Äldre inlägg (arkiv) till 2002-10-09

[Håkan Skogsjö]

Pröva med Tanken att....

[Niclas Rosenbalck]

Ett kuriosa:
i Linneryd socken finns en gård Virsryd som har gått i samma släkt sedan åtminstone 1538 (i 14 generationer). Den är intressant eftersom den gått ifrån far till son i 11 generationer och innehas av släkten ännu idag. Före dessa  11 var det tre generationer män (far o son) sedan kom en måg och blev brukare för att så småningom ta över gården. Ifrån denne (Somman Persson, död ca 1643) har den gått ifrån far till son. I byn Virsryd finns fler gårdar som också är i samma släkt, men där har arvsgången gått via döttrar.

[Lars Nylander]

I Hälsingland finns många gårdar som ägts av samma släkt hur länge som helst. Hemmanet Sörböle nr 1 i Mo har ägts i samma släkt sedan åtminstone 1535. Hemmanet har ärvts från far till son i sexton generationer fram till de nuvarande ägarna, som är en dotter och måg.

[Lars Johansson]

Gården Kyrkefjäll i Klövedals sn på Tjörn i Bohuslän var för några decennier sedan den släktgård som gått i arv i flest generationer. Från 1300-tal till 1900-tal.

[Lars Nylander]

Jag håller som ovan sagt på med min B-uppsats i historia. Uppsasten skall handla om arvsgången av bondgårdar. Några problem har dykt upp.
 
1) Jag hade innan bilden inom mig att en gård var en skattlagd enhet som var ganska bastant. Jag kände till att gården kunde klyvas, då den nya delen fick beteckningen sub. För vissa gårdar stämmer detta, men många delas vid 1800-talets mitt och senare upp i många små delar. Om ett hemman är på 12 öresland, kan huvudgården, t.ex. Byn nr 1 bestå av 4 öres- 12 penningland och ägaren tituleras bonde, nr sub 1 om 3 öresland som ägs av en bonde, af nr 1 om 1 öresland som ägs av en bonde på ett annat hemman i byn, af nr 1 om 1 öresland som ägs av en bonde i en annan by, af nr 1 om 1 öresland som ägs av en torpare i byn, af nr 1 om 1 öresland som ägs av en skräddare i byn samt af nr 1 om 16 penningland som ägs av en husman i grannbyn. Bilden av det stabila hemmanet försvinner. Hur skall man räkna arvsgången på gårdar, när alla dessa små jordenheter inte kan ha ett stort hemman till sig? Jag har hittills endast tagit med de delar som ägs av en man med titeln bonde. Tilläggas bör att de små delarna säljs och köps fram och tillbaka ofta. Vidare försvann de hemman som började delas i små delar tidigt redan under 1870-1900-talet.  
 
2) Fram till 1863 var jord som skulle säljas tvungen att bjudas upp för att bördsberättigade kunde visa sin existans, eftersom de hade förköpsrätt, har man ofta hört. Vid genomgång av Norrala tingslags småprotokoll för 1840-talet har jag fått uppfattningen att jordens först såldes, eftersom köpebrevet finns avskrivet, och sedan uppbjöds tre gånger.  
Det kan vara diffust att få ut vad som egentligen hände alla gånger. Vid ett tillfälle säljer en änka ett hemman, och det ropas in av en man. Sedan köps dock hemmanet av en annan man för samma pris, men han han var broder till änkans man, och var av rätt släkt så att säga.  
Gick det alltså till så, när ett hemman skulle säljas, att det auktionerades ut och sedan fick närmast bördeman köpa hemmanet för aukitonspriset, om han kunde, och om han inte kunde fick den som ropade in hemmanet köpa det?

[Birgitta Ekvallall]

I Berit och Hans Fridhs bok Rätt och snett på Söderslätt finns en intressant artikel om ägarförhållanden under flera århundraden på gården Södra Håslöv 2 i Skåne.
 
Såvitt jag minns - har inte boken hemma - är det  sällan gården övertas av äldste sonen.
Men varje ny ägare är ändå på något sätt släkt med tidigare innehavare.

[Birgitta Ekvall]

I Berit och Hans Fridhs bok Rätt och snett på Söderslätt finns en intressant artikel om ägarförhållanden under flera århundraden på gården Södra Håslöv 2 i Skåne.
 
