Hej Yvonne!
Detta var en intressant fråga, och fick mig genast att tänka på den då 6-årige prins Karl, sedermera Karl XII, som i sina anteckningar daterade Karlberg den 10 juni 1689 skriver Jagh önskar at iagh må engång hafwa den lyckan at fölia min Pappa i fält etc (se bl.a. Liljegren, Bengt, Karl XII : en biografi, 2000, s. 28). Jag har alltid haft uppfattningen att just pappa och mamma användes (åtminstone i äldre tid) inom de högre samhällskretsarna, och detta verkar stämma om man kikar i Svenska Akademiens Ordbok. Under uppslagsordet Fader finner man en intressant historisk beskrivning av relationen mellan orden pappa och far / fader, som kan ge ledtrådar till din fråga (notera att denna text publicerades / skrevs 1919):
På 1600-talet börjar ordet [fader] inom den högre och högsta aristokratien delvis ersättas av PAPPA såsom benämning på fadern i ett hem, och ganska snart tycks detta senare ord hava gripit omkring sig och även trängt ned till bredare lager (jämför: När Båtzmans- och Soldate-Barn kalla deras Föräldrar Pappa och Mamma, måste de Förnähme låta deras Barn kalla sig Far och Mor. Sedolär. Mercur. 3: nr 10, s. 8 (1731)). Efter hand har pappa i denna användning fått allt vidsträcktare spridning, i synnerhet, vill det synas, under de sista årtiondena. En viss motsats gör sig dock härvidlag gällande dels mellan olika delar av landet, i det att far på det hela taget vida bättre hållit sig kvar i södra och sydvästra Sverige, dels mellan de socialt högre ställda klasserna och städernas invånare å ena sidan, vilka, i all synnerhet de förra, i stor utsträckning begagna pappa, och å andra sidan landsbygdens bönder och kroppsarbetande befolkning.
Längst i norr, särskilt i Ångermanland och Västerbotten, är dock pappa allmänt i bruk även bland allmogen. Dalkarlen däremot säger far. På Gottland får man höra den sist uppvuxna generationen använda pappa. Överhuvud visar detta ord alltjämt benägenhet att ytterligare utbreda sig, men en rörelse i motsatt riktning är dock även märkbar, och far har mångenstädes åter kommit till heders, särskilt i hem där man håller på det svenska och söker värja sig mot ett onödigt eller överdrivet inflytande från utlandet i språk och Seder. Inom somliga familjer brukas det ena ordet i betydelsen 'fader', det andra i betydelsen 'svärfar'. - Utanför barnkammaren och familjen eller den närmare bekantskapskretsen är far emellertid det vanliga ordet bland vuxna personer, i synnerhet män, med anspråk på levnadsvett och umgängesvana. Det heter här regelbundet min far, icke pappa eller min pappa. Att till en person (t. ex. en konsul) med syftning på hans fader säga er pappa (eller konsulns pappa) skulle icke vara på sin plats.
Medvetet nonchalant är vanligen i motsvarande fall hans pappa och ännu mera pappan om fadern till en person som man talar om. I betydelsen nedan är pappa ganska vanligt, i det att en hustru ej sällan upptager denna benämning från barnen och i vardagslag använder den till sin man. I andra fall ersättes fader bland mera tillfälligt (alltid mer eller mindre skämtsamt, gärna en smula ringaktande eller vanvördigt eller med smått ironisk överlägsenhet) av det synonyma ordet.
Mvh, Markus