Grammatikfråga

[Björn Järhult]

Antag att jag skall skriva en levnadsbeskrivning över en person. Som exempel kan nämnas Johan III. Texten skrivs i sin helhet i preteritum (imperfekt): Johan gjorde si; Johan gjorde så. Men, vad är egentligen rätt när det gäller hans härstamning?
 
VAR Johan son till Gustav? Eller ÄR Johan son till Gustav? Trots att de båda sedan länge är döda är ju släktbandet bestående?  
 
Ja, ni förstår säkert frågan? Det kanske är givet, men jag blir mer och mer osäker ju mer jag funderar över detta.
 
Tacksam för svar.
 
Vänligen
Björn Bertilsson

[Micael Granström (Micgra)]

Utan att påstå att jag har full koll på grammatiska regler så tycker jag att det borde vara samma form som i den andra texten. Dessutom känns det mer korrekt med dåtid eftersom Johan III inte är mer. Åtminstone om man håller sig till det jordiska.
 
Det var mina tankar för 50 öre

[Ann-Mari Bäckman]

Det är intressant detta om man ska använda är son till eller var, när man pratar om personer, som inte lever längre.
 
Nog säger jag att jag är dotter till Erik (som dog 1980) och att han var son till Johan.
 
Jag har för mig att amerikanarna säger is om icke nu levande personer, som är son/dotter till en icke nu levande person.
 
Ann-Mari B

[Karin Ekeroth]

Ett citat ur Nusvensk grammatik av Nils Jörgensen och Jan Svensson:
Ett enkel verb i presens refererar i typfallet till nutid, dvs det har presentiell betydelse: Lisa sover; Olle äter.
   Den typiska presensbetydelsen föreligger emellertid endast då verbet är dynamiskt och durativt. Vid statiska verb är presensbetydelsen inte lika stark: Pelle är rödhårig; Malmö ligger i Skåne. Satserna säger visserligen något om vad som gäller nu, men också om vad som gällde i förfluten tid och vad som kommer att gälla i framtiden. Man brukar tala om generellt presens.
 
Jag skulle använda presens, men jag är nog inte så stenhårt konsekvent.
 
Karin

[Jan Ek (Janek)]

Jag följer Micaels resonemang och tycker språklig konsekvens väger tyngst. Sammanhanget och fakta gör väl saken tydlig för alla. Att plötsligt slänga in en mening som Johan har tre söner .. när man talar om en sedan länge avdöd person ville i alla fall jag studsa på.
 
I en släktberättelse som ligger närmare i tid ville jag personligen använda har, är just som en signal att detta är personer som fortfarande lever. Och reservera imperfektformer för de avdöda. Alla vet väl att släktskap är egenskaper som är eviga?

[Ted Rosvall]

ÄR använder jag om levande personer - även om de är släkt med avlidna. Jag ÄR alltså sonson till Johan Rosvall (1878-1950). Han HADE (inte HAR) emellertid sex barn. Även om något av dem fortfarande skulle vara vid liv så är det HADE som gäller, eftersom Johan är subjekt i meningen och han är avliden.
 
Däremot kan man, i en löpande och berättande text, använda presens för att göra historien lite mer levande. Men då är det ett stilistiskt grepp, för vilka andra regler gäller (eller inga regler alls...)
 
Säger mig mitt lilla språköra.
 
Mvh
TED1

[Lars Eriksson]

En person som utan tvivel är död (t.ex. Johan III)kan inte göra något eller vara något i nutid (annat än vara död). Det tycker jag är bara lite enkel logik. Följaktligen tycker jag INTE att man kan säga att Johan III är son till Gustav Vasa. Man måste säga att han VAR son till Gustav Vasa.

[Bengt-Göran Nilsson]

Ja, det var han absolut.

[Dag Bremberg]

Bättre att skriva/säga att en person FICK ett visst antal barn än att använda HADE.
Ofta är det ju så att föräldrar förr aldrig hade alla barnen samtidigt, eftersom några dog tidigt.  
Dessutom är barn i vår civilisation inte att betrakta som egendom, utan snarare som en slags gåva.
 
mvh/Dag