Brev från drottning Lovisa Ulrika, 1757(franska)

[Leif Lundin]

Jag håller på och nystar upp en väldigt spännande historia angående en anfader till mig. Nämligen den om gästgivaresonen Anders Andersson Flodelius ifrån Kyrkbyn i Floda socken i Dalarna. Född: 22/3 1734. Död: 5/7 1780.
Han var en av de inblandade i statskuppförsöket 1756 och klarade sig med en hårsmån från dödsstraffet. Hans medhjälpare f.d. Löjtnanten Erik Sahlfeldt  och borgaren från Köping Jonas Hellberg  blev hemskt nog ett huvud kortare.

 
Förmodligen blev de liksom andra inblandade i kuppförsöket förda till den beryktade rosenkammaren i Smedjegårdsfängelset, för att under tortyr bli förhörda.
 
Om någon vet något om i vilka handlingar man kan hitta dessa tortyr-rannsakningar, så vore jag oherhört tacksam för den upplysningen. I Ständernas kommissions dombok och protokollbok har jag letat, men där verkar det bara finnas domstolshandlingar.
Kan de finnas i Sekreta utskottets handlingar kanske?  
 
I den särskilt tillsatta kommissionen så dömdes de av Riksens Högloflige Ständer den 29/9 1756.
 
Flodelius blev därefter förd till Smedjegårdsfängelset.(Finns det något bevarat fotografi från detta fängelse? Fängelset revs i.a.f. i slutet av 1800-talet)
Den 7:e Januari 1757 lyckades han rymma tillsammans med Fredric Tragman  samt vaktkarlen Jonas Alstrin}. Den stackars vaktmästaren Peter Johan Såthe blev omedelbart satt i häkte för fångspillan i väntan på ytterligare rättsliga åtgärder. Tyvärr så verkar det mesta av dessa handlingar ha förstörts i den stora branden på på Riddarholmen 1802. Av det som står i en akt som jag ändå lyckats hitta, så verkar Flodelius inte bara ha fått vatten och bröd i fängelset. Tydligen  så har han även suttit och druckit öl och spelat kort med vakmästaren och hans fru sent inpå nätterna.

 
   
Det är i samband med Flodelius rymning som drottning Lovisa Ulrikas brev är högintressant!
Hittade brevet i Greve Fredrik Axel Von Fersens: Historiska skrifter del II; tryckt 1868; sid. 217-218.
Har lyckats översätta lite med hjälp av google translate, men mina kunskaper i franska språket är tyvärr obefintliga. Det verkar i.a.f. som om han fått pengar för att kunna  muta sig ut ur fängelset på något sätt.
 
Jag vore mycket tacksam om någon vänlig själ med kunskaper i 1700-tals franska kunde översätta detta brev:
 


 
 
 
Hur gick det sedan för Flodelius då?  
Jo, han kunde spåras mellan de olika skjuts- och gästgivaregårdarna upp till sin hemsocken Floda i Dalarna, där han greps tillsammans med Alstrin och Tragman i en lada de sov i.
De fördes sedan till Falun, därefter med ilfart tillbaka till Stockholm igen i en kolskrinda mitt i den kalla januarivintern. Han blev satt i Stadens kämnärsrätts häkte.(Samma häkte som Ankarström satt fängslad i. Detta finns fortfarande kvar i Gamla stan och är numera cafe´) Har hittat honom i kämnärsrättens fångrullor.
Målet däremot flyttades förmodligen över till högre instans. Vilken instans är osäkert. Säkert till Svea hovrätt eller kanske ännu högre.  
Flodelius hamnade efter domen som jag tyvärr inte kunnat hitta (denna brann säkert också upp), först på Smedjegården och den 31/12 1759 fördes han till Vaxholms fästning av kronolänsmännen bröderna Hallman, vilka först var ute och drack sig berusade med honom på några utav Stockholms krogar. Lite senare under färden så blev han sedan misshandlad av dem med en hirchsfängare (en kort värja), så att blodet strömmade från huvudet. Gästgiverskan på Ensta gästgiveri plåstrade därefter om honom.
Justitekanslern blev senare informerad om denna skandalösa fångtransport.
Spåren efter Flodelius blir sedan lite diffusare och svårare att följa.
 
