Äldre inlägg (arkiv) till 2001-08-04

[Bernt Bergkvist]

Hej Anders.  
 
Namn i all ära, det är lite roligare när alla ens anor inte enbart heter en rad patronomikon, men jag förstår inte riktigt den upprördhet jag kan spåra i ditt inlägg rörande namnet Askäng. Om någon annan idag vill ta det, så borde det vara OK, med tanke på att antalet rimliga kombinationer enligt svenskt namnbruk börjar närma sig slutet. Alternativet är annars en massa konstlade namn som 'Askeräng' eller kanske 'Askängen'.  
 
Om man som i ditt fall dessutom i släkten har så många namn med anor att välja mellan, så varför blockera ännu ett?
 
Det finns idag mängder av människor som invandrat till Sverige som tar sig nya namn, precis som svenskarna som emigrerarde till Amerika gjorde. Precis som vallonerna och deras sällskap gjorde. Man anpassar sig till det land dit man kommer. På grund av att många människor kommit till Sverige så ligger det idag ett stort antal ärenden om namnändringar hos myndigheterna om sådana frågor. Om man då skall kunna blockera namn därför att en morfars far tog sig ett soldatnamn för 100 år sedan, som idag ingen bär, så blir det oerhörda problem.  
 
Om, hemska tanke, namnlagen utvidgas till att gälla hela EU så skulle vi få än större problem med namn som inte följer klassisk svenskt namnbruk, om det skall kollas i hela EU. Det skulle i praktiken bli omöjligt att byta namn.
 
Berra

[Anders Pemer]

OK, Berra. Jag köper det. Rent instinktivt skulle jag nog fortfarande tycka att det kändes fel, men visst, många tar ju namn som låter helt vansinniga, och Askäng skulle väl placera sig rätt långt ned på en fjantighets-skala, om man tänker sig att fjantigast namn skulle vara i topp.
 
Även om det är lätt att associera namnet med en minneslund. En äng med aska... Fast det var ju en äng med träd av arten ask morfar tänkte sig.
 
Faktum är att jag en gång har drömt att det plötsligt fanns någon som hette Askäng, och att vi undrade vem sjutton det kunde vara!
 
En tänkt fjantighets-skala över nyskapade efternamn var ju förresten en riktigt kul idé. Men de som bär namnen, och många gånger säkert också själva har hittat på dem, skulle säkert bli hemskt sårade om de hörde talas om att deras namn utnämnts till Sveriges fjantigaste på en sajt på nätet.
 
Rent spontant kan jag dock inte hålla inne med att jag personligen tycker hemskt illa om tvåstaviga namn som slutar på -ér och alltså betonas på sista stavelsen. Ju vanligare det är med sådana namn, desto fler tror att mitt namn uttalas som om det stavades Pemmér.
 
Säkert har många även här på Anbytarforum trott samma sak, men det uttalas alltså som det stavas, Pe-merr och inte Pemm-ér. Svensk grammatik har massor av regler och undantag, men i alla sammanhang där jag har kunnat testa datorer programmerade att kunna tala syntetiskt, på svenska då alltså, så har P-E-M-E-R alltid blivit uttalat som vi själva uttalar vårt namn, och inte som ack så många alltid lyckas få för sig att det borde. Nu senast på Telia Namnupplysningen.
 
Annars är faktiskt min släkting Engel Pemer stavad just Pemmér i Leijonhufuvds Ny Svensk Släktbok, där en dotter till henne är ingift i släkten Hülphers. Fast Engel och hennes far och syskon har ofta, om inte oftast, skrivits Pemmer i kyrkoböckerna i stället för Pemer, så frågan är hur de egentligen själva uttalade namnet på den sedan länge utdöda grenen. Engel själv dog 1803, och var född 1723. Fadern, guldsmeden Petter Pem(m)er, var född 1687, och var brorson till en av de nu levande Pemrarnas anor. Engel var den siste agnaten på denna gren när hon dog. Hennes ende bror Petter II dog knappa 30 år gammal 1745, och hans unge son Petter III, född 1742, dog redan 1752. Ingen av Petter I:s bröder hade barn.
 
På Föreningen Släktdatas sidor på nätet hittar man faktiskt en referens till Petter II, i vigselboken i Delsbo när han gifter sig. Då kallas han Per Pemmer.

