Släktforskare - ny titel?

[Jojje Lintrup]

Dan, du misstar dig fullständigt. Mitt inlägg var inte ett svar till Bo Persson, utan ett klargörande om att jag faktiskt kan välja min egen väg utan att behöva hörsamma alla uppresta pekfingrar längs vägen. Om du väljer att uppfatta det som en spydighet så är det din sak.

[Rolf Öhlén]

Många av oss är nog mer släkthamstrare än släktforskare. Det ligger mycket i det som sägs här ovan om att rädsla för kritik gör att vi inte publicerar vårt material. För min del är det också så att jag inte riktigt känner mig klar med min forskning samt bristande fanatsi hur jag ska sammanställa den, varför en utställning som också beskrivs här ovan kan vara en bra id?. Men - ger jag offentlighet åt ett arbete, får jag räkna med att få synpunkter från andra. En studiekamrat kallade det för konstruktiv vägledning. Kan vi enas om att det är bra att både kunna ge och ta emot konstruktiv vägledning på ett bra sätt när det gäller våra arbeten?

[Anders Berg]

Hmm. Jag är förvånad att det är så svårt att komma till någon form av gemensam kompromiss i den här frågan. Varför är den så polariserad? Är bägge sidor lika skyldiga?
 
Jag har ju själv en uppfattning, som färgar min bedömning, men jag frågar mig varför inlägg som t ex Bo Perssons, Rolf Öhl?ns och Michael Lundholms inte kan ses som välmenta råd från personer med lång erfarenhet av släktforskning, utan om och om igen ses som ett intrång i var och ens privata rätt att forska/hamstra/samla och presentera sitt resultat?  
 
Jag ser inte motsättningen. Jag tycker de ovan nämnda och Jojje, Anders E m fl har skrivit tänkvärda inlägg, som inte behöver ställas så kraftigt emot varandra.

[Gunilla Johansson]

Ursäkta om jag blandar mig i,
 
Men om man nu lägger ut en hel antavla på nätet och anser att källhänvisningar är onödiga, vad gör ni om ni får påstöttning om att tex ett dödsdatum är felaktigt?
 
Jag började i liten skala släktforska 1978, sedan låg det mesta på is till för något år sedan. Idag använder jag mig av det matrial jag kan finna, om jag kört fast frågar jag här.  
 
Jag har ett papper på en utredning som sägs vara min farmors släkt, utan en källhänvisning. Jag letar febrilt i Genlines kyrkoböcker och har funnit i vissa fall födelsedatum/församling i andra fall bara dödsdatum/församling och ibland både och. Nu sitter jag med ett papper som mestadels visat korrekta uppgifter men även felaktiga uppgifter eller uppgifter som jag inte vet varifrån de tagits/hittats.  
 
Min mormor var född 1912 i oktober och när hon flyttade från Småland till Närke ändrade prästen födelsemånad till december. Det tog ett tag men hon fick det rättat. Jag undrar vilka problem det kan skapa generationer efter mig om de ska ner och gräva i arkiv, möjligheten finns ju att de finner den första felaktiga handlingen och tror att de fått tag i fel ana.
 
Jag gillar att leta i arkiv, när jag har möjlighet till detta. Jag älskar gamla handlingar som bouppteckningar, köpehandlingar osv. Företagets arkiv i min stad har det mesta, allt från anställningshandlingar, gårdshandlingar gällande fastigheter som för längesedan är borta, gamla fotografier mm en otrolig källa.  
 
Jag är mycket tacksam för den information som finns på internet, jag kontrollerar det jag kan mot Genlines kyrkböcker. De uppgifter jag hämtar från CD-skivor, Hemsidor, Disbyte eller annan nätinformation, kontrolleras alltid mot originalkällan, dvs Genlines kyrkböcker.
 
Jag är otroligt noga med att källhänvisa, eftersom jag många gånger svurit för mig själv över efterlämnade handlingar gällande anor som jag inte vet var jag ska hitta/kontrollera uppgifterna. Källhänvisning är viktigast för mig själv eftersom jag vill kunna svara på vart jag fått tag på uppgifterna, det räcker inte med små noteringar i gamla släktbiblar eller på fotografier eller en utredning som NN har gjort för 30 år sedan.
 
Jag har iofs ingen hemsida, men Ni som har det och får påstötning av någon som mig, vad svarar Ni mig, om jag påstår att Ni har fel datum/år och Ni saknar källhänvisningar, jag kommer garanterat presentera mina. Kommer Ni ignorera mig eller kontrollera min källa?
 