Han skriver i.a.f. ett brev till Justitiekanslern från Vaxholms fästning.
Efter detta måste han ha kommit därifrån på något sätt.
 
Enligt begravningsboken i Floda så skall han därefter ha nödgats rymma till
Nor[rge?],Preussen och Ryssland och tjänt utomlands som soldat.
Kan han möjligen tagit värvning i någon av Greve Johan Ludvig Hårds fri.regementen i Preussen (på tyska: freiregiment Graf Hordt)?
Greve Hård som var en av anstiftarna till statskuppen 1756 och flitig anhängare till hovpartiet flydde nämligen till Preussen och fick av Fredrik den store av Preussen ( drottning  Lovisa Ulrikas bror) ett eget regemente. Blev sedan tillfångatagen av ryssarna i 7-årskriget och slutligen frisläppt. Senare befordrad till generallöjtnant och guvernör i Spandau ( i Berlin).
Har med lite envishet fått nys om att Preussiska stammrollen (mönsterrullor) fortfarande skall finnas kvar i Schlesien, men var vet jag inte. Någon som har upplysningar om detta får gärna tipsa mig.
 
Enligt begravningsboken rymde Flodelius krigstjänsten. Han kom över till Malmö och tog värvning som soldat igen. Här så har jag faktist lyckats spåra honom i generalmönsterullorna.
Han blev grenadjär i Konungens eget värvade regemente; Biörnmarks kompani den 25/9 1775. År 1779  den 28/6 beviljades  han p.g.a. hans sjuklighet avsked.  
Flodelius kämpade sig trots sin sjuklighet upp till hemsocknen Floda, där han inte varit ända sedan rymningen 1757. Båda hans föräldrar var nu döda. Hans syster hade gift sig och flyttat ifrån gästgiveriet till byn Syrholn i samma socken. (Förmodligen till faderns föräldrahem.) Där låg han sedan sjuk i flera dagar innan han sedan avled den 5/7 1780.
 
P.S. Tips om personerna: vaktkarlen Jonas Alstrin, Fredric Tragman samt kronolänsmännen bröderna Hallman är också av intresse, eller annat som kan va intressant.  
 
Mvh // Leif

[Mats Pettersson]

Maskinöversatt och grovjusterat i all hast blir det:
Jag fick två brev från er båda, och de gladde mig mycket, speciellt vad gäller våra två olyckliga vänner är jag mycket intresserad. Här på sista tiden har det gått illa för Hård det är säkert, men oaktat det vill jag inte konsultera honom och riskera avresan till Kiel som snart följer. Palmstjernas åtgärd var lik honom. Du vet att han nattetid i Floderius´ fängelse gav denne pengar för att underlätta flykten, samtidigt som det kan leda till att W. 2) och H. 3) tas levande eller döda. F. 4) har flytt men tillfångatogs och rannsakades vid Kämnersrätten, dit han skickade in berättelsen jag just omtalade. Palmstjerna blev tvingad att förklara sig, och man väntar att detta kommer inför parlamentet, men jag tvivlar på att man kommer att lyckas därmed. Det skulle vara klokt att varna W. 2) och H 3) att vara på sin vakt för hela Sverige, om de inte är för välkända. Dessutom är allt här i samma läge som du lämnade. De utrikes affärerna är lika förvirrade och det verkar som om England inte är något hopp för oss. Missnöjet ökar särskilt i garnisonerna, som avskyr sin chef. Kungen har fått 20 tusen ton av ryskt mjöl till sitt eget förfogande, och allt kommer att distribueras som han önskar. Detta ger inget gott intryck på folket. Jag har inte ännu mottagit brevet från W 2) med en kopia av relationen som han överlämnat till.
Jag är orolig, men jag hoppas det har varit chiffrerat. Meddela mig det som W 2) menar är Englands avsikter och om det inte finns något hopp att få brittiska pund. Du vet att det är möbler till mode och som inte kan kan vara utan. Jag skickar ett brev till min bror och jag kommer att vara glad om jag kunde ge dig mer verkligt bevis på den aktning som jag har till dig.
 
Jag är usel på detta - men det är ett tappert försök.
 
