Äldre inlägg (arkiv) till 01 november, 2010

[Peder Andersson]

Kungörelse, Uppsala den 14 januari 1833 (häst stulen av kringstrykande personer):
 
Från Gästgivare Johannes Andersson i Östad Hovgården stals en häst, som tjuvarna dödat och sedan sålt huden. För brottet misstänks två personer, som strukit omkring i orten och sålt flintor och rödlök.
Den ena, en man som sagt sig heta Petersson och är omkring 45 år gammal, liten till växten, mörk och klädd i blå kläder.
Den andra, en kvinna vid namn Maja, som för sin sysselsättning att sticka strumpor och bindtröjor är känd under namnet Bind-Maja.
Uppsala den 14 januari 1833
 
Landshövdinge Ämbetets Kungörelse 1833, Låssa kyrkas arkiv.
--------
 
Vilka kan dessa ovan nämnda vara?

[Peder Andersson]

Kungörelse, Uppsala den 9 september 1834 (saker funna hos häktad person)
En för passlöst kringstrykande häktad okänd person, som kallar sig Carl Fredrik Petersson och innehade följande förmodligen stulna persedlar:
 
En snusdosa av silver, förgylld inuti och med Konungens bröstbild på locket samt märkt i botten med L B 1817, ett silverfickur N:o 1596 tillverkat av Ward med svart läderrem samt nyckel av mässing i fjäderring av stål, en söndersprättad mörkblå vadmalsrock med s k gråtyg till foder, en vit bomullshalsduk med röda och blåa listor märkt C P D samt åtskilliga omärkta bomullskläden, ett trådnysta, en ränsel av svart läder, en mindre träask, en butelj, 2 par vita stickade bomullsvantar, en kniv med två blad och fil utan skaft.
Dessa persedlar kan återfås hos Vaktmästaren vid Örebro länshäkte.
Uppsala den 9 september 1834 R von KRAEMER
 
Landshövdinge Ämbetets Kungörelse 1833, Låssa kyrkas arkiv.
--------
 
Vem är denne Carl Fredrik Petersson?

[Peder Andersson]

Kungörelse, Uppsala den 1 september 1838 (efterlyst för förfalskningsbrott):
 
Lumpsamlare Gustaf Larsson eller Petersson har genom Göta Hovrätts Utslag blivit dömd till ansvar för Förfalskningsbrott och är härmed efterlyst. Han är förständigad att inom 6 veckor infinna sig hos Kronofogden i Kinds Fögderi, Älvsborgs län för att undfå Utslaget, vid äventyr att det eljest anses laga kraftvunnet.
Uppsala den 1 september 1838
 
Landshövdinge Ämbetets Kungörelser 1838, Låssa kyrkas arkiv.
-------
 
Vem är denne Gustaf Larsson eller Pettersson?

[Steve Palmquist]

Hej Peder:
 
Helt fascinerande läsning. För oss som inte alls känner till denna tydligen omfattande grupp i samhället i äldre dagar kanske giltig även idag i viss mån; liksom adel, vallonättlingar, hugenotter, judiska släkter, sjömanssläkter, lotssläkter, cirkusfamiljer etc. eller andra historiskt identitets bildande grupperingar i samhället.  
 
Jag har frågat tidigare under liknande rubrik kring resandesläkter och har försökt sätta mig lite in i detta genom att läsa några böcker, men jag har nog bar blivit än mer förvirrad.... var finns skillnaden (om den finns?) mellan denna grupp och gruppen (grupperna?) romer t.ex.?  
 
Jag blev i Torremolinos (under 2005-2007) medveten om en grupp, som jag bara hört nämnas tidigare; tattare, det var några av mina gäster vid den restaurang som jag drev, som helt plötsligt vid ett samtal betecknade sig själva och sina släkter som tattare och bl.a. berättade för mig att i Lindome utanför Göteborg skulle det leva många ättlingar till denna grupp.  
Eftersom min morbror med familj, då han levde, bodde i Lindome ett tag, blev jag ju extra nyfiken...då jag aldrig hade hört om detta. Bl.a. undrar jag fanns det speciella orter som dessa grupper oftare bodde i.
 