Jag kommer att fortsätta samla information genom alla vägar jag kan hitta och kontrollera dessa efter bästa förmåga, oavsett det är en gammal tidningsartikel, CD-skiva, bok eller vad det är.
 
Släktforskning/sökning/letning är ju så mycket mer än bara född, gift, död, det finns en historia bakom varje människa!
 
Mvh
 
Gunilla

[Anders Ellerstrand]

Anders, jag kan också se klokheten i inlägg av de skribenter du nämner. Jag läser faktiskt intresserat, och tror t.o.m. att jag lär mig något.
 
Det jag vänder mig mot - och det jag uppfattar att denna diskussion handlar om - är att dessa klokheter följs av ord och uttryck som datorns dubbla förbannelse, måste,  att CD-skivor får inte anges som källor osv...
 
Jag kan hålla med om att polariseringen är överdriven och kanske onödig. Mitt mål är att vi kan enas om att släktforskning inte är svart eller vitt utan en lång rad gråskalor.
 
Det är inte så att CD-skivor absolut aldrig får anges som källa. Det är inte så att en hemsida som saknar källhänvisning är värdelös. Det är inte så att en uppgift hämtad från ett dammigt arkiv är absolut sanning. Och det går inte att gruppera oss i släktforskare respektive icke släktforskare.

[Stefan Simander]

Det är bättre att våga göra fel - än att inte våga alls!
 
1) Det är bra om vi publicerar oss mer i olika former, i olika sammanhang, naturligtvis. Det är fantastiskt roligt att ha sin forskning om släkten Simander i såväl Svenska släktkalendern som på den egna hemsidan på nätet (http://www.freewebs.com/simander) och i olika socknar på Anbytarforum, konstnärligt utformde fotoantavlor, eller faktaspäckade i Svenska Antavlor, med dess fel och brister. Mest med positiva, men ibland kritiska kommentarer.
 
2) Men ingen förnekar ju att kvaliteten ökar, för en själv och för allmänheten, ju mer belagda källorna är för våra fakta, påståenden, indicier, foton osv. Därför är det bra att Förbundet och dess medlemmar understryker och vägleder vikten av källangivelser och värdet av källkritik, särskilt när det gäller bearbetningar av grundfakta,  
 
UTAN att ta ifrån någon människa rätten eller lusten att kalla sig släktforskare, om den börjat med en av de mest intressanta intressen som finns.
 
UTAN att ta ifrån eller dämpa lusten och glädjen i sökandet.  
 
MEN med vänliga och positiva råd om att hur det hela kunde bli bättre, vilket gärna får annammas om intresse finns.
 
OCH en ökad dialog bör givetvis föras i positiv och vänskaplig anda kring de släktforskningar och även enstaka uppgifter som publiceras och presenteras.  
 
Frågan varifrån något kommer och hur trovärdig det är borde ju ligga i allas intresse att veta, särskilt här på Släktforskarförbundets Anbytarforum där en så bra metod som möjligt bör gälla som ideal (men inte som nödvändigt krav för att få deltaga eller ställa nyfikna frågor!), även om inte alla hinner kolla allt själv eller ens har intresse av det. Det borde bara vara bra om någon som vet mer om något har något att tillägga, men då får man inte slå pekpinnen i huvudet på den som man riktar sig till om man vill bli uppskattad!
 
PROBLEM är det däremot om någon eller några trots vänliga, eller till slut mycket skarpa påpekanden, om bristen på och vikten av de mest grundläggande källangivelser och källkritik i de uppgifter, teorier eller rena önsketänkanden som ibland förekommer även här, (t ex om antavlor bortom historiskt belagda fakta eller om kungabarn eller andra förbättrade fäder som i strikt bemärkelse är okända) inte hörsammas.  
 
I det öppna och alltmer populära nätuppslagsverket Wikipedia har man på ett intressant sätt försökt lösa detta genom att moderatorer och andra besökare, får värdera de uppslagsinlägg som görs eller föreslås. Därmed ratar man uppslag som är alltför osäkra eller anses oseriösa, vilket ju måste vara än nödvändighet för att verket ska få någon större trovärdighet. Om en liknande policy tillämpats här hade vissa Burediskussioner och slottsdiskussioner stängts för länge sedan!  
 
Något som jag i princip är emot, då jag ju gärna vill tro på att råden och kraven på den källkritiska METODEN ska visa sig suverän i diskussionerna, och förstås i mina ögon, och de flesta som yttrat sig också gör. Men när t o m de vänligt sinnade (och ibland mycket kloka och erfarna) rådgivarna blir nonchalerade och ifrågasatta, så blir till slut frågan hur man når fram eller om man ska låta tystnaden råda, vilket inte är rätt i princip eftersom källkritiken är viktig, när det kommer upprepade påståenden och spekulationer. Det är mest förnuftigt eftersom det inte tas emot på ett konstruktivt sätt!?  
 