[Tage Bergström]

Sveriges Släktnamn, 1965 utarbetad av Patent- & Registreringsverket i Sthlm. 1:a och förra utgåvan utgåvan kom 1920 varför ngn ny trol inte hunnit fram. Dock kan man kolla med Pat.verket om nytillkommande släktnamn efter den senaste upplagan av detta verk.  
Huvudförteckningen upptar fram tom år 1965 150000 st släktnamn (inkl Andersson, Pettersson, Lundström och lilla jag) med de olika stavningsvarianter som finns. Mellan 1/1 1958 (då senaste supplementet till 1920 års utgåva kom ut) tom 1963 tillkom 2500 st, vilka tillagts 1965-års utgåva. Kanske kan dyl uppgifter bidra till en mer realistisk beräkning av i Sverige befintliga släkter. Vad är en strikt avgränsad släkt? När flyter olika släkter in i varandra? Anförluster är ju dessutom förekommande, om ej i så stort antal.
Hälsningar Tage,
med hopp om bra resultat i släktberäkningarna!

[Carl-Fredrik Hanzon]

Tyvärr, Tage!
 
Det vore nog totalt meningslöst att utgå från idag existerade släktnamn för en sådan beräkning. Även om man skulle ta bort alla patronymika och släktnamn av patronymikontyp (vilken vore en självklar första förutsättning), skulle ändå projektet stranda på det faktum att otaliga fullständigt obesläktade personer under århundradenas lopp har tagit sig (resp. tilldelats) samma släktnamn. Hur många olika släkter finns det inte med namn som Lindberg, Eklöv, Ekström, Lindström, Lundström, Lundberg, Berglund, Bergman, Kvist, Ström, Berg, Borg, Strand, Lund etc. etc.(i all evinnerlighet)? Ett oräkneligt antal! Ja, själva namnen går ju att räkna (vad det nu skulle vara för vits med det), men inte vilka som hör ihop/inte hör ihop släktmässigt.
 
Sedan har vi ju också det rakt motsatta förhållandet: d.v.s. att medlemmar av samma  agnatiska släkt har tagit sig helt olika  släktnamn. Det är inte ovanligt att t.ex. hitta bröder som tagit sig olika släktnamn, eller t.o.m. far och son (som i fallet Askäng/Saxeby, vilket Anders Pemer ovan anförde). Och man kan väl inte gärna anse dessa som tillhörande olika släkter, bara för att de använder olika namn? Knappast! Det finns exempel på agnatiska släkter, som under århundradenas lopp har använt 10-15 olika släktnamn (även om denna benämning i dylika fall nog får anses som aningen malplacerad). Nej, tyvärr, denna väg får nog betraktas som totalt oframkomlig. I alla fall i detta syfte.

[Tage Bergström]

Hej igen!
Carl-Fredrik
Precis vad jag avsåg att påvisa. Invandrade nu eller i  forntid och må så vara här boende sedan äldre stenålder etc torde antal släkter bli mycket svåra att beräkna. Om man nu ska försöka sig på en beräkning eller grov gissning måste i alla fall definitionerna slås fast; vad är en avgränsad släkt, är en ny släktlinje som du själv tar upp verkligen att betrakta som en ny släkt osv? Att jag nämnde släktnamn beror på att ngn under diskussionens gång frågat efter dessa uppgifter. Tycker dock att det trevligt med de försök som görs av förhoppningsvis i statistik väl insatta släktforskare.
 
God fortsättning med ett bra semesterväder önskar Tage

[Anders Pemer]

En riktigt avgränsad släkt är väl egentligen en släktkrets med ett visst släktnamn, som de är fullkomligt ensamma om.
 
Men sedan är det ju så infekterat om det är den agnatiska linjen från den allra äldste anfadern, eller de ättlingar som bär namnet, som är släkten.
 
Och i en annan diskussion fortsatte ju vissa hävda att de är medlemmar i varken mer eller mindre än två släkter - sin fars och sin mors - även efter att Johan R:son Sjöberg metodiskt hade visat att om alla ska vara medlemmar av båda föräldrarnas släkter, så är ju ingen medlem av två släkter, utan av 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, 512, 1024...
 
Själv har jag länge räknat släkten Pemer som alla agnatiska linjer av vår släkt, med eller utan släktnamnet, och alla ättlingar med släktnamnet, agnatiska eller inte. Men den definitionen lär ju inte alla hålla med om. En större gren där namnet tappades bort i början av 1800-talet innefattar ju enligt av mig ännu overifierade uppgifter en hel liten släktkrets som kallar sig Flodquist, och de ser sig ju säkert som en liten släkten Flodquist och ingenting annat.
 
