Kopiera efternamn (Gradin) ??

[Lars Eriksson]

Jag har (haft) avlägsna släktingar med efternamnet Gradin i byn Mångrav, Multrå socken, Ångermanland. Då jag sitter och bläddrar i kyrkböckerna finner jag att folk ur två olika familjer i Mångrav - utan släktskap med varandra? - tycks ha tagit efternamnet Gradin under loppet av ett par årtionden.  
Det ena fallet är en Erik Andersson (f. 1823) som blivit Andersson Gradin i husförhörslängden 1853-1862.
Det andra fallet är (mina släktingar) bröderna Erik (f. 1842) och Olof (f. 1847) Olofsson som blir Olofsson Gradin mellan 1863 och 1874. En tredje broder, Per (f. 1850) tycks också ha kallat sig Gradin ett tag men bytte sedan till sin mors efternamn (Sjölund).
Det är knappast fråga om skrivfel, för Gradin står kvar i senare HFL, i bägge fallen.
Jag vet att det var något av vilda västern med efternamn på den här tiden, att folk tog och fick efternamn inskrivna som det behagade dem. Men, jag tycker det är märkligt att olika (uppenbarligen obesläktade) människor tar samma nya efternamn när de bor i samma by vid samma tid.  
Förklaring? Brist på fantasi? Annan...?
MVH
Lars

[Ingela Martenius]

Det var tvärtom ganska vanligt att folk i samma bygd tog samma namn. Oftast för att man trots allt var (åtminstone) avlägset släkt, men även för att namnet oftast bildats efter något särskilt i trakten eller kanske efter socknens/byns namn.
 
Inte heller var det ovanligt att bröder valde olika efternamn (har en väninna vars anfader hade två bröder och de hade alla olika efternamn).
 
Under senare delen av 1800-talet var det mycket vanligt att folk hade en hel rad efternamn, det var som om de smakade på dem.
 
I Sverige har vi (om vi räknar bort adel och vissa prästsläkter) aldrig haft någon särskild känsla för efternamn. Än idag byter vi efternamn på ett sätt som utlänningar finner högst märkligt, närmast chockerande. Särskilt i anglo-saxiska länder har man lite vagt den tron att ett efternamn visar på en gemensam stamfader någonstans i historiens dimmor.
En amerikanska jag hjäpte var helt förvirrad av att hennes farfar, som emigrerat till USA, väl i USA hade bytt från Andersson till Holmquist - hon hade nämligen trott att hon var släkt med alla holmqvistar. Nu tyckte hon att hennes farfar fuskat, och undrade smått förtvivlat om han möjligen varit efterlyst eller så i Sverige...
 
Ingela

[Lars Eriksson]

Ingela
 
Tack för dina intressanta kommentarer om detta.  
 
Lars

[Kristina Gunnarsdotter]

Chockerande med svenskars namnbyte? Även amerikaner och andra utlänningar byter namn helt vilt. Särskilt i samband med giftermål, då efternamnets betydelse för den egna identiteten inte verkar stå högt i kurs på många håll. Här är det många som fuskar, inte minst amerikanskor. De försvinner ofta helt, och kan verkligen behöva efterlysas.

[Ingela Martenius]

Det är i allmänhet ganska svårt att byta efternamn utomlands. Man byter vid adoptioner och giftermål, men att byta bara för att man vill ha ett snyggare namn gör man inte.
 
Att byta namn vid giftermål och adoptioner är något helt annat: då byter man nämligen släkt. Det är inte som i Sverige att båda byter till ett tredje namn, och oerhört sällsynt att mannen byter till kvinnans.
 
Vid giftermål antar kvinnan mannens namn för att markera att hon nu tillhör mannens släkt, något vi aldrig ansett i Sverige. I Sverige anser folk fortfarande - helt korrekt - att de inte är släkt med sin man (om de nu inte råkar vara kusiner eller så, men det är inte sådär väldigt vanligt). Exempel på hur den andra uppfattningen uttrycks - alltså att kvinnan upptas av sin mans släkt - kan man t.ex. se i de porträttgallerier som finns på olika gods: flickor som gifter sig finns inte med i samlingen från den dag de gift sig. I en sådan samling där det faktiskt fanns med en kvinna som var gift utom släkten fick jag den ursäktande förklaringen ja, hon hör ju inte hit, men her family var tvungna att sälja en del för arvsskatten och då var det ju bättre att hon kom hit. Vid släktträffar förr var det inte ovanligt att husets gifta döttrar med män och barn inte var inbjudna - de hör inte till släkten. Jämför med prinsessan (vad hon nu heter) av Japan som gifte sig för ett par år sedan: hon räknas inte längre till den kejserliga familjen utan måste ansöka om audiens för att få träffa sina föräldrar och sina bröder.
 
