Notfiskare / Notkung

[Dag Bremberg]

Notkung kallades en av min anor som på 1600-talet väl var vad vi idag skulle kalla fiskeriförman. Jag tror att han var ledare för fiskare på Motala Ström.
Det låter som att det var ett hedersuppdrag och jag tänker osökt på Sven Delblancs Åminne om det prestigefyllda uppdraget med flotten.
Vet någon något om hur notfisket bedrevs och hur kungen utsågs?
Min ana tog sig efternamnet Dyk och man kan gissa att han ägnade sig även åt dykning. Kan det finnas något samband här?

[Håkan Skogsjö]

Svenska akademiens ordbok förklarar ordet notkung/notkonung med ?ledare för ett notlag; i sht vid notfiske under is?. Fiskredskapet not kunde var mycket stora och de krävde ofta många människor för att kunna hanteras. Den som ledde och dirigerade det komplicerade arbetet med att lägga ut och dra in noten mot land, var notkungen.
 
I artikeln Stornot och strömmingssköt på Åland av Sven Andersson (i boken Åländskt skärgårdsliv, 1945) sägs:
 
?En av de äldre och mer beprövade i laget var notkung och ledde arbetet. Han skulle se till att noten lades på det rätta stället och på det rätta sättet. Där sjöbottnen var ojämn, så att noten kunde fastna i stenar om man kom på sidan om det upprensade varpstället, gällde det för kungen att var säker på sin sak. Strömmens styrka och riktning var något som därvid alltid måste taga med i räkningen. När noten var lagd, drogs den långsamt mot stranden med vindspel i vardera notbåten. Notbåtarna låg därvid fästade vid stranden på ett bestämt avstånd från varandra. Vindspelen trampades med fötterna. Man vindade i tur. Om en kvinna hade vindartur, kunde hon likväl få en man för sig genom att ge honom en vindarsmörgås, en fjärdedels kaka bröd med smör och ost på. Kungen själv satt på en upphöjd plats på stranden och följde med arbetet. På mitten och ytterst på vardera armen var noten försedd med stora, svarta flöten, hundar, så att man kunde se hur den rörde sig framåt i vattnet. Om man vindade i snabbare takt i den ena båten än i den andra, märkte kungen det på flötena och gav order om att man skulle öka farten, där man blivit efter eller att man skulle vinda långsammare, där man fått försprång.?
 
Jag skulle tro att denna beskriven gäller förhållanden i slutet av 1800-talet. Tillvägagångssättet på 1600-talet kan givetvis ha varit ett annat. Man bör också komma ihåg att det fanns många typer av notar som fungerade på något olika sätt, även om grundprincipen var densamma.

[Bo Persson]

Notkungen Anders i Ask (släkten Dyks stamfader) verksamhet måste ha varit just det Håkan beskriver. Jag har någonstans sett den förklarande beskrivningen att han var ansvarig för dykeriarbetena i Motala ström, vilket torde falla in under vad som sägs i citatet ovan.

[Dag Bremberg]

Håkan! Tack för information. Uppenbarligen var det ett hedersuppdrag med fin titel, men jag undrar hur kungen utsågs.
 
Bo! Den Anders du nämner är den jag tänkte på, fast när jag nu kollar ser jag att han dog redan ca 1598 (i Kristberg. Han bodde i Kulla 1559, men han måste väl ha bott i Ask en tid också).
Hur dykeriarbetena hängde ihop med fisket kan jag inte se. Kanske var det bra att kunna dyka om noten fastnade.
Enligt Helge Jarkmans bok Präster och andra i Södra Vi skulle Anders Nilsson ha varit dykeriförman. Någon källangivelse har inte Helge där.
Om det stämmer är det uppenbarligen därifrån det trevliga namnet Dyk kommer. Namnbildningen är väl dock lite ovanlig? Man kan ju förstås gissa att han kallades Anders Dykare och att det sedan förkortades/förfinades av sonen Nils som blev präst.

[Håkan Skogsjö]

Jag har också svårt att se hur arbetet som ledare vid notdragningen skulle hänga samman med att vara dykeriförman. Varifrån kommer egentligen uppgiften om att han var notkung? Det är en titel som nog nästan aldrig brukade användas i officiella sammanhang. Kan det vara så att han blivit titulerad så i källor som ättlingar till honom sammanställt, typ släktutredningar. För dem kanske titeln kom med mest för att de tyckte att den lät fin och originell. Det vore onekligen intressant att få veta källan till uppgiften.  
 
Notkung var för övrigt, som framgår av beskrivningen, inte alls något hedersuppdrag, utan en viktig syssla som säkert tillkom den kunnigaste mest erfarne notdragaren. Noten var ett mycket dyrbart fiskredskap, som det gällde att hantera med skicklighet och omsorg.

[Dag Bremberg]

Håkan och Bo. En sökning mha Eureka visar att notkungar funnits även i Sörmland, liksom i Finland och olika östgötska vatten.
Det tycks ha varit ett förtroendeuppdrag som gavs av de bönder som ägde redskapen - åtminstone på vissa håll.
På Glan beskrivs nofisket så här av Birger Persson:
Förr i världen hade bönderna vid Glan en väldigt stor not tillsammans. Den kallade de Glansnotaoch den drog de under isen om vintrarna. De lagade den när det behövdes, och framför allt släppte till arbetskraft när det skulle dras. Det var ett helt företag sköta denna stora not och många bönder ställde upp vid notdragningen. Dels var det roligt, dels var det viktigt att få del av fångsten.
 
Det verkliga lockbetet var något annat. Notlaget hade en stor kopparskål som de slog brännvin i och drack ute på isen. Brännvinet hade de med sig i en stor kutting. Man hade utsett en ledare notkongen som skulle sköta arbetet och övervaka det samt även det viktiga drickat, som bönderna fick släppa till i tur och ordning. Uppdraget som notkung alternerade mellan byarna, men oftast var kungen från Doverstorp.
(Skålen finns nu på Nordiska mus?et.)
Sommarfisket var ändå viktigare än vinterfisket. När enbuska ryker och vattnet blommer då började braxen leka i Dovern och Glan.  
Ett lag på fyra man låg i notboden vid sjön dag som natt och vaktade. När braxen kom måste man vara redo att lägga ut noten i notvarpen och börja dra.
 
Något dykeri kan jag inte hitta i sammanhanget, och det kan ju vara så att Dyks anfar inte var notkung. Originalkällan är okänd för mig.