Äldre inlägg (arkiv) till 2003-03-28

[Björn Pilström]

P.S. Vad gäller meningsfullheten, eller möjligen avsaknaden av denna, inom släktforskningen, så finns det inget fritidsintresse hittills som givit mig så många anekdoter att använda som lämpliga samtalsämnen vid middagsbjudningar av alla de slag. Ett skäl så gott som något!

[Laila Gahm]

Anton och alla andra
Det var just en befintlig släktforskning på min mormors anor som väckte mitt intresse. Jag tyckte att den forskningen ju redan var gjord så jag satte igång med min fars sida i stället. Ju mer insatt jag blev ju mer insåg jag att det saknades otroligt mycket i den släktforskningen som gjordes av en syster till min mormor när jag var barn. Givetvis är det så. Jag har idag mycket större möjligheter att ta fram fakta än min mormors syster hade och jag kan också lagra all information på ett enkelt sätt. Vad gäller barnbarnen är jag inte ett dugg orolig för att ha tagit nöjet ifrån dem. De kan kanske inspireras av min forskning både till att förstå historia och bedriva egen forskning på tex sin mors eller sin blivande hustrus sida. Dessutom kan de om de vill säkert komplettera vad jag lyckas åstadkomma. Jag tror inte att jag någonsin kan få tag på allt som antecknats eller på annat sätt skrivits om alla förfäder eller vad som hänt i trakterna där de levt.
Det vi idag ivrigt vaskar fram ur kyrkböcker, domböcker, olika arkiv och bibliotek mm kanske får en betydelse en dag som vi nu inte kan se.
Kanske är barnbarnet en blivande författare som kan hitta inspiration i materialet, eller forskare, eller.....
Så jag ber dig Anton; släng inga gjorda släktforskningar eller släktforskningsunderlag!
Hälsningar
Laila

[Arne Sörlöv]

Själv släktforskar jag för att det kul. Jag följde med en kusin till landsarkivet i Lund för en massa år sedan då jag drabbats att släktforskarviruset. Förmodligen är jag road av själva letandet, att efter felaktiga ledtrådar, helt plötsligt och omotiverat finna svaret på fel ställe är en ljuvlig känsla.  
Till Anton om inte dina barn eller barnbarn är gifta med sina egna syskon så finns det möjligheter för dem att forska på andra anor än dina och om de blir duktiga kan de säkert komplettera och rätta din egen forskning. Många äldre som jag känner jobbar förbrilt med att sammanställa sin forskning till fromma för barn och andra.  
Mvh Arne S

[Jonny Geber]

Jag opponerar mig följdaktligen mot påståenden om genealogi som en onödig vetenskap. Absolut inte!
 
Som akademiker inom humaniora hörs ibland liknande påståenden, då riktade mot humanistiska vetenskaper, från utomstående. Varför är då humanistisk vetenskap som genealogi fullt lika viktigt (eller möjligen viktigare) som forskning kring teknik och annat obegripligt. Jo, den studerar människan. Genom större inblick och förståelse om hur vi som kulturvarelser fungerar och reagerar i olika sociala situationer har vi lättare att förstå varandra och verka i samspel. En förutsättning för att kunna leva i ett samhälle.
 
Vad gäller släktforskare så är de, enligt min mening, såsom hembygdsforskarna oerhört betydelsefulla kunskapskällor kring svensk kulturhistoria. Det är bara positivt om seriös historisk forskning kan ta sig ut från den akademiska världen och i amatörkretsar (amatör = den som älskar det han sysslar med).
 
Sedan är det den personliga aspekten, som andra nämnt ovan, vilken skapar en känsla av kontinuitet i flertalet generationer, och som människa kan man då känna sig mer förankrad i det samhälle som man lever i idag.
 
Sedan har jag en egen teori kring identitetssökande och släktforskare. Jag själv är 21 år, inte alltför vanligt bland släktforskarkretsar där medelåldern är närmast avliden. Jag har ett grundläggande intresse för kulturhistoria och det förgångna. Att börja släktforska var för min del inte särledes sensationellt val. Men nog söker jag min identitet bland släktanorna. Yngre letar väl annars efter sin identitet i form av olika yttre uttrycksformer samt i sociala sammanhang. Som äldre ser man kanske mer tillbaka på sitt liv, och finner sin roll i historien och samhällsutvecklingen genom att forska i släkten bakåt i tiden.
 
