Georg Palmgren skriver om hur det var i Norrland. I Götaland och Svealand var benämningarna litet annorlunda (och givetvis olika i olika trakter) men de grundläggande idéerna gick igen. För den tid som är aktuell för oss släktforskare hade måttet 1 mantal = 1 fullsutten bonde för länge sedan blivit inaktuellt (genom nyodling och förbättrade jordbruksmetoder). Egendomliga bråktal uppkom lätt genom arvsprincipen att dotter skulle ärva hälften mot broder. Under 1800-talet avskaffades spärren nedåt, så ett hemman kunde bli 1/256 eller så. Det gick förstås inte att leva på, utan då krävdes rejäla sidoinkomster.
Torpare var en gång bönder på 1/4 hemman. På 1800-talet, när hemmantalen hade fixerats, sattes torpen inte alls i mantal utan jorden ingick i stomhemmanet. Det förekom även lägenheter utan mantal, ibland på ett flertal hektar jord.
Numera har mantalen betydelse för andel i samfälligheter, även om de räknats om till procent. Den gamla skräcken för skatt (som ledde till de stora lägenheterna) har avlösts av motsatsen, eftersom samfälligheterna ger inkomster i stället för utgifter.