Jag förstår att många datoriserade forskare efterlyser en enhetlig benämning på jordbrukande personer, oberoende av tidsperiod, tidsanda, jordnatur, mantalssättning och geografi. Jag tror emellertid att ett sådant samlande begrepp är omöjligt att hitta.
Jag tycker att det hela är ganska okomplicerat fram till ca 1850. Då benämner jag i allmänhet en person som brukar mantalssatt jord som bonde (alt. skatte- frälse- eller kronobonde), om inte personen någorlunda konsekvent benämns som t.ex. lanthushållare, nämndeman, rusthållare eller rotemästare. Då använder jag denna benämning eller bådadera: bonde och rusthållare. Detta är ju fortfarande ståndsriksdagens tid, där bondeståndet spelar en viktig roll och riksdagsbönderna åtnjuter hög status i samhället. Man känner vid denna tid fortfarande en trygghet och en stolthet i att vara bonde, och man är fast förankrad i en solid bondekultur, som utgörs av såväl en social gemenskap som en uråldrig tradition bakåt.
Men denna lika anrika som solida bastion börjar vid mitten av 1800-talet att rämna och vittra sönder. Industrialismen, urbaniseringen och den därmed sammanhängande borgerliga stadskulturen börjar vid denna tid försiktigt att blåsa med sina förföriska locktoner, för att ju längre 1800-talts senare halvsekel fortskrider, alltmer stegra sitt crescendo. När seklet har blåst ut finaltonen, är även den gamla bondekulturen som bortblåst.
Ståndsriksdagen avskaffas 1866, och från ungefär den tiden börjar en succesiv nivellering och deklassering av begreppet bonde. Det blir alltmer stadskulturens något dumdryga von oben-syn på bonden (som de facto är mycket äldre än så)som blir dominerande, även bland lantbefolkningen. En bonde blir nu mer och mer en okultiverad person, som inte kan föra sig i finare sammanhang, en lätt löjlig figur, som är lätt att lura och som man icke så sällan driver gäck med. Alla sammansättningar som bondfångare, bondtölp, bondtur, etc. ger oss synnerligen talande vittnesbörd om den nya tidens syn på bonden, för att inte tala om de ännu mera nedsättande bondlurk och bondjävel. Vi har även adjektivet bondsk, som kan betyda primitiv, obildad eller okultiverad. Även detta kom att betraktas som nedvärderande.
Det är väl under dessa rådande förhållanden inte ägnat att förvåna, att de verkliga bönderna, de som bor kvar på sina gårdar och brukar sin fäderne- (eller möderne-) ärvda jord, som om ingenting hade hänt, blir mindre och mindre benägna att själva benämna sig som bönder. Det är under denna period som en smärre flora av alternativa yrkesbenämningar så småningom blir dominerande. De vanligaste är lantbrukare, hemmansägare, hemmansbrukare eller jordbrukare.
Sedan är det ju en annan sak hur vi i vår tidsmässigt upphöjda position ska se på denna problematik med yrkesbenämningarna. Jag kan tänka mig att åsikterna går isär en hel del om huruvida man ska normalisera eller standardisera yrkesbeteckningarna eller inte. Många skulle nog svara ja till normalisering, med motiveringen att en bonde gjorde väl samma sak 1705 som 1805 och 1905. Andra tycker nog att detta skulle medföra en grov anakronism, som vore stötande för tidsandan. Själv anser jag nog, att man ska vara lyhörd för tidsandan, och visa hänsyn till hur personerna ifråga i sin livstid benämndes och ville bli benämnda. Jag tycker faktiskt att det känns lika anakronistiskt att tala om en hemmansägare 1720 som en bonde 1920. Jag tycker (åtminstone beträffande tiden efter ca 1850) att man bör välja bland de yrkesbenämningar som brukades om personen under hans (eller hennes) livstid. Jag skulle ha svårt att t.ex. skriva min farfars farfar (död 1907) som bonde, när han under sin livstid huvudsakligen benämndes som just lantbrukare eller hemmansägare.
Ämne: Bonde (läst 5305 gånger)
Cookie policy