Äldre inlägg (arkiv) till 2003-05-06

[Marianne Lindén]

Jag skulle vilja inleda en diskussion om kvinnlig och manlig släktforskning. Det skall inte vara en kvinnosaksdiskussion utan mera om vi ser olika saker i släktforskningen. Mitt intryck är att männen gärna följer soldaterna och om soldaten varit i kriget o,s,v. Medan jag, om vi står där framför soldattorpet och tittar på den lilla stugan tänker, ”Hur kunde denna kvinna klara sig med alla barnen när inte mannen fanns hemma”. Soldaterna är ju väl dokumenterade men på kvinnosidan finns inte mycket.  
Ungdomen i dag vet inte mycket om den nära historien. Ofta hör jag ungdomar säga ”Varför hade de så många barn, när de var så fattiga”. Det är ju en mycket kort period som vi har haft det bättre materiellt och kunnat välja våra liv på ett annat sätt.  
Vad ser Ni i släktforskningen?

[Kerstin Malm]

Det där med kvinnans ställning och lott i livet fascinerar när man håller på med släktforskning. Du skrev att detta inte handlade om en kvinnosaksdiskussion, men blir lätt det ändå. Satt just och läste i morgontidningen om ungdomars språk och vanor, och när man läser om hur pojkar beter sig mot flickor i skolan idag, inser man att inte mycket hänt trots allt. Kvinnan får alltid stå tillbaka.  
Idag slipper vi visserligen föda ett stort antal barn, och riskera vår hälsa i barnsängar, men istället behandlas unga kvinnor helt respektlöst av unga män.  
 
Själv har jag många småländska präster i mina anor, och slås av hur man i herdaminnena beskriver deras bana,utbildning och tjänster, sedan nämns fru och ett otal barn. Hustrurnas liv kan man bara ana sig till, hur de var. En av mina förmödrar, prästdotter liksom jag själv, blev bortgift med en dubbelt så gammal präst vid 16 års ålder, födde 18 barn, och dog sedan 38 år gammal, i barnsäng. Vilket liv, känner jag idag, som är drygt 40 och har två barn, som jag tycker är rätt jobbiga emellanåt. Vad jag önskar att jag finge prata med henne, och höra hur ghennes liv egentligen var.

[Olle Elm]

Hej Marianne Lindén och Kerstin Malm,
Välkomnar en diskussion om, som det här benämns, kvinnlig och manlig släktforskning, men undrar om det är en medveten handling att rubriken lagts under Småland. Det bör väl i så fall anges att det handlar om ett småländskt perspektiv.
Vänligen,
Olle Elm

[Eivor Andersson (Majken)]

Hej,
 
Det finns ju ett kvinnligt och ett manligt språk.
Det märks ganska tydligt i både forskningen och i debatter.
Det är nog en orsak till många missförstånd och feltolkningar.
Kvinnor ser ju (helt naturligt) mer till pigornas och mödrarnas roll i sammanhangen.
 
Män och pojkar har ofta varit intresserade för krig, soldater och vapen (manlighetssymboler).
 
Personligen ser jag upp till starka kvinnor, som lyckades hävda sig under en tid med sådan mansdominans, som 1600-1700-talet.
Ett exempel från en dödbok på ORUST:
Död: en gammal blind kärring
Död: Välborne högvördige adelsmannen -si och så...
 
Det fanns (och finns) små Talibaner här också.
 
Hälsningar Eivor ( ej feminist men lika för lika..)

[Eivor Andersson (Majken)]

Hej,
 
Jag såg inte att det var under Småland Olle.
Jag skrev off-line.
Vi gick om varandra-
Men det gäller nog Småland också..
 
Hälsn. Eivor

[Jan Jutefors]

Hej,
 
Jag tycker att detta är att generalisera. Det är att skapa en skillnad mellan män och kvinnor som inte finns egentligen. Den forskning man utför utgår från ens egna intressen och inte om man är man eller kvinna. Jag förstår heller inte varför det ena utesluter det andra. För mig personligen är kvinnans slit hemma minst lika intressant som mannens bravader i kriget, men självklart vill jag följa honom också.

[Kerstin Malm]

Hej Jan!
 
