Vilka kom till begravningen?

[Åke Lindström]

Jag har funderat en del på plikt och etikett förr. Vad har t.ex. släktband och geografiska avstånd betytt genom seklerna? Hur gick det till när min anfader dog i mitten på 1700-talet? När fick barnen som bodde en resp. tio resp. 25 mil bort veta det och hur? Och vilka var närvarande vid begravningen?  
Samma frågeställning kan också gälla födslar/dop och vigslar?  
Finns det någon som vill utveckla ämnet eller ge förslag på litteratur som belyser detta?  
/ÅkeLm

[Anne Jansson]

Hej Åke!
 
Efter som begravningar och dop skedde mycket snart efter dödsfall och födelse får vi väl utgå i från
att det bara var de som bodde nära som kunde delta.
När det gällde begravningar var det dessutom bara män som var närvarande. Jag kan inte några detaljer när, var och hur dessa regler gällde, men det finns säkert litteratur.
Jag gissar att det var lite si och så med att få fram ett meddelande om släktingen bodde långt bort.
Kanske var det mun- mot munmetoden eller kanske kunde man få hjälp av klockaren eller annan skrivkunnig person att skriva en rad. Mottagaren i sin tur fick sedan be om hjälp att få meddelandet uppläst. Detta om personerna inte var läs- och skrivkunniga.
Har ingen aning om när posten började användas bland vanliga människor.
Jag tycker det här ämnet är mycket intressant för när jag släktforskat har jag upptäckt att man höll mycket god kontakt inom en del släkter. Det förvånade mig mycket att en person som flyttade bort från sin hemsocken sedan kunde hålla kontakten i generationer. Hur gick det till? Detta handlar om vanliga enkla människor.
Ett ex. Min farmors morföräldrar flyttade från en Vårdinge i Sörmland till Solna. Efter en tid, 20 år, dog bägge föräldrarna och de tre överlevande barnen skingrades. Min farmors mor (1830-1907) kom 1839 till sin moster som var gift och bosatt i Turinge.
Ett annat ex. På tidigt 1700-tal flyttade en av mina förfäder, Olof Olsson, från Västerljung till Hölö. Under hela 1700-talet höll ha tätt kontakt med sin gamla hemsocken. Hans dotter gifte sig med en man som kom flyttande från Västerljung. Änkan efter ett av hans barnbarn flyttade tillbaka till Västerljung osv.
Hur gick detta till? Vad fanns det för kanaler och kontaktvägar?
Det vore intressant att veta hur mycket man reste?
Var träffades man? I kyrkan? På marknader? Hemma?
 
Jag skulle ocksp, gärna, vilja veta mer.
 
Hälsningar
Anne J

[Berith Andersson]

Hej  
Jag har också funderat en hel del på hur just begravningar gick till förr i tiden. För min del i Stockholm. Där flera av mina anor har fått en såkallad fattigbegravning i Maria förs. på 1880 talet. Hur gick den till och var det en gemensam grav åt flera? Skedde den på kvällen eller i samband med en gudstjänst? Fanns det anhöriga och vänner med, eller bara prästen och någon annan. Finns det i fattigvårdens arkiv några handlingar om kostnader för en speciel persons begravning och ev. andra uppgifter om just denna persons grav. Finns det några arkivhandlingar som visar var en sådan fattiggrav skulle kunna finnas på Maria kyrkogård? Kanske finns det ev. några böcker som handlar om begravningar förr i tiden? Allt svar av intresse.
MVH Berith Andersson

[Solveig Mårtensson]

Hejsan!
Jag har hittat tre stycken böcker som handlar om seder och bruk förr i tiden.
Följande finns att låna på biblioteket:
Författare: Lars Bondesson
Seder och bruk vid födelse och dop
Seder och bruk vid bröllop
Seder och bruk vid livets slut
 
Mycket intressesant läsning.
Mvh Solveig Mårtensson

[Inger Tilstam]

Jag har funderat på varför det kunde gå upp till eller mer än ett år mellan dödsfall och begravning. Att man väntade med barnkistorna tills
någon vuxen skulle begravas förstår jag och att otjänlig väderlek  spelade in. Men när det går över året så förstår jag inte varför. Det kunde även gälla vuxna har jag sett. Är det någon som kan reda ut detta?

[Torbjörn Norman]

Hej Inger
Några funderingar. Personer som drunknat på hösten har jag funnit begravda på våren när kvarlevorna återfanns. Kanske samma gäller om någon gått bort sig i vildmarken eller försvunnit på annat sätt. Särskilt högreståndspersoner som avlidit utomlands har begravits först när liket återkommit till Sverige. Begravning har förrättats t ex i Björklinge men gravsättningen har ägt rum långt senare i Uppsala Domkyrka eller Storkyrkan i Stockholm där släkten har sin grav.
På vintern med tjäle i marken kan det av naturliga skäl vara av nöden påkallat att vänta med gravsättningen men begravningsakten hölls tidigare. Ofta är ju ministerialböckerna även räkenskapsböcker och förs i samband med de inkomster som tillföll kyrkan, des tjänstemän, lasaretet och socknens fattiga vilket innebar att noteringen i någon socken kom att ske långt efter själva begravningen.
Hälsningar Torbjörn i Björklinge

[Anders Lindberg]

Hej alla begravningsintresserade! Jag kan varmt rekommendera ett besök på Skansen i Stockholm som sedan 1999 har haft livets högtider som tema! I Ekshäradsgården från Värmland visas t.ex. begravningsförberedelserna för en barnbegravning på 1850-talet som jag tycker är mycket intressant. Personalen är mycket kunnig och kan säkert besvara en del av era frågor. Gör ett besök!
 
Hälsningar Anders Lindberg

[Birgitta Persson]

En intressant bok om seder vid begravningar är Louise Hagbergs bok När döden gästar.
Mvh Birgitta Persson

[Björn Engström]

Där det var långa avstånd till prästen och en mindre begravningsplatser fanns sköttes begravningen utan präst och man lämnade en trätrumma öppen till kistan. Sedan kom prästen och förrättade den riktiga jordfästningen en gång om året. Då öste han de tre skovlar mull genom trätrumman ner på kistan. Därför kan det ta mer än ett år från dödsfall till jordfästning. Detta förekom särskilt i finnbygderna, där det kunde vara mycket långt till prästen.

[Sture Torikka]

Björn,
 
Jag har hört många dylika begravningstraditioner just från finnbygderna. Speciellt svårt var det när folk avled under vintern och de under hösten i förväg uppgrävda gravarna antingen hade frusit igen eller tagit slut.
Uppifrån skogsbyarna kring Jänkisjärvi inom nordvästra Övertorneå har det berättas att de hade någon sorts ansamlingsplats för lik i byns utkant i väntan på begravningsmöjligheter nere i kyrkbyn.
Min farfars far hade en broder Sakarias Torikka i Nuottioranta i finska Övertorneå socken. Hans första hustru dog på förvintern 1920. Man kunde inte begrava henne p g a ovan angivna skäl, varför hon placerades i en kista bakom husknuten där hon fick ligga till våren. Först då kunde hon läggas i riktig vigd jord.
Så enligt familjetraditionen i vart fall.
 
Och då kan man ju tänka sig hur det har varit än tidigare under 1500- och 1600- och 1700-talen!
 
S. Torikka
Luleå