Själv har jag ju också hittat folk som heter Pemer, Pémer och Pehmer runt omkring i världen via Internet, men har ingen aning om ifall alla någonstans riktigt långt tillbaka hör till samma släkt som min eller inte.
 
Så riktigt vad som är en väl avgränsad släkt lär vi väl aldrig få riktig kläm på, och då blir det svårt att räkna ut hur många de är...

[Ingrid Bergström]

Är någon fortfarande intresserad av hur många efternamn det finns i Sverige? Man kan i så fall gå in på Statistiska central byråns hemsida www.scb.se . Det är ca 360 000, det har alltså mer än fördubblats sedan 1965.

[Johan R:son Sjöberg]

Vilket knappast kan innebära att antalet släkter i sig har fördubblats...

[Lars Öhman]

Som jag ser det finns det åtminstone två olika sätt att se på ett släktskapsförhållande. Å ena sidan det biologiska släktskapsförhållandet. Utifrån denna syn är en t.ex. en son är alltid släkt med sin far även om byte av släktnamn har skett.
 
Å andra sidan har vi enligt min mening att göra med ett socialt släktskapsförhållande som kanske tydligast åskådliggörs genom förekomsten av flera adliga släkter vilka fortlever genom adoption.
 
Vad man menar med släkt kommer därför att bero av sammanhanget. Nu är de flesta släktforsknare nästan helt inriktade på det biologiska släktskapet och de får därför ofta problem när man kommer till rent sociala frågor som t.ex släktnamnen.  
 
Jag tror att båda sätten att se på ett släktskapsförhållande måste få lov att finnas parallellt.
 
Ytterligare en fråga är hela människosläktet som sådant. Men ett släkte och en släkt är som jag ser det inte riktigt samma sak även om man anlägger en biologisk syn på begreppen. Jag anser mig t.ex. vara släkt med mina kusiner även om de skulle råka tillhöra en grevlig ätt på riddarhuset. Men jag anser mig inte vara släkt med mina arbetskamrater även om jag inser att vi alla härstammar från någon gemensam urfader och urmoder i Afrika.

[Anders Pemer]

Swen Stockhaus ställde en intressant fråga här den 21 december 1999, som kom lite i skymundan, men som kunde vara intressant att spinna vidare på:
 
Ordnas det släktträffar, där gemensamma nämnare är tidigare än omkring år 1600?
 
Släktföreningen Pemer med förekommande släktträffar bildades till minne av en anfader som begravdes 1610. Den 23 februari 1610 närmare bestämt, och föreningen bildades samma dag 1981, till hans minne.
 
Nicolaus, som han alltså hette, Nicolaus I i släktföreningens terminologi, kom till Augsburg på 1550-talet och gifte sig där 1556. Alla medlemmar i föreningen utom en kommer från sonen Daniel, 1569-1632, och dennes son Nicolaus (III), 1608-87, som på 1630-talet flyttade till Sverige.
 
Men Daniels äldre bror Nicolaus (II), död 1603, är representerad i medlemsföreteckningen av en professor bosatt i Hamburg. Jag är oerhört nyfiken på dennes linje från släkten Pemer, men har hittills inte kommit till skott och försökt bringa reda i den saken. Den som torde ha spårat upp grenen ända till nutid brukar inte ha för vana att dela med sig av sådana saker till alla andra, och det känns egendomligt att kontakta professorn själv och höra om han har fått en uppställning (vilket han ju åtminstone borde), och i sådana fall kunde skicka en avskrift till mig.
 
Men i alla fall. Vår släkt har alltså den gamla ur-punkten ganska precis kring år 1600, eller några decennier tidigare.
 
Men ordnas det släktträffar där den gemensamme anfadern levde betydligt tidigare?
 
Jag räknar då inte sådana specialfall som en samling jag vet att man gjorde med ättlingar till Knut den helige i samband med att Lunds Universitet hade jubileum för några år sedan, eller om det förekommit liknande samlingar av ättlingar till Karl den store eller Gorm den gamle eller så.