Man får ju tro vad man vill, men också vara beredd att inse när det inte finns några vetenskapligt säkra belägg som styrker det man tror och då acceptera att det inte är en allmänt accepterad sanning, framför allt inte enligt gängse källkritisk metod.

[Anders Ellerstrand]

Gunilla, jag har en hemsida och igår fick jag mail från en släktforskare i Holland (?) som ifrågasatte en uppgift - varför jag hade en viss Bengt som far där hon hade en annan.
 
Just denna uppgift kom från en del i min databas som är ganska välförsedd med källhänvisningar - ändå kan jag inte självklart ge svar på hennes fråga.  
 
Svaret på din fråga är att jag blev jätteglad för frågan! Leder det till att jag kan korrigera en uppgift är det ju fantastiskt bra. Precis som Jojje skriver i sin kloka kommentar från 10:38 så är jag också medveten om hur klokt och bra det är att göra noggranna källhänvisningar.  
 
Men hade jag inte tillåtits börja släktforska utan källhänvisningar och med hjälp av Arkion, DDSS och annat hade jag kanske lagt av för länge sedan - istället för att nu ägna denna hobby timmar dagligen.

[Jojje Lintrup]

Jag har en vän som älskar vin. Han kan allting om vin. Han häller upp vinet försiktigt, håller upp glaset mot ljuset, granskar färgen och klarheten, vevar runt det försiktigt, kollar om det bildas ”gardiner” på insidan, stoppar näsan i glaset, luktar ljudligt, och tar sig slutligen en smutt som han sedan ljudligt gurglar runt i munhålan. Under tiden är han gravallvarlig. Han är ju den seriösa vinprovaren!
När han till sist sväljer och smaskande känner på eftersmaken, visar han antingen att han är nöjd genom ett belåtet ”hmmm”, eller missnöjd med ett missbelåtet ”hmmm”.
Om han får bestämma ska vinet ställas i kylen en stund och därefter luftas eller dekanteras innan det serveras.
Han har alltid med sig årgångsviner till de middagar han är bjuden till. Mest för att han inte vill riskera att behöva dricka ”dåligt” vin. När han blir inbjuden brukar han säga ”…men köp ett bra vin… Inget kartongvin! Det måste vara på flaska!” Och han avstår hellre från att dricka överhuvudtaget om det bara finns kartongvin.
En gång suckade han nervöst, när han var och hälsade på hemma hos mig, och frågade ”Har du inga bättre glas än de här?” Jag svarade ”Näe, de här brukar ju duga på restauranger, så…” Så han reste sig upp och stack iväg en stund. När han kom tillbaka hade han köpt två bouquetglas på Åhléns. ”Här”, sade han, ”här får du!”
En gång var han med på en middag med argentinska vänner. Då lade han märke till att en del av dem lade isbitar i vinet. ”Sådär kan man väl inte göra!!!” ”Jo”, svarade jag, ”så gör de överallt i Argentina, och de har druckit vin längre än vi.”
Än värre blev det när han märkte att någon hällde vatten i vinet. Då höll han på att krevera.
Jag önskar att han hade varit med när en argentinsk kompis till mig hällde Coca-Cola i vinet för att läska sig!!! Den minen hade varit obetalbar!
Han var nära en hjärtattack när han fick se värden på en fest ta halva hans dyra vinflaska och hälla det i grytan som han lagade…
För min del får var och en dricka sitt vin som den tycker själv. Vill man vara vinprovare och gurgla, så gärna för mig. Vill man hälla Coca-Cola i vinet, så varsågod! Jag tycker dock synd om den som är som min vän, som inte kan acceptera att alla inte vill vara som han.

[Stefan Simander]

Jojje, det skålar vi för, Ta mej fan!, som Jacob Dahlin skulle ha sagt!  
(Dax att dammsuga, inte arkivet, men väl källaren och släktforskarrummet! Därefter lite CD- och bouppteckningsforskning, med angivande av dessa som källor, efter smålänningen Petter Törngrens alla ättlingar, levande som döda. Kanske inte det bästa årgångsvinet, men ett helt ok boxvin kanske)!

[Gunilla Johansson]

Anders, visst kan man göra fel, det är mänskligt.
 
