Äldre inlägg (arkiv) till 2004-04-04

[Ingrid Bergström]

Den som vill veta vad som står i namnlagen, kan leta efter en länk här på Anbytarforum under Språk...: personnamn: allmänt. Jag tror att en del av det som står här ovan inte stämmer, men vill inte fördjupa mig i detaljer. Intressant för den tidigare diskussionen om utdöda adelsnamn är att det ser ut som om man kan förlora sitt tagna namn, om någon har olägenhet av att man tagit det.
Så vill jag faktiskt till viss mån hålla med Hanzon och Pemer i det där med vad barnen ska heta, utifrån en utgångspunkt som ni skulle kalla politiskt korrekt. Om det ska vara lika lagar för män och kvinnor, måste det vara obligatoriskt att föräldrarna aktivt väljer ett efternamn, om det finns två att välja på. Däremot håller jag inte med er, om ni vill att det ska vara ansökningar och utredningar för den som önskar att barnet ska ha moderns namn.

[Anders Pemer]

Nej, det tycker i alla fall inte jag längre att det ska krävas. Jag uttryckte mig nog så i den första diskussionen om namnlagen som jag deltog i, hösten 1999 eller vad det var, men så tycker jag inte nu.

[Malin Lyktberg]

Vad gäller; Patronymikon -Stämmer detta?
jag fann idag i födelseboken  
(För Julita, CL4937 2/13)  
föräldrarna till min farmors morfar.
Barnet hette; Carl *Fredrik Pettersson (f. 11/3-1865, Julita, D)
Fadern: Fredrik Wilhelm Petersson
Modern: Johanna Nilsdotter
 
Brukar inte barnen få efternamn efter faderns förnamn, sk. Patronymikon?
 
I detta fallet borde ju han fått hetat; Fredriksson eller Wilhelmsson.
 
Jag är säker på att jag sett rätt.

[Bengt-Göran Nilsson]

På senare hälften av 1800-talet ändras detta. Jag har varit med om att barn i samma familj har använd olika släktnamn. En del har använt faderns efternamn och en del har bildat sitt efternamn av faderns förnamn.

[Mikael Persson]

Och jag som hade för mig att det var i början på 1920-talet ...?! Med början på 1880-talet ska döttrarna ha fått finna sig i att få ett patronymikon som slutade på -son.
 
Hälsningar
Mikael

[Jojje Lintrup]

När patronymikon började förvandlas till släktnamn kan man inte säga säkert. Det förekom även på 1700-talet i borgerliga kretsar, där åtminstone jag hittat flera exempel på att kvinnor fått finna sig i att få ett patronymikon till släktnamn. Detta förekom dock även i många andra länder, där för- eller efterleden just betyder son, t.ex. 'vich', 'fitz', 'mac', 'ben', m.m.
Och apropå finna sig i, så verkar många av dagens generation tro att man kan döma våra förfäder efter dagens syn på jämnställdheten mellan könen, synen på homosexuella, synen på främlingar, osv. Vice statsministern Margareta Winberg öste nyss sin galla över Evert Taubes kvinnosyn, trots att gubben varit död i decennier. Samma människor verkar vara övertygade om att DERAS värderingar kommer att hålla i evinnerliga tider, och att de aldrig kommer att betraktas som gammalmodiga och fördomsfulla. HAHAHAHAHA!!!! Tillåt mig att skratta!

[Christer Gustafsson]

Runt 1880 tycks man ha börjat man byta ut -dotter mot -son i mellansverige. Har funderat på en annan sak, användning av familjenamn som Bergman, Lindström etc. Man får intrycket att man ganska fritt tog sig sådana namn. Fanns det någon som helst reglering av användningen? Tycker att Andersson plötsligt blir Lundström lite huller om buller runt sekelskiftet 1800. Jag har ett exempel på att Sjöqvist plötsligt dyker upp som familjenamn (norra Småland cirka 1900), där finns dock ett snarlikt namn tidigare på mödernet och man har förmodligen bara minnts fel, eller om prästen råkat skriva fel i boka.

