Själaringning

[Ylva Silverbern]

Längden på själaringningen var väl ett uttryck för hur aktad och betydande en person varit i livstiden. Någon som har kläm på hur pass högt på skalan man stod om man fick 12 minuter?
 
Vänliga hälsningar
Ylva

[Kjell Lindblom]

Klockringningen vid begravning kunde ske på olika sätt beroende på vem som begravdes. Det är riktigt att för en mer betydande person ringdes längre. Jag hittade just en beskrivning i Husby-Långhundras kyrkoräkenskaper LI:1 1678-1729 hur man där använde klockorna.
 
Ordningh medh ringninghen uthi klockorna efter the döda.
Om bonde eller hustru döör, willia the bruka både klockorna, skola the gijfwa 16. öre k(opparmynt): till Testamente. döör barn, ringez i dhen lilla allena: men willia the bruka både, gijfwes dherföre 2 daler k:.
döör skattlagder torpare, drengh eller pijga, ringez allenast medh then stoora: men willia the bruka både, gijffwes till Testamente 1 daler k:. döör oskattlagder torpare, jnhysez jon, eller stafkarl, ringez allenast medh then lilla: men willia the bruka både, giffwez och 1 daler k:. Och för än klockorna röres, uthläggez b:te p(enninga)r åth kyrckiowärdarna, och straxt förwaras i kyrckionez kista.
 
Stavkarl = tiggare

[Birgitta Wind]

Själaringning var jag med om så sent som för 7 år sedan, kanske inte så vanligt men det förekommer i varje fall i Skåne i vissa församlingar.
 
Birgitta

[Eva Gustafsson]

Själaringning är ingalunda bortlagt. Det rings i min församling, i allmänhet dagen efter dödsfallet, för varje i församlingen kyrkotillhörig som avlidit.
Mvh
Eva Gustafsson

[Ingela Martenius]

Klockringningen berodde i princip på ålder, kön och social status (lokala avvikelser kunde naturligtvis förekomma).
Ålder: hur länge man ringde; några minuter för ett spädbarn, kanske en timme för en riktigt gammal person
Kön: viken klocka man använde; om församlingen hade flera klockor var den lilla/de små för kvinnor, den/de stora för män
Social status: när ringningen skedde; ju enklare rang, desto tidigare på dagen - för en backstugusittare kanske åtta på morgonen, för en adelsman vid middagstid (fint folk kommer sent)
 
Så tar vi några typexempel så för en torpares två dagar gamla lilla dotter ringdes det vid 8-9-tiden i ett par minuter i den minsta klockan, medan för socknens storbonde på 75 år så ringde man vid 10-11 i en halvtimme-trekvart i den största klockan.
 
För kungliga kunde bestämmas att alla klockor i hela landet skulle ringa i en timme varje dag i ett helt år!! (var man inte republikan innan så blev man väl efter det!)
 
Prästerskapet var inte odelat positiva till klockringningen, den förbjöds på en del håll och kostade mycket pengar på andra - i folkmun kallades det ju just själaringning för att klockornas klang hjälpte de döda på vägen till himlen...alltihop katolska idéer, som våra lutherska präster ville motarbeta.
Kyrkklockorna ansågs besitta magiska krafter - onda väsen kunde inte agera när klockorna hördes t.ex. - och sådan vidskepelse ville svenska kyrkan inte veta av.
 
Läs mer om  begravningsseder eller om alla  livets högtider.
 
Ingela

[Håkan Bergström]

I Korpilombolo kyrka ringde man i aug. 1873 4 timmars själaringning för prins August (+4 mars 1873) och 2 timmar för  Karl XV  (+18 sept. 1872) . Ett fasligt ringande med andra ord!

[Birgitta Nordblom]

Själaringning, en gammal sed som fortfarande förekommer, jag tror, i de flesta församlingar inom Svenska kyrkan. En markering, helt enkelt, för att man i bygden skall höra att en församlingsbo avlidit. På landsbygden ringer man 20 min. (kl. 11.00) dagen efter att dödsfallsanmälan inkommit till past.exp. Ofta kommer då några anhöriga för att sitta en stund i kyrkan och kanske tända ett ljus. I städer, där det är flera dödsfall brukar man ofta nöja sig med en gemensam ringning i veckan, fredag kl. 11.
Inte att förväxla med Tacksägelseringningen som sker vid söndagens Gudstjänst då den avlidnes namn och ålder lästs upp i kyrkan, (c:a 1 min.lång).
Hälsningar, Birgitta.

