När man vill ha ett svar på en fråga handlar det ytterst om att man måste förlita sig på antingen respekt eller välvilja. Ingen har en rätt att få svar på en fråga här i Anbytarforum. Ingen har en rätt att begära att någon annan skall ta sig den tid det kan ta att skriva ett välformulerat inlägg, än mindre gräva bland sina egna anteckningar eller rentav att gå till landsarkivet och spendera kanske ett par timmar på att lösa någon annans problem.
Att många trots allt gör detta - både svarar på inlägg och stundom lägger ner en inte obetydlig tid för att undersöka saker som inte direkt rör den egna forskningen - visar på en stor generositet från många deltagare i Anbytarforum.
Men de frågeställare som ställer frågor som lätt kan besvaras med hjälp av kyrkböcker bör ändå vara medvetna om en viktig del av det värderingssystem som jag tror är gemensamt för de forskare som har kapaciteten att svara på deras frågor, nämligen att själva forskningsprocessen är viktig. Släktforskning handlar inte - lika litet som någon annan typ av forskning - enbart om att få fram råa data. Om man inte är medveten om källornas uppgifter eller forskningens metod, kan dessa råa data visa sig bedrägliga i sin skenbara säkerhet. Forskning handlar om att inte bara känna till fakta, utan att förstå hur fakta tillkommer och kunna sätta dem i ett sammanhang. Den erfarne forskaren vill gärna att andra skall finna samma nöje i forskningen som han/hon själv gör, men hoppas då att nybörjaren som man hjälper inte bara skall notera de data som man kan delge vederbörande, utan att denne även skall lära sig att forska själv och på sikt kunna bidra till ackumulationen av kunskap inom området.
En konsekvens av detta är att många nog är glada att hjälpa en person som håller på att lära sig forska, men mindre intresserade om frågeställaren helt enkelt vill slippa den besvärliga del i släktforskningen som utgörs av själva forskningen. Särskilt irriterande kan de frågeställare uppfattas som ställer en fråga, får en hänvisning till en källa eller till litteratur som kan ge ett fylligare svar på frågan än vad som kan ges i ett inlägg här i forumet, och sedan återkommer med en följdfråga som visar att man inte tagit till sig det första svaret.
Det är också en fråga om att ställa en fråga på rätt sätt. Följande fråga:
Känner någon till föräldrarna till Lisa Persdotter, född 10 september 1812 i Bakvattnets socken?
visar att frågeställaren antingen inte själv reflekterat tillräckligt mycket över sitt problem eller satt sig in i hur någon annan skall kunna ha en rimlig möjlighet att svara på frågan. (Den naturliga motfrågan blir ju: Står inte föräldrarna i födelseboken?)
Om frågan i stället ställs så här:
Lisa Persdotter, gift med torparen Mårten Mårtensson i Boda, Hämningslösa sn, uppges i husförhörslängden (Hämningslösa A I:8, fol. 101, och A I:9, fol. 135) vara född 10 september 1812 i grannsocknen Bakvattnet. I Bakvattnets födelsebok har jag dock inte kunna finna henne angivet datum. Är det någon som kan hjälpa mig med detta?
visar det att frågeställaren kanske inte har uttömt alla möjligheter, men åtminstone gjort ett försök och är medveten om och för andra kan förklara sitt problem.
För att återkomma till detta med välvilja och respekt. Välvilja kan man bli visad som nybörjare, men den försvinner om man inte visar att man lär sig forska på egen hand. Respekt är något man får genom att själv bidra med något eller genom att åtminstone ställa en fråga som visar varifrån man har de uppgifter som är frågans utgångspunkt och visar att man förstår vilket problem man har. Fråga nr 2 ovan inger större respekt hos medforskarna, och ger alltså större chans till ett svar.
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-03-30 (läst 1970 gånger)
Cookie policy