Du har helt rätt i att mannens bravader i krig (eller i predikstolen i mitt fall) och kvinnans slit med hem och barnafödande är precis lika intressant. Problemet är att mannens arbete finns mycket mer dokumenterat. Vi kanske skall vara glada för den svenska kyrkobokföringen, där faktiskt kvinna såväl som man nogsamt registrerades, på lika villkor. Utan den skulle vi nog veta ännu mindre om kvinnorna förr.
Jag vet inte om manliga släktforskare generellt är mer intresserade av soldater och männens arbeten än kvinnliga. Själv är jag precis lika intresserad av båda.  
Jag har ärvt en del gammalt material, som manliga forskare gjort, som är väldigt inriktat på just männen i släkterna. Men det finns säkert andra, som lika noga registrerat de kvinnliga anorna, som de manliga.

[Birgitta Ohlsson]

Jag skulle vilja ställa en fråga om jag får? Jag har kollat på mikrokort över en del födelseböcker och det är ofta så att moderns namn saknas. Om man jämför födelsenotiser i dagstidningar idag (om det går) så står alltid moderns namn först. När blev det vanligt att båda föräldrarna alltid stod nämnda och när infördes ordningen att moderns namn skulle stå först?  Tycker förövrigt att det är lika spännande att följa både män som kvinnors olika öden.
 
Med vänlig hälsning
 
Birgitta

[Marianne Lindén]

Det är lika spännande att följa mäns och kvinnors öden, men det är så svårt att hitta kvinnornas öden annat än att läsa mellan raderna.
Men om mannen var borta i krig eller som senare åkte till amerika hur kunde kvinnan klara gården hemma? Hon måste dels kunnat ekonomin och dels kunnat arbetet. Skörd och sådd och djur och barn.
Finns det några berättelser i era släktforskningar. Prästfrun skulle också finnas till hands. När tiondet betalades skulle prästfrun bjud på åtminstone kaffe med dopp. Och sälla upp som vittne både vid dop och bröllop.  
Hur lärde sig kvinnorna allt de måste kunna?

[Kerstin Malm]

Hej Marianne
 
Prästfrun fick ställa upp så sent som under min barndom på 60-70 talet, med allsköns obetalt arbete. Bjuda på kaffe med dopp till kyrkoråd, kyrkobröder, församlingsbor m.fl. Prästfrun förväntades deltaga i det mesta som hennes make deltog i. För min mor, som hade ett eget yrke och ett heltidsjobb, var det mycket att stå i. Fattar inte hur hon orkade. I dag är det tack och lov annorlunda, dagens präster är både kvinnor och män, och vem förväntar sig att prästens make skall baka bullar till kyrkorådet??

[Karin A Björkholm (Karin)]

----Hur lärde sig kvinnorna allt de måste kunna? ---
Det lärde deras föräldrar dem , föräldrar som i sin tur lärt av sina föräldrar
 
karin.bjorkholm@bredband.net

[Sari Wilhelmsson]

Hej!
Angående att endast faderns namn omnämnes vid födsel, har även funnit exempel som lyder  ungefär så här, Mannen Jon Perssons hustru död....hennes namn är inte ens nämnt, även om det var hon som dog...så viktig var hon....
 
Har även en kvinna som var konserverad prästänka 4 ggr. Snacka om att vara såld, fast det tryggade väl hennes framtid, men det kan väl knappast  handlat om kärlek. Hoppas att jag en dag kan hitta mer om denna kvinnas öde.
 
Tycker själv att det är lika intressant att forska i kvinnliga som mannliga anorna, fast det verkar som att männen oftast fört kvinnors talan i äldre tider, med undantag av de bättre besuttna, där det verkar ha funnits en del stålkvinnor, se bara på Heliga Birgitta....
 
Med vänlig hälsning Sari

[Jojje Lintrup]

