Sedvänjor för avrättningsplatsernas lokalisation

[Björn Sonesson]

Personer begravda i ovigd jord och särskilt grövre förbrytare, ville folk gärna låta begravas på öar. Enligt traditionen skall Tjuvön nära gränsen till Västmanland-Dalarna ute på Dalälven vara en sådan plats. En annat ställe var en ö i Ullerud ute på Klarälven, Värmland. En av prästerna på 1600- eller 1700.talet ahr i sin dagbok beskrivit färden dit och från med båt. Det var ett oväder den gången, men mycket folk ändå ty jag tror många var utkommenderat dit och ofta SKYLDIG att närvara. Folknöje och varning sågs det som. Så var det ofta då detta var offentlig tillställning något som inte USA har idag fastän de avrättar folk ... Avrättningar skedde på särskilda avrättningsplatser, i varje fall när mord eller skada på annan person skett inne i byn. När dådet skett i utskogen så var sedvänjan i Malung i vart fall ca 1670 att stegla de två soldaterna där. Nu kom det en snöstorm så det skedde på en annan plats av tvång p,g,a. vädret. Annars är traditionen den att fyra personer skall vara avrättade och begravda vid gränsrå mellan socknar som då Malung-Lima rå. Carl Linnaeus (senare Carl von Linné) på sin dalaresa berättar att han fick se det ruttnande liket (luktade vämjeligt) efter en man från Lillmon i Malung som till yrket var soldat. Å andra sidan en annan person blev avrättad norr om kyrkan och kyrkbacken i Lima och dessutom Agneta blev bränd som dömd såsom häxa där nu Agnetabacken är. Tydligen fanns olika regler att följa och undantag också från dem. Finns detta sammanställt någonstans? (skall lägga ut denna text även i Anbytarforum.) Kommentarer emotses!

[Ulf Dahlberg]

En sak som kan konstateras är att sedvänjorna är väldigt skiftande. Avrättningsplatsen skulle ligga centralt i sitt område, samtidigt som den skulle vara lite avlägsen. Brottslingar skulle finnas kvar, andra till skräck och varnagel, men även grävas ned direkt.
 
Avrättning förr var både ett folknöje och plikt. I princip alla skulle beskåda avrättningar, både för att bli avskrämda för att göra brott, men också för att få lite förströelse.

[Erik Holmlund]

I väldigt nära anslutning till Skellefteå landsförsamlings kyrka, finns, i Skellefteälven, en ö som heter Tjuvholmen.
Även kring denna ö finns traditioner som säger att det skall ha varit avrättningsplats.

[Björn Engström]

I gammal folktro ansågs inte andar kunde kommer över vatten och därför skedde äldre begravningar på öar eller näs som gjorde att den dödes andar inte kunde komma tillbaks till sitt forna hem. De som avrättades ansågs knappast vara kristna och då gällde hednisk folktro och därför var det bra om den dödsdömde fick avrättas och/eller begravas/bli liggande på öar som gjorde att de inte kunde gå igen. Sannolikt var det därför vanligt att åtminstone i Kristendomens barndom att avrättningar gjordes på öar eller holmar. Vi har också liknande traditioner där man offrade björnskallar på björnskalleholmar. I lite mera modern tid var ofta avrättningsplatser i sockengränser som kunde användas för flera socknar.

[Eva Hyenstrand]

Avrättningsplatser är ofta belägna i sockengränser och i anknytning till vägar. De läg i gränsland eftersom ingen ville ha dem nära inpå sig och dessutom delas platserna ibland av flera socknar. De låg i anknytning till vägar för att de avrättade skulle synas och vara till skräck och varnagel för de förbipasserande. Vid avrättningar skulle befolkningen vara med och det var en plikt att stå spetsgård, dvs att stå i ring runt avrättningsplatsen för att både hindra den skyldige att fly och att hindra åskådarna att rusa in.