[Monica Johansson]

Pemer! Citat fr 2000-07-06:En riktigt avgränsad släkt är väl egentligen en släktkrets med ett visst släktnamn, som de är fullkomligt ensamma om.  
Men sedan är det ju så infekterat om det är den agnatiska linjen från den allra äldste anfadern, eller de ättlingar som bär namnet, som är släkten.  
Gnager släktforskning dig? Skulle endast namnet vi bär utgöra grund för vår härkomst? Jag skänker alla Johannes, Lars, etc -söner och -döttrar all vördnad för deras levda liv. Min släkt är deras.
Kulturhistoria. Ta tag i Pemer i Hamburg och se vilka som bidragit till en släkt.
Med de allra vänligaste hälsningar
Monica Johansson

[Anders Pemer]

Jag blir inte klok på Monicas inlägg här. Vad jag ville ta upp nu var om det organiseras släktträffar där gemensamme nämnaren levde tidigare än runt 1600.
 
Som kuriös detalj nämnde jag att alla medlemmar i vår släktförening härstammar från en son till den ursprunglige stamfadern, utom en medlem i Hamburg som på något sätt händelsevis härstammar från en annan av stamfaderns söner. Inte såpass att han heter Pemer, ska kanske påpekas. Nicolaus II, d 1603, hade bara en dotter, Judith, gift Rehm. Jag har även kunnat utröna namnen på henns barn och vilket av dem som troligast leder vidare ned till profeesor Ludwig i Hamburg. Mer än så finns inte anledning att gå in på.
 
Monica försöker skapa någon helt annan vinkling genom att dra upp något som jag skrev en gång i juli i fjol. Resultatet blir någon helt nytt, som varken är vad som tidigare debatterades i denna diskussion eller har något att göra med den tråd jag försökte ta upp nu. Riktigt vad det är blir jag inte riktigt klok på, som sagt.
 
Men för att åtminstone bemöta lite av det Monica tar upp: För en månad sedan ägnade jag tre dagar på Värmlandsarkiv åt att gräva i min farmors rötter. Mestadels torpare, inhysen och bönder. Ingen som bar annat än patronymikon. Frånsett då att två bröder till min farmors farfar faktiskt hade tagit sig namnet Bergström, och det gör det ju i alla fall inte mindre intressant att spåra deras ättlingar vidare till nutid.
 
Alla dessa släktingar är just det: släktingar till mig. Jag är släkt med dem. Men min släkt är släkten Pemer. När jag hör till en släkt med ett släktnamn sedan så många sekler tillbaka skulle det vara konstigare om jag inte tyckte det.
 
Därmed inte sagt att jag förnekar de övriga 8191 anorna i den tolvte generationen, som min äldste konstaterade ana på raka fädernet hör till. Den diskussionen har vi gått igenom förut!

[Rune Edström (Rune)]

Hej Monica och Anders
 
Det är inte utan att jag håller med Monica.  
Nog verkar det på mej (efter hans olika inlägg) som Anders värdesätter sin släkt Pemer betydligt mer än dom med vanliga -son och -dotter namn.  
mvh
rune

[Tommy Andersson]

Hej allihop,
 
Jag tycker precis som Monica och Anders att man, åtminstone mellan raderna kan ana att Anders värdesätter släktnamn högre än patronymika.
 Hans Gillingstam, en av våra mest meriterade medeltidsforskare skrev i Släkt och Hävd 1974 en artikel, släktnamnet som en felkälla för släktkänslan som jag varmt rekommenderar.
 Likaså Håkan Skogsjös artikel i GUT 1979:2 betitlad: Vad är en bondesläkt med efterföljande debatt.
 
 Gillingstam och Skogsjö framförde i artiklarna kritik mot det släktbegrepp som den tidens släktforskarguru, Börje Furtenbach nämner i sin bok Släktforskning för alla (1975) som slår fast att en släkt är en grupp människor vilka är befryndade genom gemensam manlig härstamning, jämte kvinnor ingifta i denna krets.
 Ett agnatiskt släktbegrepp alltså.  
Ett äldre forskarorakel, Johan Wretman, skrev i sin Slägtvetenskapen (1924) att Med släkt förstås sammanfattningen av alla, bortgångna och levande avkomlingar av den äldste gemensamme förfadern, vilka bära samma namn.
 Båda dessa är klart påverkade av en högreståndsgenealogi där namnet är det viktigaste kvittot på släktskap.
 
 Anders skriver ovan att han sysslat med sin farmors förfäder av torpare m.fl. kategorier men konstaterar sedan att:  
 
Alla dessa släktingar är just det: släktingar till mig. Jag är släkt med dem. Men min släkt är släkten Pemer. När jag hör till en släkt med ett släktnamn sedan så många sekler tillbaka skulle det vara konstigare om jag inte tyckte det.  
 