Jag har också påpekat fel på en hemsida, tror att vedebörande blev lite stött, men idag har vi en oerhört bra kontakt. Vi är trots allt släkt även om det härör sig om 2 syskon från 1600-talet. Vi har bytt information och jag är oerhört tacksam för den information jag fått.  
Vedebörande har också kontrollerat mina uppgifter mot sina och ändrat där jag haft rätt och lagt till mer info där det inte kan utrönas vem som har rätt och vem som har fel.
 
Men för de som har hemsidor kan det vara bra för oss släktingar att veta om uppgifterna kommer från privata brev eller samlingar eller om det kommer från kyrkböckerna. Privata samlingar är ju svårast att kontrollera, men det är ju mycket intressant med privat brevkorrespondans, man får så mycket mer omkringuppgifter.
 
Jag är inte alls mot att ta information där man hittar den, tvärtom. Men det vore lättare för mig att veta hur jag som forskare/sökare/letare ska kunna tolka den informationen som du ger mig på din hemsida.
 
När jag började slarvade jag med källhänvisningarna och mycket har jag fått göra om tack vare det. Men så länge jag kan källhänvisa så är det inte mina uppgifter som är fel utan min källas. Sedan är det ju upp till var och en hur man tolkar den information som ges.
 
Jag är för ordentliga källhänvisningar oavsett om det är en tidningsartikel från 1914 eller en födelsebok från 1750. Jag kan varjefall ge en hänvisning var jag hämtat informationen om någon frågar mig.
 
Det är synd att nya släktforskare ska tro att CD-skivor mm är en primärkälla och inte en sekundärkälla. Men i en del fall är det svårt att hämta uppgifter från primärkällan (pga sekretesslagar) och då är sekundärkällan bättre än inget, anser jag. Jag kan då lämna mina uppgifter med gott samvete eftersom jag lämnar uppgift om min källa oavsett om den är primär eller sekundär.
 
Men till nya släktforskare så ger jag rådet att vill man inte gå en grundkurs, så finns det utmärkt litteratur för nybörjare. Då slipper man göra de klassiska misstagen att leta anor, gå tillbaka och inte veta var man hittat uppgiften och göra om allt igen. Källhänvisning är lika viktigt för mig som det är för den jag lämnar uppgifter till.
 
Mvh
 
Gunilla

[Nils-Olov Freij]

Längre upp på sidan i en annan diskussion får en på tafsen för att han blandar coca i vinet. Här får du på tafsen för du inte gör det.  
Det är bra spännvidd på folket som söker efter förlevande.

[Camilla Eriksson]

Gunilla
 
Vad gäller din mormors dubbla födelsedatum, så skulle jag göra en notering om den felaktiga födelseuppgifter, t.ex. Uppges åren 1910- 16 vara född 1892 8/12, se Bergshammar AII:2 [1900- 20], s 37, just för att senare generationer ska veta att du har observerat uppgiften.
 
 
Min mormors pappa uppges i alla tänkbara handlingar vara född 1891 31/10. På ett enda ställe uppges han vara född 1891 13/10 - i födelseboken... Han firade dock sin födelsedag sista oktober, och födelseboken gör ett ganska rörigt intryck - barn har förts in huller om buller utan någon större hänsyn till födelsedag eller dito månad (ett barn fött i april följs av ett i september, sedan ett i december, därefter ett i juli osv). Dopet skedde i mitten av november. Vad jag har fört in i min forskning? Jo, jag har skam till sägandes faktiskt frångott principenn att originalkällan aldrig ljuger, och Gustaf är i min databas född 1891 31/10. Men givetvis har jag noterat att födelseboken har en annan uppgift, och varför jag valt att för en gångs skulle faktiskt frångå den.
 
Ett annat delikat problem var de tvillingar som i födelseboken försetts med ett födelsedatum som inte finns. De uppgavs vara födda 31/11, och detta datum följde dem sedan livet igenom. Så ibland är originalkällorna inte helt korrekta.

[Gunilla Johansson]

Camilla, i födelseboken har mormor korrekt födelsedatum, men inte i inflyttningen till Närke, det är där felet begåtts. Mormor fick det senare ändrat med bytelse av id-handlingar och allt, men det tog ett tag. Eftersom hon är avliden sedan 5 år, har vi kvar hennes identitetshandlingar. De som kan läsa handlingarna kan se att mormor fick ett korrigerat nummer eftersom den första checksiffran börjar på 9. Men om några generationer kanske ingen vet eller förstår om vederbörande inte gräver djupare i inflyttningslängden från 1940-talet och de år fram till de köpte fastighet. De flyttade en del innan och när min mor föddes, vad jag förstått.
 
Men det är noterat hos mig och mormor talade själv om att de noterat fel månad på henne och hur krångligt det var att reda ut.
 
Mvh
 
Gunilla