Äldre inlägg (arkiv) till 2004-11-15

[Berit Olsson]

Jag har funderat på en sak i anslutning till Gravstenssök på Rötter. Hur gamla gravstenar kan man förväntas hitta om förfäderna var vanliga bönder (kungagravar kan ju vara gamla, men vanligt folk)? Vad har hänt med t ex 1600-talets gravplatser för vanligt folk? Jag har då inte sett några sådana...
 
Vänliga hälsningar
Berit Olsson

[Håkan Skogsjö]

I äldre användes för det mesta gravkors i trä, särskilt av allmogen, därför är få gravvårdar bevarade. Men på vissa håll fanns tidigt en tradition att resa gravstenar, och ibland har dessa också blivit sparade genom seklerna. Några exempel på sådana stenar hittar du under Kållereds socken i Göteborgs och Bohuslän.  
 
Vilken som är den äldsta bevarade gravstenen över en person från allmogen vet jag inte. Ganska många finns från 1600-talet, och jag anar att någon enstaka skulle kunna finnas från 1500-talet. Men knappast någon från medeltiden. Eller har jag fel?

[Berit Olsson]

Jag har hört - och detta är kanske bara ett rykte - att gravarna återanvändes och att så sker fortfarande efter ca tio år. Stämmer det? Vad säger lagen? Efter så kort tid kan väl inte ens kistan förmultna, och arkeologiskt intresserade vet väl hur gamla skelett kan vara!  
 
Om man genom släktforskning vet att en förfader begravdes i en viss socken, och man inte finner gravplatsen på kyrkogården, vad innebär detta? Ligger de och trängs under någon annas gravsten? Jag tycker att det låter förfärligt om man inte vet var gravarna är!

[Björn Engström]

De enda gravar som eventuellt är kvar är de som blev begravda i kyrkan. Detta upphörde oftast i slutet av 1700-talet. Lite mer välbärgade bönder hade egna gravar i kyrkan.
Begravningar som gjordes på kyrkogårdarna skedde efter tur och ordning. När nya begravningar skedde plockades de gamla benen upp och lades in i benhusen (där det fanns sådana).
Flera berättelser talar om den vidriga stanken vid kyrkogårdarna. Man hade då plockat upp gamla lik som inte var tillräckligt förmultnande. Kyrkogårdarna var inte stora. De skulle ju begravas innanför kyrkomuren. Många kyrkogårdar hade inte större plats än de fick tvungen att komma tillbaks inom 30-40 år. Var det då år med stora dödstal kanske kyrkogården blev full igen efter bara några fåtal år.
Gravstenar är ett nytt påfund bland allmogen, eftersom de tvingades köpa en gravplats. I det allmänna varvet fick man ligga utan kostnad. Naturligtvis fick man betala för bårtäcke och annat i kring själva begravningen. Graven fick de anhöriga gräva själva och då var det inte så noga med främmande lik.  
 
Hälsningar
Björn Engström

[Arne Berg]

Hej Berit
Efter bara 10 år kan man inte återanvända graven. En gravrätt är på ca 30 år.
Enligt lagen så får man inte röra orubbat stoff. Men hänsyn skall tas till lokala seder. Är det en lokal sed att återanvända gravar så är det fritt fram. Men om personalen tycker det är obehagligt, så tror jag inte någon vill ta strid i frågan. Etik låter så enkelt men är så svårt.
Kyrkogårdsarbetare.

[Essan Gradhman]

En gravrätt vill jag påstå är numera på 50 år, om graven inte uppenbart är misskött.  
Ang. gravstenar från 16-1700 tal så begravdes åtminstone borgare och präster under kyrkgolvet.  
Bevis för det har jag genom gamla skrifter där en av mina anfäder beskrivs ha gravsatts i kyrkan ett steg inom lilla kyrkdörren emellan bägge säteristolarna. Det gällde Skedevi kyrka (E).  
Efter prästen Andreas i Romelanda hittades kvarlevorna under kyrkgolvet då värmeledningar skulle dras in i kyrkan. Det här har jag uppfattatt som ett vanligt tillvägagångssätt, därför är jag mycket fundersam varför det blev sådan uppståndelse då kvarlevor nyligen hittades under golvet i Delsbo kyrka. Är det någon som har en förklaring till det?
Essan

[Lars Nylander]

Är det uppståndelse över att man hittat kvarlevor i Delsbo? Det var det värsta, har det stått i någon tidning?
 
I Söderala gjorde man 1904 pannrum av släktens Schalins gravvalv under koret.