Såvitt jag minns - har inte boken hemma - är det  sällan gården övertas av äldste sonen.
Men varje ny ägare är ändå på något sätt släkt med tidigare innehavare.

[Göte Nordin]

Hej!
 
I en av de byar där jag har mina anor, finns en del dokument bevarade från ca år 1800 och framåt. Bland dessa dokument finns åtm 3 köpekontrakt, som visar att äldsta sonen eller i ett fall, de båda äldsta sönerna, KÖPT gården av sina åldrande föräldrar. I köpehandlingarna tillförsäkrar sig föräldrarna detaljerade undantagsförmåner (som infördes i inteckningsprotokollet vid tinget). I ett av köpekontrakten, från 1847, beskrivs också vilka förmåner som köparna (2 bröder) skulle delge sina övriga syskon. Där står också (citerat ur samma kontrakt): Med och igenom dätta Kjöp inbegripes Kjöparenas arfslått. Kontrakten är alla upprättade efter laga skiftets genomförande i byn.  
 
Vad kan orsaken vara till detta förfarande?  
Ett sätt för föräldrarna att förhindra uppslitande arvstvister och samtidigt trygga ålderdomen?  
Att själv kunna vara med och besluta om hur gården bäst skulle tas om hand efter ens död?  
Hur pass vanligt var det med försäljning av gården till nästa generation, istället för att överföra gården genom arv?
 
mvh Göte

[Monica Johansson]

De var jordens folk och de kom från en släkt, som sedan årtusenden hade brukat den jord de lämnade. Släktled hade bytt av varandra; sonen trädde till efter fadern vid harv och årder, och dottern tog moderns plats vid spinnrock och vävstol. Genom alla skiften förblev gården släktens hem och givare och livets uppehälle.  
Detta citat har jag klipp in från Lars Nylanders inlägg från den 6/12 1999.
Jag tycker att det är så bra. Vilhelm Moberg skrev utefter vad han kände och hade upplevt. Men dock - det står inte - han utlade inte texten - om vem DET VAR SOM ÄGDE MARKEN. Generationerna hade BRUKAT marken - bott där - förädlat den och utvidgat den för sin försörjning - ja! Kanske har denna skildring av hemvist skuggat verkligheten?
Vi vet inte vem som ÄGDE MARKEN för 15-20 generationer sedan. MARKEN blev VÄRDESATT på 1500-talet (på papper - tidigare värdesättning känner vi inte till). Värdet sattes i relation till andra värdesatta ting. Och skattelades. Det är det som är det viktiga. Därifrån härrör källorna.  
Idag finns arbetet med att exerpera och sammanställa dessa källor publicerade av Det Medeltida Sverige(DMS) i valda delar av områden under Sveriges medeltid.
I England har man motsvarigheten mycket tidigare i  William Erövrarens (1027-1087) skatteläggande av öns mark som utmynnade i revisionsrapporten Domesday Book.  
Eftersom syftet var att kontrollera att intäkter togs in till Kronan=Staten så började de så klart där det fanns mest i territoriet!  
Alla vill vi känna att vi står i jorden. Men det har gått lång tid sedan dess (17 & 1800-tal innebär rena rean från Statens sida - bättre att ha återkommande skatteinkomster än ägandeansvar).
Le...Mvh, Monica J

[Stefan Simander]

Med arvsgång kan man väl även mena arvet av  
brukanderätten= ett övertagande av gården?
 
Hur går det med uppsatsen Lars Nylander?

[Lars Nylander]

Monica: I åtminstone Hälsingland äger bönderna själva gårdarna med ytterst få undantag. Hur det är i andra landsändar vet jag inte, men jag skulle tro att i södra Sverige är det inte fullt så stor procent som är självägande.  
 
