Nej, det finns ingen generell regel att man skulle ha det första namnet som tilltalsnamn, när det började bli mera vanligt med två dopnamn. Tvärtom varierar bruket kraftigt, inte bara mellan olika bygder, utan även inom samma by och t.o.m. inom samma familj. Kan man överhuvud taget tala om någon regel, är det snarare att ett kortare namn kommer före ett längre; t.ex. Carl Oscar, Johan Theodor, Anna Lovisa, Sofia Albertina. Men detta säger ju inget om vilket namn som var tilltalsnamnet; det kunde i princip vara vilket som helst av dem. Oavsett om Carl eller Oscar skulle vara tilltalsnamnet satte man dem i nämnda ordning. Oscar Carl resp. Lovisa Anna lyser i det närmaste totalt med sin frånvaro i födelseböckerna.
Men - vissa iakttagelser kan man ändå göra, när man tittar på namnskicket i ett socialhistoriskt och etnologiskt perspektiv; När det i slutet på 1700- och i början på 1800-talet bland allmogen (med detta förstås inte bara bönder, utan en stor mängd yrkesgrupper, som har det gemensamt, att de bor på landsbygden, inte har någon högre skolutbildning, och inte kan räknas som ståndspersoner) blir mera vanligt med två (eller flera) dopnamn, är ju detta i sig ett av många tecken på att den gamla, i alla fall under ganska lång tid relativt oförändrade bonde- eller allmogekulturen börjar luckras upp och förändras. Man hämtar i större och större utsträckning sina förebilder och värderingar från den borgerliga (= urbana) stadskulturen, i stället för att som tidigare slå vakt om sitt eget stånds seder och traditioner. Stadskulturen börjar för många att kännas finare, modernare och attraktivare och motsvarar i högre grad de yngres ideal, än den för dem något förlegade, konservativa och lantliga (= rurala) bondekulturen. Detta tog sig uttryck i förändringar av många kulturella företeelser, som ett förändrat dräktskick, förändrade fest- och umgängesseder etc.; Typisk är utvecklingen inom bostadsskicket, då bönderna börjar rödfärga sina tidigare naturligt grå boningshus, för att efterlikna herrgårdarnas och borgarhusens röda färg (som i sin tur skulle imitera patricierhus av tegel). När denna röda revolution slår igenom på landsbygden, börjar ståndspersonerna i stället att färga sina hus gula, för att markera sin särart. Även detta blir i sinom tid naturligtvis stilbildande, och får efterföljare bland allmogebefolkningen. Men då är vi redan inne i sent 1800-tal.
Även i fråga om namnskicket gör de nya idealen sig gällande. Det blir allt vanligare, att man med adeln och borgerskapet som förebilder, lägger sig till med fasta släktnamn. Till en början tillsammans med, men så småningom i allt större utsträckning i stället för den uråldriga seden att använda patronymikon. (d.v.s. att man lägger till ett -son eller ett -dotter efter faderns dopnamn, och bildar sålunda ett namn, markerande individen, inte släkten i ett längre perspektiv)
Vad beträffar förnamnsskicket gick förändringarna långsammare, och i flera steg:
I det tidigaste skedet, när allmogen börjar använda två dopnamn, är det ingen större skillnad på vilka namn, som brukas mot tidigare, det är de vanliga ärvda svenska bondenamnen. Skillnaden är endast att namnen kombineras. Hade tidigare äldste sonen hetat Sven efter farfar, och andre sonen Måns efter morfar, börjar man nu kombinera namnen hos en och samma person, så att äldste sonen kunde få namnet Sven Magnus efter båda. Observera att den längre och högtidligare formen ofta användes för det namn, som skulle stå sist i kombinationen, enligt den regel jag inledningsvis nämnde. Kombinationer som Sven Måns eller Lars Per användes knappast, utan: Sven Magnus och Lars Petter. Detta gäller dock främst mansnamnen; Kvinnor kunde utan vidare heta t.ex. Maja Lena eller Stina Cajsa. (I dopboken skrevs de ändå allt oftare Maria Helena eller Christina Catharina) När det gäller denna tidiga namnkategori kan jag tänka mig att många i praktiken fungerade som dubbelnamn (d.vs. personen nämndes vid båda namnen; namn med bindestreck är dock en ren 1900-talsföreteelse), inte minst i särskiljande syfte, med tanke på att antalet namn i många släkter eller bygder var starkt begränsade. T.ex. kunde far och son med samma förstanamn särskiljas genom att sonen benämndes med bägge sina, likaledes två kusiner som båda uppkallats efter en gemensam far- eller morfar. I synnerhet vet vi att dubbelnamn var legio beträffande kvinnonamnen, där, som nämnts, namn som Maja Stina, Anna Cajsa och Greta Lisa var en vanlig namntyp från ca 1750 och framåt. Dock förefaller det, som du redan konstaterat, Christer, att det första namnet oftast bildade barnens patronymikon. Men det var långt ifrån någon regel.
