BESKRIVNING I GROVA DRAG AV DET AGRARA SAMHÄLLET OCH DESS UTVECKLING I SVERIGE 1000-1450.
Omkring 4000-3000 f Kr. introducerades jordbruksodlingen till det som är Sverige av idag, till den finländska rikshälften kom den cirka 1000 år senare.(1)
Jordbrukskulturen spreds som en id?mässig nyhet till våra hemtrakter och den innebar något nytt, nämligen en förrådsekonomi som möjliggjorde en fast bosättning och med den ett ekonomiskt överskott. Den form jordbrukslandskapet hade före den ”agrara revolutionen” under 1800-talet tillkom mot slutet av vår förhistoriska period, kanske under vikingatiden, åtminstone i våra centrala bygder.
Det latinska ordet agrarius, avser jordbruket och jordegendomen, samt dess fördelning. Landskapslagarna beskriver olika bruknings- och ägandeformer som blev bestående till de stora omskiftningarna under 1800- och 1900-talen. Detta innebär att vi i Sverige haft regler för ägande, arv och förvärv samt jordbrukets tekniska organisation (sådd, träda, tegsystem, gärdesindelningar) åtminstone alltsedan vår tidiga medeltid.(2)
Under medeltiden fanns det stora skillnader i det svenska jordbruket från ensädesmarkerna i väst via tvåsädes i Östersjöregionen (Mälarregionen, Östgöta lagsaga och den sydvästra delen av nuvarande Finland) till svedjebruken (svedjebruk förekom även i sydliga delar av den västra rikshälften, men den var där inte den allenarådande jordbrukstekniken) allra längst österut i det finländska inlandets ödemarker. och beskattningen av detta överskott. Odlingssystemen var konstanta, vilket berodde på det hade naturgeografiska, klimatologiska och politiska orsaker. Tidigare har man bland historiker trott på en utvecklingsteori där all jord låg i ensäde i vikingatid, sedan utvecklades till tvåsäde i evolutionär riktning. Nu har de flesta dito övergett den för att se regionala skillnader av ovannämnda tre orsaker. Resonemanget förtydligas nedan.(3)
Människan organiserar och reglerar den verksamhet som tidigare kännetecknades av en viss ”spontanitet”. Regleringarna tar sig uttryck i myndighetsutövande genom lagar och förordningar. Denna utveckling medför olika praktiska lösningar i olika delar av landet. Specifika former och mönster i bebyggelsebilden framträder allt starkare med tiden.(4) Det ska förtydligas, men först ska de regionala skillnaderna jämföras emellan Väst- och Östsverige under medeltiden:
1) Västsverige. Den allmänna skatteläggningen 1571 visar att Västergötland hade flest boskap av alla Sveriges landskap. Huvudnäringen under medeltiden torde också ha varit åkerbruk och boskapsskötsel. Den odlingsform som var förhärskande var ensädesbruk som innebar att åkerarealen år efter år besåddes med säd. Idealet var ständig rotation av sädesslag, men i realiteten ofta samma säd år efter år.
Inga hägnader skiljde emellan åker (spannmål) och äng (kreatursfoder), bara från utmarkerna. Kreaturen släpptes fria på inägorna först efter skörden/slåttern. Ett sädesbruk som kännetecknades där utav att den disponibla arealen i inägorna bestod av tvenne huvuddelar, av vilka den ena är uteslutande ägnad åt sädesodling och den andra utgjordes av naturlig gräsmark, som användes till slåtter. Bete förekom först efter skördesäsongens slut.
Boskapsskötseln var en förutsättning för detta näringsutsugande jordbruk. Det stora antalet kreatur gav en riklig mängd av kreatursgödsel. I Sjuhäradsbygden i Västergötland som exempel fanns det år 1571 6000 hästar, 30 000 kor och 4200 oxar på en beräknad befolkning på cirka 30 000 personer. Boskap och dess biprodukter såldes från Västsverige till flera olika marknader inom det egna landet, Danmark och Norge. Näringsslöjden var inte lika viktig, som den kom att bli senare.(5)
2) Östsverige. Den politiska och ekonomiska makten fanns åtminstone alltsedan 1200-talets mitt i denna region och den vilade på blomstrande jordbruk där boskapsskötseln hade en underordnad roll i jämförelse med västra delarna av Sverige. Det gjorde enskiftet omöjligt, för bristen på kreatur och med den all gödsel husdjuren skulle ha skapat en obalans i kretsloppet. Här krävdes bättre jordbearbetning såsom plöjning och tvåsäde. Halva åkern besåddes, medan den andra halvan låg i träda, jorden kunde vila. Det gav ett komplicerat hägnadssystem i inägorna på grund av att trädesmarken betades av kreaturen med mera. Samtidigt kunde man efter ett års träda så höstsäde, vilket ansågs vara bättre än vårsädet. Här fanns tyngre lerjordar och andra klimatförutsättningar än i väst. Råg var vanligt i öst och havre i väst. Arbetskraftsbehovet synes varit större i öst för att bearbeta markerna, men samtidigt synes skördarna varit större.(6)
Det intressanta i det här sammanhanget är att de båda regionerna skilde sig även åt i fördelningen av byarnas marker.(7) Tegskiftena gick under benämningen solskifte i öst och den sammanfaller nästan till hundra procent med tvåsädesområdet. Kronan, adeln och kyrkan var politiskt starkare och kunde genom detta system bättre kontrollera bondens produktion. Genom att mäta varje enskild bondes tomtstorlek och räkna genom devisen ”tomt är tegs moder” så fick man fram vad denne skulle betala i skatt.