Är denna grupp en del av resandesläkter? Har de något med gruppen svenska romer att göra? Är det riktigt att denna grupp fortfarande har en så stark gruppidentitet (eller i plural gruppidentiteter) att man använder dessa olika epitet medvetet om sig själva? Romer av olika ursprung har jag förstått gör det medvetet.
 
Ja, jag hoppas Du inte missförstår mig, det är av mänsklig nyfikenhet och intresse som jag försöker att förstå vad som menas med dessa gruppbenämningar och vad som i så fall skapar en identitet i just den gruppen/grupperna? Hur djupt upplevs t.ex. en identitet som i detta fall resandesläkter i dagens samhälle? Med tanke på så många olika senare invandrade grupper som finns i våra europeiska samhällen kan ju detta ge perspektiv...
 
Med vänliga hälsningar: Steve

[Peder Andersson]

I tidningen Kalmar 1879-04-24, s. 3:
 
Falun. Gammalt nattwardsbarn. Efter föregången enskild skrift och absolution, blef den 15 dennes å härwarande cellfängelse straffången, wallackaren Johan Wilhelm Dahlström konfirmerad och begick derpå för första gången H. H. nattward. Dahlström är född den 8 november 1851 i Uslands by af Stöde socken i Westernorrlands län och war således nu wid sin första nattwardsgång 28 ½ år gammal.

[Peder Andersson]

I tidningen Blekingsposten 1879-12-23, s. 3:
 
Inga ledsamheter. Som en inroni öfver eländet fogade slumpen härom dagen så att tre personer, bärande namnen Fröjd, Munter och Glad, samtidigt höllos förvarade i stadshäktet i Stockholm.
     Nästan samtidigt med dessa sutto på en gång häktade synonymerna Rask, Rapp Qvick och Flink.

[Peder Andersson]

I tidningen Östergötlands veckoblad 1887-02-18, s. 3:
 
Att svärmödrar många gånger äro illa tålda vet man af gammalt. Det är förmodligen af dylik anledning, som zigenarna påstå, att deras lagar medgifva dem att skjuta ihjel dessa sina anhöriga. Ett zigenarsällskap, som vistas i Hedemora, har derstädes liksom på andra ställen hört sig för med myndigheterna, om de icke kunde få skjuta ihjel en gammal svärmor.

[Peder Andersson]

I tidningen Dalpilen 1922-03-10, s. 2:
 
Även tattare och zigenare
     skola nu bli föremål för statistik. Fattigvårdslagstiftningskomitén har nämligen infordrat uppgifter från länsstyrelserna om antalet tattare och zigenare, som veterligen finnas inom länen. Men icke nog härmed. Uppgifterna skola även innefatta besked under vilka förhållanden respektive tattare äro bosatta på varje ort, hurudan barnens uppfostran och skolgång är samt om tattarnas levnadssätt.
     Nämnda komité har dessutom infordrat statistiska uppgifter å personer, som för åren 1919-1921 blivit för lösdriveri eller bettleri anhållna och inställda inför vederbörande polismyndigheter.

[Peder Andersson]

Steve,
 
Jag missförstår dig inte, ingen fara. Men med all ödmjukhet, så vill jag undanbedja mig med att inte gå in i en sådan diskussion. För om jag väljer att göra det, vill jag ock slutföra den. Och det krävs ett allt för stort spektra av kunskap, för att kunna ta till sig objektivt av läsaren. Så, hur och var man än väljer att utgå ifrån i tid och rum, så är risken att det uppfattas fel av läsaren och missförstånd uppstår. Så inga givna- och entydiga svar finns på dina frågor.
 
Dessutom skulle jag vilja föreslå, att en rubrik för dessa typer av frågor skapas av Moderator, om han läser detta. Behovet finns, då jag stöter på små debatter lite här och var på Anbytarforum.
 
