Jag har ju redan berättat den helt sanslösa historien om den försvunna Stina Svensdotter, vars dotterdottersons släktforskande hustru ett drygt decennium senare hörde av sig.
Om jag skulle ta och riskera att dra in den ökända PUL-lagstiftningen i bilden, genom att tala om nu levande, rätt kända släktingar så finns det ju en ganska anmärkningsvärd historia till i min forskning. Och RÖTTER har ju legat på nätet såpass länge, att den gamla lagstiftningen ska tillämpas på sajten i tre år till, eller hur det var.
En gång i början av min forskning (runt 1985-86, gissar jag) satt jag på Stockholms Stadsarkiv och hittade min avlägsna släkting Anna Sara Frumerie, 1688-1759, vars farmor var född Pemer, i personregistret till Anreps Svensk Släktbok. Det var en dotter till henne som var ingift i släkten Gezelius, och jag började glatt och villigt skriva av alla dessa för mig helt nya uppgifter om Pemer-ättlingar.
Redan i den första Gezelius-familjen fanns en dotter som var gift med prosten i Kumla och Hallsberg, Pehr Thyselius, 1720-1793. Jag hade redan hämtat nyaste Svenska Släktkalendern och slagit upp efternamnen på alla döttrars makar, och släkten Thyselius hade varit med, senast 1930. Pehr nämndes redan i ingressen, resten av släkten härstammade från hans son, så det var bara att börja anteckna. Sonen var i sin tur far till Sveriges första ofrälse statsminister Carl Johan Thyselius, och en dotter till denne var gift Ramel. Strax låg Elgenstierna, bandet Posse-von Scheven, uppslaget på Ramel, och till min oförställda förtjusning är självaste Povel en sonson till Thyselius-dottern.
Någonstans här i händelseutvecklingen tar jag en ny titt på Anreps artikel om släkten Gezelius, och nu ser jag att Christina Maria Gezelius, som var gift med prosten Thyselius, anges ha dött barnlös! Vad nu då tänker jag och börjar läsa hela ingressen i Thyselius-artikeln ordentligt. Prosten Pehr Thyselius var då givetvis gift två gånger, och sonen som resten av släkten utgick från, var från det första giftet...
Okej, det var ju bara att gå vidare med Gezeliussläkten. Anna Sara Frumeries dotter Sara Catharina Broström var alltså gift med Martin Gezelius, och ett av deras åtta barn var en son med egen familj. Grenen fortsatte på samma sätt med en son som fört namnet vidare i varje familj, tills den tog slut med en syskonskara födda under 1810-talet. Här fanns bara ogifta söner, men döttrarna var ingifta i släkter, som visade sig gå att spåra vidare, Ljungdahl i Svenska Släktkalendern senast 1930, och adliga ätten von Schéele. De övriga grenarna kan vi lämna därhän, men släkten Ljungdahl fanns alltså redovisad 1930, och tog då slut med två syskonskaror, kusiner med varandra, födda mellan 1908 och 1920 ungefär.
Strax efteråt sökte jag helt frankt förnamnen på de manliga Ljungdahlarna i telefonkatalogen och hittade en av dem, men han hänvisade mig vidare till en syster när det gällde data på allas familjer, och hon hänvisade tillbaka till honom, så jag lät saken bero ett tag.
Flera år senare slår jag upp Birgitta von Otter i min egen adelskalender från 1986, för att kontrollera någonting som hade med Kjell-Olof Feldt att göra. Av en ren tillfällighet lyfter jag blicken en aning och får se att Birgittas, och hennes syskons, mor är en av mina kusiner Ljungdahl!
Så om glädjen över att friherren Povel Ramel verkade ha en plats i Pemer-trädet blev kortvarig, hittade jag - anmärkningsvärt långt efteråt - två andra kändisar av just friherrlig börd, Birgitta och Anne Sofie von Otter, på en gren inte långt ifrån den som inte alls var hans...