Så efternamnet betyder oerhört mycket för den egna identiteten, mycket mer utomlands än här. Fast vi anser att man inte byter identitet när man gifter sig - men det gör man alltså utomlands.
 
Ingela

[Kristina Gunnarsdotter]

Jag vet inte hur man gör när man byter identitet, om det överhuvudtaget går. Innerst inne är man väl samma person hela livet, och för mig låter det lika märkligt att någon skulle klara av att byta identitet bara för att man gifter sig, som att byta religion av samma anledning. Och de kvinnor som gifter sig flera gånger kan ju inte ha det lätt. Det finns säkert någon psykiatrisk diagnos för fenomenet ideliga identitetsbyten. Kameleontsyndromet?  
 
I grunden är det ju makt det handlar om. Åsikten att kvinnor ”byter släkt” har sin grund i patriarkala maktstrukturer där kvinnor inte har ett eget värde som individ utan, lite tillspetsat, ses (av männen) som en handelsvara, som mannen som för tillfället äger kvinnan sätter sitt bomärke (namn) på.  
 
Konstigt och sorgligt att dagens fria kvinnor fortsätter att understödja detta föråldrade synsätt.

[Christina Claeson]

I slutet av 1800 talet var det vanligt att till exempel lärare blev ombedda att byta efternamn om de hade ett vanligt patromytikom,och innan dess var det ju så att flickorna tog faderns förnamn + dotter och sönerna faderns förnamn + son, jag har fått mig förklarat att det närmast rörde sig om tillhörighet ( Pers son/dotter). Så i samband med detta namnbyte kunde det ju bli så att flera tog samma efternamn utan att vara släkt. Det förekommer ju väldigt många soldater med samma soldatnamn ( vara v en del lever kvar), smeder är ett annat expempel.Släktnamn var ju vanligare ibland de borgerliga släkterna, bland präster och inte minst adliga släkter. Det är intressant att studera andra kulturers namnskick, då det inte alltid är så att kvinnan tar mannens efternamn i samband med giftermål, och personligen tycker jag att det underlättar väldigt för släktforskningen om kvinnan inte byter efternamn i samband med giftet :-) Men hur är det om man skulle ha hittat att man tillhör en fin släkt längre tillbaks i tiden, vad gäller för att byta namn då? En annan namnsed som jag sett i Dalarna och i områden nära den finska gränsen är att mannen har flera efternamn och att dessa till viss del byts ut beroende på var man bor. En syskonskara kan olika efternamn och ibland finns moderns namn som matromytikon, likheter finns i det danska namnskicket som jag inte begriper mig på heller. Spännande spännande.

[Ingela Martenius]

Christina,
 
Det heter patronymikon och metronymikon; från grekiskan (dvs metronymikon har inget att göra med latinets mater).
Det har inte så mycket med tillhörighet att göra utan främst med att man måste kunna skilja på vem som är vem - är det Anders, Pers son eller Anders, Eriks son vi talar om.
 
Lärare blev nog nog inte ombedda att byta från patronymikon till släktnamn, de var ivriga att göra det eftersom det visade att de inte var några vanliga bondlurkar. Återigen en maktmarkering genom namnet. Samma resonemang gäller för alla borgare och präster (de senare brukade dessutom visa sin oerhörda lärdom genom att ta latiniserade eller grekiserade namn (-ius, -ander)).
 
Adeln var tvungna att ha släktnamn efter 1626 (då Riddarhuset trädde i funktion).
 
Smedsläktnamn och soldatnamn är verkligen inte samma sak. Smederna var faktiskt mycket ofta släkt medan soldatnamnen bara delades ut, 150 olika namn i varje kompani. Soldatnamnen var egentligen inte släktnamn utan skulle lämnas tillbaka när soldaten slutade sin tjänst; namnet tillhörde soldatnumret.
 
När Du nämner seden med flera efternamn avser Du väl förmodligen den gamla seden - som fr.o.m. 1982 återigen är möjlig - att ha gårdsnamnet i namnet.
 