I väst där åkerbrukets ställning var svagare hade man ett mindre reglerat system. Skatterna togs ändå in via animalieprodukter.(
Den svenska medeltiden kan uppdelas i två perioder i agrara utvecklingen. Tiden före och efter Digerdöden som drabbade Sverige omkring år 1350.
Under den första perioden sker en befolkningsökning som hade en orsak i bättre skördar, klimat och nybyggnation. När många nya barn föds kan även nya marker röjas upp. Hur omfattande den var kan ses i våra orters namnformer. Platser som slutar på till exempel -ryd eller liknande har ursprung från denna först hälft av medeltiden. Behovet av folk, samtidigt som den ekonomiska utvecklingen även har satt sina spår inom jordbruket gör att träldomen upphör enligt kungligt påbud år 1335 i Skara, Västergötland. Kungens, kyrkans och adelns makt ifrågasätts inte på samma sätt som den kom att göra efter Digerdöden.(9) Namnet Digerdöden kan gå under benämningen Stora döden eller Svarta döden på kontinenten. Den, oavsett namn, dödar i runda tal 1/3 av Europas befolkning under åren 1348-1350, men den drabbar ojämnt vår världsdel. Till exempel i Florens i Italien dör nästan 2/3 av befolkningen, men andra platser på grund av sin geografiska belägenhet klarar sig helt utan dödsfall. Sverige tillhör inte de senare.
Man beräknar att det år 1300 bodde en miljon personer i Sverige, men det är bara en uppskattning för källorna är få och otillräckliga. Digerdöden kan ha skördat så mycket som från en tredjedel till hälften av befolkningen, inte först 250 år senare i början av 1600-talet har miljonbefolkningen återupprättats till sin mängd.
Historikerna anser att (jordbrukskrisen och med den grogrunden för) Digerdöden berodde på följande orsaker:
1. Klimatförsämringar, kan ha inletts redan i början av 1300-talet eller slutet av föregående århundrade.
2. Brist på arbetskraft. Bönderna har fått så bra, blivit alltfler så att en del av överskottet - vilka inte påbörjade nyröjning - flyttade in till städerna (Frågan är hur detta gäller Sverige? Våra få städer var fortfarande mycket små, men på grund av att Digerdöden fick fotfäste på kontinenten blev vi indirekt drabbade av skeendet. Fast i för sig så hade kolonisationsverksamheten av Norrland och stora delar av Finland försvagat befolkningsnumerären i de gamla centralbygderna.) och blev matmässigt en belastning för de som brukade jorden. Idag har man ett korntal på 1: 15, medan under medeltiden var den på 1: 2,5 - 3. 1 sparades till nysådd, 0-5 - 1 gavs till herren. (Storleken på denna berodde på om man var skattebonde eller landbonde under det andliga eller världsliga frälset, samt den obligatoriska tionden av animalisk (kvicktionde) eller vegetabilisk (sädestionde) karaktär som tillföll kyrkan.) Endast en mindre del av skörden blev kvar till den egna familjen för bonden. Alltid var man på gränsen till svält. Alltmer år av hungersnöd uppkom åren kring år 1300, berättar brev och krönikor.
3. Krigen, som i för sig alltid har funnits, härjade som vanligt. På kontinenten pågick 100-års kriget emellan England och Frankrike Sverige hade före freden i Nöteborg 1323 ständiga tvister med stadsrepubliken Novgorod i öster, bortsett från groll med de närmaste skandinaviska grannarna.
