Ett litet bidrag till Barne härad gjord av Ragnar Härnelius:
I Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift Vr.I, 1958, har Statsheraldikern C. G. U. Scheffer presenterat Skaraborgs läns år 1957 fastställda häradsvapen i en förnämlig uppsats med bl.a. kommentarer och reproduktioner i färg.
Om Barne härad säger han bla.
”Vapnet bygger på häradets sigillbild. Barne härads äldsta kända sigill, vilket förekommer på en skrivelse av år 1565 . visar även i tydliga avtryck en till sin komposition något förvirrad bild. Detta ger anledning att förmoda, att densamma återgår på en äldre förlaga, som vid utförandet av det från 1565 kända sigillet blivit av gravören oklart uppfattad”.
Efter undersökning av Statens historiska museum kommer Scheffer sedan fram till ”att man här har att göra med en Sankt Kristofferframställning”, en uppfattning som han anser stödjas av att centralgestalten håller en stav och bär en människa.
Denna tolkning har allmänt anammats. Så mycket större blev därför min förvåning, när jag vid studier i Göta Hovrätts arkiv i Barne härads dombok för hösten 1711, § 22, påträffade följande i sanning märkliga berättelse, som uppenbarligen har sina rötter långt tillbaka i tiden, troligen i medeltiden:
”Förre Cronobefallningsman Wällbetrodde Jöran Unge war här wid tinget tillstädes, och som ingen af Härads-Nembd eller andre i häradet wiste, af hwad orsak uti Bamehärads Tingretts Signete står 3:ne små barn, gaf befallningsman Jöran Unge efterfölliande underrättelse derom: att för mer än 30 åhr sedan, när Jöran Unge war Frälsefougde, omtaltes efter ährlige Dannemän Anders Andersson och Anders Larsson i Nohltorp, att berörde män som warit öfwer 80 åhr gamla, det de hördt efter sine Föräldrars och förfäders ord, det hade ett qvinfolk som war hafwande gått ifrån Nohltorp i starka wintren om Kyndersmässotid, och när hon kom i ödemarken på Hille, födde hon tre piltebarn, hwilka hon ifrånlopp och de blifwo i Sniön liggande til afmålning som Härads Signetet utwijsar, nästan skafföttes, hwilka trenne barn, när folk dem fant liggia i starka wintren och Sniön, woro de dock så warma och behåldna, som de i en wagga legat, och qwinfolket, som dem fådt fans igen i Essunga, då ingen gård emillan Nohltorp och ther warit, samma berättelse hade ock en gammal man Lars Kart för Befallningsman Unge gjort; och således efterkommanderna till efterrättelse blef improtocollerat*”.
Skulle denna sägen verkligen ha sanningshalt och gälla Barne härads gamla sigill, ger den onekligen en enklare tolkning än Kristofferlegenden.