 Jag däremot, ansluter mig till fullo till Gillingstams åsikter att varje individ tillhör ett stort antal släkter, och att antavlan, särskilt med tillägg av varje anas syskon och dessas ättlingar, ger den bästa bilden av en persons genealogiska situation.
 Eller med andra ord, min mormorsmors fyrmänningar är lika viktiga för mig som min farfarsfars fyrmänningar. Även om de senare skulle ha ett fyrahundra år gammalt släktnamn.

[Torbjörn Norman]

Släktträffar eller inte är vad som gäller.
Måns Nilsson i Aspeboda (W) som kom lite för nära Gistaf Wasas bila har en mängd ättlingar runt om i landet. Elisabet Hemström har bl a skrivit en släktbok med honom som utgångsläge. Mig veterligen finns det ingen direkt släktförening men emellanåt samlas en mängd ättlingar och andra intresserade och beser hans platser i Aspeboda.
 
Den enda släktförening jag snuddat i är min hustrus Dunderhärstamning från Sollerön (också W). Men då är vi framme vid 1600-talets slut.
Vi var inbjudna till en träff för några år sedan men då det verkade röra sig om ca 1400 deltagare tyckte vi det verkade mera träff än släktforskning.
 
Vad gäller egna anor så har jag dock inte stött på någon förening hitintills.

[Mikael Persson]

Jag håller med Anders. Man är släkt med alla i hela världen. (För tillfället har jag varken tid eller möjlighet att kolla upp alla kopplingarna, men det kan förhoppningsvis bli ändring på det framöver!) Sen kan man också tillhöra en viss släkt, med t.ex. namnet Pemer. Eller så kan det vara en släkt utan ett specifikt namn, som kanske har bott många generationer på en viss gård och nämns efter den gården, eller där flera medlemmar har utmärkt sig inom medicinen eller någon annan vetenskap. Det spelar inte så stor roll.  
Låt Anders intressera sig för vilken släkt (eller socken eller vad det nu rör sig om) som han vill. De finare släkterna har ofta den fördelen med sig (i forskningshänseende) att det finns mer material om dem. Man kan alltså förvänta sig att hitta mer. I övrigt vet jag inte om det skulle vara någon fördel att härstamma från dem (eller tillhöra dem). Rent etiskt och moraliskt är det nog många gånger tvärtom. Rent naturligt forskar man ju först och främst på den egna släkten -- på gott och ont! Så låt Anders forska på släkten Pemer om han vill. Om han mot förmodan skulle tro att det gör honom personligen bättre på något sätt, låt honom leva kvar i sin lilla värld och tro det då! Det skadar med all sannolikhet inte oss andra bönder och torpare, dvs. Sveriges (och världens) grundstomme.
 
MVH
Mikael

[Tommy Andersson]

Hej Micke,
 
Missförstå mig inte, låt förvisso Anders göra vad han vill med sin forskning men han tillhör sin mammas släkt lika mycket som han tillhör sin pappas.
 
Förmodligen är han mer släkt med sin mormors mormors mormor än sin farfars farfars farfar om de Gallupundersökningar stämmer som säger att cirka 10% av alla nu levande personer har en annan far än vad kyrkoböckerna säger.
 
Tar man dessutom i beaktande effekten från fler generationer bakåt med samma siffror är sannolikheten att Anders inte ens är en Pemer rätt hög.
 
 Men att hävda att släktnamnet skulle vara så viktigt för släktbegreppet är enligt mitt sätt att se helt fel.
 
Jag menar att de id?er som Anders för fram här var på väg ut på tippen redan för 25 år sedan.
 
 Varför sträva tillbaka till en bild av genealogin som nån sorts redskap för sociala klättrare?
 
Släktforskning är inte ett spel med konstlade regler och konventioner baserat på finare folks behov av självhävdelse
 
För mig är genealogi en vetenskap.

[Håkan Bergström]

Trots att jag vet att det är vetenskapligt och politiskt inkorrekt så kan jag inte förneka att har jag större känsla för min pappas släkt än för min mammas. Kanske för att pappas släktingar är roligare.
Jag erkänner att jag är en dålig människa med id?er som borde ha utrotats redan för 25 år sen och att jag borde omskolas i nåt läger i mörkaste Norrland...

