Kvalitet inom släktforskningen

[Lars Berglund]

Släktforskning kan bli forskning
 
Släktforskningen i Sverige är en fantastiskt givande hobby med den nya tekniken men lider av ett antal viktiga problem med bl.a. bristande källhänvisningar och antavlor från sagornas värld. Jag har skrivit ett mycket genomgripande förslag som syftar till att förbättra kvaliteten i vår bransch.

Förslag
 (196.0 k)

[Bo Nordenfors]

Du har dubbelpostat detta inlägg, vilket bryter mot forumreglerna, men moderator kanske kan plocka bort det ena. Mina två  kommentar till din artikel: a. De, som inte presenterar sin släktforskning på en hemsida, vad göra med dem? Har du då den inställningen att de är och förblir verkliga amatörer?
2. Vem ska utses till granskare av presenterade källangivelser och hur ska de orka med allt- dess utom utan ersättning?

[Vincent Eldefors]

Antavlor från sagornas värld är i de flesta fall hämtade från betydligt äldre forskning så jag tror inte att det är den nya tekniken som är problemet  Den nya tekniken ger snarare bättre möjligheter till att snabbt korrigera felaktigheter.

[Carin Olofsson]

Lars, bara för att det inte står några källor på de hemsidor du besökt, så behöver det inte betyda att det inte finns några. Det kanske är så att den som lagt ut informationen valt att inte skriva ut källorna av en eller annan orsak. Texten kan t.ex. bli rätt svårläst om man skriver ut källor med sidhänvisningar efter varje uppgift.
Inte alla släktforskarprogram har en exportfunktion till html som lägger upp en fotnot eller en lista med källhänvisningar på ett enkelt sätt, och att skriva in detta manuellt är ett digert arbete med risk för fel.

[Lars Berglund]

Sorry för dubbel publicering. Var man presenterar sin släktforskning har väl inget med källangivelser att göra. Det är lika viktigt att göra det om det görs på papper eller på en hemsida. Det är ett ibland tungt arbete att agera obetald granskare men det görs varje dag världen runt av tusentals forskare och forskningen skulle inte fungera utan denna insats. Dessutom är det mycket meriterande. Se på tidskrifterna The American Genealogist och National Genealogical Society Quarterly som har denna granskningsprocess.

[Lars Berglund]

Vincent, du har inte läst mina exempel. De är alla från senare år, t.ex. forskaren som vill registrera datum f.Kr. i Disgen. Tror du han kommer att korrigera detta om han lyckas?
Carin, du har inte läst texten. Jag tar upp denna möjlighet men om man utelämnar källor i presentationen så är det än mer flagrant eftersom uppgifterna blir oanvändbara trots god vilja. För mig är det en kvalitetsstämpel att det finns källangivelser vilket betyder att det är en seriös person som publicerat och jag kan omedelbart kontrollera uppgifterna. Om programmen hanterar källor otympligt så ska dessa ändras, inte hundratals år av sund forskningssed. Se på tidskrifterna The American Genealogist, National Genealogical Society Quarterly och Annals of Genealogical Research.  
 
Med vänlig hälsning
 
/Lars

[Vincent Eldefors]

Jag tycker du överdriver en hel del. De flesta väljer medvetet att inte lägga ut alla källor. Släktforskning är för de flesta bara en kul hobby och det gör då inte så mycket om det blir några små fel här och där. Det handlar inte direkt om medicinsk forskning där en stereoisomer kan fungera utmärkt som läkemedel medan den andra kan ge allvarliga biverkningar och men för livet. De flesta som vill bedriva släktforskning på ett mer vetenskapligt sätt gör antagligen redan det, övriga är nog ganska nöjda som det är.
 
(Meddelandet ändrat av vineld 2014-04-07 17:01)

[Elisabeth Thorsell]

Släktforskarna i USA är väldigt många fler än här hemma, och antalet mycket kvalificerade forskare där, som t.ex. genomgått certifiering hos Board for Certification of Genealogists http://www.bcgcertification.org/>, är också omfattande.  
 
Detta gör att de (TAG och NGS m.fl.) har en större grupp att söka folk i som är kvalificerade att göra Peer reviews. Sådan är inte situationen i Sverige i nuläget, vi har t.ex. ingen certifiering.

[Moderator Språk]

De tre inlägg som postades som svar på Lars Berglunds dubblerade inlägg under Källor » Källkritik » Avsaknad av källnoteringar i antavlor på webben har nu flyttats hit, och insorterats kronologiskt.

[Lars Berglund]

Om inte moderator redan gjort det så flyttar jag mitt svar till Elisabeth till detta forum:
 
Hej Elisabeth
 
Tack för ditt inlägg. Certifiering för att bli granskare för vetenskapstidskrifter finns inte utan det är upp till redaktörer att välja kunniga personer. Det är inget problem att hitta hundratals släktforskare i Sverige som är tillräckligt kunniga. Kan man agera lärare på kurser och fadder för Disgen-användare så kan man granska och ge kunniga och uppmuntrande kommentarer till andra släktforskare.
Sverige har förmodligen världens bästa källmaterial i form av kyrkböcker. Varför kan vi inte bli världsbäst på att utnyttja dessa källor också?
 
Vänliga hälsningar
 
/Lars
 
PS. Jag har i alla fall lyckats med min målsättning, nämligen att starta en debatt.

[Lars Berglund]

Hej Vincent
 
Du skriver att de som vill bedriva släktforskning på ett mer vetenskapligt sätt gör det och att övriga är nöjda som det är. Det är just denna ordning jag vill ha men jag vill att den första gruppen ska få credit för att de är seriösa.  
 
Mvh
 
/Lars

[Elisabeth Thorsell]

Lars, jag menade inte att de, som är certifierade, är det i någon sorts peer review kunskap. Dessa personer har genom sin certifiering visat att de är är kunniga i genealogi på många vis och har ofta själva publicerat sig i NSGQ, TAG och andra seriösa tidskrifter.
 
Du hänvisade ovan till Annals of Genealogical Research http://www.genlit.org/agr/index.php> och den tidskriften var okänd för mig, så jag har kollat deras hemsida. Där nämns att deras uppsatser ska vara just peer review kontrollerade, men mer uppgifter om detta såg jag inte. Den ende som nämndes vid namn var redaktören Robert S. Shaw, så man kan undra om detta är en enmansshow? Under många år har jag läst många amerikanska genealogiska tidskrifter, men de som skrivit i dessa Annals har jag aldrig hört talas om.

[Lars Berglund]

Hej igen Elisabeth
 
Nej, jag förstår hur du menade men det jag menar är att certifiering är ointressant i detta sammanhang. Certifiering krävs inte för peer-review i annan forskning så varför ska vi kräva det? Att ingen certifiering finns i Sverige är inget hinder för att använda peer-review.
 
Annals of Genealogical Research känner jag inte heller till mer än det du skriver. Det viktiga är att det finns släktforskartidskrifter med granskningsprocesser så rent tekniskt kan det inte vara svårt att införa. Som jag skriver så kan tidskrifter med granskningsprocesser söka bidrag från bl.a. Vetenskapsrådet och Kulturrådet för det redaktionella arbetet. Tidskrifterna finns ju redan so what's stopping us?
 