Hälsar Mats

[Per Thorsell]

Nu kommer jag litet för sent, men eftersom min version skiljer sig en del från ovanstående lämnar jag den ändå.  
En något fyrkantig råöversättning:
 
Jag har mottagit Edra två brev samtidigt; de gjorde mig mycket glad, särskilt det som rör våra två olyckliga vänner, som jag intresserar mig mycket för. Äntligen är den stackars Hård i säkerhet; men trots det råder jag honom att inte resa från Kiel annat än i säkert sällskp. Palmstierna har gjort en insats som är honom värdig. Ni bör veta att han om natten var i Floderius fängelse och gav honom pengar som skulle underlätta hans flykt, på villkor att han tog med sig W. och H., levande eller döda. F. rymde verkligen, men blev åter fångad och förhörd i Kämnersrätten, där han lämnade den berättelse som jag har givit Er.Palmstierna blev tvungen att förklara sig och man hoppas att detta ärende kan gå till Riksdagen, men jag tvivlar på att det lyckas. Det vore säkrast att varna W. och H. att vara på sin vakt mot alla svenskar som de inte känner väl. I övrigt är allt här i samma skick som Ni lämnade det. De utrikes affärerna lika röriga, och det förefaller inte som om England anstränger sig för vår skull. Missnöjet tilltar, särskilt i Gardet, som avskyr sin chef. Konungen har fått 20 tusen tunnor mjöl från Ryssland, som han kan fördela efter eget gottfinnande. Detta kan inte undgå att göra ett gott intryck på folket. Jag har inte mottagit brevet från W. med kopia av den rapport han sänt mig. Det oroar mig, men jag hoppas att den var chiffrerad. Meddela mig vad W. tror om Englands avsikter; om det inte finns något hopp om några pund sterling. Som Ni vet är det det som är modernt och som man inte kan vara utan.
Jag sänder Er ett brev till min bror; det skulle glädja mig om jag kunde ge Er några mera konkreta tecken på den oändliga uppskattning med vilken jag är etc.

[Leif Lundin]

Ett stort tack till er båda Mats och Per!  
 
Det var alltså Riksrådet Nils Palmstierna  som stack till honom pengar i fängelset. Samme man som med sin nästan maniska förföljelseiver var ordförande för denna kommission i slutet på frihetstiden.
 Har funderat på om det inte måste ha städats undan mer i arkiven än vad  den stora branden på Riddarholmen 1802 förstörde.  
Ganska genomgåede för denna tid verkar vara att det finns stora luckor i arkiven statskuppsåret 1756 samt några år efter.
Ligger ju nära tillhands att misstänka att Nils Palmstierna och hans anhang städade undan känsligt material som var till deras nackdel när oppinionen svängde. Nils Palmstierna misste tydligen ständernas och partivännernas förtroende 1761 och fick avgå.
 
Mvh / Leif

[Leif Lundin]

Lägger även in den nedersta delen av brevet som Greve Meyerfelt skrev tillbaka till drottningen den 9:e Mars 1757 från Brunsviq.  
Det står  nämligen något där också om Flodelius.
( Greve Fredrik Axel Von Fersens: Historiska skrifter del II; tryckt 1868; sid. 230-231 )
 

 
Hoppas någon kan hjälpa till med detta brev också.
 
Mvh / Leif

[Per Thorsell]

Två brev som Ed. Maj:t har gjort mig äran att skriva til mig ha lyckligt anlänt för några dagar sedan. Affären Flodelius är unik och markerar en förskräcklig blodtörst. Hård har redan fått underrättelse om det. Eftersom den brittiske ministern i Berlin fanns här för kort tid sedan, grep jag tillfället för att sondera terrängen. Även Hertigen har talat med honom, men alla är så övertygade om vår svaga ställning, att han hade alla världens svårigheter att övertala honom. Emellertid lovade han att tänka på saken. Han bör nu vara i Dresden och jag tror, att om han väl blir övertygad, skulle han kunna göra oss goda tjänster. Trots alla hinder har jag inte förlorat hoppet och, förutsatt att kungen av Preussen fortsätter sin nuvarande kurs, är jag nästan säker på att han kommer oss till mötes.
För övrigt vågar jag, mycket underdånigt försäkra, att jag inte kommer att försumma något av det, som kan vara till nytta för att tjäna E. Maj:t, eftersom jag anser det som min högsta lycka att kunna visa Er min mycket underdåniga och mycket allvarliga hängivenhet.
Braunschweig den 9 Mars 1757.
 
