Äldre inlägg (arkiv) till 2010-01-29

[Olle Elm]

Under Gamla bilder: Bildgåtan: Byggnader och miljöer: Större begravning - men var? finns en bild där det förekommer brutna toppar på granar vid begravningen. Är seden känd? Från var i landet?
Vänligen,
Olle Elm

[Ann-Britt Ahlström]

Olle, vid sökning på Google hittade jag den här länken
http://www.liu.se/irk/religion/begravn/ChalmarN.PDF
 
Den handlar om Torpa kyrka, Linköpings stift, Ydre kommun. Det handlar just om avbrutna toppar på granar för att ange färdriktningen för färden till bisättningsrummet.

[Kent Andersson]

Olle
Jag har som specialintresse folklivsforskning. Den sed Du undrar över var mycket vanlig i Västergötland. Det lever ännu människor (80-90 år gamla) som minns den från sin barndom. När den döde förs från sorgehuset var det sed, att en del av vägen mot kyrkogården var beströdd med finhackad granris och vid granngårdarnas gräns mot vägen hade man satt upp späda granar med toppen bruten. Toppen pekade mot kyrkogården. Detta var grannarnas sista hälsning till den avlidne.  
Kent Andersson SSF Göteborg

[Olle Elm]

Tack Ann-Britt och Kent för uttömmande svar!
Vänligen,
Olle

[Patrick von Brömsen]

En liten fråga om seden att besöka sina avlidna. Frågan gäller kanske inte så mycket de som ofta besöker/har möjlighet visa vördnad, minnas eller helt enkelt sköta om graven. Utan de som har sämre möjlighet att besöka en anhörigs grav, av något själ, exempelvis långa avstånd. Besöker man den begravde när den skulle fyllt år? eller dödsdatum? eller kanske någon annan tid, som alla helgons dag? Jag vet att seder skilljer sig mellan Kungälv (min kommun) och för exempel Lilla Edet, vad det gäller när man tar ett sista farväl. Och då talar vi ändå om bara ca 3 mil. (Självklart finns variationer). Även seden med blommor vid graven skilljer sig tydligen i landet. Åter igen, Kungälv och nu tänker jag på Pajala som skiljer sig åt. Här har vi ju flertalet blommor vid graven, men i Pajala är det betydligen färre blommor. Där är det mer pengar till olika medicinska konton. Så det verkar som det finns olika seder i landet angående begravningar. Det finns säkert fler variationer, och det hade varit roligt att få höra dessa i från er. Hur är seden ute i landet hos er om man endast har möjlighet att besöka en grav en gång per år? Jag vet att seder rör på sig och förändras genom åren, och att ingenting är statiskt i detta fall.
 
Vänligen Patrick

[Anders Ellerstrand]

Den stora gravbesökardagen är väl Alla helgons dag även om seden inte är så gammal?
 
Nordiska museet
 
Annars tycker jag man kan välja en dag som passar en själv. Det är ju ändå en privat företeelse som ingen annan lär ha synpunkter på. Själv placerar jag ibland blommor på en anas grav om jag passerar i närheten och har tid över. En stund i stillhet, med privata tankar och reflektioner - behöver inte vara konstigare.
 
Om den döde finns någonstans och är medveten om besöket tror jag tanken är viktigare än tidpunkten.

[Kjell Lindkvist]

Hejsan.
Jag har lite egna tankar angående begravningar och sådant.
Jag har arbetat tidigare en tid som kyrkvaktmästare och jag har den uppfattningen att det är väldigt olika beroende på anhöriga och hur långt sorgearbetet är.
Som allt annat hos människan så har vi behov att ta olika tid på oss. Vissa har ett återkommande behov att besöka en grav, vissa har ett stort behov i början, medan andra har ett sporadiskt behov vid högtider. Jag tror att det är individuellt för varje enskild individ. Inget av dessa sätt är fel. Det finns exempelvis äldre människor som inte har möjlighet att gå i kyrkan, då det är väldigt hårt styrt med ombyggnad av exempelvis handikappanpassning. Som präst anordnar man istället gudstjänster och möten vid äldreboenden. Personligen besöker jag inte kyrkan nästan alls ej heller på högtider som julen eller något annat. Alla mina avlidna anhöriga och vänner finns i mitt hjärta och i tanken. Jag personligen har inget behov att gå till en kyrka för att sörja eller att minnas. Jag tänder lika gärna ett ljus hemma som i en kyrka.
inställningen som  varit tidigare är ungefär  besöker man inte kyrkan och den anhörigas grav, sörjer man inte heller. denna sneda inställning är som tur på väg bort.
 