Mvh
 
/Lars

[Karl Göran Eriksson]

Lars Berglund tar upp en viktig fråga. Han hänvisar också till Håkan Skogsjös värdefulla broschyr utgiven av Släktforskarförbundet, men där tycks därmed också förbundets engagemang i frågan ta slut. Även om släktforskarhemsidor ligger utanför dess domvärjo vet vi att många sajter har ett enormt inflytande på utforskandet av egna och andras anor. Dessvärre är dokumentationen på de flesta av dessa sajter undermålig eller ännu vanligare, obefintlig.
Jag tror mig veta att Håkan S. redan innan skapandet av Anbytarforum hade en tanke om att tålmodig bildning skulle resultera i en kunnigare släktforskarkår. Jag sympatiserade med den tanken fullt ut men verkligheten har fått mig att ändra ståndpunkt. Namnet Anbytarforum tyder ju på att det skulle röra sig om ett jämlikt utbytande av forskningsresultat, men så har det ju aldrig fungerat. Frågor som ställs besvaras oftast med andrahandsuppgifter. Det kan röra sig uppgifter hämtade från nätet, CD-skivor m.m. Jag menar inte att det är något fel med det, särskilt när det avser svårtillgängligt material och såvida detta så långt möjligt kontrolleras, men det visar på en tendens. Dels att många nöjer sig med att luta sig emot sekunda varor och dels att förstahandsuppgifter är procentuellt sparsamt förekommande.  
 
Jag vågar påstå att rör vi oss om tiden före 1800, särskilt århundrandena innan, är svårigheterna med att bl.a. hitta i källorna, texttolkning, ordförståelse m.m. så stor att bara en minoritet av forskarna på egen hand klarar av detta. Om jag har rätt kan det kanske förvåna, men det bör det inte göra. Ser vi till andra discipliner historia etc. rör det sig högst om promilletal av forskare som förser oss med kunskap inom sina områden. Denna min beskrivning har betydelse i anförd diskussion, men jag inser  att den kan föranleda ytterligare debatt, som emellertid bör föras under annan rubrik (det går ju länka hit).
 
Åter till huvudfrågan. För att antal år sedan mejlade jag några innehavare av stora publika sajter som berör mina egna forskningsområden (Norrland) och där innehållet till större delen grundar sig på nätfiske. Av intresse kan nämnas att dessa sajter ofta omnämns som källor på nätet. Bland svaren fick jag bl.a. ett positivt om att förändring angående källor var på gång, men än idag saknas där relevanta källhänvisningar. En annan (disputerad forskare!) däremot var däremot helt avvisande och hävdade att han brydde sig inte.  
 
Skulle vi följa Lars B:s förslag tror jag inte att det under vare sig under hans eller min livstid skulle ske någon större förändring. Däremot vill jag hellre förorda en självsanering. De flesta hemsidor är genomgående anonyma, oavsett om en namngiven person står bakom den. Sällan/aldrig uppmärksammas de kritiskt. Jag förstår inte varför man skulle vara hovsammare mot dem än t.ex. andra publikationer. Gör man sig offentlig måste man finna sig att bli bedömd och kritiserad. Jag har tidigare gjort ett  om att nätsidor bör granskas och offentliggöras. Vetskap om detta är jag övertygad om att det skulle leda till större försiktighet på nätsidorna.
 
(Meddelandet ändrat av Kge 2014-04-17 03:43)

[Gunilla Broman]

Hur var och en väljer att anteckna källor eller inte är upp till dem, men jag kan tycka att om man inte själv dubbelkollat kyrkoarkiven så är det bra att inte publicera sin forskning på nätet. Känner man ett stort behov att offentliggöra sin släkt ändå, så är det tacknämligt att tydligt uppge att forskningen inte är kontrollerad och därför inte tillförlitlig. För mig är släktforskning utan riktiga källor endast teoretisk numer. Detta efter att som novis ha litat på andra, för att sedan bli nödd att starta om och gå igenom 2-3000 personer.  
 
I vissa större och seriösa databaser, med källförteckning till t ex någon sockenbok, hittar jag fel som jag ibland försöker rätta via mail. När felen blir återkommande, och svar på mail uteblir, så struntar jag helt enkelt i att försöka rätta och misströstar att släktforskning någonsin kan bli seriös.
Tänker att oavsett vilken forskningen är, med eller utan riktig källanvisning (kyrkoarkiv, domböcker etc) så bör den ändock dubbelkollas. Enda skillnaden är att med korrekt källförteckning blir det väldigt mycket enklare.
 
mvh Gunilla Broman

[Stefan Jansson]

Såsom professor (i helt annat ämne) har jag funderat en hel del över relationen mellan min släktforskning och min akademiska forskning. Det mest uppenbara skillnaden är syftet; den akademiska forskningen syftar någonstans, även om man som jag i huvudsak bedriver grundforskning hoppas man att resultaten på sikt för mänskligheten framåt, det är också därför som statsmakterna satsar så mycket på forskning. I den akademiska forskningen måste man därför optimera framåtskridandet och det har vi lyckats med oerhört bra m h a peer-review, att alltid referera alla påståenden, att göra allt material tillgängligt i publika databaser t ex. Skulle vi fundera i dessa termer är det mycket i släktforskningen som är oerhört onödigt, t ex att tre personer oberoende av varandra tittar i en kyrkobok och skriver ned vem som är fader till vem. I så fall skulle vi alla satsa vår energi på att bygga dessa databaser och sedan kunna med ett enkelt knapptryck ladda hem vårt eget släktträd, verifierat, men osäkra steg markerade i rött, och med länkar till alla webresurser där kyrkböckerna fanns etc.  
 
Men så vill vi inte ha de eftersom det skulle bli så tråkigt att få skulle ägna sig åt släktforskning. Min släktforskning är en hobby och tidsfördriv, som jag ofta använder för att få hjärnan att koppla bort tankar på jobb. Man ägnar sin tid till detta för att få svar på frågor och sakta men säkert utöka sin kunskap om sina egna anor. Diskussionerna på t ex Anbytarforum kan i detta sammanhang ses mer som en folkbildning, människor som kanske inte har funderat så mycket på källor och källkritik lär sig allt mer om dessa saker som är så viktiga i ett demokratiskt samhälle. Vi kommer förstås alltid att få leva med en blandning av nybörjare och erfarna släktforskare i dialog, och att detta i en vid mening leder till ett framåtskridande i samhället.  
 
Vad har nu detta med denna fråga att göra? Jo, jag tror att både peer-review och certifiering inom den ändå hobby-betonade släktforskningen är fel väg att gå, det skulle visserligen höja kvaliteten men minska på glädjen i forskningen, och det är ändå det som är huvudsyftet för de flesta av oss. Däremot har alla allt att vinna på att källuppgifter skulle redovisas mer och bättre. Jag kan gå till mig själv, även om jag inte så gör så många inlägg i Anbytarforum lyckas jag allt för ofta med att blanda uppgifter som jag själv kollat ned till grunden, med sådant där jag endast snabbt kollat upp något jag bara har sekundäruppgifter på. Naturligtvis är det ett omöjligt arbete för moderatorerna att påpeka för alla som slarvar med detta, men kanske man skulle lägga lite tid på att skapa en del goda exempel med hur man skall presentera data på Anbytarforum, det mest värdefulla är ju om man som t ex Karl Göran och Vincent ofta gör (det vet jag eftersom de har kunskap om socknar som jag själv jobbat med) försöker att endast gå ut med uppgifter som man själv validerat, och även med stor noggrannhet redovisar källorna till detta, det är liksom mönsterexempel. Men det som är mindre uppenbart är hur det skall redovisas när man INTE med stor möda gjort sin hemläxa och grävt igenom alla primärkällor själv, utan när uppgifterna kommer från olika sekundärkällor, i värsta fall en websida utan källuppgifter. Nu kan man under ordningsregler läsa Källhänvisningar bör alltid lämnas, både när du ställer frågor och när du besvarar frågor och det är uppenbart, men ett antal goda typexempel på hur man bör ställa frågor och besvara dem, där det framgår vilken typ av uppgifter som förmedlas, kanske skulle vara bra, och sedan fick man när man registrerade sig på Anbytarforum klicka i att man först läst dessa och att man skall försöka rätta sig efter. Sen kommer sannolikt många inte ha tid eller lust att göra det men det är som det är, det är som sagt en hobby där vi försöker maximera värdet förr oss själva, inte för samhället. Sedan borde vi på något sätt uppmuntra de som har kvalitet i uppgifterna snarare än kvantitet, men det sköter sig kanske relativt väl själv. I alla fall jag känner mig oerhört tillfredsställd när jag kan visa på något som jag själv letat upp och som kanske ingen annan gjort, och motsvarande otillfredsställd när någon sekundäruppgift som jag vidarebefordrat var fel. De flesta av oss reagerar nog så, men de som inte gör det blir i detta - som i många andra sammanhang - komplicerade att hantera. Men samtidigt, det håller på med detta för att det ger dem något personligen, och denna glädje är släktforskarrörelsens främsta tillgång