Kvinnor tog tidigare i princip inte sin mans släktnamn, särskilt inte om de hade ett eget. 1921-1963 var kvinnor dock tvungna att anta mannens namn. Namnlagen 1963 tvingade alla att ha ett släktnamn (det hade faktiskt inte varit obligatoriskt innan dess) och öppnade dessutom för möjligheten att kvinnor behöll sitt släktnamn (eller bildade ett dubbelnamn).
 
 
Kristina,
 
Visst finns det kvinnor (och även män) som byter religion när de gifter sig. Inte alls så ovanligt faktiskt.  
Riktigt präktigt patriarkalisk var väl den gamla (numera tack och lov närmast försvunna) seden att en hustru kallades för mannens hela namn: Mrs John Smith. Inte ett spår av kvinnan själv!
 
 
Ingela

[Jojje Lintrup]

Ingela,
 
Jag tror att du har fel om det där med vanliga bondlurkar och att man ville skilja sig från dem om man blev lärare... Man hade helt enkelt olika traditioner i de olika klasserna och i bondeklassen - oavsett om man var fattig eller förmögen (ja, det fanns en hel del bönder med gott om pengar och land) - använde man patronymikon. Det var så att borgarflickor som hade ett släktnamn faktiskt övergick till sitt patronymikon om de gifte in sig i bondesläkter. Och söner till militärer, länsmän, eller var det vara månde, som använde släktnamn i sin ungdom, övergick genast till sitt patronymikon när de gifte in sig i (ofta bättre beställda) bönders släkter och övertog ett jordbruk.
 
Vad beträffar präster så latiniserades ofta deras namn rätt och slätt. En Olof Persson från Nora kunde bli Olaus Petri Noraeus - till vardags kallad herr Olof. Så de flesta var inte särskilt snofsiga av sig...
 
Alltså, förmögenhet hade ingenting med namn att göra. De flesta drängarna i städerna höll sig med borgerliga släktnamn - de skilde sig inte särskilt mycket från drängarna på landet - och de levde under betydligt sämre förhållanden är de flesta bönder gjorde.

[Ingela Martenius]

Ja, Jojje, en lärare ville markera att han lämnade bondeklassen. Jag förstår faktiskt inte Din invändning mot vad jag skriver eftersom Du själv ger exempel på det: man använde den klassens namnbruk man ansåg sig tillhöra. Och bondeklassen var alltid längst ner. En tjänsteflicka i sta'n ansåg sig förmer än en självägande bonde. Så därför var man ivrig på att markera att man inte var en vanlig bondlurk.
Sedan kan jag inte alls hålla med om folk släppte sina familjenamn omedelbart de gifte in sig bland bönder. Jag har åtminstone en ana som gifte sig med en torpare och hela livet behöll sitt familjenamn (hon levde ca 1760-1840). Jag har också sett en torpare som behöll sitt adliga namn, och eftersom han gift sig med adlig men lika fattig flicka såg han till att barnen registrerades som adliga, med efternamn (som de i sin tur använde hela livet). En prästfamilj behöll familjenamnet i åtminstone en generation sedan de blivit bönder och en sonson återtog familjenamnet när han fått möjlighet att studera.
 
Jag har inte heller skrivit ett ord om hur förmögna folk var; förmögenhet är ett av flera attribut för att markera makt/klass (och knappast det viktigaste). Så där förstår jag Dig inte heller Jojje.
 
Präster latiniserade inte sina namn rätt och slätt. Det var ett viktigt övervägande, och det var inte alltid så enkelt som att man bara tog sin hemby. Dessutom var det gärna så att man också använde grekiska, samt att man (hemska vana) dessutom blandade grekiska och latin (ex vis Phragmenius, där det första ledet betyder hage på grekiska och det sista är det vanliga -ius, (son) av). De latinska och grekiska formerna var verkligen för att visa att de gått på universitetet.
Ditt exempel med herr Olof är mycket gammalt, innan prästernas tillnamn började användas som reguljära familjenamn. I början använde prästerna sina namn ungefär som soldaterna, dvs barnen ärvde dem inte. Och då stämde det att man latiniserade rätt och slätt för det var som när man i Riksdagen angav var folk var från för att skilja på dem om deras namn var för vanliga (min morfar var Alexander Nilsson i Fredriksfält när han satt i FK). Men då talar vi alltså inte om att ta familjenamn (även om en del säkert permanentades).
 