[Rune Edström (Rune)]

Hej
Tur att det inte är så gravallvarligt så det inte går skoja lite innan slutet. Tycker vi slutar om Anders och låter honom ha sina ädlingar i fred, även om han vill framhålla dom, framför andra.
mvh
rune

[Tommy Andersson]

Hej igen,
 
Ja, det kan ju ligga nåt i vad Håkan tycker. Min mammas släkt är något charmigare än pappas.  
Lite mer av äktenskapsbrott, tjyvar och religiösa svärmare än på farsans lite tristare nämndemannatyper.
Jag hoppas att Anders m.fl. inte tycker att jag tog i för hårt.
 
mvh Tommy

[Monica Johansson]

Hej alla! Det blev till slut inte så allvarligt. Ett tag uppstod förvirring!? Håller med. Nu döper vi om fars

[Johan R:son Sjöberg]

Jag förstår inte att Anders skall utsättas för denna massiva kritikflod bara för att han hävdar det närmast självklara i att han anser sig tillhöra släkten Pemer, utan att för den sakens skull förneka att han är släkt med personer som inte tillhör släkten Pemer.
 
Det kanske beror på att han tillhör en släkt med ett gammalt släktnamn, men det är inte nödvändigtvis så. Dessutom har Anders överhuvudtaget inte påstått sig vara förmer än någon annan på grund av att han råkar vara en Pemer.
 
Själv anser jag mig vara en Sjöberg - ergo: Jag tillhör släkten Sjöberg. Släkten Sjöbergs förste namnbärare var min farfars farfars farfars farfar, båtsmannen Isak Gabrielsson Sjöberg i Ekenäs i Nyland i Finland, son till landbonden Gabriel Klasson i Svedjekulla Nedergård i Tenala i Nyland i Finland.
 
Det låter väl inte så förnämt? Det handlar sålunda inte om det. Om jag skulle tillhöra ALLA släkter som jag härstammar från, skulle jag även vara en Finell, Vuorinen, Reincke, Godlund, Melot, Hästesko-Fortuna, Soop, Bonde, Gyldenstierne/Gyllenstierna, etc. i all oändlighet.
 
Och detsamma gäller för alla andra människor. Om släktbegreppet skall ha någon mening måste det avgränsas. I annat fall tillhör alla människor alla existerande släkter, och då är släktbegreppet fullständigt onödigt.
 
Det kan väl inte vara syftet med genealogi - att utrota släkterna?
 
Med vänliga hälsningar
Johan R:son Sjöberg

[Anders Pemer]

Hm. Jag reste hemifrån några dagar på torsdagen och har förvisso tillgång till nätet, men har koncentrerat mig på att kolla min mail.
 
Som Mikael och Johan båda har påpekat så skjuter de flesta syrliga kommentarer som kommit under dessa dygn långt över målet.
 
Jag har inte hävdat att släkten Pemer är bättre än mina andra anor, jag har bara anfört min egen högst personliga åsikt att den är min släkt.
 
Och jag tror att jag även i den här diskussionen har påpekat att mitt huvudprojekt inom forskningen är att finna på sikt alla cognatiska ättlingar till min egen agnatiska släkt.
 
Så jag har egentligen aldrig anfört det som många väljer att läsa in i en del jag har skrivit.
 
Själva min forskning följer alla släktlinjer oavsett om det gäller manliga eller kvinnliga linjer.
 
Som medlem, och blivande huvudman, av en gammal borgerlig släkt med släktnamn, vapen och devis vidhåller jag fortfarande att det hade varit konstigare om jag inte var ett dugg intresserad av denna min agnatiska släkt, eller att jag hade tyckt att min släkt var alla jag var släkt med.
 
Däremot har jag i min barndom haft i princip uteslutande umgänge med släkten på min mammas sida, och jag har naturligtvis efter tid och förmåga försökt komma igång med min antavla på alla sidor.
 
Men nu väcktes mitt släktforskningsintresse av att en hel grupp släktforskare som härstammade från släkten Pemer bildade vår släktförening, öppen för alla ättlingar från släkten, så den inriktningen blev mitt stora intresse från början - och detta var när jag var i tolvårsåldern.
 
Hade jag hetat Jansson hade jag inte haft någon automatisk känsla av att vara släkt med alla som hette Jansson, och jag hade bara kunnat följa namnet Jansson tillbaka till kanske min farfarsfar. Vars far hade hetat Jan eller Johan.
 