[Ingegärd Johansson]

Kloka ord, Stefan! Det är kanske synd, att vi använder ordet släktforskning för denna underbara hobby. Jag har aldrig ansett  och aldrig haft någon ambition att min släktforskning skulle vara forskning i vedertagen mening, men det är just forskandet, processen som ger mig glädje och tillfredsställelse. Resultatet blir vad det blir, och det kan aldrig bli ett färdigt resultat, tack och lov för det.  
Naturligtvis har jag gjort många misstag under de dryga femtio år, som jag har släktforskat, och tyvärr har jag väl spridit en del av dem också, precis som jag har tagit emot en del. Det är lätt att säga, att man inte ska godta eller sprida uppgifter, som inte är kontrollerade eller som bygger på andrahandskällor, men misstagen görs nog oftast, när det inte finns några enkla källor att kontrollera. Det är just där det spännande och roliga börjar. När man måste leta i många olika källor, när uppgifterna är svårtolkade eller motstridiga, när man har lärt sig att primärkällor också är kan vara felaktiga, när man måste fundera. Då är Anbytarforum viktigt. Du har en uppgift, jag har en annan, någon har en invändning, vi vrider och vänder på bitarna, och ibland blir det en mer eller mindre tydlig bild. Men hur blir det med källangivelserna, när källorna är små pusselbitar, där någon bit t o m kan vara fel?
 
Undrar Ingegärd

[Lars Berglund]

Tack Karl-Göran, Gunilla, Stefan och Ingegärd. Ni har alla tillfört denna diskussion viktiga bidrag. Karl-Göran har beskrivit problemet ännu bättre än jag gjort. En av mina intentioner var att skapa debatt och jag kan konstatera att jag i alla fall lyckats med detta.  
 
Om jag ska försöka sammanfatta så uppfattar jag att ni alla håller med om min problembeskrivning med bristande källhänvisningar (ni nämner emellertid inte det andra problemet med fantasifulla antavlor) men ni vill inte gå lika långt som jag för att lösa problemet.  
 
En invändning är att granskningsprocesser skulle ta bort glädjen med släktforskning. Jag tror att det är fel och att ni dessutom missar att en ordning med kvalitetstidskrifter inför en ny drivkraft, nämligen glädjen att bli erkänd av forskarsamhället. Varför ska allt vårt arbete vara som att skriva i vatten? Det är en oerhörd sporre att kunna peka på att ens arbete är granskat och publicerat i en högt rankad tidskrift. Det finns några amerikanska tidskrifter för släktforskning med granskningsprocesser och jag antar att andelen kunniga släktforskare som kan agera granskare är minst lika stor i Sverige som i USA.
 
Som ni påpekar är släktforskning för de flesta utövare en fritidssysselsättning. Många av dessa forskare kanske anser att granskningsprocesser endast är tillämpliga för universitetsutbildade forskares resultat. Den invändningen leder till en mer grundläggande fråga. Verksamheten benämns släktforskning. Innebär det forskning, hantverk eller möjligen populärvetenskap? Om man lärt sig tyda gammal handstil och kan registrera uppgifter från husförhörslängder så är den delen knappast forskning men när man lärt sig värdera källor som ger olika svar på en fråga och kan avgöra vilken som är mest tillförlitlig, som Ingegärd så målande beskriver, eller när man lärt sig att inhämta information med okonventionella metoder så är detta forskning oavsett utövarens formella utbildning. Populärvetenskap är det givetvis inte fråga om. Det definieras som seriöst bedriven forskning presenterad på lättsamt och för allmänheten begripligt sätt.  
 
Historiker av facket är positiva till den seriösa släktforskning som bedrivs men är tveksamma till andra delar. Den granskning som föreslås är i praktiskt bruk och fungerar som jag sagt ovan utmärkt för ”amatörforskare” i andra länder som t.ex. i USA.
Vi är eniga om problemet. Vilka är då de lösningar som föreslås? Karl-Göran förordar en självsanering, Gunilla misströstar att släktforskning någonsin kan bli seriös, Stefan  och Ingegärd lutar sig mot Anbytarforum. Stefan skriver att det naturligtvis är ett omöjligt arbete för moderatorerna på Anbytarforum att påpeka för alla som slarvar med källangivelser, men arr man kanske skulle lägga lite tid på att skapa en del goda exempel med hur man skall presentera data på Anbytarforum. Även Ingegärd anser att Anbytarforum är viktigt i sammanhanget.
 
Stefans och Ingegärds förslag är att moderatorerna på Anbytarforum ska agera granskare. Problemet är att detta gäller diskussionsinlägg, inte resultatpresentation i form av antavlor på Internet.  
 
Det finns redan många goda råd om hur man ska göra med källangivelser. Alla är vi eniga om att de flesta inte följer dessa råd. Min käpphäst som jag håller fast vid med en dåres envishet är att vi måste lägga krutet på resultaten, inte på goda råd. Jag tror fortfarande på mitt förslag även om jag inser att det finns några trösklar som problem med administration och finansiering. Sådana trösklar brukar gå att komma över om många är övertygade om att resultatet blir en förbättring, i detta fall en allmän kvalitetshöjning och en respekt för vårt gebit som bl.a. gör att våra resultat äntligen kan citeras av andra forskare.
 
Tack igen för era inlägg och jag hoppas på fortsatt debatt!
 
Glad påsk
 
/Lars

[Mats Ahlgren]

Det dyker upp en del funderingar när jag läser det inledande inlägget om problemen  med saknade eller bristfälliga källangivelser eller påhittade antavlor.
 
I inlägget så uppmålas problem för branschen, och jag måste få fråga vilken du avser, du ”hotar” med Janne Josefsson om inte alla underordnar sig en given form och liknande uttryck. Kanske lite dramatiserat, men så kan texten uppfattas.
 
Lösningen är att några kvalitetstidskrifter ska genomföra någon form av godkännanderitualer. Det finns idag tidskrifter som har höga kvalitetskrav, men på vilket sätt skulle de förbättra situation mer än marginellt?  
 
Det finns en elitistisk underton i texten, tycker jag, för det pendlar mellan att alla ska genomgå godkännandefas eller att de som inte gör det ska ”brännmärkas”.  Jag ser inte på vilket sätt situationen ska förbättras med ditt förslag om det inte är total censur på internet du efterfrågar. Hur kommer en godkännandeprocess att få bort nätpublikationer utan källangivelse och hur får de bort de påhittade antavlorna. De lär nog dyka upp lika frekvent som idag, om inte mer, när eliten tar sin väg och alla de andra en annan väg.
 
Personligen så tror jag mer på upplysning, på att hela tiden visa på hur det kan gå till och att sedan stöttar med bra informationsskrifter. Något för Sveriges Släktforskarförbund att ta in i sin verksamhetsplan på ett helt annat sätt än idag? Nyttja de kanaler som finns, spela in Youtubefilmer där källor diskuteras, förbättra de handböcker som finns, samla folk kring ämnet och gör det mer till var mans sak än de elitsatsningar som förslås.
 
Det finns möjlighet att påverka och det finns många medel, så låt oss ta chansen och göra något positivt av detta utan att slå folk i huvudet.
 