Men hursomhelst, släktforskning ÄR intressant. Och är vi som människor intresserade av släktforskning, måste det således finnas ett behov av det. Om inte annat för att stilla en kunskapstörst och vetgirighet.
 
Mvh
/Jonny Geber (som upptäckt att han kanske är släkt med greve Dracula)

[Anton Stigsjö]

Vörst ock vremst vill jag tacka te tebattörer ovan som vramållit konkreta vörtelar met genealogi. Kanske ar jag lagt vör lite vikt vit tessa ock sett saken onötigt svart. Mina invantningar oppar vi över p g a tangentbortet.
 
Jag tror att jag personligen entligen lyckats ta mig ur mitt missbruk. Evter en sommar långt vrån arkiven kenner jag att jag kan se tet ela på ett annat sett ock tillåta antra njuta av tet som vör mig blev vör mycket. En sak skall tock poengteras: vi lever i en tit i snabb vörentring. Snart kommer vi att se te vörsta menniskorna met vler en 2 biologiska vöreltrar. Vårt biologiska ursprung ar inte mycket av intresse nar tet kommer till kritan, aven om istorien stentigt er av vikt. Blir vansinnig po tangentborået ocö ger öermeå upp.
 
N Ö E
 
Anton

[Stig Lundberg]

Anton!
vad är det egentligen för fel med ditt tangentbord? Varför överhuvudtaget bry sig om att skicka ett inlägg i en debatt som denna, om de som läser detta ändå måste gissa sig till vad du skriver? Skaffa ett nytt tangentbord!
 
Stig

[Peter Karlsson (Peterk)]

Kan det kanske vara abstinensbesvär som drabbat tangentbordet..? - såväl det som personen bakom tangenterna vill kanske egentligen fortsätta med släktforskandet..!?
-Tekniken är ju lite känslig ibland, och faktum är att det är svårt att hålla upp i 'grävandet' trots brist på både tid och annat.. ( då brukar även jag kunna drabbas av underliga symptom.. :-)
Mvh //Peter

[Johann Trollencrona]

Klart frusterande med havererat tangentbord ...jag råkade ut för liknande då mitt tangentbord råkade ut för en pilsner, och inlägget liknades Antons...vad handikappad man kan bli utan ett fungerande tangentbord...

[Peter Larsson]

Diskussionen synes mig ha halkat FRÅN sitt egentliga tema till ämnet tangentbord. Jag hyser sålunda en djupt betingad ambition att återbörda ämnet till dess rätta fokus. Jag har ägnat mig åt släktforskning sedan jag var 11 år gamal, är i dag 40. Jag har under dessa 30 år utkommit med ett större antal böcker i ämnet släkt- och bygdeforskning och torde vara åtminstone lite bekant för en del av Er som söker er hit till Rötters hemsida.  
 
Jag har mycket svårt att förstå vissa synpunkter som framförts i denna debatt, framförallt de som gör gällande att släktforskningen som vetenskap skulle sakna ett vitalt vetenskapsvärde. Visst är det så, att en anfader som levde i t.ex. början av 1600-talet har så många ättlingar - släktingar till mig - att alla är släkt med alla. Eller åtminstone nästan. Riktigt så enkelt är det alltså inte, att eftersom alla är släkt med alla så skulle vi vara mindre besläktade med varandra. Den som parallellt med genealogins ädla vetenskap även äger en medicinsk skolning har också insikt i att det är just detta påbrå, alltså kartläggningen av HUR VI ÄR BESLÄKTADE MED VÅRA FÖRFÄDER, som utgör den fundamentala basen i DNA-forskningen. Man ärver nämligen sitt DNA olika, beroende på arv från man resp. kvinna, från far resp. mor, från farfar resp. mormor etc etc. Det handlar vidare inte blott om DNA utan i hög grad även om kromosomer, vars genetiska utfall är varierande beroende på om det t.ex är på faderslinjen gentemot moderslinjen, eller svärdssidan resp. spinnsidan, om man så vill.  
 