Nu kommer jag med avancerade gissningar när det gäller besöksantal.
 
När det gäller besökarantalen kan man nog se ett tydligare mönster hos mindre kommuner eller där seden att gå i kyrkan är mer rotad än kanske grannkommunen. Detta kan ha många olika orsaker, men jag tror att de mindre kommunerna där det kanske inte hände så mycket var kyrkan ett sätt att mötas vid och där träffa sina bygrannar. Min sambo som är från Åland och från en mindre Ö där är kyrkans roll väldigt stor. Man kan se där att det finns väl inte så himla mycket att göra där så kyrkan där har ett starkt fotfäste.
 
 
Så kontentan av mitt långa inlägg är väl att det finns väl egentligen inte något riktigt svar  utan mer gissningar och statistik som man kan läsa. Säkert har de som forskar i ämnet väldigt många bra svar om detta.
 
I övrigt önskar jag alla en trevlig dag
 
Vänligen
Kjell Lindkvist

[Carl-Johan Gustafsson]

Begravd stående!
 
I Lärbro på Gotland fanns vid krigsslutet ett krigssjukhus med patienter från Polska koncentrationsläger. Några av dessa dog och begravdes i Lärbro.
 
Enligt uppgift skulle någon/några ha jordfästs i djupa gravar med kistan stående.
 
Hänger denna sed ihop med någon speciell tro eller kan det varit ett personligt önskemål?
 
Någon som vet eller har hört om liknande seder och bruk?
 
M v h
Kalle

[Leif Gson Nygård]

Några bilder över Olaus Petri kyrkan som jag tog från min balkong Allhelgonahelgen förra året 2007. Mycket nöje!
 

 
Och så tänder vi ett ljus idag och tänker på närstående som lämnat oss.

[Ann-Mari Bäckman]

Tur att du inte frågade Vad heter kyrkan?  
 
Trevlig Allhelgona helg!
 
Ann-Mari

[Leif Gson Nygård]

Jo, då hade risken varit att anbytarvärden flyttat bildkollaget till dina domäner och jag fick fundera över min hjärnstatus, särskilt minnesfunktionen.  
 
Detsamma för dig!
 
Leif

[Iréne Albinson]

I vilken stad finns denna kyrka? Olaus Petri kyrka finns ju på flera platser.
God ljushelg!
mvh Iréne

[Johan Skog]

Irene
Jag tippar på Örebro.
 
Leif
Bilden ser ut att vara tagen från en balkong på S:a Strandis?  
 
Detsamma Ann-Mari!
 
Mvh
Johan

[Leif Gson Nygård]

[Sonja Larsson]

Jag förvarar en låda med skjutlock, den är indelad i sex fack som innehåller kisthandtag och plåtbleck. De är från en by i södra Hälsingland. Byns gemensamma egendom. Bårband i vitt, fiskbensmönstrat linne har hört till men blivit utnötta. De sista bitarna fick tjäna som juverdukar har det berättats mig. Detta måste vara från den tid då kistorna snickrades hemma.
   Finns det någon som känner till mera i detalj hur man gick tillväga vid en begravning förr i tiden. Sedan en fråga av mera praktisk natur. Om man skruvade fast handtagen på en kista inför en jordfästning, följde inte de med ner i graven? Hur togs de tillvara för att kunna användas nästa gång någon i byn dog?
   Detta undrar Sonja Larsson i Kilafors

[Katarina Sohlborg]

Hur en begravning gick till i Dalarna på 1800-talet kan man läsa i Faluposten från 1876-04-29 (KB digitaliserade tidningar)
 
En begrafning i -n i norra Dalarne.
 
Han har nu utandats sin sista suck. Den döde ”twättas upp” och blir sedan utburen i klädstugan, i en lada eller annat uthus och lagd på ett ”säte” med en psalmbok under hakan, en slant på hwardera ögonlocket och några brödbitar på golfwet under sätet; och finnas små barn i huset så sättes något under sätet, på det de icke må kunna krypa under liket, hwilket skall ha till följd att de wid mognare år få se troll och spöken af alla möjliga slag.
 
Den dag begrafningen skall försiggå samlas grafölsgästerna på kyrkogården före klockan nio på f m, då deras första göromål blir att klämta 9 slag, eller om klockaren uraktlåtet att klämta på grund af att han icke wet om begrafningen den dagen, 18 slag, och omedelbart derefter sker ringning. Sedan uppkastas grafwen och under tiden går den dödes närmaste slägting till presten och ombestyr jordfästning etc. Fordomdags gafs testamente till presten, som efter förmögenhetswilkor bestämdes; mången gång fick presten en af den aflidnes efterlemnade kor, men mången gång fick han nöja sig med 18 skilling; och det har funnits tider då den döde i likpredikan fått höra - i händelse han kunnat höra detsamma - sina gerningar utbasunas allt efter testamentets - penningens - måttstock.
 