Egentligen borde man väl avhålla sig från att sticka huvudet i getingboet, men... jag har svårt att avstå!
Jag tycker det är lönlöst att, vare sig man är man eller kvinna, moralisera över forna tiders syn på samhällsroller. De kan ju inte på något vis ändras, hur mycket vi än vill det!
Då spelar det ingen större roll om kvinnor var mer förtryckta än män, eller om man tycker att det var fel att straffa människor som älskade, med döden, eller om man tycker att statarna skulle ha haft det bättre ställt. Vi kan inte göra det gjorda ogjort, bara lära och försöka bli bättre än dem.
Det är dessutom alldeles säkert att kvinnorna var en del av det samhälle som klassade dem enligt de normer som beskrivs härovan. De höll förmodligen lika strängt på dessa normer, som männen som gynnades av dem. Jag tror inte det var en nervärdering av kvinnan, att hon nämns som sin mans hustru när hon dör. Det är bara en återspegling av de värderingar som alla accepterade just då, och det är fullt möjligt att om kvinnan själv fått välja, hon skulle valt att bli nämnd som sin mans hustru.
Sen har vi skillnaden mellan vad som var officiellt och privat. Officiellt var mannen familjeöverhuvudet, MEN - som vi alla vet - kan det förhålla sig på annat sätt bakom hemmets yttre fasader. Så var det nog också förr, så det är inte alls självklart att kvinnorna var sina mäns vena hustrur privat. Kanske var det de som var de som styrde och ställde hemmavid! Se bara på dagens samhälle, där barnen styr och ställer hur de vill med sina föräldrar - trots att föräldrarna officiellt är deras förmyndare! Kommer någonsin våra efterkommande kollegor att läsa sådant mellan raderna?
Upprepa alltså inte samma misstag som Margareta Winberg, som moraliserade över Evert Taubes texter, där kvinnor ofta skildras som prostituerade eller lolitor. Taube är ju död, han kan liksom inte ändra sig längre! Och förresten, vad hände hans sånger om någon skulle försöka sig på att rätta till dem?
Vissa saker har ändå blivit sämre nu än förr. Vad säger ni om att kvinnor (oftast) numera berövas sitt släktnamn när hon gifter sig? Det hände sällan förr. Eller att kvinnor upprätthåller ett egen heltidsjobb, samtidigt som de (precis som förut) tar ansvar för hushållet och barnen? Eller att alltfler kvinnor står som ensamma ansvarstagare för sig och sina barn? SÅNT tycker jag är meningsfullare att diskutera och moralisera om!

[Anna Jonsson]

Birgitta!
 
När moderns namn börjar nämnas i födelseböckerna tror jag varierar ganska kraftigt från en bygd till en annan, men i de bygder jag har forskat i har det varit kring mitten av 1700-talet som moderns namn börjar dyka upp.  
 
Att moderns namn står först har jag dock aldrig råkat på annat än i tidningsnotiserna, och jag har också undrat varför det har blivit så just där. Om man får gissa så kan jag tänka mig att det har uppkommit i och med jämställdhetsrörelsen på 1900-talet, i och med att man började ifrågasätta varför mannen egentligen skulle stå först. Men jag bara spekulerar - har inte forskat något djupare i det hela! Skulle som sagt vara intressant att forska vidare i!
 
Mvh  
Anna

[Elisabeth Thorsell]

Med anledning av funderingarna ovan om prästfruars oavlönade arbete, skulle jag vilja rekommendera läsning av domprostinnan Runa Enochssons bok om hur livet i Domprostgården i Västerås var under Andra världskriget: Prästfrun i Västerås : om livet i domprostgården med make, barn, gäster : om kyrkan, staden, stiftet på 1940-talet utg. 1997.  
 
Det är en mycket intressant bok, och i alla fall övertecknad skulle inte ha velat byta med henne.

[Eivor Andersson (Majken)]

Hej Jojje,
 
Du har alldeles rätt i att man inte kan ändra historien. Dina synpunkter om kvinnors situation idag, håller jag också med Dig om.
Yngre män är för det mesta mer delaktiga i hushåll och barn, än de äldre generationerna.
 
Vad jag närmast tänkte på, var att män och kvinnor tolkar ut olika saker när de släktforskar.
Vi läser kanske inte på samma sätt (förutom
grunderna i kyrkoböckerna).
Men nu pratar jag bara om mig själv och inte alla kvinnor.
 
Vänliga hälsningar Eivor

[Karin Bergström]

Hej Marianne Linden!
En intressant fråga du tar upp! Själv har jag dock aldrig funderat så mycket på detta, utan fokuserat lika mycket på männen som kvinnorna i min forskning. Ex soldaterna, de tycker jag har varit intressanta att följa eftersom man via soldatakterna får reda på en massa detaljer som man aldrig annars skulle ha fått veta. Kvinnorna får vi aldrig veta så mycket om. Deras uppgift var ju att sköta hemmet och barnen, men en del litteratur tar ju upp mycket intressant om deras vardag, även om det aldrig blir personrelaterat.Vi kan nog inte göra något åt detta- förutom att vi själva ser till att lämna spår efter oss!!!