Jag och brevskrivaren får väl dela ansvaret för det floskulösa språket. Jag hoppas innebörden framgår.

[Leif Lundin]

Tack igen Per!  
 
Nu har jag  alltså ett till spår att följa upp.
Nils Palmstierna verkar ju ha fått förklara sin inblandning i rymningen.
 
Mvh / Leif

[Per Thorsell]

Ja. Jag tolkar stycket:
F. rymde verkligen, men blev åter fångad och förhörd i Kämnersrätten, där han lämnade den berättelse  som jag har givit Er [a déposé le réçit que je vient de vous faire].Palmstierna blev tvungen att förklara sig och man hoppas att detta ärende kan gå till Riksdagen, men jag tvivlar på att det lyckas.  
som att Flodelius undergått pinligt förhör (den förskräckliga blodtörsten) och berättat i Kemnärsrätten om Palmstiernas inblandning.
 
Flodelius berättelse till kämnärsrätten kan ha varit skriftlig eller muntlig. I alla händelser bör den ha funnits i rättens handlingar och drottningen har refererat den i ett annat brev till Meyerfelt.

[Leif Lundin]

Min uttolkning av breven:
 
Tycker det verkar som om Flodelius användes som spelbricka av Palmstierna för att komma åt Greve Hård och Baron Erik Wrangel som hade flytt landet efter konungens och drottningens misslyckade statskuppförsök 1756. Hård var ju redan dömd i sin frånvaro av Palmstiernas inrättade Kommissionsdomstol att mista liv ära och gods.
Tror inte att Palmstierna ville ha Flodelius torterad efter gripandet. Då hade ju inblandningen av honom avslöjats,
och hans agerande och anseende ifrågasatts. Han hade ju rätt stor makt, och den utnyttjade han säkerligen också för att tysta ner inblandningen i rymningen så gott han kunde.
 
Har inte lyckats hitta några rättegångshandlingar för varken Flodelius, Tragman eller Alstrin angående rymningen.
Varken på Stadens kämnärsrätt eller i Svea Hovrätts arkiv. Däremot finns det en notering i Stadens Kämnärsrätts häktes fångrulla
att Flodelius överfördes till Kongl.Hovrätten och förflyttades till Smedjegården.( Högsta domstolen fanns inte denna tid. )
( Det är dessutom inte ett direkt instämt kriminal-mål till Svea hovrätt, så antagligen finns (fanns) de i sådana fall inte i de vanliga handlingarna. Frågan är var? Hoppas ju fortfarande att de klarade sig från branden 1802)
Bara indirekt genom att vaktmästaren på Smedjegården Johan Peter Såthe blev häktad och rannsakad i Stadens Kämnärsrätt för fångspillan vet jag lite mer om själva rymningen. Kanske så tystades hela historien ner och att de bara nöjde sig med att fängsla Flodelius igen.
Hursomhelst så verkar ju Palmstierna ha fått förklara sig. Kan ju kanske ha skett bakom stängda dörrar o finnas dokumenterat i något av adelns hemliga arkiv.
 
Troligtvis  så har nog Flodelius eller hans medrymmare ändå frivilligt berättat hur det gick till, bara för att rädda sitt eget skinn. Flodelius måste då ha varit väl medveten att han samtidigt ställde sig i onåd i båda lägren, både Hovpartiet och dess motståndare.
Först så hade han ju agerat tillsammans med Greve Hård och Baron Wrangel till fördel för Konungens och Drottningens statskupp.
När han sedan avtjänade straffet för denna handling, så fick han emot löftet att hämta Hård och Wrangel
död eller levande, hjälp av Palmstierna att rymma ut ur fängelset.
Citerat ur drottningens brev: Palmstierna har gjort en insats som är honom lik
 
Drottningen verkar i sitt brev vara uppgiven i sin tillit på rättsväsendet. Hon hade ju allt att vinna på att allmänheten fick
kännedom om Flodelius fallet. Detta skulle skulle ju kunna försvaga Palmstiernas och motståndarnas makt.
Citerat ur hennes brev till Meyerfelt: man hoppas att detta ärende kan gå till Riksdagen, men jag tvivlar på att det lyckas
Tror att Meyerfelt med förskräcklig blodstörst  syftar på Palmstiernas iver att få Hård avrättad. Skarprättaren hade ju redan anlitats flitigt år 1756. Han lär också ha anat att drottningens och konungens huvuden hängde rätt löst.
 