 
Mvh
 
//Peder

[Katarina Sohlborg]

Tidning för Wenersborgs stad och län 1882-01-09 sid 2  
 
Ogifta Amalia Amundsdotter från Torps församling å Dalsland, född 1839, hitkom före jul jemte fyra barn från Gefle. Af barnen är det minsta 7 månader gammalt och odöpt. I hennes sällskap befann sig ogifte bleckslagaren Joh. Olausson, född 1851, från Brålanda socken på Dal. Under de 10 år, dessa båda kontrahenter sammanlefwat, hafwa de 4 barnen kommit till werlden. De båda qvasimakarne hafwa under hela denna långa tid ej haft någon bestämd wistelseort utan fört ett vagabondlif. I saknad af medel att försörja sig och barnen blefwo de hemsända från Gefle.
 
Drottning Lowisas skyddsförening har åtagit sig de 2:ne mellersta barnens uppfostran, men Torps församling, som redan förut underhåller ett Amundsdotters barn, födt under en hennes tidigare wistelse i Norge, får nu öfwertaga ytterligare 2:ne. Hennes hittils warande försörjare, Olausson, får wända åter till Brålanda socken.
 
Amalia Amundsdotter återfinns i Håby fb C:3 sid 355 GID 908.12.28300.
 
mvh
 
Katarina

[Stefan Jernberg]

Är denna känd?
 
Förtennaren Johan Svalberg och Maja Stina Bergqvist
 
 

Födde juni 1792 (Dintuna C:6 1780-1806 s 119)
 
Med vänliga hälsningar
Stefan Jernberg, Gustafs

[Niclas Rosenbalck]

Fjärås C:1 s 392, fb 1710:
den 2 Aprilis Om Söndagen föddhes fiärdingz Rytt:ns Andhers Johanßon Ha(mmars?) och
Maria Hindhrick dhotters Falks L. barn ock Son i Nordhratorpa, son
dhöptes för Suaghetz Skull den 3, Dito om Mandhagen ock kalladhes
Christian Fredrick, Gudhmod:r Ingebor börges dhotter på Slätten
fadd:r Nils Träägårdz Mastare i Nohrtorpa, Ryttn Johan
Reiner i Trunstorp ock Christian Gränman, ßampt Pigan
Ingrin Jönsdhotter i Nordhratorpa.
[i vänstermarginalen: ”obijt den 10 Maij 1712 ]
 
[jfr Johan Reiner undre resande: Laurin ]
 
 
Fjärås C:1 s 737, db 1712:
den 10 Maij Om Lögerdhagz Morgon bittijdha dhödhe Ryttn Andhers Johanßon Häm-
mars ock Anna Maria Hindhriks dhotters Falks L. barn ock
Son i Truntorp Sahlig Christian benämdh, som aff Peesten Siuke
Warett 8 dhagr gammall 1 åhr, nogra Wekor, begraffwen den 11 Dito
Dominica Jubilate.  
 
 
 
Fjärås C:1 s 395, fb 1711:
den 7 Dito [= augusti] Om Mandhagen föddhes en hustrus benämmdh Kierstin Pehrsdhotters
ifrån hälßingborg L. barn ock dhotter, som hon ßäger ßig haff-
ua afflath medh ßin Ecthaman en bådtzMan uthu Carlzkrona wijdh
Nampn Christoffer Hanßon, dhöptes onßdhagen den 9 Dito kalla-
dhes britta  Gudhmod:r anna Jäns dhotter i Siukestugan
fadd:r klåckaren Hans Simonßon, Mans olßon Wijdh b(…?)
Kierstin Thores dhotter ock Karin Oluffsdhotter i Klockaregårdhen
 
[jfr den Christoffer Hansson som uppges som son till Hans Henriksson Rudolphus ]

[Christina Johansson]

Hittat en kringresande kvinna, Alma Turin från Jämtland vars son Johan Alfred avlidit i Tyngsjö 26/8 1903 [Tyngsjö SCB döda 1898-1920]. Kan det vara en annan stavning på Thorin?
 
