Jonsson/Jönsson - kan det vara samma person?

[Josefin Ranta]

Hej hej. Jag har en liten undring angående efteramn. Jag forskar om böndernas brukningstider på gårdar i en Småländsk socken runt sekelskiftet 1800. Mitt material är mantalslängder. Nu är det så att jag kommit över en Anders Jonsson som helt plötsligt heter Anders Jönsson och jag är osäker på om det är samma person. Båda dessa personer har nämligen en fader som skrivs som utgammal men utöver det finns det ingen information som kan tala om om det är samma, exempelvis inga barn. Jag har stött på samma sak förut där man skiftat mellan till exempel Jonsson och Jönsson och ibland Jansson osv. Har även varit med om att en Jansson blivit Johansson och sen Jonsson.
 
Jag vet att Persson, Pärsson och Pettersson ibland kan vara samma. Dock trodde jag att Jöns var en form av Johannes och Jon en form av Jonas, kan man då ändå använda Jönsson och Jonsson, eller Jon/Jöns för den delen som namn på samma person?
Är det någon som har erfarenhet av liknande problem? Jag har sökt i Anbytarforums arkiv men hittar inget specifikt. Har också försökt få tag på digitaliserat material i form av husförhörslängder och jordeböcker men det finns ej.
 
Tack på förhand för hjälpen!
Mvh Josefin

[Siv Johansson]

Josefin, se gärna Hans Högmans sida http://www.algonet.se/~hogman/namnskick_sv.htm, bra och enkelt förklarat.
Mvh Siv

[Maud Svensson]

Jon är inte en kortform av Jonas utan av Johan, som i sin tur är en svensk form av det ursprungligen hebreiska namnet Johannes (Jochanan). Från Johannes kommer också namnformerna Jan, Jöns och Hans.  
 
En Jonsson kunde alltså mycket väl skrivas Jönsson.
 
www.historiska.se/misc/gemensam/Nomina/nomina

[Bo Persson]

Se dock diskussionen mellan Håkan Skogsjö och mig på denna plats.
 
Till detta kan jag, från senare tid, foga att förfäder till mig som hetat Jonas kallat sig och skrivit sig själva som Jon under 1700-talets senare och 1800-talets första hälft. Växlingar mellan Jons- och Jöns- kan mycket väl förekomma både i kyrkobokföring och bouppteckningar, men bygger vanligen på missuppfattningar och hörfel. Barn till Jonas skrivs merendels med patronymikon Jonsson/Jonsdotter, dock med vissa regionala skillnader (inom Linköpings stift vanligen Jonsson/Jonsdotter, men i Växjö stift tycker jag mig iakttaga ett visst fasthållande vid Jonasson/Jonasdotter).

[Maud Svensson]

Jo, jag har också lagt märke till att barn till östgötska Jonas gärna får sitt patronymikon förkortat till Jons-. Det ändrar inte det etymologiska ursprunget (Johan/Johannes) till namnformen Jon.  
 
Det var inte bara i Småland utan även i bland annat Västergötland och Värmland som en Jonas barn företrädesvis kallades Jonasson/Jonasdotter. Därför kan man knappast anta att alla eller ens de flesta Jonsson/Jonsdotter hade en far Jonas i stället för en Jon/Jöns/Johan, inte heller att växlingar mellan Jons- och Jöns- alltid eller ens i de flesta fall orsakades av missuppfattningar - på många håll förefaller de att ha betraktats som samma namn, vilket de ju också är.