[Kerstin Malm]

Hej Elisabeth
 Jag har läst boken du nämner. Den är intressant, och beskriver på ett bra sätt en prästfrus vedermödor. En annan bra bok i ämnet är Prästfruminnen, en bok där man samlat prästfruars egna berättelser från 1900-talet, sammanställd av Kerstin Kyhlberg Engvall. Mycket trevlig bok, utgiven på Verbum förlag!!
 
Kan sedan inte låta bli att kommentera Jojje:s inlägg om kvinnors släktnamn. Detta är inget vi berövas, utan man väljer själv om man vill ta makens namn, om maken skall ta hustruns eller om man behåller var sitt efternamn.  
Kvinnors ev. dubbelarbete beror enkom på hur man delar på föräldraledigheten, om man som kvinna släpper in mannen i hushållsvärlden, och om mannen är modig nog att kräva halva föräldraledigheten!!

[Henrik Mosén]

Hej!
 
Apropå några inlägg ovan, kan jag bara inflika att i t ex Vists socken i Östergötland så står under en tid endast modern med förnamn och patronymikon, medan mannen endast förekommer i den döptes patronymikon... t ex Sven Larsson, Anna Månsdotters son i..., vilket naturligtvis hör till undantagen dock.
 
Jag kan ju också konstatera att det inte bara är hustrur som inte namnges i dödböckerna - det kan lika gärna gälla föräldrar, och inte bara kvinnliga sådana... t ex begrovs Sven Larssons i Tomta fader, 76 år gammal. Inget direkt exempel på förtryck... men väl på att mannen (eller änkan om hon var den som stod för gården) var familjeöverhuvud. Naturligtvis var det oftast en man, och jag hör knappast till dem som vill förneka att det uppenbarligen förelegat maktstrukturer i vardagen så väl förr som nu, som grundat sig på genus. Man kan ju för övrigt om man vill hårdra det hela, antar jag, säga att den gamla fadern som dör inte längre kunde upprätthålla sitt genus som man då han var gammal och svag och alltså mer antagit egenskaper som förknippades med det kvinnliga könet.
 
Nåja, det var nog allt för tillfället. För övrigt kan jag, som nyligen fått barn, också konstatera att det inte alltid är så enkelt att kräva halva föräldraledigheten, inte minst med tanke på att de flesta ammar sina barn åtminstone ett halvårs tid... vilket redan där reducerar den potentiella del av föräldraledigheten som kan delas på ett för alla parter praktiskt genomförbart sätt.
 
För övrigt kan jag tillägga att i domböckerna så kan man, om man har tur, ibland hitta en hel del uppgifter om just kvinnornas liv och hur det kunde gestalta sig. Betydligt mer än vad som framkommer i kyrkböckerna.
 
Mvh, Henrik

[Carin Balfe]

En intressant sak när det gäller efternamn är att många yngre kvinnor idag mer eller mindre tror att det är regel och tradition att byta till sin mans efternamn när de gifter sig - för så ska det vara - åtminstonde om man håller på traditionerna! Jag blev själv förvånad när jag genom släktforskningen upptäckte hur nytt och osvenskt detta bruk var. Min farfars föräldrar (bönder) hade båda äkta patronymikon (även långt efter sekelskiftet) likaså hittade jag släktingar (stadsbor & militärfamiljer) kring sekelskiftet som var gifta men ändå alltid omnämndes med sina respektive släktnamn.

[Iréne Karlsson]

Hej Marianne!
 
Jag tror att jag förstår vad du vill ha ut av denna diskussion om manligt och kvinnligt. Du vill helt enkelt veta om någon har något intressant att berätta om kvinnornas liv från för, ingeting annat. För det finns ju mer skrivet om män, så är det bara det är vi nog alla vara överens om. Och visst man kan läsa Rasken mm. (som nog speglar den tiden bra). Men jag tror att du vill ha levnadsöden som är sanna för att kunna få mer kött på benen. För även om man inte får kött på sina egna anmödrar när man hör andras berättelser så kan man kanske få en bättre inblick i hur det var för kvinnorna.  
 