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Det som den sista frågan glider in på (namnbyte till släktnamn osv.) har tidigare behandlats under flera rubriker, så det finns redan mycket skrivet om detta: se t.ex Språk, ord och namn: Personnamn: Allmänt: Att ta ett nytt efternamn samt även Språk, ord och namn: Personnamn: Allmänt: Rutiner vid efternamnstagande. Fortsätt gärna frågan om släktnamn/familjenamn under någon av dessa rubriker istället. (Så att vi inte får ytterligare diskussioner om just detta.. :-)

[Mikael Persson]

Hej Jojje!
 
Att jag skrev fått finna sig i var främst för att markera bytet från den flera sekel gamla seden att få sin faders namn + -dotter som patronymikon. Förut talade ju hennes patronymikon om att hon var Johans dotter; att plötsligt kallas Johans son var kanske inte så kul. (Fast det är ju gissningar från min sida och inget som jag VET något om.)
 
Hälsningar
Mikael

[Björn Engström]

Efternamn fanns i borgerliga kretsar sedan lång tid. Bland bruksfolk börjar efternamn bli vanliga på 1700-talet. Dessa efternamn kunde plötsligt försvinna och bli patronymikon. Ibland kunde det äldre efternamnet åter komma fram. Vi vet ju sällan vad de verkligen kallade sig själva. Det är nästan endast prästens anteckningar som vi stöter på. Bland bondebefolkningen blir efternamnen vanligare under mitten av 1800-talet. Ofta kan man hitta sådana i samband med flyttningar vid storskiften. Vid sekelskiftet blir det mest vanligt med efternamn.
Oftast övergår patronymikon att bli efternamn. Dotterns patronymikon Andersdotter förvandlas till Andersson. Runt sekelskiftet och även en bit efter detta kan några syskon ha patronymikon och andra efternamn. Exempel finns också att en del präster var kvar i det gamla systemet. Jag har ett exempel där en dotter hade efternamn i sin hemförsamling, men i samband med giftermål i annan församling får hon patronymikon. I detta fall har hon själv aldrig använt patronymikon, utan engammalmodig präst ger henne detta som födelsenamn. Ungefär samtidigt får också hustrun mannens efternamn vid giftermålet.

[Jojje Lintrup]

Om diskussionen om patronymikon ska bli begriplig, måste det framstå att patronymikon endast är det tillnamn någon får med sin faders förnamn följt av -son eller -dotter. I samma ögonblick en syskonskara bestämmer sig för att anta ett (maskulint) patronymikon som sitt släktnamn, t.ex. Andersson, har det slutat gälla som patronymikon. Det betraktas då som släktnamn.
För min del är jag helt övertygad om att såväl kvinnor som män var barn av sin tid och därmed tyckte det var helt i sin ordning att anta ett maskulint patronymikon som släktnamn. Det var på modet och därmed modernt, och som Björn var inne på, bara gammaldags präster ifrågasatte det...
Om man stannar kvar vid kvinnornas namnbyte, så var förmodligen det viktigaste bytet när de gifte sig. Det var sannolikt då som de flesta kvinnorna förlorade sitt patronymikon (=dotter-namn) och förärades makens son-namn. Vilket ju också var modernt och alldeles nytt i samhället, eftersom det i det gamla bondesamhället kvinnorna behöll sitt patronymikon hela livet ut.

[Mikael Persson]

Om Jojjes kommentar stämmer så har jag fattat fel om en del händelser.
Jag har förstått det som att förändringarna från faderns namn + -son / -dotter till faderns namn + -son (1880-talet (?)) och från patronymikon till släktnamn (=samma efternamn som fadern; 1920-talet(?)) var påbjudna uppifrån. Även förändringen att hustrurna skulle ha mannens efternamn verkar ha skett på 1910/1920-talet. Förmodligen var det mycket enklare för myndigheterna om alla i familjen hade samma efternamn, och då spelar det kanske inte så stor roll med några seklers hävdvunnenhet?!
Just i övergången var det tydligtvis en del förvirring och t.o.m. protester från de 'drabbades' (?) sida. Jag vet att prästen i något intyg ville skriva min farfar (f 1904) som Ersson, men farfar ville heta Persson efter sin far, Per Ersson. Efter en del tjat så fick farfar som han ville.
 