Ingela

[Jojje Lintrup]

Min invändning riktar sig mot att du värderar klasserna. Min erfarenhet är att bondeklassen var ganska stolta över sitt namnbruk, sitt ursprung och sitt yrke. De kände sig inte alls som längst ner, speciellt inte om de hade det bra i sitt liv.
 
Jag kan ta exempel från mina egna förfäder. Sofia Wallberg, halvsyster till Jacob och Marcus Wallenberg, bägge kända personligheter i svensk historia, gifte sig med en förmögen rusthållare i Mörby, Viby sn, Ög. Därefter kallades hon alltid Sofia Jacobsdotter i kyrkböckerna (någon gång undantaget). Skulle det ha varit viktigt för folk dåförtiden att skilja sig från vanliga bondlurkar, skulle man ha sett en tydlig skillnad mellan å ena sidan skiftet från bondeklassen till t.ex. borgerligheten, och å andra sidan övergången åt andra hållet. Jag hävdar att det var lika viktigt i båda fallen och att det således inte hade att göra med de värderingar du blandar in.
 
Självklart så blev traditionerna svagare och svagare, för att fram mot 1800-talet upphöra på många platser (långt innan namnlagen kom). Så de bästa exemplen finns längre bak i tiden. Bondeklassens traditioner var de som förlorade, men troligtvis berodde det på att patronymika förlorade sin betydelse i ett samhälle där alla inte längre kände alla.

[Anders Berg]

En tjänsteflicka i sta'n ansåg sig förmer än en självägande bonde.
 
Den tjänsteflickan kunde vara dotter till en bonde. Jag betvivlar att hon ansåg sig förmer än sin far, eller farbror.  
 
För övrigt tycker jag både Ingela och Jojje ger en bra beskrivning, dock håller jag med Jojje om att Ingela lägger in onödiga värderingar, som knappast går att styrka vetenskapligt, men kanske förekom i just Ingelas egen släkt.

[Lars Eriksson]

Hej
Diskussionen har vidgats avsevärt sedan jag startade den genom en undring om kopiering av efternamn, med Gradin som exempel. Ingela gjorde intressanta kommentarer men jag tycker fortfarande att min fråga inte är helt besvarad. Varför tog folk sig nya efternamn överhuvudtaget? Ens första hypotes kan vara att man tröttnat på och hade svårt att hålla reda på alla Per Eriksson och Erik Persson (och Lars Eriksson). Men om man ville identifiera sig klart och tydligt och skilja sig från resten borde man ju inte ha tagit samma nya efternamn som grannen.

[Christina Claeson]

Hej Ingela med flera
Hittade en intressant sida på nätet om namnskicket förr i tiden. http://www.algonet.se/~hogman/namnskick_sv.htm
 
Beträffande felstavningen så är det sådant som händer och som känns onödigt att påpeka.
 
 
Mvh Christina Claeson

[Jojje Lintrup]

Lars,
 
Som ändå antyds i ovanstående diskussion, så är namnen starkt påverkade av traditioner och mode. Det som gjorde att bondeklassen slutligen började ta sig släktnamn var förmodligen att så många hette likadant och att det var lätt att förväxla personer med samma namn. I Dalarna uppstod detta fenomen redan innan kyrkböckernas inträde och löstes genom de gårdsnamn som man tog sig. Detta föranleddes av att man i Dalarna hade en så dålig variation på förnamn - och därmed på patronymika. Det är inte konstigt att dalkarlarna kallas för masar (efter Mats som uttalas Mas i Dalarna).
 
Jag tror också att det handlar om kommunikation. I äldre tider stannade bondeklassen i sin by och i sin socken, generation efter generation. Alla kände till alla och kunde åtskilja dem från varandra. När sedan den stora omflyttningen kom på 1800-talet, så hamnade småfolket i stan och det blev nödvändigt att skilja sig åt på namnet. Sedan får man inte glömma de influenser som kom utifrån och som förvandlades till moden i enskilda landsändar. Folk var som vi är nu, de följde strömmen. Man kan tydligt se hur förnamnen varierat i olika trakter beroende på vad som upplevdes populärt på platsen. Detta gäller också bruket att ta sig nya namn, där man på vissa platser började så tidigt som på 1700-talet, och på andra ställen envisades med att använda patronymikon långt in på 1900-talet.