Hade jag dessutom varit född sisådär sexton år senare hade namnet kunnat komma från min morfarsfar, men nu föddes jag i slutet av 1960-talet, då det inte var kutym med något sådant självhävdelsebehov hos båda föräldrarna att barn fick något annat än det namn, barn historiskt alltid har fått.
 
(Generellt anser vi väl att 40-talisterna är en ganska jämlikhets- och jämställdhetsivrande generation. Men min mor och kvinnorna i hennes ålder hade inga långtgående krav på att få ge sina barn sitt eget namn i stället för faderns. Var de osjälvständiga kvinnor utan något egenmedvetande???)
 
Jag är ett barn av min tid - alla man kände hade liksom sina syskon och sin mamma det efternamn pappan och hans eventuella bröder hade från farfadern. När jag kom upp i tonåren fick jag veta hur gammalt mitt efternamn faktiskt var i min släkt, och ungefär då kommer plötsligt en ny namnlag där det inte längre är det naturliga tillståndet att jag ska kunna föra vidare samma namn jag själv har ärvt enligt urgamla hävdvunna seder.
 
Precis som i en väldig massa sammanhang under mitt liv har jag här hamnat i en skarvperiod där hittillsvarande system kastas på skräpbacken precis när det börjar bli min tur. Det om något känns diskriminerande, vill jag lova!
 
När det gäller något så grundläggande som vad människor heter är det faktiskt ganska konstigt att vi så just like that har kunnat kasta bort i det närmaste alla traditionella normer och värderingar.
 
För 20 år sedan var det mycket ovanligt att hitta en nybliven mamma i Sverige, som ståndaktigt skulle vara beredd att hävda att hennes efternamn var lika mycket värt som pappans och att inte det ena namnet borde vara ett dugg bättre än det andra. Men för 19 år sedan kom ur tomma intet en dittills inte alls folkligt stödd namnlag som införde det synsättet.
 
Men för att återgå till det enda jag försökte påpeka i min kommentar till Monica härom natten: Släkten Pemer är min släkt, övriga släkter jag har i mina anor härstammar jag från. Möjligen hör jag alternativt till en matrilinjär släkt som jag olyckligtvis ännu inte har följt längre bak än till min mormorsmor, och härstammar från alla andra.
 
Mina huvudsakliga forskningsmål är att kartlägga ättlingar till de båda invandrarna Nicolaus Pemer och Martin Frumerie. Och i bägge fallen även alla ättlingar till alla syskon till alla anor till dem, i den mån sådana går att spåra.
 
Så min forskning utgår inte på något sätt från det agnatiska systemet. Jag hävdar bara att släkten Pemer är min släkt. Det är heller inte på något vis mina ädlaste och finaste anor; ville jag anföra sådana ideer skulle jag väl snarare hävda att adliga ätten Belfrage, som min ffff ffm var av, är min släkt. Genom henne härstammar jag också från ätter som Bonde och Natt och Dag, och åtskilliga medeltida, och äldre, kungahus - så där är väl de anor jag skulle fokusera på om det bara var det finaste jag vore intresserad av.
 
Lika lite innebär det faktum att jag betraktar mitt raka fäderne inom släkten Pemer som min släkt att jag värdesätter de anorna högre än några andra anor. Möjligen värdesätter jag släktnamn lite högre än patronymika eftersom de i allmänhet gör sina bärare lättare att identifiera i källmaterialet.
 
Ungefär så. Tänk om folk kunde ha elementär läsförståelse, i stället för att få 2 plus 2 till 8 och läsa in värdesättanden och annat jag aldrig har sagt i mina inlägg...!

[Ingrid Bergström]