Göte: Angående att bönderna köpte gårdar, har jag fått detta klart för mig: Man kunde gå tillväga på två sätt - antingen fick äldste sonen - oftast - köpa gården innan föräldrarna gick i pension, eller ägde föräldrarna gården tills mannen dog.  
I det senare tillvägagångssättet delas då gården upp efter dess skattsats. Om gården är på 10 öresland ärver änkan sin giftorätt (1/3 enligt Jordabalken 10:1 i 1734 års lag)  om  hon och maken köpt jorden i giftet. Om mannen ägde jorden innan äktenskapet ärver hon inget. Om makarna köpt de ovan påhittade 10 öreslanden ärver alltså änkan 3 öres - 8 penningland, medan barnen får dela på de övriga 6 öres- 16 penninglanden. Oftast utfärdas ett köpebrev kort efter arvskiftet (vanligen kort före nästa ting) i vilket änkan och barnen säljer sina delar till äldste sonen. Oftast låter änkan sin köpekilling stå inne mot sytning i gården, för att barnen sedan skall få dela på den vid hennnes bortgång (det vill säga att äldsta sonen kan stryka sin del i arvet av moderns köpeskilling, medan han måste betala de andra barnen deras del). Låt oss säga att det fanns fyra barn. Barnen får då dela på de 6 öres 16 penninglanden, d v s 1 öre- 20 penningland var (om jag har räknat rätt). I köpebrevet ovan säljer också de andra barnen sina delar till äldste sonen. Han kunde dock inte gå och ta ett stort banklån, som man skulle göra idag, utan man får räkna med att han var skyldig de andra syskonen pengar en lång tid. Detta kan man se i  bouppteckningar då en bonde avlidit i tämligen ung ålder, att han är skyldig sina syskon för köpeskillingen.  
 
Jorden bjöds upp under tre ting varefter fastebrev utfärdades. Äldste sonen - eller det barn som tog över - var nu ägare till gården, dock skyldig sina syskon mycket pengar.
 
Det verkar som om jorden i äldre tid var mycket lägre taxerad än idag. Man kan se i bouppteckninar att lösöret kan vara värt mera än själva gården, men så är det sannerligen inte idag.  
 
Stefan: Jodå, det är hårt men det går frammåt. Största problemet är att böckerna jag behöver för tidigare forskning inte finns här...och jag har väntat på fjärrlånen väldigt länge nu. Jag har dock kommit fram till att i Mo socken var det äldste sonen som tog över gården i drygt 2/3 av generationsväxlingarna. Övriga fall är till största del generationsväxlingar där det inte finns någon son, så en måg tar över. Några få fall av att äldste sonen emigrerar, är sinnessjuk eller måg i en annan gård så ett yngre syskon tar över finns.  
 
Lars Nylander

[Jens Sandahl]

Lars Nylander!
 
Det finns en hel del litteratur som tar upp besläktade frågeställningar som du gör i din uppsats fast här nere från vår västsvenska horisont. Bertil Fridén disputerade i början av 90-talet vid den fina ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet med en avhandling nämnd nedan som bl a tar upp skatteköpen av jord. I avhandlingens litteraturlista finns en hel del matnyttig litteratur också. Kanske kan vara något för det komparativa avsnittet i din uppsats.
 
Fridén, Bertil, På tröskeln till marknaden. Makt, institutionell kontext och ekonomisk effektivitet i Västsverige 1630-1800. (Göteborg 1991)
 
Av samme författare finns även artikeln Början till 'skilsmässan' mellan moder jord och hennes flitiga barn? i Bebyggelsehistorisk tidskrift 1988 (Nr 16), s. 43-56.

[Monica Johansson]

Just det.. Hej Moensis m fl.! Norr om Dalälven (på ett ungefär) slutade 1)frälsets markinnehav. Ägaren nr 2)var Kyrkan. Staten hade inte registrerat norr om Dalälven under medeltiden. Inte i dokumenten som skildrar skatteläggningen... det som jag menade var territoriet som gav intäkter. Visst handelsplatserna längs kusten..ja! Men norr om Dalälven (återigen ungefär) förlänades inte markområden till individer som därigenom blev frälse med något att ge i utbyte. Naturligen av att jorden inte var av östgöts, närkiskt etc fullåkers bördighet. Det var jordens frambringande av produkter och följdprodukter i form av näring till djuruppfödning o s v som det sattes ett värde på. De norrländska älvdalarna var små arealer jämfört med östgötaslätten t ex. Sett i ett perspektiv så var det väl bra...tänker jag. Med det menar jag bl a att statar-arbetena därav inte heller kom att vara så många som de var under frälsejorden annorstädes. Det fanns tre ägare: kyrkan, staten, skattebönder. På 16-talet hade de nära 33% var (av den kända mängden).
Som Simson säger: arvet av brukanderätten. Nu närmar vi oss. Denna brukarerätt utvidgade arealerna, men under samma tid övergick skatter in natura till skatter i mynt (bokstavligt). Vilken administratör idag skulle klara av den tidens distribution av naturaprodukter? Hellre brukare på kronojord med fasta avgifter för användandet eller utförsäljning av kronomarken till hugade köpare. De kallade sig hemmansägare. Då är det 1800-tal.
Ja, ett litet bidrag igen från Monica J.