Jag ska inte gå djupare in på detta men vill ändå framhålla att inom många grenar i den medicinska världen är genealogin en central bas, fast tydligen alltför många är alltför olyckligt medvetna om detta. Det handlar i första hand om DNA-forskning och där kommer sålunda några av våra mest drabbande folksjukdomar in, såsom Diabetes, Cancer m.fl. I forskning inom en icke obetydande bit av bl.a. de Endokrinologiskt betingade sjukdomarna - framförallt Diabetes typ 1 och typ 2 - utgör alltså Genealogin, själva släktforskningen, ett oerhört stort värde. De som hävdar motsatsen gör sig gruvligen skyldiga till en stor portion dumhet, möjligen härrörande från ren okunskap och därmed åsiktshävdande grundat på oförstånd.  
 
Det är synd att så få släktforskare är medvetna om hur viktig denna typ av generationsforskning är för den medicinska forskningen, dessa går hand i hand så det visslar om det.
 
Hälsningar
Peter Larsson
hemsida: http://home8.swipnet.se/~w-82627

[Roland Forssén]

Jag ser två olika diskussioner bland dessa inlägg (förutom tangentbordsdiskussionen).
 
Den ena diskussionen centrerar sig i om huruvida släktforskning är en meningsfull forskning. Den delen tror jag redan är besvarad. Det borde väl kunna anses minst lika meningsfullt att känna till vilka som bodde i Sverige för 500 år sedan, hur dessa levde och hur befolkningen rört på sig de senaste seklerna (dvs. hur Sverige blev Sverige), som att veta att det finns ett svart hål mitt i vintergatan.
 
Den elististiska diskussionen som förkastar all registrering av information har jag dock svårt att förstå mig på. Det är som att säga att Galileo inte borde ha berättat vad han såg i sin kikare (eller ens hur han gjorde den) så att alla andra forskare skulle kunna få upptäcka samma sak igen och igen och igen....
 
Att tro att släktforskningen kommer att bli uttömd bara för att en viss information finns lättare tillgänglig är väl att vara väl pessimistiskt om människans nyfikenhet. Tänk vilka nya fascinerande saker som kan komma fram ur det. Folk som kanske inte har tid eller lust att läsa gammal skrift, kan ändå sätta sig in i sin familjs och sin hemorts historia. Kanske komma fram till egna slutsatser om sakers och tings orsak och verkan.

[Karl Johansson]

Det mesta har väl, med inläggen ovan, sagts i denna sak, kanske därtill ett antal gånger - själv har jag inget nytt att säga, men det jag har sagt står jag fast vid. Onekligen finns ett vetenskapligt värde i att ha Sveriges forntida befolkning kartlagd, men min egen uppfattning är ändå att det är i amatörforskarens vedermödor vid luntorna och microfilmsapparaterna som man kan finna den största meningen med släktforskningen.
 
Går det att i tanken forma något intressantare och mer spännande än denna aktivitet? Det utmanar ens skarpsinne, ger resultat med optimalt tidsintervall för att hålla ens spänning på topp och samtidigt skänka sådan tillfredsställelse då det kommer. Det kräver inte mycket förkunskaper, men ger desto mer kunskap under arbetets gång, det är ljuvt, mystiskt och fascinerande att borra sig allt längre bak i tiden i allt svårläsligare handskrifter i takt med att man blir skickligare. Och miljön, dofterna... något som inte går att finna på annat håll. Sedan kommer det trevliga pysslet med sorteringen av materialet och efter alltihop har man en känsla av att ha gjort något i någon mån meningsfullt. Det enda som saknas är någon fysisk ingrediens i utmaningarna, men släktforskning överträffar i varje fall alla dataspel, alla biofilmer, all(som jag har stött på) läsning och forskning i tryckta böcker. Någon optimalare fritidsaktivitet tror jag inte går att finna, men ge gärna exempel för jag har inte prövat allt i världen än.
 