Sedan grafwens uppkastande försiggått och allt är färdigt för den dödes emottagande, wandra gästerna till begrafningsgården, om den icke är allt för långt aflägsen från kyrkogården, och intaga sin middag tyst och stilla. Efter slutad middag begifwa sig samtliga gästerne till likrummet, der männen med aftagna hattar och qwinnorna med hopknäppta händer hwar för sig läsa en tyst bön. Sedan påspikas locket och en psalmvers sjunges för den döde, som derpå utbäres och sättes i åkdonet, hwarpå en psalmvers återigen uppstämmes, på det den döde ej må ”gå igen.” Men skulle den döde illa lefwat och dito dödt, så är en psalmvers sjungande icke tillräckligt, utan malt och salt måste då strös å den wäg, på hwilken han färdas till sitt sista hwilorum.
 
Efter begrafningsaktens slut å kyrkogården begifwa sig gästerna återigen till begrafningsgården, der de under språkande, supande och ätande qwardröja till sena qwällsstunden, hwarwid det icke alls är något owanligt att en och annan fått sig en nog stor sup.
 
Det torde wara obehöfligt att säga, det icke alla begrafningar tillgå på så sätt; men detta är dock fallet med många.
 
 
mvh Katarina

[Patrick von Brömsen]

Hur var det förr när man valde (de anhöriga i alla fall) begravningsplats.  
 
Om man bodde i en stad/socken men ändå begravs i en annan socken (på 1700-talet), skall man tolka det som att man har någon härledning därifrån? Eller kan det finnas någon annan naturlig förklaring?
 
Vänligen Patrick

[Björn Engström]

Vanligen begravdes liken på dödsorten och endast i speciella fall transporterades liken till hemsocknen. Det var vanligare med hemtransport blad borgerligare kretsar.

[Patrick von Brömsen]

Det är allt så jag sett det också, men nu har jag stött på några fall i Karlskrona som begravs i Rödeby där det inte verkar finnas något samband (hittils skall jag säga).
 
Vänligen Patrick

[Kristina Gunnarsdotter]

Är du säker på att de dog i Karlskrona och inte i Rödeby? Förresten är det bara någon mil mellan orterna.

[Ingela Martenius]

Kan Rödeby ha utnyttjats av Karlskronas borgerskap för sommarställe/lantbruk? Dvs. som malmgårdarna i Stockholm eller landerierna i Göteborg.
Då vore det inte så märkligt om några önskade bli begravda där de kanske tillbringat sina lyckligaste stunder.
 
Ingela

[Patrick von Brömsen]

I fallen så är det ju möjligt att de varit på besök i Karlskrona, men då tycker jag inte att de borde skrivits in i Karlskrona böckerna. I det ena fallet så är damen 82 år när hon dör, 1789-1871, Karlskrona-Augerum gäller för henne. Det känns inte som man gör större resor då.
 
I Rödebyfallet så står uppgiften också i Karlskrona, där bor då fortfarande kvinnan kvar efter mannens död 1689-1739. I och för sig så dör hon 29 år senare så hon kan ju faktiskt flyttat till Karlskrona efteråt.
 
Omständigheter gör ju att det kan vara en slamkrypare här, men de borde väl ändå vara skrivna i sina respektive församlingar och inte i Karlskrona?
 
Uppgifterna var de är dör/begravda står i Karlskronaböckerna och ej där de blir begravda (Rödeby/Augerum).
 
Vänligen Patrick

[Björn Engström]

De första dödböckerna är endast begravningsböcker och de antecknas som döda och begravda där de begravs., Före tabellverkets tillkomst fanns ingen riktig t korrekt folkbokföring och inte i början av tabellverket heller. Först i och med SCB inskicken 1860 fanns en ganska god kunskap var folk fanns och bodde. Döda och begravda i andra församlingar finns endast möjligen antecknade i hfl. eller kommunionlängd och därutöver möjligen i mantalslängder eller avkortningslängder om denne vara ett hushållsöverhuvud.Under 1800-talet ska de skrivas in i den församling de är folkbokförd i även om de dör någon annan stans (från 1860 eler möjligen något tidigare ?)

[Stefan Simander]

Här kan man läsa om begravningsseder: http://www.martenius.se/genealogy/Begravning.pdf
 
Där finner jag följande:
 
speciellt i Skåne hade man länge den vanan att bära en kjol på huvudet (effekten blev som en
afghansk burka) vid sorg.
 
