Signalinstrumenten i den svenska arm?n.
Som signalinstrument har använts trummor, pipor,
klarinetter, jägarhorn, visselpipor, pukor och trumpeter.
Trumman som användes för signaler var under 3-åriga kriget mycket stor, höjden var större än diametern. Formen på trumman fanns även under 1700-talet men var då mycket mindre. Skinnen spändes med hjälp av stroppar. Under åren
har trummans höjd och diameter varierat efter bruk och mode.
Med pipor avsågs dels träblåsinstrument över huvud taget och dels en liten gällt klingande flöjt. Vanligtvis avsågs den s.k. schweizerpipan, en 30 cm lång flöjt som från
början hade sex grepphål.
Huruvida klarinetten har förekommit som signalinstrument eller ej är omtvistat. De första klarinetterna hade en gäll ton
och skulle därför ha kunnat användas men det troligaste är att de användes enbart i harmonimusik.
I början av 1800-talet sattes det vid infanteriförbanden upp jägarplutoner. Vid dessa infördes det s.k. jägarhornet, ett kornett-liknande instrument med samma princip som posthornet och förstås utan ventiler. Jägarhornet var vanligtvis stämt i B.
Jägarhornet har senare använts vid såväl flottan, flyget som vid alla arm?förband utom vid kavalleri och artilleri. Signalerna
som blåses på jägarhorn skiljer sig betydligt från motsvarande för signaltrumpet.
Pukorna, oftast i par, fördes i regel på hästryggen och var tillverkade i koppar eller silver. Pukorna, som trakterades av pukslagaren med pukstockar, var fordom ett eftertraktat krigsbyte. Pukorna kunde,i motsats till trummorna, stämmas i passande tonhöjd.
Trumpeten användes vid beridna och hästanspända förband, d v s kavalleri och artilleri. Som alla mässingssignalinstrument var trumpeten utan ventiler och den var vanligen stämd i Ess (låga-)
liksom de fanfartrumpeter som användes än i dag. Signalerna som blåstes var omfattande och längre än motsvarande för jägarhorn.
Signalgivarna , d v s trumslagarna, hornblåsarna och trumpetarna hade att på instrumenten förmedla de order som gavs från befälen.
Signalerna fanns/finns noterade i notskrift men skulle inläras utantill. Som lärare fungerade äldre personal och i senare tid hade den s.k.
regementstrumslagaren, vanligen en underofficer, ansvaret för utbildningen av trumslagarna och det s k spelet. I äldre tid var signalper-
sonalen viktiga för befälet och förbandet och rullfördes som ”spel i nummer”. Tidigt var trumslagarna och hornblåsarna unga pojkar.
Trumpetarna som hade mer krävande signaler att blåsa var ofta lite äldre.
En militärmusiker kunde förr benämnas som hautboist/oboist,trumpetare, fältpipare, fältmusikant etc oavsett vilket instrument de
trakterade. I senare tid, då harmonikärer blev vanliga vid förbanden,var det musikeleverna som uttogs till trumslagare och hornblåsare och de utbildades på såväl trumma som jägarhorn.
I äldre tider fanns i det civila trumpetare som eget skrå, t ex stadstrumpetare. De var musiker och ansvariga för att musik tillhandahölls inom sitt distrikt (stad eller by) ofta med ensamrätt för musikutförandet. Vanligen skedde stadstrum-petarens/-musikantens musikutövande även i kyrkans tjänst.
/Tore Andersson
Litt: Sigfrid Strand; Militärmusikern i svenskt musikliv.
Solmans musiklexikon.
Disc: LP ”Marscher oh Signaler” . Kristianstads och Karlskrona musikavdelningar av Södra Götalands Musikregion. Dirigent Folke Nilsson.
Producerad 1976 av Regionmusiken och Kamratför-eningarna vid P6 och A3.
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 02 september, 2009 (läst 4776 gånger)
Cookie policy