Bandvävare

[Åsa Malm]

Hej!
 
En släkting till mej nämns som bandvävargesäll
i en husförhörslängd från 1820-talet i Stockholm.
Är det någon som vet vad det var för yrke?
 
MVH
Åsa Malm

[Niklas Kant]

Vad gjorde egentligen en bandvävare i slutet på 1700-talet? Finns det några kopplingar till bokbindare?
 
mvh Niklas

[Markus Gunshaga]

Hej Niklas!
 
Även jag har snubblat över en bandvävare i min forskning, på 1760-talet i Stockholm. Som jag förstått det vävde dessa personer uteslutande band till kläder. Vid en sökning i SAOB får man upp den närmaste träffen: - BAND-VÄFNAD ~;. särsk. konkret: väfda band. Vackra façonerade bandväfnader. Econ. annal. 1807....
 
Om man söker efter bandvävare på Wikipedia länkas man också mycket riktigt till en artikel om band, i betydelsen klädtillbehör:
 
Band är i textila sammanhang smala och långa remsor av väv eller flätor.
Bandvävning, brickvävning och flätning har förhistoriska rötter och var ett enkelt sätt att framställa band för att dekorera kläderna och dessutom få en praktisk sammanhållning av klädesplaggen. Band har alltid haft och har fortfarande stor betydelse, men dess användningsområden och tillverkningsmetoder har förändrats.
[...]
Ett exempel på ett plagg där knytband är viktiga är förklädet. Vanligen knyts förklädesbanden i ryggen i en rosett så att förklädet sitter väl på plats. Förkläden används såväl i hemmet vid hushållsarbete som i flera olika yrken.
 
Mvh, Markus

[Niklas Kant]

Tack för svaret Markus!
 
Jag hittade honom igen med titeln snörmakare, intressant är också att det fanns en bandfabrikör med som dopvittne.
 
mvh Niklas
 
(Meddelandet ändrat av niklaskant 2011-02-19 14:59)

[Ingela Martenius]

Förklädesband knyts numera i rosett på ryggen; förr knöts de antingen i sidan eller mitt fram.
 
Man kanske tror att det skulle vara svårt att försörja sig på att göra band till förkläden, men alla allmogekvinnor (och allmogen var minst 90 % av befolkningen) bar alltid, utan undantag, minst ett förkläde. En kvinna kunde arbeta ute på fälten i bara en tunn särk - så länge hon hade förkläde och något på huvudet var hon fullt anständig!
Eftersom underkläder inte bars och ytterplagg för kvinnor oftast bara var höftlånga så bars istället flera kjolar ovanpå varandra. Vanligen drog man så upp den översta kjolen och använde den som en slags cape när vädret så krävde, vilket betydde att även nästa kjol hade ett förkläde. Det gick åt rejält med förklädesband!!
 
Förklädesband var dock inte det enda sättet att hålla fast förklädet. Vanligt var också att förklädets linning fortsatte runt ryggen och knäpptes med knapp i sidan (dvs. det såg ut som en kjol utan baksida). Eller så hade man ett bälte om livet och stoppade bara in förklädet under det.
 
Ingela

[Björn Engström]

Yrket bandvävare var vävare som gjorde smalare vävare och skedde mera fabriksmässigt. De flesta kvinnor vävde sin band själv i enkla bandvävstolar i form av en klyka. Det var vanligt att kvinnor vävde band under sin tid som vallpigor och de flesta kunde väva under vandring.
En stor användare av textilier är förstås soldatväsendet. Därutöver köpte oftast borgerskapet sina kläder och gjorde dem inte själva. Finare band av silke gjordes inte i enkla vävstolar. Möjligen är gränsen mellan strumpvävare, bandvävare och snörmakare flytande. Strumporna vävdes oftast och sedan sömade man ihop dem fast det åtminstone i Finland fanns strumpstickare som gjorde militära strumpor.