Min far, Vilhelm Lintrup (1917-1985) som förlorade sin mor i 12-årsåldern, blev skeppsgosse vid 15 års ålder och muckade vid 18. Han har berättat att de flesta av hans kamrater gick vidare och fortsatte sin karriär inom flottan.
Han berättade också gärna om sin långfärd med just af Chapman, en av de sista som gick 1935, innan fartyget riggades ned och småningom parkerades vid Skeppsholmen. Långresan han gjorde gick först till Västindien (Puerto Rico) och sedan till Boston, och hem igen till Karlskrona.
Han berättade också om de negativa sidorna med Skeppsgossekåren, om pennalismen från de äldres sida och från befälen, men visade ogärna upp de ärr som fanns kvar på hans rygg efter pryglet de fick när de gjort något orätt.
Pappa lämnade Skeppsgossekåren med bittra minnen och en tatuering med skeppsgosseankaret på armen. Han hade haft turen att få ärva en summa pengar, och det lockade honom mer än en sjömanskarriär.
För min del har jag fått intrycket att Skeppsgossekåren var mer ett internat och en uppfostringsanstalt än en sjömansskola. Dit skickades man antingen av tradition, eller när man inte visste hur man skulle ta hand om pojkarna.
Ämne: Skeppsgosse (läst 5587 gånger)
Cookie policy