Intressant diskussion det här, som jag tyvärr missat att följa från början. Har dock en del erfarenhet av problemet som jag kan dela med mig av.
Jag är också cirkelledare sedan ett antal år, och har stött på deltagare med dyslexi. Mitt råd till dem är att dels bli samarbetspartners med någon annan släktforskare i samma förening, eller någon släkting som forskar i ungefär samma socknar, eller att hänga kvar och fortsätta sköta sin forskning via studiecirklar (det finns fortsättningscirklar). Det svåra är ju trots allt att lära sig tyda komplicerade skrivstilar.
Jag har också stött på släktforskare med andra slags handikapp, t.ex. så kraftigt nedsatt syn att det omöjliggör mikrofilmsläsning. I det fallet hade vederbörande upprättat en gott samarbete med sin maka, som läste medan han skrev och skötte forskningen.
Även personer med förståndshandikapp har kunnat släktforska via mina cirklar, men då får man självklart lägga nivån på ett sådant plan att det är nöjet med att släktforska och få reda på mer om sina förfäder som gäller, t.ex. genom att man tillsammans hittar några generationer förfäder och ger dem ansikten och lite historia... Så förfor jag även med mina barn när de var små, då de fick nöja sig med att vara med och plocka ihop en anträd med fotografier. Det var ju för jäkligt roligt att få uppleva deras aha-upplevelser, när de kom underfund med att farmor också varit liten och hade både mamma och mormor.
Släktforskning ska alltså inte vara något förbehållet experter och besservissrar som kan läsa gamla dokument både framifrån och bakifrån. Det ska man kunna hålla på med utifrån sina egna förutsättningar och önskemål, och det man inte klarar själv, det kan man samsas om att klara!