Hämtat från SAOB, Svenska Akademiens Ordbok:
LAKUN lak4n (Anm. Ordet uttalades förr äv. på franskt sätt: lakyn PFEIFFER 1837, -kyn EKBOHRN (1868)), r. l. m. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra sv.) äv. - ; pl. -er. (förr äv. lac-. -un 1771 osv. -yn 1837)
[jfr d. lakune, nor. lakun, t. lakune, ävensom fr. lacunre; av lat. lacuna, fördjupning, håla, grop äv. bildt.: lucka, brist i ngt, avledn. av lacus, fördjupning, damm, insjö (jfr LAGUN)]
[LAKUN 0]
(i sht i fackspr.) hålighet; tomrum; lucka. Bokstäfverne synas väl och äro läslige, ehuru här och där äro Lacuner, där volumen gåt sönder. BJÖRNSTÅHL Resa 1: 227 (1771). Hos många lägre djur rör sig blodet endast i de lakuner .., som förefinnas mellan kroppens organer. THORELL Zool. 1: 1 (1860). Han .. lyckades .. utfylla de lakuner i den av tiden härjade handskriften (vilka osv.). FRIESEN o. GRAPE CodArg. 167 (1928). - Särsk.
[LAKUN .a]
a) anat. om håligheter i benvävnaden i vilka benceller finnas; i ssgn BEN-LAKUN.
[LAKUN .b]
b) bot. om håligheter mellan celler i växtvävnaden (vilka äro fyllda med luft). WIKSTRÖM Årsb VetA 1838, s. 307. BotN 1918, s. 121. jfr LUFT-LAKUN.
[LAKUN .c]
c) bildl.: lucka; brist. LBÄ 11- 13: 111 (1798). Man märker .. ofta .. lacuner i .. (Baaders filoso- fiska) system. BÖTTIGER 6: 206 (1835). En .. lacun i vårt vetande, som (osv.). Fennia XLIX. 4: 6 1926.