Lycka är kanske relativ. Som Anton Stigsjö talade om ovan så hade hans liv i längden kanske blivit lyckligare till och med utan forskningen. Nå, lika lyckligt tror jag säkert att livet skulle vara den förutan, men detta är mer en filosofisk fråga och enligt den synen skulle vi klara oss utan alla andra nöjen också. Det är inte en diskussion om detta som jag avsåg med rubriken Meningen med att släktforska.
 
Vi har redan en hel del register, särskilt till bouppteckningar. Naturligtvis använder jag dessa då jag forskar, annars skulle det kännas bra löjligt. Men det tar faktiskt ifrån endel av nöjet. Kanske så liten bit att det är fånigt att gnälla över, men med ökade register blir denna bit större.
 
En och annan verkar ändå i vissa avseenden ha instämt i min syn på meningen med att släktforska, så jag antar att Sveriges släktforskare inte är 100-procentigt eniga om att registrera hela köret. Nå, så verkar det förhålla sig och det blir som det blir iallafall. Trevligt med lite debatt trots allt.

[Maj-Brith Andersson]

Hej! Jag skall här berätta hur jag började med släktforskning. Våra barnbarn ville ha foto på oss och då kom vi på att till julen ge alla barnen ett fotoalbum med bröllopsfoto på oss och våra föräldrar samt foto där vi bott som barn,dessutom foto från våra år tillsammans alla med text och årtal under.  Därefter så började jag en släktforskarkurs och nu har albumen utökats med data på både antavlor och ansedlar ca. 5-8 generationer tillbaka. Detta har varit ett stort nöje för oss samtidigt som det finns den dagen som barnen kommer att bli intreserade vilket nog dom flesta gör uppe i medelåldern om inte tidigare
Detta var ett litet tips som jag hoppas att fler kommer att göra efter. Hälsningar och lycka till Maj-Brith

[Matz R]

Medelpad registrerat. Har ni läst Michale Endes Den Oändliga Historien? Intet som uppslukar allt större del av världen...

[Essan Gradhman]

Jag förstår inte;
Hur vissa personer kan basera hela sin forskning på Anbytarforum!
Ni missar ju upptäckarglädjen när ni skaffar nya anfäder, genom att ena dagen söka föräldrarna till Jon Jonsson, nästa Jon Jonssons far och morföräldrar o s v….
Jag hoppas verkligen att ni också kontrollerar de uppgifter ni får av andra, så att ni lär känna familjerna!  
Är du hänvisad enbart till mikrokort så använd dig inte bara av husförhör, födelse, vigsel och dödböcker. Det finns mycket spännande att hitta i H:serierna t ex!
 
Jag tycker inte att det är namn och årtal som är det viktiga! Det är personerna!
Själv har jag haft turen att hitta uppgifter i både tryckt litteratur och personliga brev på landsarkiv och museer. Det gör det hela enormt mycket mer spännande.
 
Lina, som jag i början tyckte var en trevlig tjej visade vara en riktig snyltare som ideligen tiggde pengar av en, mer välbeställd, kusin. Visserligen på ett snyggt sätt, men ändå!  
 
Jenny, som visade sig vara en fantastisk personlighet Hon var konstnärligt lagd och hennes mönstersamling finns på ett museum i Östergötland  
 
Johan, som trots studier klantade sig när han arbetade som bokhållare och blev skyldig en stor summa pengar till en Hökare i Karlskrona.  
 
Carl Leonard, som målat inredningsdetaljer i en gammal gård i Karlshamn.
 
En annan Carl, som målade ett hemskt porträtt av en prost i Jämshög.
 
Samuel, bössmakaren som blev vådaskjuten i Söderhamn och dog av kallbrand.
 
Johannes, som efter några år till sjöss startade en tobaksfabrik. Där har jag lyckats tag på en bild av den ask som tobaken paketerades i!  
 