[Niclas Andreasson]

I en husförhörslängd för Tidersrum socken
så står det stina maja karlsdotter sterbhus
-Vad menas med det??
 
Hälsningar,Niclas!

[Elisabeth Thorsell]

Det menas att gården ägs av Stina Maja Karlsdotters arvingar, dvs sterbhus, som är det samlade begreppet för dessa innan arvskifte skett.

[Bengt Landegren]

En fråga till Lars Nylander eller någon annan, för den delen.
En kvinna i Västra Småland blir änka år 1740 och har 3 omyndiga barn (1730-38). 1742 står en ny man till henne som ägare i mantalslängden. Avittring bör därför ha skett, men bouppteckningar från denna tid är tyvärr inte bevarade.  
Var den nya mannen tvungen att köpa ut barnen och tre uppbud före fasta ske? Eller kunde han vänta tills någon av barnen blivit myndiga och krävde att boet efter fadern skulle skiftas? Har nämligen inte hittat något i småprotokoll mellan 1740-42.

[Lars Nylander]

Är verkligen den nye mannen ägare till gården då? Tog inte något av barnen från första giftet över sedan?

[Torsten Berglund]

Mantalslängderna vid denna tid anger sällan vem som äger en gård. Att änkans nye make står som hushållsföreståndare i mtl 1742 behöver inte innebära att han är gårdens egentlige ägare. Mantalskatten var en personskatt som inte hade med ägande av jord att göra. Se vidare Gösta Lext, Mantalsskrivningen i Sverige före 1860, Göteborg 1987.

[Bengt Landegren]

Ursäkta min lapsus ovan, det var i jordboken år 1742 den nye mannen (Bengt Gudmundsson) dök upp, dock står han även i mantalslängden för 1744 (saknas 1719-43). Är man ägare om man står i jordboken då? Fast jordboken anses ju vara en osäkrare källa än mantalslängderna, då man ofta skrev av den förra längden bara skatten var betald. I jordb. 1736 står dock den förra mannen, så uppgiften är ju de facto ändrad.  
Nu får den nye mannen tre pojkar (1743-50) med förra änkan Johanna Persdotter, men Bengt G. dör i rödsot 1752 endast 34 år gammal. De tre sönerna når vuxen ålder, men brukar andra gårdar.  
I mant. 1755 står det nu: enk. Johanna, dot. Ingierd. Detta tyder på att endast en av Johannas tre barn (1730-38) i första äktenskapet är kvar i livet. Dock går dessa två barn inte att finna i dödboken (husf. saknas).  
I mant. 1760 står det: Jöns Gummesson, enk. Johanna. Dottern Ingiärd har nu gift sig och får 9 barn (1757-77).
 
Frågan är nu: Vad och när, borde jag kunna finna något bland häradstingets småprotokoll?

[Bengt Landegren]

Får jag påminna om min nu ett år gamla fråga  
här ovan.  
Skulle någon kunna förbarma sig och försöka  
förklara hur det hela bör ha gått till.  
Och vid vilken tidpunkt man i så fall skulle  
kunna finna något bland annalerna...
 
mvh/Bengt

[Jörgen Tollesson]

Några svar på Bengts frågor:
 
* Att man står som brukare av en gård i jordeboken behöver inte betyda att man äger den. Jämför med krono- och frälsebönder som namnges i jordeboken utan att vara ägare. (Jag utgår ifrån att den aktuella gården är en skattegård.)
 
* Det är riktigt att avvittring (skifte efter den förste mannen) måste ske innan änkan fick gifta om sig.
 
* Eftersom barnen var omyndiga så skulle det utses förmyndare, troligen släktingar på den avlidne faderns sida. Förmynderskapsprotokollet kan ge besked. Förmyndarna skulle också redovisa för tinget hur de förvaltat de omyndigas arv. (Jag vet dock inte om detta skulle ske årligen eller bara när myndlingen blev myndig.) Dessa förmynderskapsräkningar kan finnas bland tingets Inneliggande handlingar.
 