(Meddelandet ändrat av mats 2014-04-19 10:07)

[Stefan Jansson]

Det är inget tvivel om att släktforskning är forskning även om många som håller på med det inte har någon akademisk utbildning, det är naturligtvis inte så att man inte kan forska innan man läst på universitet men sedan man gjort det har man vips lärt sig det, utan det är en process. Hobbyforskning eller vad man skall kalla det kan ibland bidra med viktiga resultat. Det ser man inte minst inom en annan av mina intressen, fågelskådning, där människor som aldrig satt sin fot på ett universitet ibland kan lämna signifikanta bidrag till vetandets framåtskridande. Sen skulle förmodligen deras bidrag bli mer värdefulla med mer vetenskaplig skolning, men det är en annan sak.  
 
Varför mitt förslag rörde Anbytarforum är för att här finns det regler och därmed en möjlighet att påverka beteende och resultat. Som Mats skriver finns det ingen sådan möjlighet på internet. Kvalitetstidskrifter är bra som goda föredömen men jag tror inte heller att deras effekt når hela vägen ut.  
 
Avslutningsvis kan jag tillägga att många av oss akademiska forskare - trots att vi är alla är varma anhängare av peer-review - är medvetna om myntets avigsida; det tar mycket tid och kraft att vara reviewer som gör ett bra jobb, i alla fall när artiklarna man får att granska är mindre bra och man måste lägga mycket tid på att kommentera och försöka hjälpa till att få ordning på den, normalt utan att ha någonting alls för det. För oss fungerar det eftersom vi faktiskt kan använda vår arbetstid till det (åtminstone jag har betalat av staten) men det är ändå betungande. Jag skulle tro det vore svårt att få de lämpligaste släktforskarna att lägga sin (obetalda) tid på att granska andras arbeten, och då finns risken att några av de som tar på sig dessa ideella uppdrag blir sådana som kanske inte borde göra det och då vet jag inte om det är en så bra idé.

[Lars Berglund]

Tack Mats och Stefan för kloka inlägg.
 
Innan jag reflekterar över dessa vill jag säga några ord om mig själv eftersom jag är helt okänd i släktforskarvärlden. Jag har sysslat med släktforskning i ett antal år men det är först under de allra senaste åren som jag med den nya tekniken har ägnat mig åt det på allvar. Jag aspirerar inte på att själv bli granskare. Därtill har jag alltför begränsade kunskaper. Tvärtom skulle jag vilja få en kunnig granskning av mitt material och utfallet av denna bedömning vill jag ha svart på vitt. Vi vill alla ha ett erkännande av vårt arbete.  
 
Till professionen är jag docent i medicinsk epidemiologi, författare till 125 vetenskapliga artiklar, granskare och redaktör för medicinska tidskrifter. Jag nämner detta för att visa att jag har praktisk erfarenhet av granskning.
 
 
Några ord som svar till Mats. Jag hotar inte med Josefsson men jag är lite förvånad över att vårt gebit har haft en så lång smekmånad i allmänna media. När verksamheten växer så är det naturligt att den kommer att undersökas också med kritiska ögon.
 
Jag ser att jag inte varit så tydlig som jag velat. Den springande punkten i din fråga är hur granskningsprocesser ska kunna minska problem med källangivelser och hur de får de bort de påhittade antavlorna. I alla vetenskapsområden har det naturligtvis funnits en tid då resultat kunnat kungöras med endast avsändaren som garant för innehållet. Inom alla dessa områden har det utvecklats till dagens system med granskning och där inga andra resultat tas på allvar. Du säger att de, d.v.s. de opålitliga antavlorna, nog lär dyka upp lika frekvent som idag, om inte mer, när eliten tar sin väg och alla de andra en annan väg. Om vi förlänger den tanken, vilka publicerade antavlor skulle du då helst vilja använda i din egen forskning?
 
Ditt alternativa förslag utmynnar i att ge fler goda råd. I alla böcker, handledningar och artiklar jag läst om släktforskning poängteras på ett ypperligt sätt vikten av att registrera och att presentera sina källor men verkligheten är att endast två av de 30 siter som jag undersökt gör detta på ett tillfredsställande sätt. Jag tror att fler goda råd är fel väg att gå. En liten smula av den energi och tid som läggs på dessa råd kan kanske användas till granskning av resultat.  
 
Det finns i flera kommentarer en rädsla för det som jag kallar granskning. Syftet med vetenskaplig granskning är inte i första hand att ge negativ kritik utan att förbättra och att göra resultatpresentationen mer tilltalande och begriplig och naturligtvis att göra forskningen reproducerbar. Varje granskare har som mål att artikeln ska kunna publiceras (men ibland är det tyvärr inte möjligt).  
 
I vårt område kan granskare också göra en värdering av presentationen, t.ex. hur lättläst och intresseväckande den är och hur hemsidans komposition ser ut. Den processen uppmuntrar släktforskare att göra forskningssammanfattningar med övergripande information om t.ex. geografiska områden, yrken, levnadsålder, vanliga sjukdomar och dödsorsaker för släkten. Dessutom kan man lyfta fram ovanliga levnadsöden och speciella händelser. För närvarande är det så att man alltför ofta kommer rakt in i antavlorna utan att få den överblick som gör resultaten intressanta för fler än de närmaste anförvanterna.
 
Ja Stefan, granskning har många problem men som Churchill sa om demokrati: Det sämsta av alla styrelseskick förutom alla andra vi provat. Jag brukar inte ha USA som föredöme i alla avseenden men jag måste igen påpeka att det jag föreslår har varit i praktiskt bruk i många år i detta land.  Det jag föreslår är en organisk process. Om man provar i mindre skala med en tidskrift som erbjuder publicering efter granskning så får man se vilken efterfrågan som finns. Om den saknas så ska jag lägga ner min talan. Annars kan det hela fortsätta med ytterligare någon tidskrift.  
 
En tänkbar farhåga inför denna utveckling är att släktforskarna delas upp i A- och B-lag. Det är riktigt men det är ingen skillnad mot nuläget som flera av er som kommmenterar har visat. En annan vinkling på den farhågan är att granskningsprocesser är främmande för en släktforskningsvärld där samarbete och förtroende är viktiga delar. Man inför något okänt och det kanske inte fungerar. Granskarna är emellertid anonyma inför författaren. Man kan också vända på den oron. Om man för annan forskning anammar släktforskningens nuvarande metoder så innebär det att resultat kan läggas ut på Internet utan föregående granskning. Detta skulle snabbt urarta med opålitliga och därmed oanvändbara resultat som följd. Kan man acceptera nya läkemedel framtagna med en sådan ordning? Ett läkemedel är trots allt viktigare än vem som egentligen var min farmors farmors farmor. Sant, men var ska gränsen dras för när man kan bortse från källkritik och tolerera felaktiga resultat? Är det acceptabelt för vilket år Gustav Vasa dog eller för vilken effekt som Gustaf V:s borggårdstal fick på den parlamentariska situationen? Den som står för åsikten att det är just för släktforskningsresultat denna gräns passeras anser rimligtvis att denna forskning har mindre värde än annan och att man därför inte ska använda allmänt vedertagna metoder.
 
Sveriges c:a 100 000 släktforskare utför (försiktigt räknat) c:a 20 000 årsarbeten varje år. Inom inget annat vetenskapsområde med motsvarande arbetsmängd är det acceptabelt att man använder metoder som ger resultat vars värde är okänt och att man arbetar utan dokumentation och meritering för forskarna. Om inget görs kommer felaktiga uppgifter att spridas och forskningar som bygger på inkorrekta uppfattningar om släktskap kan behöva göras om från början.  
 
Utvecklingen inom alla områden går alltid mot ökad, inte minskad, kvalitet. Som en romersk kejsare sade: Det som görs väl görs tillräckligt fort. Den stora bristen med släktforskningen i Sverige är frånvaro av kunnig och uppmuntrande granskning som inom alla andra vetenskapsområden för forskningen framåt och garanterar dess kvalitet. Sverige har världens bästa källmaterial och det bör hanteras seriöst.  
 