Eller det kan ju vara roligt att t ex. få veta hur kvinnorna hade det i norr, eller på Gotland, hur skiljer det sig från hur mina anmödrar levde i Småland? Var det stor skillnad på Skåne och Småland t ex där huvuddel av min släkten kommer ifrån? Ja frågorna är många och kanske kan de bli intressanta.
 
Här har jag en liten berättelse om min farmors mor Maria Lovisa Green.
År 1949 fyllde hon 80 år och man hade skrivit en notis i tidningen om henne, där stod bl.a :
 
”Att i slutet på 1800-talet var makarna Green torpare i 5 år på Eksebo gård utan för Virserum, sedan var de statare i 5 år. Under den gård gjorde Fru Green dagsverken för 50 öre om dagen. Då barnaskaran blev större blev det allt svårare att kunna klara hemmet och utgifterna. Fru Green var dock inte rådlös. Sommaren 1897 reste hon till en broder som var egen murarmästare i Stockholm och arbetade hos honom på byggena för 25 öre i timmen med att rengöra fönster och dörrkanter från murbruk. Hon får ett glädjens skimmer över ansiktet när hon beskrev lyckan att få hem en så stor slant.”
 
År 1912 avled hennes make då hade hon 9 barn den yngsta 1 år, tidningen skriver:
 
”Men som den kraftnatur Fru Green var förlorade hon inte modet. Hon började med att utföra tvätt och diverse andra arbete åt den som behövde sådan hjälp, sedan övergick hon till att bli kokerska vid kalas och andra festliga tillfällen. På så kallad fritid söndagar, helgdagar och nattetid tillverkad hon de välkända randiga polkagrisarna och papperskarameller för julgran. Stugan som maken och hon köpt ställde hon i ett gott skick och köpte tomtmarken som var arrenderad.”
 
Hon avled året därpå 81 år gammal.  
 
En faster berättade att hon kom ihåg sin mormor Lovisa när hon gick bort för att hålla kalas att hon då gick i tunna, tunna skor ungefär som gymnastikskor p.g.a att hon hade sådana knölar på fötterna att hon inte fick i dom i något annat, så även på vintern.  
 
Jag kommer ihåg min farmor som övertog karamellkokeriet efter sin mor, vi bodde i samma hus och det var alltid en härlig känsla när man kom hem från skolan och man kände lukten av polkagrisar. Och många var de som kom och köpte år efter år.
 
Ja det va vad jag hade, tack för uppmärksamheten.
 
PS. Jag var nyligen och lyssnade på en kille som berättade om soldater från min hembygd och det var hur intressant som helst. Han hade mycket material om en soldat, släkt till mig som jag fick ta del av. Heder åt honom.
 
Mvh Iréne

[Jan Jutefors]

Det finns ingen som helst anledning att moralisera över människor som levde förr. Jag har tyvärr sett en del skrämmande exempel här på Rötter.
Vad vi kan göra är att lära oss av det och inte göra om samma misstag, kanske. Eftersom vi vet att t.ex. kvinnors arbete inte dokumenterades lika mycket tidigare, så är det ju dags att börja med det nu då. Varför inte börja med din egen vardag.

[Ingegärd Johansson]

Hej Jojje!
Varför använder du uttrycket moralisera, när några kvinnliga släktforskare konstaterar att kvinnorna ofta är ganska osynliga i kyrkböckerna, och att en del av dem har haft ett hårt liv.  
För mig är det alldeles självklart att fundera över mina anmödrars och anfäders liv, och att skaffa mig så mycket kunskaper om deras tid att jag kan tolka de uppgifter jag finner. Gör inte manliga släktforskare det? Och tror du verkligen, Jojje, att alla accepterade de värderingar som rådde då? I så fall skulle det ju aldrig ha blivit några förändringar!
Intressant är att se hur kvinnornas synlighet i släktforskarkällorna skiftar under 1600-talet. I mantalslängderna för Allbo, Kinnevalds och Sunnerbo härader i Kronobergs län finns män och hustrur med förnamn och ibland patronymikon samt döttrar och söner åren 1640 - 1668. Sedan är det mannens förnamn och hustru samt en och annan son t o m 1717. Längre har jag inte kommit.
Betyder det att kvinnans status sjönk i slutet av 1600-talet? (Man kan ju jämföra med häradsrätternas bedömning av mökränkning före och efter Karl XI:s kyrkolag.)
Är det likadant i mantalslängderna i andra delar av landet? I Värend hade ju kvinnorna full arvsrätt och i Sunnerbo giftorätt, och det påverkade naturligtvis deras ställning. Förlorade den gamla regionala Virdarätten efter hand i betydelse jämfört med rikets rätt?
Jag hoppas, att någon annan har funderat på det här.
Mvh  
Ingegärd