Kanske något att upplysa Reinfeldt om i rådande politikerdebatt?

[Eivor Andersson]

Här är ett exempel från Bohuslän 1909.
Inte så långt från burka, men det är ju en sorgeklädsel...

Eivor

[Kjell Gärme]

Vad jag noterat är att granarna på kortet inte har brutna toppar. I min hemtrakt, Gärdserum i nordligaste spetsen av småland, var seden att de granar som prydde sorgehuset eller vägen dit, hade toppen bruten, ofta var den nerbunden med en tråd så att det verkligen syntes att den var bruten. Var det här med bruten topp en lokal företeelse eller har den förekommit utanför norra småland?
/Kjell på Rickardsgården

[Steve Palmquist]

!
 
Ja Eivor, jag kan inte låta bli att le...när du skriver burka. När jag åkte med min mor på spårvagnen från Roddföreningen (hållplatsen innan l
Långedrag) under tidigt 60-tal så satt en tant med slöjor framför ansiktet och helt svartklädd. Högt och tydligt säger jag (fyra eller fem år som jag då var!) Titta mor där är en nunna!. Min mor skämdes väl och hysjade ned mig, men skrattade nog invärtes för hon glömde det aldrig...och tyckte att detta var oerhört komiskt!
Ja, senare på 60-talet såg jag även flera (också kvinnliga släktingar) med dessa burkas men när tog denna märkliga sed slut? Hade 1968 också denna befriande påverkan på äldre damer?  
 
En granne på Ängholmen, där jag är uppvuxen, kom i detta dok, som jag minns det, i slutet av 60-talet och gick omkring så, inte bara vid begravningen av hennes far, men både före och efter, då hade jag ju vant mig.... så att säga...Men jag tror denna lotsdotter var den sista med långa svarta slöjor och svarta klänningar som klädde sig så, i alla fall av dem jag såg....
 
I Spanien har jag senare upplevt det fortfarande under senare år!
 
Man trodde det var slut, men nu har det ju börjat på nytt även i Sverige, fast av andra orsaker, eller?!
 
MVH Steve (jag hoppas ingen tar illa vid sig...

[Eivor Andersson]

Det fanns en annan sed i Solberga, Bohuslän.
När kistan bars in i kyrkan så gick det 2 män med stavar framför. Det fanns kvar ända in på 1980-talet för den äldre befolkningen i alla fall.
 
Jag kommer inte ihåg vad det hette - ett särskilt namn på dessa stavbärare.
 
Hälsn. Eivor

[Eivor Andersson]

Vi skrev samtidigt, Steve.
Vem vet vem som gömmer sig under en sådan kappa. Kan ju vara en bra förklädnad för sådana som inte vill synas också.
 
Min mormor hade svart hatt med flor när morfar dog 1965, men de här långa doken har jag aldrig sett. Sorgetiden var 1 år, men det plockades bort svarta kläder bit för bit och till sist var det bara de svarta strumporna kvar. (Det kanske lät dumt)  
Eivor

[Steve Palmquist]

Nej Eivor dumt lät det inte! Kul att skrivas igen här på Anbytarforum efter alla dessa år! Nåväl, i min familj införde vi ljusa kläder från min farmors bortgång 1981...sedan när min mamma och pappa gick bort fortsatte vi denna nya tradition (om den nu var ny?!). Ingen begravning då vi inte tillhörde svenska kyrkan, men gravsättning där släkt och vänner var med och efterföljande kom samman, med middag och många minnen av våra kära som vi delade, ibland en liten musikstund med dikt som när farmor gravsattes. Inte sorg men saknad...(fast det är ju inte fel av sörja, det menar jag inte!).
Släktgraven på Västra Frölunda begravningsplats underhåller jag och min syster (det är ju en gammal kulturhistorisk lämning från åtminstone 1600-talet). Men själva har vi lovat varandra att vi ska försöka strö vår aska i havet utanför Vinga där vi hör hemma. Nya traditioner, för traditioner kan det ju vara, även om de är nya. Havet kan också vara en grav, om man har denna bakgrund i lots och sjömanssläkter.
jag tänkte mycket på detta under Estonia katastrofen, då så många sörjande människor inte såg havet som den grav det har varit för vissa av oss genom generationer, vi har naturligtvis alla olika bakgrund och erfarenhet! Det handlar om respekt, något vi kanske kommit fram till lite mer nu på senare år? Att respektera olikheten och ändå vara jämlika inför det som väntar oss alla! Döden, döden, Döden som Astrid Lindgren uttryckte det...
 
Roligt Eivor att Du är så aktiv med skriverierna och fotona etc.
 
MVH: Steve