Tack Stefan för din argumentation, som jag instämmer i, att seriös släktforskning är riktig forskning. Det är ett viktigt vetenskapsområde och det förtjänar att tas på allvar och att därmed vedertagna forskningsmetoder används.
 
Jag ser att det ännu inte finns något alternativt förslag förutom att göra som vi alltid gjort, d.v.s. ge goda råd och hoppas på det bästa.
 
Tack igen för att debatten fortsätter.  
 
/Lars

[Mats Ahlgren]

Lars
 
Först din kommentar om avsaknad av alternativa förslag. Läs vad jag skrev, så ser du att jag vill se betydligt mer av insatser för att höja kunskapen om ämnet, alltså inte göra som vi alltid gjort.  Att grunden är densamma som tidigare innebär inte att det inte finns mycker mer att göra, för förbättringspotentialen är stor.
 
Därefter, jag ser faktiskt inget förslag från dig på det praktiska genomförandet, enbart ideer hämtade från en annan värld, där betald arbetstid finns till förfogande. Du får gärna utveckla dina tankar på var publiceringen ska ske, vem/vilka/vad som etablerar kanaler och hur granskningen ska samordnas/kvalitetssäkras och hur framtaget material ska underhållas.  
 
Jag tycker att vi kan koppla ihop det som skrevs i juni 2013 av Jonas Magnusson med den här debatten, det finns beröringspunkter, se

[Jan Granath]

Det är oerhört glädjande att en diskussion har uppstått på Anbytarforum om kvalitet i släktforskningen. Vi bör vara oerhört tacksamma mot Lars Berglund för hans initiativ att ta upp frågan, snarare än att försöka finna brister i hans resonemang. Jag har haft förmånen att ta del av hans text för en tid sedan och finner att den pekar på en utveckling, som jag finner oroväckande för vår hobby.
 
Att jag sympatiserar med Lars beror nog delvis på att jag, liksom han är forskare om än i ett annat ämne, men det finns också ett annat skäl. Liksom Mats Ahlgren tror jag mycket på upplysning och utbildning på alla nivåer och har själv bidragit med det på olika sätt genom min blogg, genom kurser, samt det forum jag startat på Facebook som Mats är aktiv deltagare i. Genom denna verksamhet möter jag många nya släktforskare som är så långt ifrån det avancerade sällskap som man möter på Anbytarforum som man kan tänka sig. Vi är idag 2500 medlemmar och gruppen ökar ständigt. Glädjande nog är flera av landets duktigaste släktforskare med och hjälper alla nybörjare, men jag tycker mig ändå se en klar trend i en oroande riktning. Jag ser också att det finns starka kommersiella krafter, som verkar för en trivialisering av vår hobby.
 
Den tendens jag ser underblåses starkt av de tjänster på nätet, som idag erbjuds till släktforskare. Många nya släktforskare har bibringats uppfattningen släktforskning bedrivs genom anbytarverksamhet (matchningar) på olika tjänster på Internet eller med hjälp av Google. Resultatet av forskningen läggs omedelbart ut till allmänt beskådande och blir föremål för ytterligare matchningar från andra nybörjare. Fullständigt horribla uppgifter sprider sig som virus på nätet och denna utveckling är accelererande.
 
Vi försöker i FB-gruppen att intensivt leda över till att bedriva forskning i kyrkboksmaterialet, men inser att detta inte bara dyrare, om man bor i Sverige, utan också arbetsammare att tolka än en matchning på Internet. Glädjande nog, men också betungande, är att tydning av äldre text blivit en viktig del i FB-gruppens hjälp till de mindre erfarna.
 
Ingen säger emot att det är var och ens ansvar att kontrollera riktigheten av det man finner på Internet, men det är lätt att säga för den erfarne. Som påpekas finns mycket få goda exempel på hur man handskas med källor i de tidskrifter vi läser och främst de yngre som attraheras av vår ädla sport är vana att googla och wikipedia fram sina skoluppsatser och annat som de behöver producera av intellektuell art i livet. Lars anses ha ”orealistiska” ambitioner med sitt förslag, men även de som rationaliserar verkligheten åt andra hållet blundar för verklighetens situation menar jag.
 
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo - min erfarenhet är att djupet och seriositeten inom vår hobby har blivit allt sämre påskyndad av kommersiella tjänster som erbjuder ”qvick fixes”. En intressant övning kan vara att läsa de tidigare årgångarna av exempelvis Västerbergslagens släktforskares tidning och sedan jämföra med det som idag skrivs i olika organ inom vårt område. Nu är inte vår hobby ensam om detta problem. Även samhället i övrigt inklusive universiteten är infekterade av en postmodern kunskapssyn som har en nedlåtande inställning till vedertagen kunskap, vedertagna metoder och övervärderar individens egna ”sanningar”. I ett sådant sammanhang är det inte förvånande att behovet av källor anses överdriven och ibland onödig. ”Att det är sant för mig” framförs ofta som ett gångbart argument även inom områden där det ur alla hänseenden är ett absurt ställningstagande.
 
Min önskan är därför att Lars text blir föremål för en seriös diskussion om problemet, snarare än om detaljer i hans text, vilket jag förstår Lars är angelägen om. Vi seriösa släktforskare - jag vågar räkna mig själv dit även om jag har en kort historia - kommer annars att bida en liten elit som följer alla de regler som krävs för en personhistorisk forskningsverksamhet. Vi kan då lugnt stå vid sidan om och strunta i allt skräp som dom andra producerar. De andra som ”bara” ser det som en kul hobby, som det inte är så noga med bildar då en annan grupp som inte har så mycket med den första att göra annat än intresset för våra anor. Det problematiska är emellertid att det troligen är den senare gruppen som kommer att bli den stora och den kommersiellt intressanta. Det behöver emellertid inte bli så om vi tar den här diskussionen som utgångspunkt för att hitta en väg där vi återför släktforskningen från ”sagornas värld” där vi kan finna släktträd som leder såväl till Adam och Eva som Tor och Oden. Eftersom jag inte vill reta någon så får ni själva söka i de vanligaste tjänsterna till ni finner detta om ni inte tror mig på mitt ord.
 
Blogg: http://slaktforskning.blogspot.fr/
FB-grupp: https://www.facebook.com/groups/slaktforskning4noviser/
 
(Meddelandet ändrat av Granath 2014-04-19 15:57)

[Lars Berglund]

Tack Jan och Mats
 
Jan har som vanligt gjort en mycket klok sammanfattning och med sin större erfarenhet gjort en mer målande beskrivning av problemen än vad jag lyckats med.  
 
Mats, jag håller med om att ditt förslag är mycket viktigt. Utbildning är lika viktigt som granskning men båda delarna behövs. I min värld skulle ingen föreslå att utbildning är onödig därför att resultaten kommer att granskas men å andra sidan föreslår man inte heller att granskning ska skippas ernär alla fått adekvat utbildning.
 
Du säger också att jag föreslår något från en annan värld men vi var ju eniga om att det var samma värld, alltså att släktforskning är vetenskap.  
 
Nu kommer det viktigaste: Jag hade inte gjort min hemläxa vilket du påpekade. Förslaget finns redan på forumet och har diskuterats ingående. Du har alltså utfört en av granskarnas viktigaste uppgifter, nämligen att ha kontroll på annan litteratur i ämnet, för min artikel. Så Mats, du har gjort en granskning och du kommer säkerligen komma att bli en mycket uppskattad granskare i framtiden.