Hälsningar
Mikael

[Gunnar Jonsson]

Ja Mikael, de var påbjudna uppifrån enligt namnlagen av år 1901. Då avskaffades i princip användandet av patronymikon, även om det levde kvar ett bra tag efter det året.

[Malin Lyktberg]

Hej!
Har det inte så smått (i liten skala) börjat bli så att en del (kvinnor) tar tillbaka patronymikoner?
Jag har hört flera som skall byta eller som har bytt tillbaka till fadernsförnamn och dotter efter.
Någon som vet om det börjar bli modernt igen?
 
(Jag skulle om jag bytte, få heta; Eijedotter, kanske inte så pjåkigt...)
/Malin

[Anders Berg]

Jag tycker man ser tjejer med patronymikon titt som tätt numera. Hög coolhetsfaktor.  
 
Undrar om de flesta verkligen har bytt namn, eller bara kallar sig detta. För vad händer med dagens namnlag med hennes sons namn? Får vi Johan Eijedotter och liknande i framtiden? Mindre coolt.

[Carl-Fredrik Hanzon]

När nu namnlagen påbjuder användningen av släktnamn, och förbjuder användningen av patronymika, är detta knappast någon djärv, nyskapande reform, som myndigheterna går i bräschen för. Vad myndigheterna gör är att endast konfirmera och stadfästa en sedan nära nog halvsekelgammal utveckling, som vid denna tid är om inte fullt genomförd, så åtminstone beträffande de centrala delarna av göta- och svealand på god väg att bli det. Tydligen har såväl skånelandskapen såväl som större delar av Norrlands inland i detta avseende utgört reliktområden, där nymodigheten inte slagit igenom förrän kanske 10- 20 år senare.
 
Förändringen av efternamnsskicket är (möjligen undantagandes utvecklingens slutstadier) således inte en följd av påtryckningar eller lagstiftning uppifrån, utan är en spontan utveckling som är relaterad till 1800-talets övriga samhällsförändringar som urbanisering och industrialisering och den borgerliga stadskulturens successiva bortträngande av bondekulturen.      
 
Jag citerar mitt inlägg under: yrken: bönder (tisdag 4 juni 2002 [se vidare detta inlägg]):
Men denna lika anrika som solida bastion börjar vid mitten av 1800-talet att rämna och vittra sönder. Industrialismen, urbaniseringen och den därmed sammanhängande borgerliga stadskulturen börjar vid denna tid försiktigt att blåsa med sina förföriska locktoner, för att ju längre 1800-talets senare halvsekel fortskrider, alltmer stegra sitt crescendo. När seklet har blåst ut finaltonen, är även den gamla bondekulturen som bortblåst.

[Jojje Lintrup]

Vad jag har förstått så finns möjligheten att anta ett patronymikon (eller för all del ett metronymikon) som extra förnamn (eller s.k. mellannamn) i dagens läge. Efternamnet är nog lite knepigare att byta eftersom det många gånger är upptaget av andra.
Namn har f.ö. alltid varit en ganska flytande företeelse. Behovet av att skilja personer ifrån varandra är det som ofta har bestämt namnskicket. När förnamnet inte längre räckte till, uppstod behovet att skilja den ene namnen från den andre genom ett tillnamn. Detta skedde på olika sätt i olika kulturer. Man kunde t.ex. skilja på Olof fiskare och Olof i backen, eller så tog man till patronymika, alltså Olof Anders son, och Olof Pers son.
Jag är ganska övertygad om att behovet av att gå ifrån patronymikon blev akut när samhället växte och alltför många hette likadant. Dock ska man inte underskatta modets starka påverkan.
Den som studerat gårdsnamnens uppkomst, eller soldatnamnens orsak, har säkert också förstått att förändringarna kom att föregås av starka praktiska behov.