Mvh / Leif

[Per Thorsell]

Du kan säkert tolka innebörden av breven mycket bättre än jag, som inte alls är påläst om intrigerna. Min enda anknytning till kuppen är att korpralen Schedvin, som avslöjade konspirationen och blev adlad för det, är en avlägsen släkting till mig.
 
Det är i alla fall en intressant historia med många förvecklingar. Sonen Gustaf fick lära sig hur man inte gör en statskupp. Nyttig kunskap.

[Leif Lundin]

Ja, den kunskapen lär han onekligen haft stor nytta av.  
Vad intressant Per att du också hade en koppling till det som hände.
Vet att jag läst lite om honom också någonstans. Jag får väl hålla lite utkik efter honom  
när jag är på arkivet igen, så kanske jag hittar nåt intressant att tipsa om.
 
Oj, oj oj..
Nu har jag  googlat runt hittat ett till dokument på franska som nog beskriver lite vad som hände.
Blev lika obegripligt det också med google translate.   Jag ångrar verkligen att jag inte läste franska i skolan.
 
Saxat ur: Magazin f?r die neue Historie und Geographie, Volym 6 Av Anton Friedrich B?sching,Benjamin Gottfried Weinart,
Tryckt år 1771;   sid 365-366.
 
Google books är verkligen en skatt när det gäller att hitta bortglömda böcker.  
 
 
 
 
Det här kanske va lite väl mastigt för att någon ska va sugen på att hjälpa till.
Jag gör i alla fall ett försök.
 
Mvh / Leif
 
(Meddelandet ändrat av Sugelkuse 2010-11-28 23:15)
 
(Meddelandet ändrat av Sugelkuse 2010-11-28 23:23)

[Per Thorsell]

Det här kommer att kräva en hel del arbete och känns rätt osäkert. Meningsbyggnaden ar mycket snårigare än i breven. Dessutom är vissa bokstäver svåra att läsa. Innehållet är i alla fall högst intressant. Jag återkommer, men det kan ta några dagar.

[Leif Lundin]

Oj!! Skulle bli jätteglad.  
 
Säkert är det nästan ingen som läst boken de sista 100 åren.
 
Lägger in en länk till boken här:
 
http://books.google.com/books?id=kqdBAAAAcAAJ&pg=PA367&dq=Magazin+f%C3%BCr+die+n eue+Historie+und+Geographie+flodelius&hl=sv&ei=0dXyTMHjBY_rOYqqvMUK&sa=X&oi=book _result&ct=result&resnum=1&ved=0CCUQ6AEwAA#v=onepage&q&f=false
 
 
Kanske går lättare att se där vad som står.
 
Mvh / Leif

[Per Thorsell]

Det var inte så svårt när jag kom underfund om den ironiska stilen. Det är väl oklart hur nära sanningen anekdoten ligger. Det liknar mest ett operettscenario, men här är i alla fall texten:
 
Flodelius, en av de tre olyckliga som under den senaste Riksdagen försökte uppvigla provinsen Dalarna, dömd att sändas till Marstrand, var efter sina två medbrottslingars död fortfarande kvar i Smedgården. Den ryktbare prästen Ruthström fann medel att komma in till honom och förespegla, att man helt skulle kunna bespara honom resan till Marstrand om han var villig att spela den roll man tilldelade honom. Den olycklige Flodelius går med på detta och börjar från nästa dag tala om ett framträdande av Helberg, en av de två halshuggna medbrottslingarna, som uppmanade honom att avslöja flera hemligheter, särskilt gömstället för Herrar Wrangel och Hård, som hade undgått den statliga kommissionens eftersökningar. Ruthström talade om detta med Hans Excellens Herr Senator de P..., som, glad över underverket, personligen beger sig till den fängslade profeten. Efter detta börjar den tjänsvillige Ruthström att förespegla fångvaktarna att man gjorde staten en tjänst om man lät fången rymma, och bifogade ytterligare övertalning genom kontanta penningar. Detta sista uppväcker medkänslan hos en av fångvaktarna, som inlåter sig i att rädda Flodelius på villkor att han får följa med. Och för att ännu bättre dölja spelet tar man med en falskmyntare som skulle hängas om några dagar. När allt väl är förberett beger sig vår trio på väg, och fortsätter sin resa till Dalarna där man stannar för att vila.
 