[Elisabeth Leek]

Hej på er
 
Jag har släktforskat i 20 år och tycker både manligt och kvinnligt är lika viktiga. Har en ana som det står om i husförhörsboken super och slår mannen. Det ger fantasin spelrum. Vad hände i denna gård?
Sedan jobbar jag numera på Småalnds Soldatregister och kan då konstatera att Rasken inte riktigt är sant. Rotebönderna skall vara soldathustrun behjälplig vid skörd och sådd. Gjorde de inte detta så var det mycket höga böter från Kronans sida. Detta gälde vid krig och kommenderingar t ex 1848 då de var i Skåne i 4 månander för att det var träta mellan Danmark och Preussen.
 
Hälsningar från Elisabeth Leek
Släktforskare från Eksjö som har Kalmar och Jönköpings regemente

[Sari Wilhelmsson]

Hej alla kvinnor och män!
Jag för min del ville inte moralisera, endast visa vad jag funnit när jag forskat, detta är ju likväl en del av historien, den finns där och måste väl vara en del av forskandet, oavsett vad man tycker om det. Det är väl inget vi kan bortse ifrån, däremot kanske man kan lära sig mer om det och kanske sudda ut lite gamla myter...för dom finns väl kanske där också.  
Det kan nog stämma att i hemmet var det kvinnorna som styrde. Fast då kommer jag att tänka på huruvida det var med det här barnafödandet vad hade kvinnan att säga där. Var hon med på att skaffa mängder med barn, som hon till stor del skulle ta hand om och fostra? Kanske var hon det....finns det någon forskning gjord, eller litteratur på detta?
Har funnit i dombok slutet på 1600-talet till början av 1700, om en änka som ju faktiskt hade skinn på näsan och tog vara på sina intressen. Men observera hon var änka utan någon ny make, vet inte hur det låg till innan hennes make dog, har ännu inte sett domböcker från den tiden, kanske skulle vara intressant att titta på dessa. Sedan kommer ett om hon nu hade gift sig ännu en gång hur hade det då stått till med hennes ärvda tillgångar? Skulle hennes dotter likväl fått tagit lika stor del av dessa?  
Det blev inte så mycket om männen i mitt inlägg, men dom hade det väl knappast det lätt heller alla gånger med t.ex krig och sjukdommar som följd. Sedan var dom väl säkert oroliga för hur det gick där hemmavid med familjens uppehälle. Kommunikationerna var ju inte som dom är nu.  
 
Med vänliga hälsningar Sari

[Marianne Lindén]

Hej allesammans!
Roligt att se att den här diskussionen intresserar så många.
Det Ir?ne Karlsson skriver är precis vad jag menar. Jag vore den siste att moralisera över de personer som finns i böckerna. Alla är ju barn av sin tid. I vår tid vore det ju uppseendeväckande om en ung kvinna med bra utbildning stannade hemma och blev ”hemmafru” på heltid. Började baka,sylta och safta, sy kläder till barnen och så vidare. Man kan fråga sig varför? Det är ju inte många år sedan det var det vanligaste.
Jag har sett en släktutredning med endast manliga personer, det fanns inte någon kvinna med. Den var gjord på sent 1800-tal.
En del saker kan beröra en illa när man läser. En kvinna vars man fått ett långt fängelsestraff klarade inte torpet utan flyttar hem till sin gamla mamma i en annan by. Då står det i kyrkoboken att byborna har sagt att hon kan få bo i den byn, om barnen och hon själv sköter sig, men annars skall hon kastas ut.
Tack för boktipsen! Själv har jag nyligen läst Gertrud Liljas bok ”Kvinnorna i släkten”.  
Finns det någon som har gamla dagböcker sparade?