Trots det saknar jag fortfarande uppgifter om ett tiotal personer. Jag upptäckte härom veckan, genom en bouppteckning, att en person hade åtta barn istället för de fem jag tidigare känt till! På platsen ifråga har nämligen kyrkböckerna brunnit och det har varit motstridiga uppgifter om både födelse och död. Var ska jag nu leta dessa tre personer?….*S*  
 
Jag har foton av bostäder, kvarvarande gravstenar o s v. Jag har besökt de flesta platser där familjen bott och verkat och jag har lyckats ”bli bekant” med dessa mina anfäder. Från varje församling, där släkten bott, har jag vykort av kyrkorna. Jag har lärt känna platser som jag, annars aldrig, skulle ha haft en tanke på att besöka. Så vill man, kan forskningen verkligen vara utvecklande och givande.
mvh
Essan G

[Per Eriksson]

Essan,
det är klart att jag vill lära känna personerna som döljer sig bakom texten i husför, dop- och vigselböcker mfl.  
MEN, man måste börja någonstans. Då är det väl alldeles lysande om man kan få hjälp med de faktiska data som trots allt måste grävas fram. Självklart finns det en poäng och glädje i att göra det själv, men det tar också enormt mycket tid. Om man då får hjälp och sedan snabbt kan verifiera dessa uppgifter så kan det väl knappast vara något fel. Det ger bara mer tid över till att söka ytterligare uppgifter i andra källor. Anser du det fel att använda de olika databaser som byggts upp av olika forskare och föreningar också? Eller är det mer legalt?  
Nä, givetvis skall man kontrollera alla uppgifter mot en så säker källa som möjligt, men att för den skull sitta ensam på sin kammare utan att ta eller ge hjälp verkar i vart fall för mig fullständigt fel.
 
//Per

[Malin Lyktberg]

Essan!
Man förutsätter väl att alla kollar upp källor...
Det vore dumdristigt att inte göra det!
Självklart Essan, missar man en hel del gm. att inte själv ta reda på uppgifterna!
Annars tycker jag att detta forum, kan vara bra att efterlysa på om man kört fast.
För egen del, fyller detta forumet först och främst den funktionen för mig.
Jag beställer ideligen mängder av microkort, kollar upp uppgifter själv, självklart är det en kostsam hobby-fast den ger så mkt. Även funnit uppgifter i böcker (om socknarna), som ger en bild vilka människorna var.
 
Som en om min ana Bosa-Lovisa från Kävesta, T:
Anna LOVISA Bosa Lovisa Andersdotter Sköllerfelt, född den 24 mars 1822 - Sköllersta by, Sköllersta sn. T  
Död den 24 december 1899 - Kävesta Sköllersta sn.T  
Livslängd: 77 år  
Föräldrar:
ANDERS Persson Sköllerfelt 1791-1842  
KERSTIN Ersdotter 1789-1842  
Äktenskap och barn
Gift med JONAS Sjöqvist f. 1816.
Noteringar:
?Fick 6 barn.
Hon kallades för Bosa-Lovisa och var från Kävesta i Sköllersta och var sk. Klok-gumma på  
bygden.
Henne kunde man uppsöka om man behövde hjälp. Hon levde under senare delen av  
1800-talet och var gift med bosen-hästslaktaren- i trakten. Fortfarande lever historierna om  
henne i bygden.
Till henne kom man för att få hjälp med att få reda på var stulna saker var och vem som hade  
tagit dem.
Det fanns en bonde här på socknen, som blivit bestulen både på pengar och annat. Han visste  
ingen annan råd än att uppsöka den kloka Bosa-Lovisa i Kävesta. Han bad henne visa honom  
tjuven eller säga honom var det stulna var. Bosa-Lovisa hämtade in ett glas, som var fyllt med  
vatten. Titta nu i detta, sa hon. Bonden satte sig ned för att ta glaset i betraktande. Ju mer  
han såg i detta, desto mer framträdde konturerna av en mansperson. Efter en stund kunde han  
urskilja vem denne var. Bosa-Lovisa räckte honom en syl eller skarp nål. Stick till honom med  
denna! utbrast hon. Bonden gjorde detta. Och det märkliga var, att tjuven med samma blev  
död, fastän han bodde ett gott stycke därifrån.
Bosa-Lovisa kunde också hjälpa när djuren var sjuka:
En bonde i Kävesta var frireligiös liksom sin hustru. De tillhörde missionsförsamlingen. Nu råkade  
en sugga bli sjuk (e soa) och man fann inte någon annan utväg än att fråga Bosa-Lovisa, som  
bodde i samma by, till råds.
Matmor själv ville inte gå, för hon ville inte ha med trolldom att göra, som hon sa. Pigan kan  
gå, sa matmor och när pigan kom, visste Bosa-Lovisa redan hennes ärende. Bosa-Lovisa sa  
att matmora själv skulle ge soa medicin. Men matmora ville inte göra det och istället fick pigan  
gå ut och ge suggan medicinen.  
På morgonen låg suggan nästan död och då fick bonden Lars själv gå till Bosa-Lovisa och be  
om medicin. När han kom till Bosa-Lovisa sa hon: Jag sa ju att matmor själv skulle ge soa  
flaskan. Han fick en ny laddning medicin och den var matmor så illa tvungen att ge suggan.  
Och när hon fått ge suggan medicinen kvicknade denna till.
-Visserligen värjer sig matmor förgäves, men vi möts ändå i denna sena uppteckning av vår  
egen tids skepsis mot äldre sätt att tro och tänka.
Utdrag ur samlingen: Sköllersta bygden del 1, sidan 216. (Tre socknar; Sköllersta,  
Svennevad, Bo.)
 
