Carl har alldeles rätt i att de gamla måtten, t ex tunnland, en gång i tiden gav uttryck för skattekraft genom att jordens bördighet vägdes in. Detta framgår t ex av 1634 år lantmäteriinstruktion, där det står att varje tunnland skall räknas som 14 000 kvadratalnar, men man skall ta hänsyn till åkerns eller ängens kvalitet och anpassa storleken på tunnlandet därefter. Tunnlandet beskriver alltså här både areal och avkastning, där 14000 kvadratalnar väl får anses vara något slags standardvärde för en normalgod åker som besås med en tunna utsäde. Tillsammans med andra nyttigheter som gården omfattar, ger detta så småningom örestalet eller motsvarande, som är gårdens värde (eller skatteunderlag, om man så vill).
Men redan nästa år, i 1635 års instruktion försvinner detta med att anpassa storleken efter kvalitet, och tunnlandet övergår till att bara vara en arealbeskrivning. Pia Nilsson beskriver det på sid 62 i sin doktorsavhandling Bortom åker och äng (SLU Uppsala 2010) så¨här: Åkern beskrivs i tunnor utsäde eller tunnland. Båda begreppen avser ett ytmått om 14 000 kvadratalnar enligt instruktionen 1634 (...), vilket motsvarar cirka 4 900 kvadratmeter, alltså knappt ett halvt hektar.
Det är alltså mycket länge sedan som ett tunnland verkligen hade med utsädesmängden att göra. Troligen är väl saken densamma med selandet
Med bästa hälsningar,
Lasse Bergdahl