Hej, Johan Sjöberg! När nu denna gamla diskussion vaknat igen, eftersom någon läst ett gammalt inlägg, vill jag säga, att det skulle vara roligt med en kommentar från dig på min fråga 1 jan 2000: om morfar hette Karlsson som patronymikon och hans söner tog andra namn, finns det då någon släkt Karlsson för mamma att tillhöra? med forts 3 jan. Men egentligen har du redan erkänt 4 jan 2000 att frågan är komplicerad, för vad hade hänt om du inte bytt namn till Sjöberg? Jag undrar också hur du räknat om Sjöbergsnamnet kommit från Isaks morfar och/eller mor? Hade hans morfars söner med sonsöner varit en annan Sjöbergssläkt? Alla människor tillhör inte alla namngivna släkter, även om man räknar kvinnlig härstamning, för de gemensamma anorna kan finnas innan släkten fått sitt namn. Jag förstår, att när adelskap hade betydelse, måste det avgränsas på något sätt, men har svårt för att halvsyskon med samma far skulle tillhöra samma släkt, även om de inte alls vet om varandra, medan däremot halvsyskon med samma mor tillhör olika släkter, fastän de lever i samma familj.
Dock kan man se både i Anbytarforum och tryckta skrifter, att Anders Pemer och Johan Sjöberg har mycket vidare intressen än släkterna de tillhör, varför det där med leva kvar i sin lilla värld var orättvist. Tillhöra har ingen betydelse, var och en avgränsar sin forskning, som man vill, ingen tycker det är roligt att bara veta farfars...anorna, och man kan lika gärna som Jag tillhör släkten... säga t ex Mitt namn kommer från.... eller  Det längsta jag kommit på farfars...linjen är... eller Jag härstammar från NN på mormorssidan och NN på farmorssidan

[Johan R:son Sjöberg]

Hej, Ingrid.  
Intressant frågeställning. När det gäller släkter med patronymikon så är det svårt att fixera ett namn vid dem, jag brukar dock (när det går) benämna dem efter den äldste kände anfadern på raka fädernet, t ex Karl Fredrik Petterssons släkt (som alltså är min mormors mors släkt, K F P var hennes far, hans far är okänd).
 
Om namnet Sjöberg hade kommit via en kvinnolinje så anser jag att vi har att göra med en ny släkt Sjöberg, om inte Sjöbergs far har ett fixerat släktnamn. I sådana fall kunde t ex tala om grenen Sjöberg av släkten Pemer - om nu så vore alltså.

[Ingrid Bergström]

Namnlagen igen, Anders Pemer! (Den har förut debatterats här i Anbytarforum någonstans under Namn och även under Rekord, kanske fler ställen.)Jag tänkte skriva i mitt förra inlägg ungefär att man kan väl få definiera en släkt hur man vill, bara man inte kräver att alla ska komma överens om detsamma, eller än värre, att det ska märkas i lagstiftningen, men så trodde jag det var onödigt, och ville fatta mig kortare.
Du vet ju, att det inte är sant att barn i alla tider alltid fått sin fars namn, inte ens om föräldrarna varit gifta. Du vet också, att den lag som rådde, när du föddes, inte var särskilt gammal. Om man skulle följa gammal svensk sed, borde man lagstifta om patronymikon. Men det måste också funnits tider, när efternamn inte var viktiga, eftersom de inte alltid finns med i de äldsta husförhörslängderna.

[Ingrid Bergström]

P.S. Anders Pemer! Om folket inte stödde namnlagsändringen, är det väl inget problem ur din synpunkt. Folket kan fortsätta att göra som på sextio-talet, ingenting i lagen hindrar dem.

[Jonas Kuschner (Jonas)]

Att lagstifta om [obligatoriskt användande av] patronymikon, vore inte gammal svensk sed. Gammal svensk sed, d.v.s. som den såg ut före 1900-talet, är att inte alls ha någon namnlagstiftning. Och varför inte? Det kan väl vara motiverat att skydda andras redan existerande släktnamn, men jag har svårt att inse varför staten skall lägga sig i om någon vill bära ett dubbelnamn, ett namn som kan tyckas anstötligt eller ett namn som låter utländskt.

[Anders Pemer]

Jonas inställning är onekligen oortodox, men jag kan inte förneka att den tilltalar mig... B-)
 
Och, Ingrid, jag var inne på att beröra det du tar upp, att alla får väl för sin del definiera sin släkt hur de vill. Jag är absolut inte längre ute efter att propagera för att alla måste se saken som jag.
 
Problemet med den nya lagen och att den inte motsvarade strömningar som fanns innan är ju just att många har anammat den som självklar, varför jag löper en stor risk att möta någon påstridig kvinna som vill ge sina barn sitt efternamn.
 
Fast just nu känns det inte aktuellt med något familjebildande på... några år, känns det nog som.

[Johan R:son Sjöberg]

Med risk för att bli politisk måste jag säga att jag stödjer i princip det Jonas Kuschner skriver härovan.
 
Jag anser att namn inte bör regleras av lagar, utan av sedvänjor. Alltså: namnlagen skall inte ändras, namnlagen skall inte justeras, namnlagen skall avskaffas! (Jmfr Bo Lundgren: fastighetsskatten skall inte ändras [....] etc).
 
MVH
Johan