[Lars Berglund]

PS. Moderator kanske vill sammanföra denna debatt med den som Jonas Magnusson initierade.
Mats, du hänvisade mig till denna debatt som innehåller mycket konkreta och jordnära förslag till en kvalitetstidskrift. Jag vill tillägga att man skulle kunna börja med att detta blir en avdelning i en existerande tidskrift som Släkthistoriskt Forum.  Den springande punkten är om det finns någon efterfrågan från släktforskare att bli publicerade respektive önskan från kunniga personer att agera granskare (det är obetalt men det är det tyvärr till stora delar även i mitt ämne). Om inte kan vi lägga ner iden men om denna önskan finns så kan vi gå vidare och se på finansiering och citeringsdatabaser som SwePub. Jag föreslår studiebesök på existerande vetenskapstidskrifter som ofta har stöd av sina förlag. Jag vet inte om det är blåögt men man skulle kunna be t.ex. ArkivDigital om finansieringshjälp och om de inte vill så kan man fråga varför. Kvalitet ointressant?
(Skriver på en padda vilket är lite knepigt så jag får återkomma med fler ideer.)

[Elisabeth Thorsell]

Lars, ta gärna en titt här: http://www.genealogiska-samfundet.se/index_2.htm
 
Vi har ambitioner, men pga diverse problem på senare tid har inte allt kunnat fullföljas ännu.
 
Vi är också en mycket liten organisation, ännu!

[Michael Lundholm]

En mycket intressant diskussion som Lars tagit initiativ till. Kan bara konstatera att det finns många likheter och skillnader mellan släktforskning och forskning som drivs professionellt på våra lärosäten i en mängd olika dimensioner. Och (som denna diskussion visar) att det kanske inte spelar någon roll om man till professionen är forskare och samtidigt fritidssläktforskare; motiven för att ägna sig åt släktforskning kan oavsett samma profession vara helt olika.
 
Om man tänker sig att släktforskning bara är att ägna sig sina egna anor och utforska dem så tror jag man hamnar i en alltför begränsad definition. Startpunkten för de allra flesta fritidssläktforskare är säkert att man vill veta mer om sina egna anor. Men det slutar, tror jag, för många inte där.  
 
Jag har i allt väsentligt själv slutat med egna anor. Stamtavleforskning är något jag själv istället ägnat mig mycket åt. Startpunkten har dock ofta varit att jag själv härstammat från den gemensamme stamfadern. Jag har dock ett par projekt där jag med säkerhet är helt obesläktad med de involverade personerna. Ett var när jag hittade en tryckt fotobok som var en 70-årsgåva från tidigt 1900-tal. Det var spännande att få lära känna de olika personerna på bilderna närmare. I ett annat nu pågående projekt är syftet närmast att visa att jag själv inte är släkt med de utredda personerna och därmed vederlägga vad som påstås i viss genealogisk litteratur.
 
Men i grund och botten menar jag dock att forskning alltid är ett och samma. Ska man mena att man vet något kan det inte ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv vara någon skillnad på om man är fritidssläktforskare eller professionell (historiker eller något annat)!
 
Självklart är det så när olika individer ägnar sig åt en hobby så har de olika motiv för detta. Det kan vara så att det är ren terapiverksamhet. Det är helt OK. Men i den stund man vill gentemot andra hävda att det förhåller sig på ett visst sätt blir man tvungen att acceptera att andra ställer krav att resultaten ska kunna vidimeras.
 
Inom släktforskningen innebär det att i praktiken att påståenden ska beläggas i källor och därmed kunna kontrolleras. Det kräver källhänvisningar. Här är det väl bara att konstatera att om två släktforskare diskuterar detta problem finns det minst tre uppfattningar. Visst är det bra om det finns en norm, och jag har försökt att argumentera för en i olika sammanhang, men självklart är det så att olika normer kan ha samma funktionalitet.
 
Hur höjer man då kvaliteten? Ett problem är att det är alltför lätt att publicera skit (på nätet till exempel) och lite jobbigt och tidskrävande att publicera i de mer kvalificerade fora som finns för släktforskare t.ex. Släktforskarnas årsbok, Släkt och Hävd samt Svensk Genealogisk Tidskrift. Det är svårt att komma runt detta grundläggande incitamentsproblem. Släkthistoriskt Forum, Diskulogen mfl tidskrifter har inte samma ambitionsnivå och uppnår heller inte samma kvalitet!  
 
Jag vill i perspektiv av detta  hävda att det riktigt stora problemet därför är att alltför få släktforskare har ambitionen att publicera sina resultat och dessutom än färre i den typen av publikationer som har vissa kvalitetskrav. De tidskrifter jag nämnt ovan som kvalitetstidskifter har nämligen i praktiken peer-review. Redaktören granskar nämligen artiklarna och ofta tas det in kommentarer och synpunkter från andra. Redaktörsbytet på årsboken lämnar dock en viss osäkerhet inför framtiden om denna. Problemet är inte frånvaron av peer-review utan istället att så få vill ta omaket utsätta sig för densamma. Ytterligare ett skäl till varför det är bekvämt att lägga ut odokumenterade uppgifter på sin hemsida!  
 
Och tro inte att det är annorlunda i den professionella forskarvärlden: Alla ogillar att bli granskade!
 
Jag tror inte att lösningen på detta problem med kvalitet i släktforskningen är mer peer-review; den finns där den behövs och kommer säkerligen att utvecklas om det finns behov. Lösningen är att fler ska dokumentera sina resultat publikt. Som Stefan skriver är det ju onödigt att tre personer oberoende av varandra dokumenterar en födelse i en dopbok. Bättre att den förste delger andra detta resultat. Här vill jag hävda att DISBYT fyller en utomordentligt viktigt funktion, frånvaron av källhänvisningar till trots. Här finns i vart fall en viktig möjlighet att kolla vad andra gjort.
 
Att delge andra blir än viktigare när det gäller mer komplicerade problem som inte låter sig lösas med en enkel hänvisning till en födelsebok. Här duger det inte att ducka med källhänvisningar! Och DISBYT räcker inte eftersom det oftast måste till en argumentation och användning av flera olika källor. En artikel med källdokumentation publicerad på ett sådant sätt att den blir bevarad till eftervärlden och på något sätt sökbar via bibliografiska och andra databaser blir då det naturliga svaret.

[Lars Berglund]

Hej efter långt uppehåll
 
Påskupproret 2014 har givit resultat. Mina ideer kan läsas i artikelform i Annals of Genealogical Research (http://www.genlit.org/agr/viewarticle.php?id=56). En kortversion kommer i Diskulogens nästa nummer.  
 
Jag har fått mycket positivt gensvar från amerikanska släktforskare som ser svenska RGB som ett utmärkt initiativ för att både samla resultat och höja kvaliteten. RGB är ett exempel på cooperative common trees och givetvis ska vi i Sverige vara med, för att inte säga vara ledande, vid uppbyggnad av sådana öppna databaser. De kan liknas vid de öppna nätverk för genetisk information som används och byggs på av forskare från hela världen. Kvalitetsaspekten är helt integrerad med databasernas tillväxt. Detsamma ska givetvis gälla RGB och liknande initiativ.
 
Jag antar att diskussionen i denna tråd nu är avslutad i så måtto att vi är överens om både problembeskrivningen och lösningen (att det redan finns tillräcklig granskning, som hävdats, motsägs ju av verkligheten).
 
Någon tidskrift måste plocka upp handsken och erbjuda granskning av resultat. När vi ser efterfrågan från författare och önskan från kunniga personer att agera granskare så ser vi hur snabbt detta kan gå.
 
Det är ju inte så att vi som vill detta behöver argumentera för att släktforskning ska använda de metoder som garanterar kvalitet och effektivitet inom alla andra vetenskapsområden. Nej, det är de som vill att vårt gebit ska agera flummigt och oprofessionellt som måste berätta vad vi kan vinna med detta.
 
Trevlig sommar!
 
/Lars

[Mats Ahlgren]

Lars
 
Intressant, men din text ger upphov till reflektioner av olika grad.
 