Nästa skede i förändringen av namnskicket börjar, när man inte endast ger två eller flera namn, utan även frångår de traditionella dopnamn som förekommer i släkten och bygden till förmån för modenamn, där förebilderna tas utanför den egna kretsen. En av de vanligaste, och även tidigaste källorna till dylik inspiration var kungahuset. Namnet Gustaf, som tidigare varit ganska ovanligt bland allmogen, blir i slutet av 1700-talet allmänt genom Gustaf III:s stora popularitet bland bönderna. På samma sätt är det vid samma tid med namnen Lovisa, Sofia och Magdalena och i början av 1800-talet Carl Johan, för att inte tala om 1800-talets verkliga komet som modenamn; Oscar. Desirée eller Desideria blev dock aldrig någon större succé....
Näst kungahuset var det återigen den fina urbana världen, stadskulturen, som fick tjänstgöra som inspirationskälla, när bondekulturen började förlora i attraktionskraft hos den unga generationen. Denna process gick olika fort i olika landsändar, men man räknar med att den på allvar sätter igång ca 1810, och kan sägas vara fullbordad ca 1870. I stället för Jonas, Anders, Måns och Olof kommer nu namn som Albert, Victor, Theodor och Ernst på stark frammarsch. I stället för Karin, Sara, Lisken och Stina kommer t.ex. Albertina, Fredrika, Hilma och Emma.
Eftersom denna senare våg av namnförändringar äger rum när bruket att ha två eller flera dopnamn har blivit det normala, även bland lantbefolkningen (beteckningen allmoge förlorar under denna tid mer och mer av sin ursprungliga innebörd), kan man även iaktta en övergångsperiod; när man försöker förena bruket av ärvda dopnamn som funnits i släkten, med de nya urbana modenamnen. På det sättet bildas namnkombinationer som Johan August, Anders Viktor och Jonas Emil, som sätter sin prägel på namnskicket och representerar mycket av vad vi idag betraktar som typiska 1800-talsnamn. I dessa fall torde det oftast ha varit modenamnen som brukats som tilltalsnamn. Släktnamnen var väl ofta en eftergift för den äldre generationen. Eftersom modenamnen i regel var längre och tyngre än bondenamnen sattes de oftast sist i namnraden. Således skedde en förskjutning i vilket namn i ordningen som normalt var tilltalsnamn från det första till det andra/sista. Men inte heller här var det fråga om någon regel. Om modenamnet var kortare än bondenamnet sattes det normalt först; t.ex Ernst Olof, Knut Johan, inte gärna Olof Ernst eller Johan Knut! Så den generella regel jag inledningsvis antydde, att namnets längd oftast bestämde placeringen, inte huruvida det var tilltalsnamn eller inte, tycks ha varit det avgörande. Slutligen ska jag ta ett exempel från min egen släkt, från mim farfars fars syskonskara, som tydligt visar att några regler för vilket namn i orningen som skulle vara tilltalsnamn, inte fanns.: (tilltalsnamn med VERSALER:)
i åldersordning:
Axel WICTOR
HILMA Sofia
Hans EDUARD
JOHAN August (undant: bondenamnetTTN)
Carolina JOSEFINA (JOSEPHINE)
MARIA Lovisa
Gustaf ALBERT
ALEXANDER (ZANDER) Alfred
CARL OSCAR
Om man tänker sig, att den yngste sonen Carl Oscar (som kallades för båda namnen) i stället bara haft Oscar som tilltalsnamn (vilket kanske ursprungligen varit meningen) skulle exakt varannan haft första, resp. andra/sista namnet som tilltalsnamn. Men detta tror jag är en ren slump; det finns nog knappast en medveten tanke bakom detta.
Ämne: Tilltalsnamn (läst 4276 gånger)
Cookie policy