[Björn Engström]

Jon är normalt kortformen av Jonas. Jan är normalt kortformen av Johan. Det är MYCKET tydligt i områden där man använder båda formerna. Inte helt ovanligt att det finns både en Jonas (Jon) och en Johan (Jan) i samma barnakull. Jonas och Jon är vanlig i det egentliga Dalarna och Hälsingland medan Johan och Jan används i mina trakter (gränsen ligger bara 2-3 mil hemifrån). När det då finns en Jonas eller Jon kan man med säkerhet veta att det finns anknytning till Jonas-bygderna hos någon av föräldrarna. Därutöver finns en ännu mera kortform Jo som i bland stavas Joo (Särna, Idre).
I äldre tid skrivs oftast Jonas som Joen(s) och därmed kan den sammanfalla med namnet Jöns. Johan skrevs då som Joan. Därutöver kan man ibland hitta Jean och vilket ursprung det har är mera svårt att avgöra men det lutar åt Johan. Latinisering av Johan, Jan blir Johannes i samma mån som Anders blir Andreas. Då blir Jon också Jonas eller ibland även Johannes. Sällan skrivs även Hans som Johannes, men är ovanligt i andra kretsar än hos präster. I vissa fall kan det vara lite svårt att uttyda de exakta bokstäverna och prickar ovanför o:et kan vara svår att uttyda åtminstone filmat eller scannat material.

[Karl Göran Eriksson]

Av det ytterst omfattande materialet (avser Johannes-namnen, min anm.), över 50 000 belägg på de olika varianterna, kan man bl a dra slutsatsen att Johan, Jöns och Hans under medeltiden, lika litet som i dag, kunde användas omväxlande om samma person. ... En person som benämns Johan i urkunderna är aldrig identisk med en som benämns t ex Jöns, något som allt av allt att döma har varit en utbredd missuppfattning bland t ex historiker (Anita Eldblad: Johan, Jöns och Hans - populära medeltida namn, Uppsala Nya Tidning 1.12.1992).
 
Iohan (Ion) särhålls i fornsvenskan normalt från Hans och Iønis .. (Sveriges medeltida personnamn häfte 16, 2011. sid. 98).
 
Att missuppfattningar har funnits, även på auktoritativt håll, kan klarläggas. I en beskrivning av ÖLAs registersamling skriver dåvarande landsarkivarien Arne Öhberg (1911-1988): Ett barn, som enligt födelse- och dopboken fått namnet Johan kan i andra handlingar (vigselbok, dödbok, bouppteckning eller mantalslängd) vara antecknad som Jens, Joen, Johannes, Jon, Jonas eller Jöns. Sonen till en Johan kan mycket väl senare kallas Jonasson (Jämten, Föreningen Heimbygdas årsbok 1972, Östersund, sid. 191). Öhberg anför ett belägg för sitt påstående, som emellertid visar sig vara ett enstaka skrivfel i kyrkboken.  
 
Nu bygger naturligtvis inte uppfattningen om dessa namns ekvivalens på ett enda enskilt exempel, utan omfattades sannolikt av en stor del av forskarvärlden. Historikern och forskaren Lars Ericson (numera Ericson Wolke) skriver i historiken om Jämtlands fältjägarregemente: En av jämtarna i Armfeldts armé var dragonen Mårten Jönsson från Bergs socken vid Storsjöns södra strand. Han var född som bondson i Bergsbyn, där fadern Jon Pedersson brukade en gård (mina understrykningar) .. (Jämtlands fältjägarregemente, band 2, Helsingborg 2002, sid. 26).

[Maud Svensson]

Björn,  
varför skulle det vara ovanligt att två bröder heter Jonas respektive Johan? Det är inte konstigare än att den ene heter Carl och den andre Gustaf. I båda fallen rör det sig om två obesläktade namn.
 
Jonas är den grekiska formen av det hebreiska Jona - som betyder duva.
Johan är en nordisk kortform av Johannes, i sin tur en grekisk ombildning av det hebreiska Jochanan - som betyder Herren har förbarmat sig.  
 
Av Johan har vi sedan en rad varianter, varav en del fallit ur bruk: Joen, Jaen, Jon, Jan, Jöns, Jens, John, Jean, Janne och kanske några till.
 