[Birgitta Ohlsson]

Anna Jonsson
 
Tack för ditt svar det var precis de uppgifter jag sökte.
 
MVH
 
Birgitta

[Jojje Lintrup]

Moralisera var just ordet! Det framgår tydligt av de första inläggen (läs själva).
Tycker att Henrik Mos?ns inlägg klarar ut ganska mycket. Kerstin Malm däremot beskriver vad som är möjligt, inte vad som är norm! Visst kan kvinnor behålla sitt efternamn när de gifter sig, eller t.o.m. dela med sig av detta till sin make (något jag f.ö. uppmanat mina döttrar - för att inte släktnamnet ska försvinna), men normen i dagens samhälle (som man ska vara rätt tuff för att bryta) är att kvinnan tar mannens efternamn.
Såg ni förresten filmen om de iranska kvinnorna igår kväll? Ganska talande. Inte kan man påstå att muslimska kvinnor vänder andra kinden till - trots ultrakonservativt rättsväsen och en klar diskriminering...

[mjo@wineasy.se]

Sockenstämmoprotokoll. De vill jag föra in som en källa. De ingår i Kyrkoarkivalierna. Om de är bevarade i alla socknar/församlingar vet jag inget om.
Från Visnums sockens (i Värmland) stämmoprotokoll den 29/10 1826 paragraf 5 citerar jag: Ehuru hustrun Stina Elofsdtr på Sörgårds ägor allvarligen och ? nyligen blivit tillsagd att sköta och vårda sin man under hans sjukdom, då hon likväl därvid slagit dövöra och inte det minsta brytt sig om denna sin åliggande skyldighet, utan med  sturkshet svarat att hon sig icke därmed befattar: Och på det hennes sjuka och sängliggande man icke skulle förgås utav vanskötsel så har herr Hovmarskalken Hammarhjelm på fattigkassans beskostnd låtit ? hon om hos och grannar och närboende och denna utgift är för fattigkassan ganska dryg och kännbar. För övrigt beslöt församlingen att mera nämnde hustru för sin tredska att fullgöra sin skyldighet samt sin sjuke och sängliggande man skulle näpsas därmed att hon 2ne Söndagar skulle sitta i stocken såsom ett välförtjänt straff för henne själv och andra till varnagel. (Svenskan är min.)
Jag läser hur vi uppfattar vad arkivalierna ger oss idag.  
Jag tycker att alla som forskar i tidigare generationer skall läsa Hilding Pleijels publikationer. Det är bara att gå in på kb.se och välja Libris och skriva in hans namn. Vad var Hustavlan,vad sade den? Eller slå upp Psalmboken och läs Luthers lilla katekes - vad stod i den? - och vad var det som var värderingarna i det samhället i den tid som gällde??
Hej! Monica

[Lisskulla Engström]

Hej!
 
Både sockenstämmoprotokoll och domböcker är utmärkt källa när det gäller att finna ut kvinnors villkor i gamla tider. Jag hittade ett intressant mål i Medelstad Härad, 1719-05-29, där en man och hans hustru inte hade fullbordat sitt äktenskap. Hustrun medgav att så var fallet, men hennes föräldrar hade tvingat och hotat henne så att hon för att lyda dem, tills sist gått med på att gifta sig med den utvalde mannen. Men därmed ansåg hon att hon uppfyllt deras krav. Att ha honom i sängen kunde hon inte acceptera! Och nu ville hon ha skilsmässa. Det var Consistoriet i Lund som skötte sådana angelägenheter och handläggningen tog lång tid. Således finner man mannen åtalad för enkelt hor vid två tillfällen och med två olika kvinnfolk under de 6 år som går innan skilsmässan blir ett faktum. Han ursäktar sig med att han inte kunnat ha umgänge med sin hustru då hon inte vill ta emot honom.  
 
Här finns mycket att fundera över: resonemangsäktenskap inom bondefamiljerna, unga människors möjlighet att välja sina liv samt styrka och mod hos en ung kvinna. Jag kan gissa hur hon resonerat och i sina egna funderingar funnit lösningen på sin situation. Hon har vägt risker mot chanser och tog sitt öde i sina händer.
 
Det sista jag ser är att hon ser till att få ut vartenda öre av sin giftorätt. Så visst kunde kvinnor stå på sig förr också
 
 
Lisskulla