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Det är fullt möjligt att använda ett patronymikon som förnamn - det gör jag. Jag har antagit namnet Johan Ralfsson Sjöberg officiellt, och Ralfsson är, i myndigheternas register, mitt andra förnamn.

[Jojje Lintrup]

Jag har också ett par exempel på detta, då min äldsta dotters sambos systrar båda har fått förnamnet Larsdotter. Det lustiga i sammanhanget är att han själv INTE har fått förnamnet Larsson. Detta illustrerar dagens paradoxala situation, att namn har kommit att belysa den osäkerhet som råder mellan könsrollerna.
Det är dock ganska talande att metronymikon används så sällan, och så gott som aldrig av män.
Den nya situationen är dock inte enbart av ondo, och jag (som endast har döttar) uppmanar dem ivrigt att i tidens anda gifta sig med män med vanliga efternamn, så att de antar vårt anrika och vackra släktnamn i stället.

[Jan Jutefors]

Anders,
 
Det förekom faktiskt metronymikon förr. 1883 föddes en manlig släkting där namnet Andersdotter skrevs in i husförhörslängden och det var det namnet hans hans mamma hade. Hon var ogift och förmodligen så vägrade hon att tala om vem fadern var.

[Mikael Persson]

'Andersdotter' är INTE ett metronymikon. Metronymikon är -- strängt talat -- MODERNS förnamn + son / dotter. I fallet du anför så bör det snarast räknas som släktnamn.
 
Hälsningar
Mikael

[Torsten Berglund]

Jan Jutefors!
Andersdotter är inget metronymikon utan ett vanligt patronymikon (fadersnamn). Metronymikon bildas av moderns förnamn och efterledet -son eller -dotter.  
 
Ditt exempel belyser något helt annat, nämligen att en utomäktenskapligt född pojke, i brist på annat efternamn, skrivits in i kyrkboken med moderns patronymikon i oförändrad form. Detta fall är knappast unikt, men vanligare verkar vara att Andersdotter ändrades till Andersson om barnafaderns namn var okänd för prästen och det rörde sig om en pojke, se flera exempel här.
 
Exempel på att metronymika förekom på 1800-talet finns här.

[Jan Jutefors]

Mitt inlägg var nog inte genomtänkt!

[Kristina Gunnarsdotter]

I Gula sidorna på nätet, Privatpersoner, får man en del träffar på metronymikon, t ex 45 träffar på Gunillasson, 10 på Ingridsson, 6 för Ingridsdotter och 1 Estridsson.

[Britt Maria Ekstrand]

HEJ
Varför har har ni ändrat matronymikon till  
metronymikon?
Nyfiken.
Mvh
Britt Maria Ekstrand

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Under 'Äldre inlägg' här i denna diskussion (januari -99) så klargörs varför det heter metronymikon - det står fel i en del litteratur kring detta ord..

[Tord Påhlman]

Förmodligen för att det heter så. Jfr metropol=moderstad.

[Annki Roos]

Ändring av efternamn  
 
Jag undrar över hur länge man fick sitt efternamn efter faderns förnamn?  
MVH
Annki

[Peter Karlsson (Peterk)]

Ett kort svar är väl under de sista decennierna av 1800-talet - men detta kan variera betydligt i landet och det finns ganska mycket skrivet om det, främst under Språk, ord och namn: Personnamn: Övrigt om personnamn: Patronymikon.
(Detta är numera hitflyttat..)

[Annki Roos]

Hej Peter,
Tack för hänvisningen. Det var en intressant läsning. Jag blev fundersam igår, då jag i Hf över Fryksände, stötte på olika efternamn på barnen. En del hade patronymikon medan några barn hade pappans efternamn. Förstår nu, efter att ha läst din hänvisning, att det inte var ovanligt.  
MVH
Annki