[Arne Berg]

En gravrätt är normalt 25 år efter sista gravsättning.  
Skulle makar gravsättas med 25 års mellanrum så blir det 50 år.
Arne

[Essan Gradhman]

Arne!
Jag hävdar fortfarande att det är 50 år !  Vår gravrätt i Älvkarleby har gällt fråm 1955-2005.Både min farmor och farfar begravdes då (alltså inte med år emellan). Men tydligen är det olika från församling till församling eller så tidpunkten varifrån gravrätten tecknades.
 
Lars!
Javisst var det uppståndelse...inslag visades i Gävle-Dala om det 'oerhörda' att kvarlevor från personer hittats under kyrkgolvet. Själv satt jag som ett levande frågetecken under inslaget, och förstod inte vad dom menade.....

[Bo Berndtsson]

Begravningslagen SFS 1990:1144, kap. 7 Gravrätt  
säger följande:
 
5 ? En gravrätt får upplåtas för viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för alltid.
 
Upplåtelse för alltid gäller bara så länge gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats.
 
6 ? Om någon upplåtelsetid inte har bestämts, varar upplåtelsen i 25 år.
 
Äldre bestämmelser upphörde att gälla 1991-04-01.

[Essan Gradhman]

Tack Bo!
Då fick vi klarhet i det i alla fall.

[Berit Olsson]

Vad händer med kvarlevorna efter upplåtelsetiden upphört?  
 
Strider inte den begränsade upplåtselsetiden emot den kristna begravningstanken: man ska ligga där till domedagen och vänta på Frälsaren?
 
Har det förekommit massgravar annat än i krigstid? Är dessa platser utmärkta av lantmäteriet - tänk om någon bygger ett hus och råkar gräva upp en massa skelett!
 
I Uppsala Domkyrka finns det tusentals begravda (bl a heliga Birgittas höftkula). För att komma till altaret måste man bokstavligen gå över lik.

[Stig Hansson]

Hur förhåller det sig med gravar där det står Kyrkan vårdar graven för all framtid? Kan sådana trots detta försvinna efter en viss tid?

[Lars Fältskog]

Förr var det inte så noga med griftefriden. Här kommer ett klipp ur Jönköpings-Posten från den  
16/4 1907
Spårvägen öfver gammal kyrkogård? Vid jordschacktning för den elektriska spårvägen påträffades i förmiddags å Västra Storgatan vid Bror Engdahls affär i jorden på omkring en meters djup en hel del människoben, däribland en käk med kvarsittande tvenne väl bibehållna tänder.
Vid för några år sedan vidtagna restaureringsarbeten i det närliggande hus som nu inrymmer förutom herr Engdahls stora affärslokaler jämväl det s. k. Centralhotellet, gjorde man ock talrika fynd af människoben, och sägnen vet att uppgifva att å denna plats och området däromkring varit belägen en kyrkogård, redan vid tiden innan staden på Gustaf II Adolfs tid förflyttades från höjderna under Dunkehallar till sandrefveln mellan sjöarne, hvilken flyttning då med kungligt maktspråk åtminstone delvis genomdrefs.
De omtalade benresterna kördes till en benstamp och blev till benmjöl enligt en uppgift från en utställning på Länsmuseet i Jönköping.

[Brita Svensson]

Ett litet tips för intresserade av våra gravar och gravplatser: Läs boken Minnets stigar av Hans Hammarskiöld,Anita Theorell och Per Wästberg. Underrubriken är En resa bland våra kyrkogårdar. Boken är både vacker och tankeväckande. Dessutom kanske en och annan finner någon släktings grav i den.
MVH
Brita

[Berit Olsson]

Var det i Singapore de skulle begravas stående för att få plats?
 
Hur länge har man kremerat? Det kanske är en konsekvens av vad jag anser vara griftefridsbrotten som beskrivs ovan. Är det en västerländsk sed - det kan det väl inte vara (änkebränning i Indien är förstås en annan fråga)?
 
Är det någon som vet ifall kvarlevorna finns kvar i kyrkorna när de blivit jordfästa där, eller är det bara monumenten? Det måste annars ha varit en oerhörd stank i kyrkorna också (kyrkor luktar konstigt, som bensin tycker jag).
 
Om man inte kan besöka en grav för att man bor på annan ort, är det större risk att graven försvinner då?
 
I min släkt på mödernet har vi en familjegrav: finns det någon gräns för hur många som får begravas på samma ställe? Jag minns att morfar begravdes ovanpå så att morfarsfar och -mor fick ligga orörda, men så kan man ju inte göra hur många generationer som helst... Men jag har sett en familjegrav från 1700-talet där jorden var upphöjd..?

[Arne Berg]

Det måste vara minst en meter jord över kistans lock.
När gravplatsen blir full med kistor så kan man i många fall sätta ned urnor.
Urnor grävs ner ca. 80 cm. Ytan på marken för varje urna är ca. 35x35 cm.
Om du inte besöker en grav spelar egentligen mindre roll. Huvudsaken är att den inte är vanskött. Skulle graven vara vanskött så skall kyrkogårdsförvaltningen kontakta gravrättsinnehavaren om åtgärd.