[Solvig Nilsson]

Jag skulle vilja ställa en fråga ang.det här med själaringning.
En av mina urgamla anor, Friedrich Tunzelmann, guldsmed i Malmö, begrovs i februari 1703 i Malmö S:t Petri församling.
Friedrich guldsmed, som det står i kyrkoboken, begrovs Utan ringning (noterat i marginalen).
Vid andra avlidna står Själaringningen var med alla klockor och Ringningen var med söndagsklockan etc.
Sade det här utan ringning något om den avlidne?
Kan tillägga att guldsmeden Friedrich Tunzelmann var född i Estland på 1640-talet.
Kanske Ingela Martenius el.någon annan har svar på min undran?
Mvh
Solvig

[Kjell Gärme]

Hej Solvig!
 
Jag vet inte hur det var på tidigt 1700-tal, men under sent 18- och tidigt 1900-tal vet jag att självspillingar begravdes i tysthet vilket betydde att inga klockor ringde vid begravningen. Det fanns säkert flera anledningar till varför klockorna ej fick ljuda men det här är vad jag träffat på i mina samtal med de gamle.
 
Vänligen
Kjell på Rickardsgården

[Solvig Nilsson]

Hej Kjell!
Tack för svaret! Jo, det har man ju både läst och hört om, att s.k. självspillingar inte fick någon klockringning eller fick begravas i vigd jord. Men noterades då verkligen deras begravning i kyrkboken?
Denne Friedrich guldsmed begrovs kl. 4 om eftermiddagen på St.Andrei kyrkogård, om jag inte läst fel på namnet.
Noteringen i dödboken anger också gravförrättaren. Gjorde man det om det handlat om en självspilling år 1703?
Denne Friedrich Tunzelman approberades till guldsmedsmästare år 1690 emedan han länge varit här i staden och förvaltat sitt ämbete med ett gott beröm utan all klagomål, så att det nogsamt kunnogt är, att han för en uppriktig mästare kan erkännas, heter det om honom (enl.H.Frenning).
Men han kan ju trots detta vara en självspilling utan ringning. Fast jag är tveksam ...
Någon som har fler synpunkter på detta?
Mvh
Solvig

[Björn Engström]

En del självspillningar finns antecknade i begravningsboken, men det varierar nog beroende på präst. Jag har även hittade avrättad personer antecknats i begravningsboken, trots att de bränndes vid avrättningsplatsen.
Även i andra fall förekommer begavning utan klockor och då gäller det personer som haft ett liv med moraliska felaktigheter som inte påverkade deras rätt att begravas på den ordinarie begravningsplatsen och inte på norra sidan eller utanför kyrkmuren (som var den normala placeringen för självspillningar. Ibland fanns särskilda övergångar på kyrkmuren för sådana lik fick inte gå genom kyrkmursgrinden.
Kyrkringningen kunde också vara beroende av förmögenhet och den som gav rika gåvor till kyrkan kunde få mera ringning än den som saknade medel.
 
En fundering när det gäller guldsmeden är om han inte var protestant utan katolik. Under tidiga 1600-talet var inte katolsk tro tillåten och kunde vara orsak till dödsstraff. Senare blev det inte riktigt lika förbjudet, men ändå inte fullt ut accepterat. Min teori är att guldsmeden hade inte konverterat till protestantisk tro och därför skedde begravningen utan ringning.

[Solvig Nilsson]

Tack Björn för dina synpunkter!
Mina funderingar har också gått i den riktningen.Om alla efterforskningar stämmer, var denne Friedrich guldsmed son till
en G?nther Tunzelmann, prost i Land-Wieck i Estland.
Så det är mycket möjligt att religionen legat guldsmeden i fatet med resultat utan ringning vid begravningen!
Mvh
Solvig

[Anna-Carin Betzén]

I Signums svenska kulturhistoria, bandet Medeltiden, finns ett helt kapitel om kyrkklockor och klockringning genom tiderna. På sidorna om själaringning står bl.a. om klockringningsförbud för självspillingar, men även att det förekom för andra brott:
Också förövare av grövre brott bestraffades med neslig begravning. Frågor om jordfästningens karaktär och bruket av klockor därvid avgjordes i äldre tid av domkapitlen, men lades från 1684 under världslig rätt, vilket även stadfästes i kyrkolagen 1685. Vid de begravningar som av domaren prövades skola ske i stillhet fick klockringning inte förekomma. Först 1951 upphävdes föreskriften om sådan jordfästning för den som ljutit döden under förövande av grovt brott.

[Maud Wedin]

Vad betydde det att man blev begravd utan sång mellan 2:a och 3:e ringningen? Kvinnan ifråga var ingen brottling, men däremot svagsint
 
Hälsningar
Maud

[Björn Engström]

Misstänker att hon inte hade konfirmerats eller åtminstone inte klarade förhören före den vanliga nattvardsgången. Därför skulle hon inte ges samma förmåner som övriga.  
 
Hälsningar
Björn