Mvh Christina

[Peder Andersson]

I tidningen Östgöta-Posten N:r 22, Fredagen den 3 Juni 1898, s. 4, under rubriken Slagtsupen. En tatarhistoria från Halland.
 
     En hvar har hört omtalas det underliga folk som lefver på vandrande fot i stora delar af Sverige, i Vestergötland, Småland och Halland, med sina stamhåll och högqvarter i sistnämnda landskaps skogstrakter eller i närheten af dess städer. Hundratals vilda historier om mord, rån och röfvarebragder äro förknippade med underrättelserna om lifvet hos detta folk, som förr var en skräck för den bofasta befolkningen och nu blifvit föremål för fosterlandsvännens allvarliga bekymmer.
     Tatarne eller, som de älska kalla sig sjelfva, vandringsfolket äro af en mycket blandad och osäker härkomst. Att det flyter zigenarblod i deras ådror, om ock förtunnadt, är otvifvelaktigt, liksom att sjuttonde århundradets snapphanar bidragit till stammens vidmakthållande, då vissa af dem efter krigets slut, berusade af det vilda frihetslifvet i skogarne, föredrogo detta framför att återvända till sina forna hederliga yrken. Och så har blodet småningom uppblandats, bödlars, rackares och vallackares ättlingar ha helt naturligt slutit sig till det befintliga materialet, som vidare förstärkts af förrymda brottslingar och andra industririddare.
     Nu lefva de vanligen vilda, alltid med barn rikt försedda äktenskap, och draga från bygd till bygd för att slå sig ned hos någon medlem af slägten, som af en eller annan anledning skaffat sig en hemmanslott, eller för att taga in hos någon ur den sämre delen af landtbefolkningen, som dels af slapphet och snikenhet, dels af hemlig sympati eller fruktan gifvit sig i lag med tatarne. De ha vanligen något slags födkrok, som åtminstone utgör en förevändning för deras vandringar. Handel med lerkärl och kramvaror, förtenning o. d. omfattas af dem med förkärlek som lefnadsyrken.

[Peder Andersson]

Denna typ av tidningsannons passar väl egentligen bäst under rubriken Historia: Seder och bruk, men den är stängd för inlägg.
 
I Tidning för Wenersborgs stad och län 1869-09-28, s. 2:
 
Marknadsscener. Under sista marknaderna på Sanden och Westra Ed lärer - berätta besökande - gått blodigt till. På Sanden råkade ett hästskojarfölje i inbördes krakel, derunder knif flitigt begagnades. En af tattarne blef illa skuren, men, då han det oaktadt försökte besegra sina motståndare, framdrog en käring en pistol och aflossade den mot hans hufwud, derwid haglen inträngde i hufwudswålen. Detta oaktadt lefde mannen och wille alldeles icke uppgifwa någon bland dem, som sårat honom, ty, sade han, får jag lefwa, så skall jag nog sjelf uppgöra den affären. Så skipas wanligen lynchlagen bland detta egna slags folk. På Westra Ed wankades både fylla och knifskäringar. Bort med marknaderna, och mycket af sedeförderfwet är undanröjdt!

[Peder Andersson]

I Bollnäs Tidning 1878-03-09, s. 3:
 