[Ing-Brith Engelbrekt (Ing)]

Hejsan!   Min Far var Kyrkvaktmästare, och det skulle då anläggas ny Kyrgogård på den platsen.Han fick då sända in ett jordprov, och utifrån det såg man hur fort det förmultnade i jorden och efter det sattes gränsen för när man fick återanvända graven igen. Den blev på 30 år, men i en försam. ca 2 mil bort var gränsen satt till 40 år. Det hände ibland ändå att han kunde hitta någon benknota när han grävde gravar, men dom lade han alltid ner i jorden igen.

[Jan-Erik Eriksson]

På Bro kyrkogård i Bohuslän finns en yta som man inte begraver på eftersom stoft och kista finns kvar nästan orörda i leran.
Där står gravstenar kvar sedan början av 1900-talet.
Vid nyanläggning av begravningsplatser skall idag jorden vara godkänd, är den inte det så måste man blanda upp den med sand, därför är det väldigt dyrt att anlägga nya platser där det är tät lera.

[Judit Hansson]

Hej, gravsternsvetare.
 
Jag har en fråga: Hur förfars med gravvårdar som forslats bort? I min församling Nössemark P, finns inga gamla stenar att finna, den nya kyrkan och kyrkogården är från 1790 talet. Från gamla kyrkplatsen har dock tillvaratagits ett keltiskt stenkors som finns i kyrkan. Min fråga Enligt gamla dokument fanns på kyrkogården ett flertal järnkors med dateringar ner på 1600 talet som flyttats med från gamla kyrkan. Dessa skänktes till nordiska museet, och finns i deras samlingar. Dessa borde väl vara med i gravstenssök, eller vad tycker ni??
 
PS vet Ni om detta förfarande,att skänka gravvårdar till museum var något vanligt förekommande??
 
undrar Judit Hansson i Nössemark

[Lars Nylander]

Keltiskt stenkors?

[Judit Hansson]

Ja, ett Keltiskt stenkors.Ett solkors hugget i sten, som besömts vara av keltisk form.  
Jag funderar fortfarande på frågeställningarna ovan, finns några svar därute?
Hälsar Judit.  
Om jag får igång scannern skall jag skicka bild på korset.

[Bo Olsson]

Hej Berit. Om jag minns rätt så började man med kremering under början på 1900-talet i Sverige. Likbränning har man dock gjort långt tidigare, även i Sverige. Under perioder brände man dom döda både under sten- brons- och järnåldern, men om jag minns rätt så försvan seden i och med att kristendomen infördes i landet.
 
MVH
 
Bo Olsson

[Bo Berndtsson]

Svenska Likbränningsföreningen bildades i Stockholm 1882 och utförde sin första kremering 15/11 1887.

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Om kremering och eldbegängelse finns också lite under Övriga ämnen: Döden: Kremering/Eldbegängelse.
Jag flyttar nog för övrigt även den här rubriken till 'Övriga ämnen: Döden' sedan..

[Britta Stenberg-Tyrefors]

Hej Judit och Lars.
Google har några bilder om man söker på keltiskt kors. Bild 1 och 3 liknar mest det man ser på en del kyrkogårdar i vår tid, i Ed (Upplands Väsby) finns två och de är inte äldre än 50 år. Det stora korset som rests högt på borgberget i Birka är ett s.k. keltiskt kors. Hälsningar Britta

[Måns Nilsson]

[Judit Hansson]

 
En mycket dålig bild, men den ger en ledning om vad jag menar med keltiskt kors

[Birgitta Persson]

Jag besökte en gravplats där min farmors moster var begravd. Döm om min förvåning när en systers namn också stod på stenen. Den första som avled av de två systrarna avled 1897 i en annan församling. Den andra avled 1925. Systern som avled 1897 finns inte införd i gravboken där stenen finns och inte finns det någon anteckning i hennes hemförs. att hon skulle vara begravd på någon annan plats. Graven var upplåten 1898.
Har någon råkat ut för att hitta ett namn på en gravsten där personen tydligen inte är begravd?
Undrar Birgitta Persson

[Olle Elm]

1903 är det här kortet postat.

Tänkte att fler än jag kunde vara intresserade av hur det såg ut på en kyrkogård omkring 1900. Som ni ser är de flesta gravarna markerade med vita träplankor. Om jag inte missminner mig var namn och årtal skrivna på dessa gravvårdar. Tycker mig se en viss skillnad på pyntnivån, om man jämför med en kyrkogård av idag.
Vänligen,
Olle Elm