I anslutning till denna diskussion måste jag ställa en fråga av mera principiell natur. Ska det vara formen eller funktionen som avgör huruvida ett namn ska anses vara ett patronymikon eller ett släktnamn?
I äldre tid var det inte ovanligt med tillnamn av släktnamnstyp som dock tappades efter en generation eller växlade mellan generationerna. Inom soldatsläkter var detta snarast regel (såvida inte sonen efterträdde fadern på samma rote). I dessa fall blir det ju inte släktnamn i egentlig mening.
Samtidigt har vi ju släkter med namn av patronymikontyp (slutande på -son etc.) som i åtskilliga generationer och i århundraden burit detta namn oförändrat. Jag tänker då närmast på släkter som t. ex. Clason och Arfwedson som burit dessa namn sedan början av 1700-talet. En något senare katergori utgörs av bruks- och industrisläkter som Ericsson, Magnuson, (Ax:son) Johnson och Jaensson, vilka hetat så åtminstone sedan början av 1800-talet. Vissa släkter har ju t.o.m. blivit adlade under bibehållet namn, som Torstenson, Carlsson, Carleson, von Hermansson, von Axelson, Ericson, (von) Jacobsson etc. Adliga ätten Andersson är dock en invandrad skotskt ätt, som hetat så redan i Skottland. (Men denna senare kategori diskuteras ju under: Introducerad adel, så den är ju inget problem i detta avseende)
Så mot denna bakgrund är ju uppenbarligen efterleden -son (i motsats till vad vissa tycks tro) inget tecken på lågt socialt ursprung eller fattigdom. I 1800-talets svenska landsbygd var det ibland snarare tvärtom: de förmögna storbönderna hade patronymika (som de fram till ca 1860/1870 snarast var stolta över att bära, sedan kom en omsvängning, kanske i samband med att bondeståndet genom representationsreformen försvann som en viktig politisk maktfaktor), medan fattiga soldater, hantverkare, lantarbetare etc. påfallande ofta hade släktnamn eller tillnamn, kanske p.g.a. de var geografiskt rörligare och därmed tidigare kom i kontakt med den urbana kulturen. Sedan har vi naturligtvis också rena ståndspersoner som (förutom div. godsherrar) kunde vara präster, klockare, skollärare och läkare. Dessa hade ju vanligen släktnamn, men det är ju en annan diskussion.
Men, och jag återkommer nu till min inledande frågeställning: Ska dessa släkter, vilka jag ovan refererade till, som i generationer och i århundraden burit ett namn av patronymikontyp, diskuteras under släkter eller tillsammans med rena patonkikon-bärare under landskap? Själv ansluter jag mig till den förra ståndpunkten (alltså under släkter), men var ska man egentligen dra gränsen? Hur många generationer ska man bära ett namn oförändrat för att det ska anses vara ett släktnamn? Jag skulle själv föreslå tre, men inte inkludera personer födda på 1900-talet. Under 1900-talet har ju skillnaden mellan släktnamn och patronymika fallit bort, eftersom så gott som ingen längre använder patronymika i dess egentliga funktion.