Lite rättshistorik i grova drag.
Häradsdomare kallades ursprungligen den, som Häradshöfdingens dom hade, då Häradshöfdingen ej sjelf å Tinge kom.
Under senare hälften av 1600-talet förekom det att domarens vikarie skrev häradsdomare under sitt namn.
Vid tiden för 1734 års lags tillkomst kallades den person häradsdomare, som var den förste uti nämnden.
Så småningom blev det vanligt att en av nämndemännen i tingslaget utnämndes till häradsdomare av häradshövdingen.
Häradsdomare är enbart en hederstitel, som tilldelades den fämste, vanligen, men inte alltid den äldste bland nämndemännen.
De som valdes till nämndemän skulle vara bönder, som bodde i häradet enligt 1734 års lag. Till denna bestämmelse fanns vissa krav på särskilda egenskaper, som gjorde nämndemannen lämplig för uppdraget.
Man kan anta att sedan gammalt, de mest betrodda bönderna utsågs. I de mest ansedda släkterna var nämndemannabefattningen ofta så gott som ärftlig.
Enligt samma lag i ursprunglig lydelse satt de valda kvar till dess att de på grund av hög ålder, ohälsa, avflyttning eller annat skäl avgick. Häradshövdingen kunde ibland tvinga någon att avgå om han inte längre var bonde eller beskedlig.
1823 överflyttades valen till sockenstämmorna, där bönderna själva utsåg nämndemännen med tillägget att annan inte fick väljas än den som var välfrejdad och hade fyllt 25 år.
1872 upphävdes regeln om valbarhetens begränsning till bönder, men övervägande delen kom ändå att vara bönder, storgodsägare eller hemmansägare.
I tingslag, där städer, köpingar och tättbebyggda samhällen ingick, kunde ibland nämnden bestå av av näringsidkare som t.ex. handlande och hantverkare.
1943 gjordes en utredning. Då fanns en mångfald yrken representerade bland Sveriges 3569 nämndemän(endast 6 var kvinnor).
Källa: Domsagorna i Sverige (1944)
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 07 januari, 2010 (läst 3903 gånger)
Cookie policy