* Om inte den förste mannens bouppteckning finns bevarad, så kanske änkans bouppteckning kan ge besked om när och hur gården förvärvades.
 
* Det är alltså möjligt att den nye mannen bara brukade de omyndiga barnens andel i gården.
 
* Om den nye mannen löste ut de omyndiga barnen ur gården, så skulle förmyndarna godkänna det, och uppbud krävdes eftersom det inte var hans arvejord. Om hans bouppteckning är bevarad, så framgår det av den om han ägde gården och i så fall förhoppningsvis också när den förvärvades (datum för köpebrev och/eller fastebrev/lagfart).
 
* Änkan hade dock del i gården. Om det var hennes arvejord, så måste ju även barnen i det nya äktenskapet ha arvsrätt. Om det inte var hennes arvejord, så lär hon ha haft 1/3 i giftorätt, men då är jag osäker på den andra kullens arvsrätt.
 
* Att övriga barn saknas i mantalslängden 1755, behöver inte betyda att de var döda. De var då 24 och och 16 år gamla (längden upprättades troligen i slutet av 1754) och kan vara i tjänst på andra gårdar. Den äldste kan ju också vara gift på annat håll.
 
* Om dottern tar över gården, så kanske det av hennes eller hennes mans bouppteckning framgår hur och när de blev ägare. Kanske löste de ut hennes syskon.

[Bengt Landegren]

Tack så mycket, Jörgen!
 
Nu föll en del bitar på plats. Det finns endast  
bouppteckning bevarad efter äldsta dottern  
som tog över gården. Skall undersöka den  
igen i fall jag missat något.
 
Ena systern f.1738 gifte sig i samma socken.  
Brodern f.1735 har ej fått barn eller dött i  
hemsocknen, gift sig utsocknes kan tänka.  
 
Bouppteckning skulle ju göras inom tre  
månader efter ett dödsfall. Men är då inte  
avvittring och bouppteckning samma sak?  
 
Det har ju nämnts innan här att om gården  
förvärvats genom arv behövde inga uppbud  
göras. Men om någon av syskonen ville ha ut  
sin del av arvet? Då var ju äldste sonen (i  
regel) tvungen att köpa ut dem. Behövde han  
då bara uppvisa salubrevet för Tingsrätten?  
Utan några uppbud?
 
mvh/ Bengt

[Jörgen Tollesson]

Bouppteckningen är en redovisning av vad som fanns i boet, medan avvittringen är skiftet där barnens andelar skiljdes från den kvarlevande förälderns (i detta fallet alltså moderns) andel. De omyndiga barnens andelar förvaltades sedan av deras förmyndare.
 
Ibland ser man att ett skifte redovisas i samma handling som bouppteckningen, ibland i en egen handling men ihopbunden med bouppteckningen, men mycket ofta (kanske i de flesta fallen) saknas det helt. Ibland kan dock skiften återfinnas bland rättens inneliggande handlingar. Eftersom avvittring krävdes för att änkan/änklingen skulle få gifta om sig kan man ibland också hitta bouppteckningar och/eller skiften som bilagor till vigselboken (i H-serien jämte lysningssedlar m.m.).
 
Uppbud krävdes för att släktingar med förköpsrätt skulle få vetskap om att gården var till salu. Men om man ärvde gården av sina föräldrar, så fanns det ju ingen släkting som stod närmare den förre ägaren; m.a.o. krävdes inget uppbud.
 
När det är frågan om att lösa ut sina syskon så blir det däremot mera komplicerat (även om de alltså hade ärvt sina andelar av samma föräldrar), och jag kan inte svära på vad som gällde beträffande uppbud. Jag utgår dock ifrån att uppbud inte behövdes om andra syskon, med företräde till brukningsrätten, skrivit under och godkänt köpebrevet. Fastebrev kunde dock sökas även i de fall uppbud inte krävdes. (Alla syskon ärvde del i föräldragården, son dubbelt mot dotter [därav uttrycken broderlott och systerlott], men brukningsrätten gick i första hand till äldste sonen. Naturligtvis kunde man enas om att en yngre son/broder eller en dotter/syster tog över bruket.)  
 