4. Jorden har urlakats på grund av intensivt jordbruk under den mest expansiva perioden före Digerdöden, då även utmarkernas sämre jordar har uppodlats. Djuren som var små och alldeles för få till antal räckte inte att skapa den gödselmängd som hade behövts för det alltmer intensiva jordbruket. Thomas Malthus (1766-1834) ansåg att en befolkning alltid växer över sina tillgångar. Allt sämre åkermarker röjs upp, korntalen blir sämre vilket innebär svält och död. När skördarna blir mindre minskar även överskottet, så även herrarna drabbas.
5. Epidemiologiska orsaker - i förlängningen pesten. Sista gången Sverige hade en stor pestepidemi var under de Stora nordiska krigen. Långvarigt krigande, skördar som misslyckades därav och stora befolkningsansamlingar i östsvenska städer på grund av flyktingar från östra delarna av Stormaktsväldet.
Under den andra perioden av agrara utvecklingen så förändrades landets jordbrukspolitik i negativ riktning, åtminstone om man räknar till den totala skördens och animalieproduktionens mängd. Vilket i huvudsak berodde på en minskad befolkning, som aldrig kunde växa till sig på grund av efterkommande pestepidemier eller rättare sagt -endemier, som cirkulerade runt i Europa under en lång tid. Utmarksjordarna, de så kallade nybyggena (vilka hade uppmuntrats av bland annat frälset som före Digerdöden på sätt önskade öka sina inkomster) kom på många platser att nu lämnas - ödegårdar uppstod och togs inte upp nytt först långt senare. Bristen på arbetskraft gjorde att frälset slogs om den fåtaliga arbetskraften, så den kunde öka sin realinkomst genom förhandla sig till bättre villkor för att fortsätta vara landbonde. Svårigheten att få arbetskraft tvingade godsägarna att successivt sänka avraden för att förmå landbönderna att stanna på sina gårdar eller för att skaffa nya. Kanske drabbade det mera Östsverige, där brukningsenheterna var större och landbönderna fler. Konsekvensen var att jordpriserna sjönk från slutet av 1300-talet och fram över hela 1400-talet. Ett århundrade som kännetecknas av sociala oroligheter i Sverige och resten av Europa.(10)
HARRI BLOMBERG
Del av hemtentamen i Medeltidens historia (5 p), höstterminen 2002, Göteborgs universitet (lärare: Thomas Småberg m.fl.).
KÄLLMATERIAL:
1) Anders Hagen, ”Historiens rötter”, Stockholm 1983, sid. 127.
2) Ulf Sporrong, ”Känn ditt land, del 10. Jordbruksbygd.”, Stockholm 1981, sid. 5.
3) Tankar utifrån en föreläsning med doktorand Lars Nyström på Göteborgs universitet 11 februari 2003, om ”det äldre agrarsamhällets produktion, hemindustri och äldre industri”. Föreläsningen ingår i kursen ”Västsverige och Göteborg genom tiderna I, 10 poäng”. Sädesbruk avser odling av stråsäd, med eller utan avbrott för träda. Det har funnits en uppfattning att såsom nästan över allt i forna dagar var sädesbruket blott ensädesbruk med vårsäd år efter år utan omlopp eller träde:
”Det uråldriga bruket af ensäde är här (dvs. i Mo härad i Smål.) ännu allmänt bibehållet hos allmogen”, lät det hos Allvin 1857.
4) Sporrong 1981, sid. 6.
5) Mats Segerblom och Anders Larsson, ”Känn Sjuhäradsbygden, del 8. Odling, handel och industri.”, Borås 1993, sid. 5, samt Lars Nyströms föreläsning, se ovan.
6) Nyströms föreläsning.
7) Olika former av jordfördelningssystem är kända under tidig medeltid. De går här under den gemensamma beteckningen tegskiften. Se Sporrong 1981, sid. 8.
Enligt ovannämnda Nyström, förespråkar historikern Christer Winberg denna teori.
9) Föreläsning av Thomas Småberg 2003-02-24 i kursen ”Västsverige och Göteborg genom tiderna I, 10 poäng”, Göteborgs universitet.
10) Föreläsning av Thomas Småberg 2002-11-20 i kursen ”Medeltidens historia, 5 poäng”, Göteborgs universitet. Samt Sten Carlsson / Jerker Rosén, ”Svensk historia I. Tiden före 1718.”, Lund 1978, sid. 116, 139 och 208.
Jordbrukslandskap i norra delen av byn Ömossa, Sideby i början av 1800-talet. Böndernas liv då skilde sig inte mycket från den vardag som medeltidsbonden upplevde. I jämförelse med jordbruket spelade andra näringsgrenar en helt underordnad roll, under medeltiden som långt senare.
Ämne: Jordbruk och kreaturshållning (läst 3208 gånger)
Cookie policy