Intuition som forskningsintrument?

[Åke Tilander]

Jag medger att detta är en svår fråga och säkerligen tycker många att detta låter flummigt, men jag ska försöka formulera några frågor kring detta?
 
Är det fler än jag som då och då upplever att deras intuition leder dem rätt i sin släktforskning på ett sätt som inte är rationellt grundat? - Ge gärna exempel
 
Kan vi som släktforskare lära oss att utveckla vår intuition och på så sätt ha nytta av den som ett forskningsintrument?
 
Eller är det så att det vi upplever som intuition antingen är ren tur eller ett resultat av vår erfarenhet?
 
Det jag menar med intuition är en känsla av att något stämmer eller inte stämmer, utan att för den skull ha rationella skäl för detta. Det kan till exempel handla om att när man söker efter barn till en ana stöter på en uppgift som mycket väl skulle kunna peka på ett sådant barn, men ändå får en bestämd känsla av att - nej detta stämmer inte. Ska man vara riktigt rationell kan det då i praktiken handla om att förnamnet inte överensstämmer med det namnskick som är brukligt i just den släkten.
 
Ett annat exempel på vad jag menar med intuition i dessa sammanhang är när vi söker efter en ana som flyttat från en församling utan att vi vet vart så är väl sannolikheten ungefär lika stor att man flyttat till ett ganska stort antal närliggande församlingar. Ändå söker vi ofta i ett fåtal av dessa. Egentligen handlar det då om att vi vet att släkten tidigare haft anknytning på ett eller annat sätt dit.
 
Som ni förstår handlar intuition inte alltid om att vi saknar saklig grund för ett antagande, utan snarare om att vi inte gjort oss medvetna om varför vi gör våra efterforskningar på ett visst sätt.