Köpebrev kan man emellertid inte bara finna avskrivna i samband med uppbud och fastebrev. Det varierar dock om köpebrev (och annat som man ville få registrerat vid tinget, t.ex. testamenten) finns noterade bland alla övriga mål i domboken eller i särskilda avhandlingsprotokoll. Även om det fanns regler för de s.k. småprotokollen, så verkar det ha skötts efter behag.
 
Om man inte hittar några handlingar bevarade från den aktuella tiden, så kan man alltid fortsätta till nästa ägare av gården och kanske nästa igen. Tills sist hittar man en ägare där det finns angivet när och hur han/hon blev ägare. När man har detta datum kan man gå in i protokollen från den tiden och kanske där hitta ledtrådar bakåt. Åtminstone hittar man alltid en hänvisning till föregående fastebrev fr.o.m. år 1806. Då infördes nämligen regeln att säljaren var tvungen att visa sin åtkomst till gården för att köparen skulle få fastebrev.

[Lotta Nordin (Lotta)]

Hur var arvsgången enligt lag under andra hälften av 1500-talet?
 
Tre systrar och en bror ärver en gård, den ena systern köper  de andra systrarnas delar och brodern behåller sin del. Detta sker någon gång under andra hälften av 1500-talet , och gården är en skattegård.
Efter ett antal år, tidigt 1600-tal säljs systerns och broderns delar och då står i protokollet i domboken att systerns barnbarn (som är säljare) ärvt gårdsdelarna av sin mormor och hennes bror.
 
Mina frågor här är framför allt:
1. Vilka förutsättningar gäller för att barnbarnen skulle ärva sin mormors del i gården?  
2. Vilka förutsättningar gäller för att barnbarnen skulle ärva sin mormors brors del?
3. Om en kvinna ärvde och köpte delar i en gård, vilken äganderätt hade hennes man till dessa delar?
4. Var det enbart barnen som ärvde om en förälder dog, eller ärvde den efterlevande föräldern någon del i gården?
 
Mvh//
Lotta

[Lennart Almkvist]

Jag har mest erfarenhet av förhållanden senare under 1600-talet, men tror inte de skiljer sig mycket mot tidigare. Det du refererar är något jag ofta sett, två olika notiser är svåra att få ihop och man undrar vad som egentligen gällde. Jag gör ett försök att förklara.
 
1. Barnbarn kunde bara ärva sin mormor om deras moder var avliden. var hon det gick de in och delade på hennes systerdel av arvet.
 
2. Om mormoderns bror var barnlös ärvdes han av sina syskon eller deras barn. Var han inte barnlös ärvde hans barn eller deras arvvingar.
 
3. En gift kvinna liksom gift man köpte en gårdsdel gemensamt. Detta oavsett om man då löste endera partens släktingar eller om om det var köp utanför släkt. Köp kunde också ske före gifte, då egendomen var enskild. Ogift kvinnas köp förmedlades då av hennes förmyndare.  
 
4. Vid ena partens död fick den överlevande sin giftorätt i köpet, mannen 2/3, kvinnan 1/3, om inte gårdsdelen var mannens eller kvinnans enskilda ägendom. Barnen delade på den avlidnes andel (arv, son 2/3, dotter 1/3), den överlevande behöll sin del.  
 
Detta kompliceras av att mannen eller kvinnan kunde infört arvejord i boet som sedan sålts. Detta kunde då räknas av vid fördelningen av parternas andelar, surrogat.
 
Dessutom kunde köpt men inte ärvd jord säljas (eller testamenteras) hur som helt. Arvvingarna kunde då väcka bördsrättstalan och få överta köpet. I ditt exempel ovan fanns fem systerdelar, 1/5 för syster, 2/5 för brodern. Om en syster löste två, och sedan hade 3/5, kunde brodern fått rätt att börda en andel av köpet.
 
mvh Lennart

[Ingegärd Johansson]