Jag har hittills inte sett något öppet nätverk med genetisk information som byggs på från olika delar av världen, som har någon kvalitetskontroll eller källinformation, på det sätt som jag tolkar att du framställer det som, men det kan ju bero på att jag huvudsakligen sysslar med släktforskning i Sverige och USA. Men eftersom det låter mycket intressant så ser jag gärna exempel som vi kan nyttja.
 
Sedan så ska vi nog inte tala om färgåtergivning , vilket jag tänker på med RGB (red, green, blue) utan jag förmodar du avser det föreningsprojekt som startats av DIS som kallas Rikstäckande Genealogisk Databas - RGD. Information om projektet återfinns på DIS webbsidor (fast jag hittar ingen information från i år).  Enligt planerna ska projektet starta 2014/2015 och det ska bli intressant att följa.
 
Som jag sagt tidigare, trots din beskrivning om att vi är överens, så tror inte jag att lösningen är mer granskning, och jag är ju inte ensam om den inställningen.  
 
Sedan förstår jag inte din slutsats, att det bara är din föreslagna lösning som garanterar kvalité och effektivitet, och att vi som inte håller med skulle stå för något annat, att vi förespråkar flummighet och oproffesionalitet. Tycker nog att du där gick över en gräns när det gäller att vara objektiv, vilket ju är en viktig del av kvalitetsarbetet.
 
Men vi får se om någon mer än de som redan idag erbjuder granskning plockar upp handsken, kanske räcker dagens granskningslösning till och vi fortsätter med att informera och stödja alla kommande aktiviteter runt ämnet.
 
Mats  
PS  I slutet på din text , med not 1, finns en del länkar, som jag inte får att fungera helt.  Två av dem kopplar till din dropbox och Mikaels till en menysida för Diskulogen. Länken under not 3 kan jag inte använda och eftersom det är en PDF jag läser så kan jag inte kopiera den DS

[Paul Bergström]

Hej Lars!
 
Det finns en hel del betänkligheter när det gäller tanken på ett öppet nätverk med genetisk information som byggs upp och kvalitetskontrolleras genom någon slags community (typ de som används för att utveckla öppen mjukvara t.ex. Ubuntu, FreeBSD eller LibreOffice). När vi talar om mjukvara så måste vi också förstå att vi talar om en i princip exakt vetenskap. En utvecklad programvara kan/ska fungera perfekt och gör den inte det, så finns ett helt community som genom daglig användning/granskning kan påtala det. Det blir uppenbart att det förekommer fel i programvaran.
 
När vi då betraktar genetisk information som erhålls via släktforskning, så måste vi också förhålla oss till begrepp som teorier, teser, sannolikheter, indicier med flera. Dessa står betydligt närmare vetenskaper som juridik eller psykologi (än datakunskap) och hur man - ens på nationell nivå - ska kunna enas om hur, i alla tänkbara situationer, kvalitetskontrollen skulle utformas, förefaller helt orimligt.
 
En väldigt stor del av släktforskningen i äldre tider bygger på olika former av circumstantial evidence som jag hävdar det i princip är omöjligt att fastslå ett allomfattande kvalitetsreglemente för.
 
Jag kan dock tänka mig att ditt förslag delvis skulle kunna fungera genom att standardisera vissa begrepp inom forskningen.

[Lars Berglund]

Hej igen
 
Debatten om öppna databaser ligger vid sidan om min artikel (http://www.genlit.org/agr/viewarticle.php?id=56). Mitt fel att jag förde in detta men jag ville referera en sidodiskussion som jag haft med tidskriftens redaktör Robert Shaw.  
 
Det som bör diskuteras är innehållet i artikeln som handlar om kvalitetsgranskade resultat i artikelform. Jag kallar mina tankar för ett förslag och så har det benämnts även här på forumet men jag skulle vilja vända på steken och säga att det finns ett förslag om att vi inom släktforskningen inte ska använda vedertagna forskningsmetoder. Vilka argument finns för det förslaget?  
 
Anbytarforum och andra fora kan fungera för att föra fram och diskutera ideer men nackdelen är att vi tenderar att måla in oss i hörn (är lika god kålsupare själv). En mycket bättre plattform för att komma framåt, både med att stöta och blöta ideer där man ger och tar och att framföra praktiska förslag, är att ha en muntlig diskussion. Vi som engagerar oss i kvalitetsfrågor borde mötas under trevliga former för ett seminarium. Jag är övertygad om att det finns duktiga personer som kan organisera ett sådant möte. De kommersiella aktörerna kan kanske bidra med finansiering.
 
Med vänlig hälsning
 
/Lars

[Patrick von Brömsen]

En liten anekdot rörande kvalitet kontra önsketänkande!
 
Det blir mycket skrivit här nu.
 
Det finns en person (släktforskare dessutom, betecknad XX nedan) som menar att fadern inte är den biologiska. Någon gång har det tagits ett blodprov som enligt XX visar att det inte kan vara fadern, endast 66% stämde har jag för mig.  
 
Borde det då inte vara noll??
 
Jakten påbörjades. Modern som levde blev alltid arg och sa att han visst var far till XX. Där gick det då inte att gå vidare.
 
Sedan börjar problemen. Jag fick höra om denna historia av XX som berättade tankar och funderingar kring det hela. Jag nämnde lite alternativ, som ex barnavårdsnämnd, DNA o.s.v.  
Till saken hör att det finns en kvinna som är barn till pappan. Då föreslog jag att ta ett DNA-test mellan er så får du ju reda på om ni har samma far.
 
Det gick inte, för de kommer inte överens. Umgås ej. Endast halvsyskon, om då ens det.
 
Jakten pågår! Så får jag ett samtal efter att varit med i ett reportage angående att jag och några till hjälper folk att komma igång med sin forskning.
 
Äldre dam är upprörd över att jag hjälper XX med att påstå att hennes avlidne man är far till XX. Då fick jag lugnt och metodiskt berätta att så definitivt var inte fallet. Jag har inte hjälpt till att hitta någon överhuvudet taget.
 
Då har XX fått hjälp av någon (misstänker vem) att finna kandidater som fadern. Hur det gick tillväga har jag ingen susning av. Nåväl, kvinnan i luren hotade att anmäla XX för förtal och ofredande. Jag lugnade henne och sa att jag skulle få XX att byta spår och framför allt har mer på fötterna i ett så känsligt ärende (är det ens ett ärende?)
 
Träffade XX och berättade, som blev upprörd över att det blivit sådan uppståndelse kring det hela. Men skulle byta spår???
 
Så jag bad XX berätta allt igen. Jag gav lite tips, för det kom fram nya fakta hela tiden. Det pekade åt ett håll (nu vet jag ju då inte om historien anpassade sig till den nya möjliga fadern). DNA-test hade kunnat bekräfta detta.
 
Nu dyker ett fotografi upp!
 
Detta kort har då suttit hos en släktings rum på en båt (matros/flottan?), kommer inte ihåg vilket nu.
 
Nu börjar det funderas över varför det kortet satt hos han. Och så börjas det studeras ansikte mot XX och dess barn och barnbarn.
 
Nu gick jag ur denna historia!!!!
 
(jag undrar hur många man skulle vara lik om det inte finns något specifikt drag hos varandra).
 
XX får reda på vem det är på kortet (bryr mig inte längre så jag vet nu inte längre hur det gick tillväga, eller om namnet möjlig stod på kortet)
 
Så nu har XX hittat sin biologiska pappa!!!!  
 
Kontaktar dennes släkt och berättar om sin upptäckt. Hur det emottogs vet jag ej. Mannen var död och jag har för mig att det inte fanns barn till honom. Däremot syskon och syskonbarn.
 
Någon bekräftelse att mannen hade något barn någonstans fanns inte vad jag vet. Något DNA-test är inte tagit.
 