Jon finns i runinskrift, från 1000-talet.  
Äldsta belägg för Jonas i Sverige är betydligt yngre: 1303.
 
Karl Görans citat ur Sveriges medeltida personnamn ovan, min understrykning:
Iohan (Ion) särhålls i fornsvenskan normalt från Hans och Iønis  
 
Du har konstaterat att Jon är vanligare i ett område medan Johan och Jan dominerar i ett annat. Inget märkligt med det - de är alla varianter av samma namn. Felet du gör är att koppla Jon till Jonas. Det faktum att barn till Jonas på en del håll fick ett förkortat patronymikon (Jons-) har tydligen lett till missuppfattningen att Jon skulle vara en kortform av Jonas även etymologiskt.
 
(Meddelandet ändrat av mausve 2013-06-09 18:11)

[Karl Göran Eriksson]

Etymologi är en sak, men praxis kan vara en annan. Att namnen Jonas och Jon, trots olika ursprung, i källorna ändå används båda för en och samma person har jag hundratals exempel på från Jämtland/Härjedalen. Bland dessa en Jonas f.25/7 1792 i Rödön (Rödöns kyrkoarkiv C:3 s. 389) som i dödsnotisen namnges Jon (a. kyrkoarkiv C:5 s. 132).
I skolmatriklar från 1600-1700-talen latiniserades Jon generellt som Jonas.
Jag övertygad om att forskare från andra forskningsområden kan intyga om samma förhållanden.

[Jan Flyrin]

Jag håller med Karl Göran med den erfarenheten jag gjort under 40-års släktforskning.

[Maud Svensson]

Tack Karl Göran,
det var just det etymologiska ursprunget jag ville klargöra. Vad gäller praxis ifrågasätter jag inte dina iakttagelser av växlingar mellan Jon och Jonas i Jämtland/Härjedalen, men ställer mig undrande till påståendet att Jon skulle ha latiniserats Jonas. Det är ju som bekant en grekisk namnform, liksom Andreas, Mattias, Lukas med flera.

[Maud Svensson]

Som påpekats tidigare har namnpraxis inte varit densamma överallt. I delar av riket har man vanligen hållit isär Jon och Jonas, vilket förmodligen inte berodde på bättre insikter i etymologin, men tydligen har man där haft den korrekta uppfattningen av Jon som en form av Johan/Johannes, och av Jonas som ett helt annat namn.
 
Jag vet inte om det utretts vilken betydelse dialekten haft i sammanhanget, men den borde vara stor och skulle vara intressant att få belyst. I exempelvis Kronobergs och Jönköpings län (där man skilt mellan Jon och Jonas) uttalas Jons- med kort o-ljud medan man i Östergötland (där namnen växlat) säger Jo:ns-, alltså med långt o-ljud precis som i Jo:nas. Uttalade man möjligen även Jon med kort o-ljud i Småland i äldre tider?

[Björn Engström]

Det är inte ovanligt att det står i dopboken Jonas och i husförhörslängd Jon. Tillsammans i dopboken kan man använda Petrus, Andreas och Johannes. Senare i husförhörslängden används namnen Per, Anders och Johan. Det brukar vara vissa perioder och jag tolkar det som det är olika präster, varav en använder latiniserade och nästa rent svenska namn.
 
I mina trakter uppfattas Jonas (Jon) och Johan (Jan) som olika dialektala former av samma ursprungliga namn. En familj som har sin släkt förankrad helt och hållet på sin sida av dialektgränsen skulle aldrig ha två söner med namnen Jonass och Johan. Men har familjen anknytningar på båda sidor om dialektgränsen är det inte ovanligt att det finns både Jonas och Johan.
 
Rättvik och övriga egentliga Dalarna samt Hälsingland används Jonas och Jon. I Svärdsjö, Enviken och övriga Rumpmasriket används Johan och Jan. Användningen har varit mycket strikt och om ett barn döps till Jon, måste någon förälder ha anknytning från andra sidan gränsen. Endast då kan det finnas en Jon/Jonas och Jan/Johan i barnakullen. Normalt försvann Jon/Jonas som namn i senare led om inte ytterligare gränsöverskridning skedde.  
 
