Under söndagen kommer jag att lägga upp en diskussion i NOGs forum där jag efter varandra kommer att placera de inlägg jag skrev och fick raderade, tillsammans med de kommentarer redaktör Skogsjö skrev i samband med att han stängde diskussionerna.
När det är gjort kommer alla som när det kommer till kritan inte vet vad de talar om, men gärna tar ord som de konspiratoriskt lagda eller talar om pseudodebatter och att jag och några andra försöker utmåla (oss) som offer för censur, själva att kunna följa den ordväxlingen inlägg för inlägg.
Och sedan kanske ni kan tänka er hur det känns att först gå igenom torsdagens och fredagens duster med en redaktör som tycker att han ska kunna skriva vad som helst om mig oemotsagd, och kallar det för meningslöst tjafs och hotar att nästa gång stänga hela Ordet är fritt när jag har suttit och fått ur mig en protest mot att utmålas som avsiktlig sabotör, och sedan gå in och läsa nya diskussioner och få se att det finns folk som inte ens känner mig, men som fullt medvetna om vad de gör, ändå har suttit och skrivit inlägg, där de avfärdar mig - och några andra - som en grupp konspiratoriskt lagda paranoiker.
Anna Berg yttrar de kloka orden: Är det så vuxna människor ska delta i ett öppet forum? Snälla du, kom för allt i världen med i den organiserade släktforskarrörelsen, människor med din insikt behövs här!
Vuxna människor borde framför allt inte behöva läsa yttranden om sig själva, som sårar så djupt att man är nära att börja, eller rentav faktiskt börjar, gråta. Det har jag varit med om på Anbytarforum flera gånger de sista dagarna. Först när jag läste kommentarerna från redaktören, i samband med att diskussionen MEDLEMSINFLYTANDE stängdes, och sedan när jag läste Peter Funkes och Tord Påhlmans inlägg här.