dansk-norska drottningen Juliana (död 1796) som förebild.

[Lars Nylander]

Frågan om bytet Gölin - Juliana är mycket intressant. Jag undrar om Göle själv var medveten om det, att prästen/sockenskrivaren helt enkelt översatte alla Gölin till Julia/Juliana vid ett tillfälle.

[Lars Nylander]

Mitt senaste inlägg postades före jag hade läst Urbans intressanta inlägg.

[Magdalena Larsson]

Nu har jag sovit på saken, och Urbans inlägg har fått mig att ändra uppfattning: formen Gölig som mellaninstans kan jag acceptera som en naturlig övergång mellan Gudelög och Gölin. De måste ha varit konservativa bland allmogen i Hälsingland vad gäller bevarandet av g-ljdet framför främre vokal, då j-ljudet av stavningen att döma inte kan förekomma förrän tidigast sent 16- till tidigt 1700-tal. Att namnet blivit förfranskat kan kanske också förklaras med de samma skäl som fick mig att ifrågasätta sambandet till Gudlög - Jölin låter onekligen mera likt Julin än den ursprungliga formen. Steget därefter till att lägga till ett -a var inte särskilt långt då namnet redan förekom. Jag har svårt att tro att präster eller allmoge var särskilt bevandrade i förnamnens etymologi? Övergångarna från Gudlög till Juliana är trots allt en väldigt säregen utveckling.

[Magdalena Larsson]

Formen Göli kan kanske redan ha funnits under runsvensk tid i form av Gylli, Gulli, Gialli, Galli, Iuli. De flesta är nog leda på diskussionen (inte jag), men om någon vill jämföra med runsvenska namn på SOFI finns de lätt åtkomliga digitaliserade.

[Magdalena Larsson]

Urban eller någon annan manad,
Jag antar att du är en av dem som mest systematiskt kommit i kontakt med namn genom en livstid och generationerna. Jag har fått en uppfattning (och det stöds av Bergman) att präster till skillnad från kansli-skrivare och byråkrater, hade ett relativt sett normerat stavningssystem (i kanslispråket kan man se stavningar som Giösztuaff på 1500-talet). Vad jag tycker mig ha märkt - det är kanske fel - är att de namn som präster hade svårast att stava var dels utländska, icke-germanska, namn (Katarina, Margareta, Johannes) och dels namn bland mindre bemärkta personer (de brydde sig inte om att skapa en normerad stavning). Vad säger du?

[Magdalena Larsson]

Ju mer jag läser om det här desto märkligare tycks det. Namn på -i är ju maskulinum nominativ under runsvenskan. Kunde de verkligen ha bildat ett svenskt kortnamn i femininum på -i (Giöli)? Hur som helst, på SOFI, Nordiskt runnamnslexikon finns en förklaring till formerna Gölu och Gölug: Khulu, nominativ, och Kulaug genitiv bildat av Gullaug, som troligen är bildat av Gudlaug uppges det.  
 
Hur kan formerna på slut-i blivit en kortform i femininum? Det förklarar i varje fall prästernas vilja att tillägga en slutkonsonant - men uppenbarligen har de haft svårt att bestämma sig för vilken då de varierar stavningarna. Jag tycker att det talar för att Göli är ett annat, utländskt namn.  
 
Som framgår ovan uttalades  G med ett mjukt k-ljud. Att detta k blir j är ett större fonetiskt steg än de flesta andra namnen under bokstaven g i listan. Gauti, kuti i nom., blir G?te under fornsvenskan. Jag finner inget annat belägg bland personnamnen för en dylik utveckling. Som regel stannar ljudutveckligen vid g-ljudet vid de namn vi har kvar.

[Magdalena Larsson]

Ytterligare ett skäl till att kortformer på -i i femininum är en osannolik nybildning under kristen tid i svenskt språkbruk, är att det förekommer i latinets nominativ och genitiv maskulinum. Vi säger ju därför Kristi himmelsfärd, och prästernas patronymikon avslutades med -i. Detta kände allmogen till.

[Lars Nylander]

Åter igen, formen ändras ju först under 1500-1600-talet från -ug/ig till -i. Någon fornsvensk form Göli kan inte ha överlevt. I sådant fall hade den varit tvungen att formas om till -ig/ug.  
 
 
Jag tycker att det talar för att Göli är ett annat, utländskt namn. På vilket sätt och när skulle det namnet ha kommit in i Hälsingland?

[Magdalena Larsson]

Jämfört med andra namn genomgår det här, om man accepterar förklaringen, en så otypisk förändring. Visst förekommer bortfall av bokstäver vid andra namn (Sigri) och tillfälligt kan någon präst ha skrivit till en annan bokstav (Sigrin) men till slut återkommer den ursprungliga namnformen. Gör den inte det uppvisas dock inte alls denna stora förändring.
 
Att formen Göli skulle ha överlevt flera hundra år tycker jag som du verkar otroligt. I Norge försvinner dock aldrig namnet Gullaug (som Gölu/Gölug är en naturlig kortform för, se ovan 30 nov 2003 kl. 21.01) - och minns hur vanligt namnet är i Jämtland. Kontakterna mellan Jämtland och Ångermanland och Hälsingland kan jag inte redogöra för.
 