De guldkornen är ju som du Essan skriver-när man finner historien runt och om individerna!
 
Kram på dig Essan fortsätt sök, med det glada humöret i behåll!
 
/Malin

[Karin Bergström]

Jag sysslade med släktforskning första gången för mer än tjugo år sedan. Det var en mödosam sysselsättning på det viset, att det tog väldigt lång tid att leta sig fram bland anorna.
Idag, när jag återupptagit denna hobby, finns Rötter och anbytarforum.En himmelsvid skillnad!Här har jag mött mängder av hjälpsamma och trevliga människor som lett mig in på rätt socken, gett tips om litteratur o.s.v. Jag har sedan via mail och brev fått ett mycket stort utbyte med andra som forskar på samma släkt eller trakt.Vi har sedan utbytt kuriositeter och historier om våra gemensamma släktingar. Det har alltså varit ett givande och tagande. Vi hade kanske aldrig fått denna kontakt utan anbytarforum.
Med detta vill jag säga att det kanske inte alltid syns på anbytarforum vad som pågår hos den enskilde forskaren.Jag tror att när intresset väl har väckts för släktforskning,så tar nyfikenheten överhanden och man börjar gräva på egen hand.Så låt oss alla fortsätta att hjälpas åt, speciellt på Anbytarforum så kanske fler börjar med denna spännande hobby!

[Essan Gradhman]

Hej Per!
 
Jag fördömer absolut inte, att man tar hjälp då och då, oavsett om det är på Anbytarforum eller i avskrifter. Tvärtom! Däremot tycker jag synd om dessa personer som baserar HELA ”namninsamlingen” på andras uppgifter. Det var DET, det handlade om!!
 
Då jag började forska fanns inte de möjligheter som finns idag, tack och lov, annars hade kanske jag också fallit till föga och sökt ”ALLA” på det här sättet. Tack vare att jag själv fick leta alla uppgifter lärde jag känna familjerna bättre.  När jag själv haft efterlysningar och fått svar, har jag genast beställt mikrokort på de platser det gäller, så att jag med egna ögon kan kontrollera uppgifterna. Inte för att jag tror det alltid behövs, utan för känslan att själv se uppgifterna från ursprungskällan.
 
Det är också en fara med att dela med sig av uppgifter. Kan du Per garantera att du aldrig gjort något fel? Jag kan det inte! Jag vet t o m, att jag delat med mig uppgifter som jag fått genom husförhör och demografiska databaser, och som jag nu, genom en bouppteckning, upptäcker att inte är fel, men missvisande.
 
