Det tysta H:et

[Christina Tuvesson Lindaryd]

Har just nu en diskussion med en amerikansk vän i Minnesota angående det tysta h, som ibland finns med i namn, ibland inte. Hennes släkt hette Thunborg när de emigrerade, vilket med åren har blivit Tunberg. Att borg har blivit berg bekymrar henne inte nämnvärt, men däremot att h:et har försvunnit. Enligt henne är detta tysta H en symbol för den kristna människans förbund med Gud.
 
Jag har alltid tagit det som att prästen ibland ville konstra till det och klämde in ett h, något som personen ifråga knappast brydde sig om. Är det någon på detta kloka forum som vet mera om H:ets eventuella betydelse?

[Per Eriksson]

Christina, utan att vara säker, men är inte det en gammal kvarleva. Vad jag hört så uttalades T, i äldre tid, mer som i engelskans the. Och då var det kanske inte så konstigt att man också la till ett h.
En teori, ingen vetenskap  
 
/Peppe

[Leif G. Olofsson]

Christina. Jag är helsäker på att tysta h-et inte har ett dugg att göra med religion eller överhuvud taget är en symbol för något. Det skulle snarare vara en lust till förfining eller en önskan att göra namnet mer outstanding än utan detta 'h'. Jämför folk som stavar sitt son-namn med 'z' - Olophzon t.ex. Grönköpings folskollärare John Chronschough är paradexemplet på detta.
 
Jag tänker på förnamn som Mathilda, Elisabeth, Gertrudh, Jonathan etc. H-et har ingen funktion alls, bara en skönhets-touch om man så vill.
 
Jag tror inte det var prästens fel alltid, när detta 'h' petades in, det var nog minst lika ofta en medveten stavning av namninnehavaren.
 
Hälsningar
Leif Olofsson

[Björn Engström]

I äldre stavning var bara T ovanlig utan det stavades TH och det gällde alla ord och förstås även namn. Samma sak med D som ofta stavades DT. I senare rättstavningsreformer blir bokstäverna mera renodlade och TH blir T, FV blir V, HV (HW) blir V och DT blir D. I ännu äldre tid omvandlas U och W till V.

[Christina Tuvesson Lindaryd]

Tack för det - känner mig stärkt i min uppfattning att h:et inte har ett dugg med vårt förbund med Gud att göra. Ska lite försiktigt meddela henne det (och samtidigt höra om hon har källor för sitt påstående - i så fall återkommer jag om detta).

[Heikki Särkkä]

Tror att det tysta H:et började användas efter tyskt mönster: Theil , thun osv.

[Maj-Len Ahlskog]

Nja, jag tror th är äldre än så. T ex namnet Thomas/Tomas. Det är ju ursprungligen grekiskt. Det finns alltså i Nya testamentet, som är skrivet på grekiska. I engelsktalande länder stavas det alltid Thomas. Även i Sverige är stavningen Thomas vanligast. Theodor är också ett grekiskt namn.
 
Thor/Tor är däremot fornnordiskt. Kanske uttalades namnet med läspljud tidigare?
 
Så har vi Elisabet/h. Jag misstänker att stavningen Elisabeth kommer av engelskans Elizabeth.
 
Jag utgår från att mitt eget efternamn Ahlskog syftar på en skog av alar, men precis som Ahlback, Ahlbäck, Ahlkvist etc, så har ett extra h stoppats in, kanske för att det ser finare ut.

[Agneta Schick]

Eftersom svenska och tyska har samma språkrötter kan man se likheter även om mycket har försvunnit i dagens svenska. Det 'h' som användes efter en vokal var för att göra en långvokal som i Ahlskog. Det såkallade dehnungs-h (som finns i dehnung för att få en lång e-ljud) finns kvar i dagens tyska. De som läser gamla domböcker stötter på det rätt så ofta.

[Heikki Särkkä]

I många fall (t. ex. i namnet Bergh, där vi har kort vokal)har det överflödiga h-et ingenting direkt att göra med dehnungs-h:et, utan det har bara en dekorativ funktion.  
Rent teoretiskt kunde den användas som i italienskan (Ricci vs. Ricchi) också i svenskan för att särskilja mellan hänger (g som i gå) och hänger (g som i ge), men svenskan har valt en annan väg.

[Anders Hellster]

Förutom att förlänga vokaler och att vara allmänt dekorativ vittnar väl h:et om att vissa konsonanter är aspirerade, om man lyssnar noga. I namnet Thomas, som Maj-Len Ahlskog tog som exempel, hör man således ett kort utandningsljud efter t:et, något man inte gör i i exempelvis Sten. Sistnämnda namn finns i min släkt och det har stavats på många olika sätt men ändå i enlighet med en viss norm: Sten, Stén, Steen och Stehn. Varianten Sthen har jag bara sett någon enstaka gång och den tyder på att skrivaren hade en bristande språkkänsla, trots att stavningen inte var lika strängt normerad för 200 år sedan som idag.

[Maj-Len Ahlskog]

Ett H för att markera ett långt A-ljud, ja det stämmer in också på alla Dahl- och Sahl-namn. Och andra vokaler som Kihl-namn.
 
Annars är väl huvudregeln i svenskan att kort vokal markeras med dubbelvokal (all, hall) och lång med enkel vokal (al, hal). Fast det är en regel med många undantag, tänk bara på dum och stum. Mer konsekvent i finskan där långt A-ljud skrivs aa och kort a.
 
Hebreiska namn verkar ofta sluta på H, det kanske hade någon särskild betydelse? Längre vokal? Sedan har man gjort likadant i engelskan: Deborah, Delilah, Dinah, Hannah (men Anna är den grekiska formen och behöver inget H i slutet), Leah, Rebekah (men Rebecca), Sarah och Susannah. Och eftersom vi härmar allt amerikanskt så är det nu vanligare med Sarah än Sara även i svenskan trots att H är stumt och onödigt. Har väl heller ingen annan betydelse i engelskan än att man är van vid den stavningen. Än så länge har jag inte sett stavningen Evah. Däremot Mariah i engelskan, vilket känns konstigt, eftersom den hebreiska formen är Miriam.
 
När namn slutar på TH istf T i engelskan som i Elizabeth, Judith och Ruth så blir det ju ett annat ljud. Vet inte om samma gäller i hebreiskan, här kommer ju H:et efter en konsonant.
 
I gamla kyrkoböcker står det ofta Catharina el Katharina (fast hon kallas för Caisa/Kaisa), inte Katarina. Men det namnet har ju också grekiskt ursprung.

[Heikki Särkkä]

Ang. aspirationen, samma gäller kombinationerna sp och sk på samma sätt som i engelskan.

[Heikki Särkkä]

H efter t har ingenting att göra med aspirationen. Det är bara en gammal ortografisk kvarleva.

[Maj-Len Ahlskog]

Ortografisk kvarleva i transkriptionen av hebreiska?

[Heikki Särkkä]

Troligast användes efter tysk förebild.

[Maj-Len Ahlskog]

Men transkriptionen av hebreiska gjordes väl långt före Tyskland fanns, t ex till grekiska, och latin.
 
Skrev fel och upptäckte det för sent i tidigare inlägg, så här ska det vara:
Annars är väl huvudregeln i svenskan att kort vokal markeras med dubbel konsonant (all, hall) och lång med enkel konsonant (al, hal).