Vidskepelse och bedrägeri. Från en af norra Helsinglands socknar berättas i Helsingen följande sorglustiga historia:
     Ett kringresande tatar-följe kom en afton för några veckor sedan till ett äldre torparfolk i E. socken samt begärde och erhöll härberge. En tatare-herskapet åtföljande kvinna började nu med torparehustrun, hvilken nyss hade legat sjuk, men nu mera var uppe och skötte sina vanliga göromål, orda om lifvets mödor och vedervärdigheter i allmänhet och synnerligast om det, som af elaka, afundsamma människor förorsakas, så väl som ock om det onda, som finnes i luften och vattnet, hvilket man kan råka i, samt påstod att torparehustrun vore utkommen för dylika saker, och att det förestode henne mycket svåra olyckor. Lyckligtvis, fortfor hon, funnes det dock personer, som besute förmågan att ej allenast afvända dylikt ondt, utan äfven bereda all möjlig lycka och framgång i alla företag samt ryckte slutligen fram med, att hon sjelf vore en dylik undergörande människa och upprullade så för torparehustrun det vackraste, i rosenskimmer glänsande perspektiv om huru lycklig hon kunde blifva, endast genom uppoffring af några linnepersedlar och en dunkudde, att gumman omsider förklarade sig villig till nämde uppoffring. Uti en påse, som undergörerskan skulle fastsy vid gummans linne bakpå halsen, der den oöppnad måste bäras 3 dygn, skulle inläggas en guldring samt en summa penningar, ju större desto bättre framtida lycka. Nu fans väl en vigselring af guld, men inga penningar, hvarför bedragerskan föreslog, att sådana kunde få lånas på några dagar, då de ju sedan finge återlemnas, till följe hvaraf torparen begaf sig till en hedersgubbe i grannskapet och lånade af honom 35 kr. När nu experimentet var utfördt, arvodet erhållet och skojarföljet packat sig i väg, gick gumman med sin påse och väntade på känningar af det goda, som komma skulle. Men andre dagen rann det för gubben en tanke, om ej möjligen något fuffens med påsen kunde vara begånget, hvarför han ville undersöka innehållet af den samma. Gumman protesterade visserligen härimot, fruktande att det kunde komma att gå olyckligt; men gubbens åsigt blef den segrande. - Påsen öppnades och innehöll, som var att förmoda, hvarken guldring eller penningar. Gubben tog då genast matsäcken på ryggen och luffade i väg för att söka reda på bedragerskan, men nu var hon spårlöst försvunnen. Efter mycket sökande fick han dock reda på, att hon hamnat å Hudiksvalls cellfängelse, sedan hon likväl annorstädes förnyat samma bedrägeri, endast med den skilnaden, att den i påsen inneliggande penningsumman nu var betydligt större och att påsens öppnande skedde för fort, så att hon icke fick nog lång tid att gömma sig. Imellertid voro penningarne försvunna.
     Att dylika vidskepligheter kunde öfvas under hex-processernas tid, förundrar föga; men att de upprepas i senare delen af 19:de århundradet, visar huru litet en sann, kristlig upplysning genomträngt männskligheten.

[Peder Andersson]

Istort sett samma tidningsanonns ur tidningen Blekingeposten 1882-07-07, s. 3, se ovan tidigare inlägg 2010-03-04, som:
 
I Wernamo Tidning 1882-07-08, s. 1:
 
- Ett hemskt mord, föröfvadt under särdeles upprörande omständigheter, har åter egt rum i Halland. Till domhafvanden i Faurås härad inrapporterades nemligen i måndags, att arbetskarlen Johan Aron Andreasson i Gnipera af Källsjö socken blifvit natten till nästlidne söndag mördad invid sitt hem. Vid af kronolänsman Ahl hållen polisundersökning utröntes, att Andreassons hustru stått i otillåtligt förhållande till en s. k. tattare Per Johan Aronsson från Hagen i Carl Gustafs socken och lockat denne att rödja mannen ur vägen. Aronsson hade då med en pistol sökt skjuta Andersson, men då vapnet klickat, gripit en yxa och dermed tilldelat det arma offret tvenne hugg. Hustrun tyckte dock att dermed ej var nog, utan framtog en rakknif, hvarmed Aronsson genomskar den redan då liflöse Andreassons hals. De båda brottslige äro häktade och införpassade till kronohäktet i Varberg att der afbida ransakning.

[Moderator Släkter]

Denna typ av tidningsannons passar väl egentligen bäst under rubriken Historia: Seder och bruk, men den är stängd för inlägg.  
Jag har öppnat de andra underrubrikerna för nya diskussioner.

[Christina Johansson]

Bara en undran.  
Jag har någonstans hört att resande ibland markerades med T eller tattare i kyrkböckerna, men har inte sett det förrän nu. Det är en Anders född 6/12 1838 i Nås, märkt med T under namnet, son till Hök Halfvard Larsson och Carin Andersdotter från Skansbacken. Detta finns under Nås C:5A födde 1837-1861 bild 14 GID nr på Genline 2189.22.82900
Undrar mest vad detta T står för.
 