Jag tror också att det skulle bli fler svar genom Anbytarforum, om somliga slutade missbruka forumet.  
Har Du lust, att gratis, forska fram hela antavlor åt andra så är det din sak!  
Jag vänder mig bara mot missbruket. En del betalar dyra kostnader för Genline eller mikrokort, medan vissa åker snålskjuts gång efter annan på andra personer?  
Det dom tjänar i pengar är i realiteten en förlust för dessa personer.  
Tycker  
Essan G

[Essan Gradhman]

Hej Malin!
Jag skulle bli jätteglad ifall du ville skicka mig din email-adress eller telefonnummer!
Det var mycket intressant det du berättade om!
Och jag lovar....jag fortsätter att söka med glatt humör!
Essan

[Karin Bergström]

Essan!
Se mitt tidigare inlägg. HUR VET DU att en del åker snålskjuts? Du vet väl inte vad var och en håller på med.
Jag tycker inte vi ska vara så småsinta mot varandra. Vi hjälps åt och ökar intresset för släktforskning istället!

[Essan Gradhman]

Hej Karin!
Nog tycker jag det verkar så, när samma person, gång på gång, söker nya anor till tidigare sökta anor?!?
Jag är inte småsint, men jag tror du har läst mitt inlägg ganska dåligt om du kan få det till att jag är småsint!
Just för att behålla intresset för forskningen är det viktigt att man lär sig forska själv. Jag har ofta sett personer tappa intresset när dom fått allt serverat på en bricka!
 
Det är ju själva forskningen som är det intressanta, inte alltid resultatet.....*S*
mvh
Essan G

[Per Eriksson]

Essan, nu får du väl ändå ge dig. Om någon forskare fullständigt förlitar sig på de uppgifter han/hon erhåller från någon annan utan att kontrollera dessa mot en rimligt säker källa. Alltså hfl, födelse- död- vigselbok, så får väl denna person skylla sig själv. Jag tror f.ö. att den personen inte exsisterar här. Jag tror att alla som bedriver någon form av seriös forskning tar alla möjligheter till att kontrollera andrahandsuppgifter.
 
Att du inte hade möjligheten till Internet och andra, idag, vanliga källor kan jag bara beklaga. Men du behöver väl inte vara avundsjuk på oss andra för det? Eller var det bättre förr?
 
Nä, jag kan inte garantera att det jag delar med mig från min forskning är absolut riktigt. Men det är ju en del av poängen med källkritiken -Lita inte på något annat än ursprungskällan. F.ö. så är det inte säkert att den är absolut sann heller. Hur många har inte stött på märkligheter i sin forskning? Där det finns en uppenbar anledning att misstänka att nog prästen, eller vem som nu hållit i pennan, har förskönat uppgifterna en del.
 
Varför har du en misstanke om missbruk? Hur går det till? Om du, jag eller någon annan väljer att dela med sig av sina resultat, så är det helt frivilligt. Sedan spelar det väl ingen roll om vi prenumerara på en tjänst, sitter på arkivet eller rekvirerar microkort från SVAR? Är det pengarna det gäller? Be om ersättnig för att dela med dig!
 
Tycker Per, nästan lite arg på småsintheten....

[Bo Olsson]

Jag fick ärva en ganska omfattande släktutredning av min morfars bror. Den har jag sedan har forskat vidare på. Är det tillåtet, eller räknas det också som snyltande?

[Karin Bergström]

Och vad ska vi göra åt alla dem som lägger ut sina anor alldeles gratis med egna hemsidor på nätet? Där kan man ju verkligen åka snålskjuts på alla de som vill dela med sig av sin kunskap och föra vårt arv vidare......

[Bo Olsson]

Ja-a för att inte tala om att jag har kommit i kontakt med avlägsna släktingar och bytt anor med här på Anbytarforum! Kan man verkligen tillåta sådant? Och igår begick jag den ultimata släktforskarpuristsynden. Jag fick information om en anfader från Länsarkivet i Örebro, gratis!

[Stig Hansson]

Om någon ställer en fråga och får ett svar så är det väl helt ok. Det har heller inget med snyltande att göra. Trots detta tycker jag Essan har en poäng i att mycket av charmen med släktforskning är det mödosamma letandet. Om jag frågar efter anor om Johan Persson rakt av så missar jag ju glädjen med att leta. En annan sak är när man kört fast och ber om hjälp.