Hej Lotta!
Var låg skattegården, som du frågar om? Det har faktiskt en viss betydelse.  
Lennarts svar på dna frågor är ju klara och tydliga och stämmer säkert för största delen av Sverige, men inte helt för Värend. Där hade man en egen arvslag, som innebar att man och hustru hade lika stor giftorätt, och att son och dotter ärvde lika.  
I ett domboksprotokoll från 1600-talets början i Allbo härad, som gällde arvet efter ett barnlöst par, hittade jag formuleringen att enligt gammal virdarätt skulle arvet delas lika mellan mannens och kvinnans släktingar. Så vitt jag vet fanns den värendska arvsrätten kvar, tills det övriga landets lagar hade hunnit ifatt dem.
För övrigt var arvsrätten obegränsad under 1500 - 1600-talet både nedåt, uppåt och åt sidorna, så ibland kunde det bli ganska avlägsna släktingar som ärvde.
Mvh
Ingegärd

[Lotta Nordin (Lotta)]

Hej Lennart och Ingegärd!
 
Tack så mycket för informationen, Lennart.  
Jag antar att man då kan utgå ifrån att mormodern ägde sina delar som enskild egendom? Hon måste alltså ha köpt sina systrars delar antingen före sitt giftermål eller efter att mannen dött. Enligt 1734 års lag så hade mannen/hustrun ingen giftorätt i det som ärvts före eller under äktenskapet när det gäller jord eller hus eller vattenverk, inte heller i det som köpts före äktenskapet. Gällde möjligen detsamma på 15-1600-talen (Landslagarna)?
 
Ingegärd, gården ligger i Tveta härad, området runt Jönköping. Och det verkar i domböckerna som om man haft samma lag som övriga landsbygden i Sverige när det gäller arv, alltså att det är skillnad på broderlott och systerlott bland annat.
 
Är det någon som vet om, och i så fall vad och hur, något ändrades i Giftermålsbalken och Ärvdabalken när 1734 års lag skrevs mot de tidigare gällande landslagarna? Och då särskilt när det gällde gårdar.
 
Ju fler svar man får desto fler frågor... :-)
 
Mvh//
Lotta

[Olle Elm]

Hej Lotta,
Förutom vad som sagts ovan - tack för den informationen! - kan det väl vara värt att kommentera din mening: Tre systrar och en bror ärver en gård, den ena systern köper de andra systrarnas delar och brodern behåller sin del.
Är Du säker på att detta gällde en hel gård, eller finns det tendenser i Ditt material, att även andra kan ha ägt delar?
F ö kan man väl drista sig till att gissa att den syster som köpte de andra systrarnas delar, sannolikt hade stort intresse av gården och kanske bodde där. Vet Du om brodern brukade gården/bode på den?
Vänligen,
Olle

[Lotta Nordin (Lotta)]

Hej Olle!
 
Brodern varken bodde på eller brukade gården, och de två systrarna som sålde sina delar bodde inte heller där. Att den tredje systern, som köpte delarna, bodde på gården utgår jag ifrån just på grund av att hon utökade sin del i gården. Men säker är jag inte.  
 
Jag är inte heller säker på att dessa delar utgör hela gården, men det verkar inte som om det kunde varit så många fler delar, med tanke på hur ägarförhållandena är under 1600-talet.
De två bröder som köper gårdsdelar i början av 1600-talet uppges vara släkt med säljarna och bor dessutom på den aktuella gården. De äger i och med detta köp tvädelen av gården genom köp och arv enligt domboken.  I mantalslängden på 1640-talet finns endast denna släkt på gården (tre hushåll), och dessutom ägs fortfarande (till 1660-talet) en del av gården av arvingar som inte bor på orten. De tre hushållen består av de två bröderna och en brorson. Denne brorson är troligen även brukare av den del som ägs av dom som bor på annan ort, han är nämligen den som köper den delen på 1660-talet tillsammans med sin son.
 
Det är svårt att förklara utan att det blir rörigt. Men jag hoppas att det framgår vad jag menar, om inte så fråga på!
 
Mvh//
Lotta

[Lennart Almkvist]

Hej Lotta,
 
det där uttrycket 'ägde tvädelen' el. liknande brukar betyda att de hade 2/3 i gården (arvet efter fadern, om föräldrarna ägt gården). Att det var två bröder och en brorson som senare ägde detta kan betyda att bröderna inte var ensamma köpare, utan representanter även för t. ex. omyndiga syskon. Det kan också varit barn i flera kullar (halvsyskon) inblandade, omgiften var ju ganska vanliga. Var det en olöst 1/3, som köptes på 1660-talet ?
 
mvh Lennart