Mvh Christina

[Barbro Sändh]

Anders Berg: Du skrev ovan 8 juni att du öppnat de andra underrubrikerna till ämnet Historia, men jag går bet. Var hittar jag det?

[Moderator Släkter]

Hej Barbro!
 
Under alla delrubrikerna under Anbytarforum » Särskilda forskningsområden » Forskning om resande finns det längst ned en länk Starta nytt ämne. Där ska du klicka.

[Barbro Sändh]

Nu fattar jag ... Tack för ditt svar!

[Britt-Marie Waller]

Hej!
 
Är detta av intresse?
 
C:3 Hällestad (E) s 409 db 1736-04-20, bg 27/4.
Krämarens från Gränna stad Jöns Pihlqwists hustru Maria Wiström dödde af slag uti Stigstorp d 20 apr.
 
C:3 Hällestad s 409 bg 1736-04-25 Krämarens lilla dotter ifrån Grenna Lotta Stina, 4 v.
 
C:3 Hällestad s 404 bg 1734-05-04  
Handelsmannens i Brahegränna Gabriel Hööks dotter Maria Elisabeth, född i Landeryds sochn 1731, dödde i Österby af kopporna d 1 hujus, 2 år, 46 veckor?
 
Mvh
 
Britt-Marie

[Moderator Särskilda]

Ett större antal inlägg har flyttats från denna diskussion, dels till olika släktdiskussioner, dels till Resande under 1500-talet, Resande under 1600-talet och Resande under 1700-talet.
 
Välj i fortsättningen helst något av dessa alternativ. Notera att det nu är fritt att skapa nya släktdiskussioner under Resandesläkter A-Ö.
 
Speciellt kan jag nämna att inlägg från flera olika håll har lagts samman i en ny diskussion Resandesläkter A-Ö.
 
(eftersom alla flyttningar skett inom samma toppnivå i forumet så har inga länkar brutits)

[Eva Almqvist]

Hej
I Algutsboda C:6 döda 1876 nr 56 1 aug
Huddragaren Israel Dolk, 70 år, kyrkobokföring okänd
Dödsorsak: Fallit baklänges på en sten
Inkom i inflyttningslängd nr 19

[Peder Andersson]

I tidningen Dalpilen 1883-01-12, s. 3, under rubriken Rättegångs- och polissaker.
 
Cellfängelset den 27 december.
Olofligt tillgrepp. Hästbytaren och plåtslageriarbetaren Andreas Nilssen från Lume [Min anm: torde vara Lunne] by i Timrå socken af Vesternorrlands län, som den 21 december häktats såsom misstänkt för att hafva från bergslagsarbetaren C. F. Schedin olofligen tillgripit en rock och ett förskinn, som anträffats i Nilssens släde, stod den 27 december tilltalad inför rätten. Nilssen uppgaf, att han var född i Christiania i Norge, att han icke blifvit konfirmerad, att han nästan hela sitt lif irrat omkring landet utan hemvist eller bostad och sysselsatt sig med dels hästbyte och handel, dels med plåtslageriarbete, att han någon tid uppehållit sig i Timrå socken, men visste icke, om han derstädes eller någon annanstädes blifvit skrifven, och förnekade att hafva någon vetskap om, huru rocken och förskinnet kommit i hans släde. För försök att anskaffa prestbevis uppsköts målet till den 12 januari, och Nilssen återfördes till cellen.

[Peder Andersson]

I Bollnäs Tidning 1878-05-25, s. 2:
 
     Koppepidemi. Som hos k. m:ts befallningshafvande blifvit anmäldt, att genom kringvandrande s. k. tattare, som medfört ett koppsjukt barn, smittkoppor utbredts å åtskilliga ställen inom så väl vestra, som norra Helsingland, så har länsstyrelsen anbefalt kronobetjeningen i länet att hafva noga uppsigt å kringstrykande personer och deras familjer samt, om någon sådan befinnes vara af koppsjukdom angripen eller efter dylik sjukdom icke fullt återstäld, öfverlemna den samme till kommunalnämden å den ort, der han anträffats, för erhållande af sådan vård och behandling, att den sjuke må kunna till helsan återställas och smittans spridning förekommas.