Efter att ha väntat till morgonen slår vaktchefen larm och meddelar regeringen, som verkar överraskad, gör efterspaningar i staden, gör skyndsamma eftersökningar, anhåller vaktchefen och börjar förhöra honom  
inför en vanlig domstol, där denne svarar att det inte stod i hans makt att förebygga denna rymning, eller att den var önskad av personer med stort inflytande. Därefter, i tanke att därigenom göra staten en tjänst, avslöjar han slutligen hela intrigen. Domaren överväger om han bör skriva ner detta erkännande i protokollet eller inte och efter en rådplägning beslutar han sig för det senare och avstår från fortsatta förhör tills spanarna återkommit.  
 
   Avsändandet av dessa hade skett i så stor brådska, att man inte hade hunnit säga till dem att inte trötta ut hästarna alltför mycket. De kom snart till landshövdingen i Dalarna, som inte heller förstod finessen. Han fann snart de tre flyktingarna och sände tillbaka dem väl eskorterade.
    Vid återkomsten hit ställdes de tre fångarna inför stadens domare, inför vilken de samstämmigt förklarade att de hade sänts iväg av Hans Excellens Senator P... för att hämta Hård och Wrangel. Detta vittnesmål följdes av den allvarliga bekännelsen från Flodelius sida av hela sammansvärjningen med Hans Excellens genom Ruthströms förmedling. När domaren hade noterat detta i sitt protokoll beredde han sig att meddela det till Hans Excellens, då han fick ett meddelande från honom i en mycket arraogant ton, där Hans Excellens säger, att det berättats för honom att domaren haft djärvheten att i protokollet införa lögner och förtal beträffande Hans Excelens, utan att meddela honom i förväg, och slutligen begär Senatorn att få detta protokoll översänt. Men i stället får han från domaren frågan, om det passar Hans Excellens att först meddela honom hur och av vem Hans Excellens fått denna information. Och fram till i dag står saken så.

[Leif Lundin]

Tack igen Per!    
 
Du anar inte vilket genombrott den här översättningen var för min forskning.
Jag hade ju mer eller mindre kört fast.
 
Oj! det här blev verkligen en  osannolik historia ett operettscenario som du kallade det, men jag tror faktist det mesta i den stämmer.  
Jag har ju redan hittat fragment av den som  bevisligen har hänt.
Det som åerstår är bara att försöka hitta lite mer detaljer och dokument som bekräftar resten. Nu vet jag ju var jag ska leta ungefär.
 
När jag funderat lite, så är det inte alls osannolikt att det är just den här berättelsen som drottningen själv har berättat i något av de tidigare breven till Greven.  Har nämligen läst på lite om honom. Tydligen var det Greve Meyerfelt som fått uppdraget att ordna med lånen för att finansera statskuppen med. Långivarna tyckte tydligen att utgången av det hela verkade osäkert, och ville därför ha kronjuvelerna som pant. Det hela avslöjades ju, så han blev nog tvungen att hålla sig kvar utomlands ett tag efter det.
Kanske var det just han, som genom sitt kontaktnät därnere såg till att historien kom ut i tryck, både för att elda på opinionen därhemma och samtidigt för att misskreditera Nils Palmstierna och Hattpartiet utomlands.
 
Läste även på lite om Anders Carl Rutström (1721-1772). Det bekräftar det vi skrev om tidigare, att Gustav III lärde sig hur man inte skulle göra en statskupp.
Han såg nämligen till att denne man omedelbart blev inlåst i slotts-häktet för att inte störa planerna. Rutström dog dessutom när han satt där.  
 
Mvh / Leif