Under 1600-talet användes ofta namnet Joen istället för Jon/Jonas. I de flesta fallen har jag hittat deras anknytning till Jon/Jonas området. Under 1600-talet var ju giftermål vanligare över byar och socknar, än det blev senare beroende på strängare giftermålsregler (normalt krävdes godkännande om det fanns släktskap i tredje och fjärde led mellan de blivande makarna).

[Martin Nordling]

Min erfarenhet av namnen Jon, Jonas, mm är främst koncentrerad till Sörmland, i socknen Stora Malm så har jag stött på en familj Per Joensson och Ingeborg Andersdotter (gifta 1714-01-25), boendes först i Kålgölet, sedan Stenta (Stenhulta). En av sönerna noteras såsom Jon i födelselängden, men kallas för Jonas i HFL (om det nu inte rör sig om två olika personer, vilket verkar väldigt osannolikt enligt denna diskussion, ingen Jonas har hittats i födelselängden), vidare så hade prästen/prästerna en något taskig handstil varför jag skrivit Joen såsom Jonn för alla med detta namn (de två sista bokstäverna är vanligtvis i stort sett identiska).
 
Jag kan även berätta att jag i Sköldinge (D) stötte på en Jon Pärsson Lund som blev far till Jonas Jonsson, som blev far till Johan Gustaf Jonsson (f. 1754), vanligen kallad Jan Jonsson, eller Jaen Jonsson. Att sonsonen fick namnet Johan Gustaf tror jag beror på att hans morfar hette Gustaf och hans mormors mor hade gift om sig med sergeant Johan Nilsson Skilling, som troligen kom att agera fosterfar för hans mor.
Sedan kom Jans dotter Anna Maja att kallas Jansdotter, men mot slutet av hennes liv ser det mer ut som Jonsdotter.}
 
Tendensen i den del av Sörmland som jag har hållit mig till (främst Östra Vingåker, Stora Malm och Sköldinge) har varit att en son får namnet Johan i födelselängden och kallas sedan konsekvent Jan (eller Jaen), även i Värmland har jag stött på detta.
 
Jag har även en Anders Jonsson (f. ca 1735) i Laxarby (Dalsland) och Svanskog (Värmland) som 1779 får sonen Jon (i Laxarby, Dalsland), Jon får Andreas (f. 1803), Jonas (f. 1806, d. 1889, min ana), Sven (f. 1808), Olof (f. 1811), Maria (f. 1814, d. 1815), Johannes (f. 1816) och Maria (f. 1820). Familjen flyttade till Värmland 1814. Angående namnen så var Jon gift med Maria, dotter till Jonas Svensson och Maria Andersdotter.
 
Jonas son kom sedan att kallas Jonasson.
 
Här verkar man ha hållit isär alla namn, även om barnen föddes strax efter 1800 (dvs relativt nära i tid) så kallades de uppenbarligen för det som de står antecknade för i HFL, med undantag av Olof, som torde ha kallats Olle (han står först under det namnet i HFL).
 
/Martin

[Hasse Hultman]

Jag släktforskar i Ångermanland och där är, under i alla fall 1700-talet, Jon och Jonas definitivt två former av samma namn. Ofta döptes barnet till Jonas, men kallas sedan Jon under resten av livet.
 
Ett bevis för detta påstående är att i CDn Födda-Vigda-Döda i Ådalen finns under 1700-talet 251 fäder som kallas Jonas och 1872 som kallas Jon. Under samma tid föddes 1140 Jonas och 11 Jon.

[Josefin Ranta]

Jag ville bara tacka så hemskt mycket för alla goda svar, de hjälpte verkligen! Tack! / Josefin