Jag vet inte hur och när främmande namn ska ha kommit till Norrland, men det förekom ju kontakt med andra kulturer. Dels genom migration, dels genom besök, dels genom ballader o d genom vilka nya namn kan ha snappats upp. Att någon bondkvinna kan ha haft tjänst hos en adelsfamilj innan äktenskapet, där en familjemedlem eller någon besökare hetat Julie är ju inte otänkbart. Hur det än må vara med etymologin och härledningen till namnets eller namnens ursprung, borde -i vara ett förfranskande när det inte är ett slarvigt uttal som ger sig till känna i skrift. Detta eftersom av de skäl jag angett det är osvenskt i femininum.

[Anders Berg]

Kari, Kersti, Sigri, Ingri, säkert finns det fler kvinnonamn som förekommer i en form som slutar på -i.
 
Om nu Göli skulle vara ett utländskt, gärna franskt namn, som kommit in med kontakter, hur förklarar du då att det nästan enbart förekommer i delar av Norrland, med en mycket begränsad befolkning av adelsfamiljer? Men saknas i södra Sverige där kontakterna rimligen var större med utlandet än i t ex Jämtland.
 
Det börjar likna en fix id? det här, Magdalena. Envis är du i alla fall som få.  Jag misstänker att vad vi än säger så kommer du att hitta någon teori som förklarar hur franska Julie har blivit det norrländska allmogenamnet Göli.

[Magdalena Larsson]

Du har rätt Anders, jag är envis, och jag tror inte att jag någonsin kan bli övertygad om att det är ett namn. Namnen du tar upp som exempel behåller slutstavelsens vokal, och det är endast ett konsonantbortfall. Vad gäller konkordansen mellan Gudlög och Gölin finns bara l :et i mitten kvar - det är stort skillnad. Du har rätt i att jag inte kan bevisa att det är ett annat namn. Jag tycker emllertid att man heller inte kan bevisa att Gölin kommer av Gudlög, därtill är bevisen för vaga.

[Magdalena Larsson]

Vad gäller namnet Gölin i Norrala verkar det äldsta belägget vara Gölin Jakobsdotter, född utsocknes i Gävle, och gift med Olaus (Olof) Andreae (Andersson) Helsing Arnaesius. Denna Gölin borde vara född i slutet av 1500-talet. Från vad Urban och andra normerat stavningen kan jag inte uttala mig om.

[Lars Nylander]

Denna Gölin har aldrig varit bosatt i Norrala, dock i Bollnäs där hennes man Olaus Andreae (d 1649 23/12) var kyrkoherde och prost. Just denna Gölin har tidigare funnits i mina tankar i samband med denna diskussion. J E Blomberg anför i sin skrift Bollnäs (I-III) åtskilliga varianter på hennes (specifik alltså) namn, t.ex. Giöllo och Golig samt inom parantes Gölin (I sid. 160). Jag har för mig att han återkommer till henne i de efterföljande banden (har för mig t.ex. Gollo), men dessa har jag inte tillgång till nu. Kanske någon som har den i hyllan kan kontrollera? För övrigt är Blomberg en rätt så opålitlig källa, varför det skulle löna sig att kontrollera originalen. Gölin nämns åtskilligt i domkapitlets material (i Uppsala landsarkiv) vill jag minnas, dock minns jag inte alls stavningarna.

[Lars Nylander]

För övrigt tycker jag Urban Sikeborgs exempel är bevis gott och nog för att svara på: Jag tycker emllertid att man heller inte kan bevisa att Gölin kommer av Gudlög, därtill är bevisen för vaga.  
 
Utdrag ur Urban Sikeborgs inlägg, fredag den 28 nov 2003 kl. 22.33:
 
Vad Norrala anbelangar har jag formen Giöligh belagd två gånger år 1708. (En av dem som avses nämns sedan som Gölin i dödsnotisen 1756.) Giölich har jag likaså två belägg av, från 1708 respektive 1712. Jag kan tillägga att i ett av fallen nämner prästen en kvinna som både Giölich och Gölich vid ett och samma tillfälle.

[Magdalena Larsson]

Att jag inte anser det tillräckligt styrkt beror på att konlusionen bygger på induktion genom singulära utsagor, där de avgörande premisserna är en följd av en rad enstaka belägg. Dessa enstaka belägg önskas verifiera en evolution av ett namn som inte finner motsvarighet i liknande fall, och som inte otvetydigt följer den gängse fonetiska evolutionen. Att därifrån bygga en generell utsaga (Gölin kommer av Gudlög) måste anses som vagt.

[Anders Ryberg]

Att Gölin alltid kommer av Gudlög går inte att absolut bevisa, men däremot så är det den klart mest sannolika och välunderbyggda hypotesen som framförts här, och den enda som har en sådan sannolikhetsgrad att den är värd att jobba vidare med.

[Martin Casterud]

Hej! Några kommentarer. Namnet Gölin förekommer vid flera tillfälle i socknen Transtrand i norra Dalarna. Redan i början av födelseboken [1634 och 1636] föds två stycken barn med detta namn. Fem stycken kvinnor nämns i vigelboken mellan 1642-1662 [några av dem från grannsocknen Lima]. I 1680 års hfl [ett 80-tal hushåll] återfinns fem stycken Gölin. Namnet verkar ibland stavats Gulin. Transtrand var en socken med en relativt begränsad utflyttning/inflyttning [bland annat på grund av bruket av storhushåll där flera familjer kunde bo kvar och bruka samma gård]. Inflyttning skedde nästan uteslutande från grannsocknen Lima, men ibland även Särna. Jag har över huvud taget inte stött på någon utom-nordisk inflyttning till socknen under denna tidsperiod. Namnet är fast förankrat i bondeståndet. Hälsningar Martin