Så nu har XX varit i kontakt med forskare runt om i landet och sökt (och fått) information om anor och släkt. Och XX fortsätter att forska vidare på sin nya gren.  
 
Jag nämner numera inget om hur ihåligt allt är. Det är upp till var och en hur man forskar. Ibland är önskan större än förnuftet i alla fall.
 
Tänk vad bra att det fanns ett fotografi som inte sa något alls.
 
Detta har jag funderat en längre tid att skriva, vet att XX är allt här ibland och gör sökningar i databaser på nätet. Bör jag tillägga att källor och källkritik inte är prioriterat.
 
Inget är illa menat, bara som en fundering hur något kan gå snett (enligt mig).
 
Vänligen Patrick (Karlstad blir skoj, dyker upp)  
 
Ps. om någon vill kontakta mig angående ovanstående så går det bra Ds.
 
(Meddelandet ändrat av patrick 2014-08-28 13:01)

[Tommy Petersson]

Pappan kommer väl att kontakta nu. Tre stycken.

[Rune Johansson]

1978 började jag med torpinventering och samtiidigt med forskning om min släkt. Under dessa år har jag haft utbyte med flera som har haft samma intresse. Uppgifter som jag har haft där har vederbörande velat betala för. Aldrig, har jag sagt. Kan vi byta släktträd och på det sättat har jag kunnat koppla samman forskare som inte haft en aning om sitt släktskap.
 
Avarter har det funnits. En forskare tog 10 kronor för en A4-sida att kopiera mina uppgifter,  
 
Nu fick jag mejl från en av mina vänner som vet att jag har mycken information från ett par socknar att en forskare som har en släktforskarfirma och tar några tusen kronor i arvode för sitt uppdrag, ställt fråga här på forumet. Nu hann en annan svara på frågan innan jag blev färdig med att i kyrkböckerna kolla vad som står där. Jag känner olust att hjälpa de som tar betalt.

[Claes-Göran Magnusson]

Jag känner olust att hjälpa de som tar betalt.
Instämmer, men har svårt att se hur man kan göra nåt åt det.

[Jarl Magnusson]

Jag känner olust att hjälpa de som tar betalt.
Instämmer jag med, kan man inte 'hänga ut namnet'  
på något sätt (typ privata e-mail) ?
Till de som brukar hjälpa till på forumet.
//J

[Thomas Norberg]

Hej, Känner att jag behöver dela några tankar med alla er släktforskare. Varför släktforskar vi och hur kan vi föra vårt intresse vidare till kommande generationer?  Jag personligen ser det som en fantastisk trevlig hobby men har hela tiden en baktanke, att någon, förhoppningsvis barnen och möjligen senare deras barn, skall kunna läsa och ta del av det arbete man lagt ned. Är övertygad om att alla människor någon gång i livet börjar fundera på detta med vem är jag och var kommer jag ifrån. Enligt mig är det viktigt att vi som släktforskare också sammanställer vårt material på ett så tillgängligt och lättläst sätt som möjligt.  
 
En forskare i allmän bemärkelse bedriver oftast sitt gebit för att hjälpa andra forskare och/eller förse redan invigda med material. Enligt mitt sett att se på saken så är en släktforskares främsta uppgift att förse sin alldeles egna släkt med intressant och ovärderlig information, en släkt bestående av människor som kanske till 99% inte har en aning om hur man läser kyrkböcker eller tolkar gamla bouppteckningar. Möjligen skall vi ta bort ordet forskning i släktforskning och kalla det något annat? Man skall vara noga med att ge korrekta källhänvisningar men samtidigt vara försiktiga med dess utrymme så att vi inte förstör intressanta berättelser med obegripliga koder och förkortningar. Förslagsvis sparar man källhänvisningar till tilläggsblad eller liknande. Jag har genom åren läst enormt mycket släktträd, tavlor och redovisningar och ärligt, usch vad vi är tråkiga många gånger, nördar som kommunicerar med nördar. Ofta är källhänvisningarna mer framträdande än själva innehållet/budskapet, vilket snarare kanske skall vara en kick i baken på dem som konstruerar plattformar för redovisning på bl.a internet. Man ser fakta staplat på fakta med litet eller inget utrymme för samtida historia eller lokalkännedom. Men jag har också träffat på medryckande släkthistorier nedtecknade med omsorg i modern miljö, med kompletterande kartor och bilder, vilket kanske ligger mer rätt i tiden om man vill fånga kommande generationer.  
 
Skriver detta inlägg som helt fristående och är inte svar på närmast ovanstående. Men jag känner att pekpinne-folket driver släktforskningen åt fel håll, fakta är alltid fakta men det måste i mitt tycke alltid ges utrymme för tolkningar och fri utformning i rapportering, alltid med den oinvigda läsaren i fokus.
 
På forum o.d märker man idag tydlig skillnad mellan Vi och Dom. ”Vi som rest runt i åratal och fysiskt läst längder och böcker och Dom som bara klickar in på datorn och gräddfilar sig fram till samma resultat. Den nya tekniken har ju glädjande gjort släktforskningen lättillgänglig för alla och det kan ibland bli rent komiskt när någon, oftast mer senior, blir överbevisade av ”tv-spelsgenerationen” som snabbt lärt sig navigera i husförhörslängder och mantalslängder. Då gäller det att vara ödmjuk för sanningen och inte krampaktigt ifrågasätta.  
 
Vi är alla olika, några är t o m beredda att betala för att någon annan gör jobbet vilket kanske inte är mer annorlunda än att en del väljer att andra städar sitt hus? Och man väljer ju alltid själv om man vill dela med sig eller inte. Personligen delar jag gärna med mig och känner bara genuin glädje när min insats inom släktgrävandet också kan hjälpa någon annan, betald eller obetald..
 
Hur som helst, vi har alla stor glädje av vår beroendeframkallande hobby. Låt oss fortsätta glädjas och förhoppningsvis lyckas vi fånga kommande generationer till att vidareutveckla släktgrävandet. Vill inte med detta inlägg göra er läsare upprörda utan vill bara väcka lite debatt. Ser fram emot lite kloka kommentarer.
 
M V H Thomas N.

[Jan Granath]

Hej Thomas och tack för dina funderingar. Jag tycker du säger mycket klokt och instämmer med att man bör tänka på hur ens forskning skall kunna förstås och läsas av kommande generationer. Jag liksom du har brottats med frågan hur man skall kunna få med de oumbärliga källorna utan att det förstör läsupplevelsen.
Först vill jag säga att korrekta källor så långt det är möjligt är det enskilt viktigaste i ett dokument som skall göra anspråk att ha ett bestående kunskapsmässigt värde - forskning kallas det normalt sett, men du gillar inte det riktigt. Man måste komma ihåg att källorna inte är till för att garantera riktigheten av det man påstår. De är till för att vem som helst skall kunna följa i mina spår och avgöra om jag använt tillförlitliga källor och om jag har tolkat dessa källor på ett riktigt sätt. Även om jag misstagit mig - och i synnerhet då - är källan oumbärlig. Man måste också tänka på att källorna måste anges på ett hållbart sätt, dvs. de skall gälla även om den tjänst du använder upphör. Jag väljer exempelvis varianten kopiera källhänvisning i ArkivDigital där såväl adress till originalbok, adress till AD som adress till arkivhållaren NAD finns. När det gäller andra källor bör man använda de gängse regler för källhänvisning som används inom akademia.
Jag har löst läsbarhetsproblemet genom att inkludera källorna i finstil under varje post (individ) i min släktbok. Jag har testat endnoter och noter på samma sida, men tycker det blir för bökigt så det är finstil, som knappt kan läsas, som blivit min lösning. Eftersom jag just nu är inne i en omfattande städning av mitt träd beskriver jag det på denna plats.http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/11/komplettering-restaurering-och-underha ll.html