[Essan Gradhman]

Per, Bo och Karin!
Ledsen att ni är så trögfattade….. Läs ALLT jag skrivit och inte bara någon mening här och där!
 
Det händer ideligen att samma person söker ana efter ana. Varför behöver dom göra det om dom kollar uppgifterna dom fått?? Tänk lite!!
 
Jag är inte småsint och avundsjuk, jag är glad att JAG gått ”den långa vägen”! Därför känner jag också till mina familjer extra bra.  
 
Du, Bo jag har inte kallat någon för snyltare här! Läs noga så ser du att den enda jag kallat för snyltare var en släkting till mig på 1820-talet!
 
Jag VET att somliga helt förlitar sig på andras uppgifter. Jag har haft studiecirklar i många år. Där har kommit personer med släktutredningar som dom vill fortsätta på. När jag försökt övertala dom att kolla upp uppgifterna har jag fått blankt nej!  Jag har påpekat att Per Persson inte kan var far till Anders Jonsson som var född 1788. ”Jo, då, det är säkert för morbror var så duktig att släktforska!”  Så småningom har dom insett felet och velat börja om hela utredningen. Det har hänt några gånger.
 
Tror ni, att jag är så dum att jag skrivit det här om jag inte vetat vad jag talar om?
Jag är helt enkelt rädd att det hela spårar ur och den ena utredningen efter den andra kommer att bli fel. Vad är det för värde i en sådan utredning?
 
Du Per, behöver inte heller beklaga att jag inte haft Internet, det har jag faktiskt haft sedan starten, jag tror det var 1988-89. Dator har jag haft sedan 1985. Läsare sedan 1988. Så jag har på inget vis känt mig missgynnad! Tvärtom!  
 
Läs gärna igenom en gång till vad jag skrivit så kanske ni fattar bättre! Speciellt innan ni kommer med fler påhopp och oförskämdheter emot mig! Eller hör ni till den grupp här på Anbytarforum som älskar att bråka?
 
Essan G

[Karin Bergström]

Essan!
Jag är inte trögfattad eller någon bråkmakare. Jag ville bara försvara vikten av samarbete på anbytarforum, inte att Du skulle uppfatta det som något påhopp.Om vissa vill jobba fram en antavla på det sätt Du beskriver, så låt dem göra det.Det är bara dom själva som förlorar i slutändan.  
 
Som Du vet finns det massor av antavlor ute på nätet. Det finns säkert människor som skriver av dem också helt okritiskt.
Vad ska vi göra åt det? Det kommer väl kanske alltid att hända. Jag förstår Dina synpunkter, men jag håller inte med. Det var allt från mig i denna debatt, önskar er alla godnatt!
 
mvh/Karin

[Bo Olsson]

Nu är det bara så Essan, och det kommer säkert som en chock för dig, men du är ingen mall för allmänmänskligt beteende! Så gör du som du vill och låt andra göra som dom vill. Jag vet i alla fall att någon hjälp från dig kommer jag aldrig att be om. Ditt uppblåsta betende påminner lite om Maggam Thatcher! Ska du inte börja skriva om dig själv i 3:e person också, så gudomligt vis som du inbillar dig att du är.

[Per Eriksson]

Essan, eftersom det väl var jag som böjade att argumentera emot dig så vill jag bara påpeka att det var inte meningen att vara oförskämd. Men jag håller fortfarande inte med dig. Lyssna/läs vilka kommentarer du får, inte bara från mig, så måste du väl ändå inse att du kanske inte har hela mänskligheten bakom dig och dina åsikter.
 
Nä, vill du vara Polis och visa alla tillrätta så föreslår jag att du skriver ihop en detaljerad instruktion om hur släktforskning skall bedrivas. Och så lämnar du den till alla som du anser behöver den. Därefter kan du lämna oss övriga på Anbytarforum ifred eftersom du väl aldrig kommer att be om eller lämna någon hjälp till oss.
 
Hälsningar
Per