[Peder Andersson]

I tidninen Kalmar 1885-03-02, s. 1:
 
- Ett plågoris för Herjeådalen och södra Jemtland, skrifwer en meddelare till Fyris, utgöra i sanning desse landswägsriddare, som här uppe äro kände under namnet skojare. Någon dag går knappt förbi, utan att flere lass af sådant herrskap göra sin påhelsning. Följet kan bestå af flere familjer med hwar sin häst och en eller ett par hundar. Det är en liflig, fastän mycket bizarr tafla att åse, då en sådan skara på en gång inrycker på ett ställe. Alltsammans företer en brokig samling af mer och mindre trasiga barn, mödrar, som äro utstofferade som fogelskrämmor, män med konstiga och illasittande kläder, långt, swart, tofwigt hår samt i ena handen hållande en piska, hwarmed de utdela det ena slaget efter det andra på den utmagrade, ofta på tre ben hoppande hästkraken, allt under en skärande musik af ohyggliga eder och barnskrik, ackompagneradt af en hop hundar. We den, som nekar dessa snygga sällskap logi, hö åt hästarne, mat åt familjerna. Den får minsann weta, att han fått med sjelfwe den lede att göra. Männen, då de äro nyktre, säga ej så mycket; men ingen öfwerträffar en skojarkäring i skällsord. Också är det madam som är själen i det hela, det är hon som skall med sin tiggarförmåga uppehålla hela följet med häst och allt, och detta gör hon med glans.
     För egen del wisa wi tillägga, att de gamle här i Kalmarorten utan twifwel i ofwanstående skildring skola finna den tid stå lifs lefwande för sitt minne, då de s. k. tattarne plågade wåra bygder.

[Peder Andersson]

I Östergötlands veckoblad 1888-02-10, s. 3:
 
Tattarne fördrifvas. Från V. Karaby skrifves till Skåne-Halland: De s. k. tattarne, afkomlingar af en zigenarras, som under slutet af förra århundradet nedslog sig här och sedermera blandats upp med allt möjligt slödder från andra orter, hvilka under lång tid föröfvat stölder och brott i granskapen, hålla nu på att utrotas. De gamla, ruckliga husen inne i byn uppköpas det ena efter det andra, dels af kyrkoherde Palm, dels af sockenmännen, på det de skola blifva af med det farliga grannskapet.
     För cirka 30 à 40 år sedan voro tattarne här så farliga, att ingen vågade sig genom byn nattetid och knappt nog vid dagsljus; dessa brottslingar föröfvade talrika stölder i grannbyarne, ofta anlade de mordbrand, och flere mord kunna också skrifvas på deras räkning.
     En af deras verksammaste tuktomästare var då länsman Hammar, hvilken, som det berättas, flere gånger förklädd vistades bland dem och hörde dem skryta af sina dåd, och dagen derpå kom och häktade dem. Hammar blef emellertid för tjenstefel afsatt och har nu som gammal gubbe sin vistelseort i Karaby fattighus, bland flere af dem, som han fordom häktat.

[Niclas Rosenbalck]

Hej Peder!
 
Intressant notis. Vilka var dessa fördrivna tattare i Västra Karaby?  
Har noterat att den beryktade Gubbakarlens (Carl Peter Pettersson (1828-1901)) bror Christen/Christian Pettersson (1843- ?) ohh Maria Gustafva Didriksdotter (1847 - ?), samt sistnämndas mor Sara Christina Rodin (f 1813 i Göteborg)[änka efter Didrik Lindgren] bodde i just denna socken. Kan det vara denna familj som avses eller fanns det fler resande skrivna i Västra Karaby under andra halvan av 1800-talet ?