Om med skapa sig en ny identitet menas att man övergick från bondeståndet till - t.ex. - borgarståndet, dvs. ändrade sin livssituation, så stämmer det bra. Det är egentligen mest i Norrland (där man på många sätt var modernare, mindre traditionsbunden, än söderöver) som bönder redan från första halvan av 1800-talet började ta släktnamn, även om det förekom söderut också men då mest bland mer förmögna bönder - eller, givetvis, om bonden blev utnämnd till länsman eller liknande.
Fram till mitten av 1800-talet hade följande familjenamn: adel, präster och borgare (köpmän, tjänstemän, hantverkare av alla sorter) samt smeder. På landet dessutom alla som hade någon form av högre tjänst, t.ex. skogvaktare, husfru på gods etc. Soldater hade soldatnamn, som det inte var meningen att resten av familjen skulle bruka (även om det förekom). 90 % av befolkningen var allmoge, och de hade alltså som regel inga familjenamn utan bara patronymikon. Inte heller fabriksarbetare och tjänstefolk i städerna hade vanligen familjenamn.
Innan 1901 var det fritt fram för vems som helst att kalla sig vad som helst som efternamn, när som helst (adliga namn hade visst skydd). Man skaffade/bytte namn bara genom att säga till prästen.
Läs mer om namn.
Ingela