Kofferdikaptener var ofta även andelsskeppare, och under den här tiden krävde staten att den som idkade sjöfart skulle vara borgare i en stad. Huruvida det var ett krav för den som enbart var kofferdikapten vet jag inte riktigt, men det var i alla fall mycket vanligt att även de var borgare. Man kunde välja att bli borgare i en näraliggande eller längre bort liggande stad, utan att för den skull bo där. Jag har hittat kofferdikaptener från Onsala på västkusten som var borgare i både Stockholm och Helsingfors (som ju var svenskt då), och när de inte var på sjön så bodde de hemma i Onsala.
Det jag vill komma till är att i samband med burskapet så tog mina kaptener och skeppare ofta ett släktnamn som de använde i stället för eller tillsammans med det gamla fadersnamnet/patronymikonet. Oftast kan man härleda släktnamnet från gårdsnamnet, eller möjligen bynamnet. Att säga att de bytte namn är kanske att ta i, men de kompletterade det traditionella patronymikonet med ett släktnamn.
Under tidigt 1700-tal spred sig bruket med familjenamn/släktnamn raskt i trakten och då säkert också till sjömännen. Det blev helt enkelt inne att lägga sig till med ett släktnamn, kan man ana. Vissa familjer gör vid den här tiden om sitt (mannens) patronymikon till släktnamn i stället för att konstruera ett släktnamn.
Släktnamnet var inte enbart begränsat till familjen, utan även drängar och hälftenbrukare som bodde på gården kunde lägga sig till med samma släktnamn, och det gick sedan i arv till även deras barn och barnbarn osv. Man kan alltså inte vara säker på att man är släkt med alla med samma namn från socknen.
Jag vet inte vilken del av Sverige dina kaptener och sjömän bodde i, men i norra Halland var detta fallet, och man kan ju kanske föreställa sig att det var likadant på de flesta sjöfartsorter längs kusten, eftersom man hade kontakt med varandra.
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 22 september, 2006 (läst 5255 gånger)
Cookie policy