ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2006-10-12  (läst 3272 gånger)

2006-10-10, 20:28
läst 3272 gånger

Utloggad Anders Ellerstrand

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1509
  • Senast inloggad: 2020-10-26, 11:18
    • Visa profil
    • ellerstrand.se
Stefan (och andra) - för mig handlar den här diskussionen om två saker:
 
* Hur släktforskar man? Jag tror de allra, allra flesta är helt överens. Originaldokument är bättre än avskrifter. Tredjehandsuppgifter är sämre än andrahandsuppgifter. En osöker minnesuppgift är sämre än en skriftlig dokumentation från tiden. Osv, osv... Liksom det finns en rad fördelar med att göra noggranna anteckningar om källor till de uppgifter man tar fram. Fördelar för egen del, och fördelar då man redovisar eller delar med sig av sina resultat.
 
* Det som fick mig att starta denna sträng är något annat. Kanske man kan kalla det pedagogik? Förstasidans text om Galne Gunnar kunde gjorts för att inspirera. De forskare som - helt naturligt - börjar forska i de lättillgängliga källorna kan lockas att gå vidare. För att uppleva den härliga känsla det är att läsa originaldokument. Dels för att undvika felkällor, men också av andra skäl, som kan vara svåra ett beskriva. Tyvärr upplevde jag inte texten som entusiasmerande, utan som kritiserande och dömande. Det reagerade jag emot, delvis därför att det är en attityd som jag tycker kommer fram alltför ofta.
 
Jag tror inte jag har mer att tillföra debatten utan ska försöka lämna den nu...

2006-10-10, 20:43
Svar #1

Utloggad Mats Ahlgren

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 4739
  • Senast inloggad: 2024-12-16, 21:15
    • Visa profil
Låt mig få ansluta mig till Anders andra del.  
 
På samma sätt som han upplever texten, samma sak känner jag.
 
Det är datorns förbannelse som beskrivs, inte dess välsignelse.
 
Det finns i en del kommentarer negativa vibrationer från de som verkar se ner på oss som inte är renläriga.
 
Som ett exempel, på förstasidan idag får vi veta att vissa läsare missuppfattat texten, inte att texten varit möjlig att tolka på mer än ett sätt. Vi skrivs på näsan vad som är fel, istället för att ta fram de positiva delarna, de positiva drivkrafterna.
 
Låt oss glädjas åt alla de som kommer in på arenan och sätter fart släktforskningen, men låt oss också, på samma sätt som de äldre alltid gjort, visa på vår erfarenhet av kvalite och lär ut om våra misstag, vilka konsekvenserna kan bli.  
 
Med ett positivt sätt och en glad framtoning kommer vi långt.

2006-10-10, 20:45
Svar #2

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7253
  • Senast inloggad: 2024-12-18, 13:27
  • Stefan Simander
    • Visa profil
    • Simanderska palatset
Instämmer förstås i Anders Ellerstrands senaste (sista?)  och Mats Ahlgrens inlägg!
 
Tack för ditt erkännande av mitt argument Ann-Mari. En liten kommentar till. När du skriver inte man bör ange det antar jag att du menar inte man behöver ange det.  
 
Det kan ju stämma, men om man ändå har funnit uppgiften där så underlättar det, åtminstone för mig och jag antar även för andra, att finna uppgiften, om jag anger vilken födelsebok, dvs församling, vilken av kyrkböckerna födelselängden står i, även det kan variera, samt vilket nummer i den aktuella serien, helst vilken sida och vilket nummer i längden eller på sidan.  
 
För mig har det varit en självklarhet, sedan jag första gången tappade bort mig, när jag i början behövde hitta tillbaka till var jag var tidigare. Jag har även tillämpat dessa råd till mina cirkeldeltagare och de flesta har följt dem meddetsamma, andra har efter tag kommit på att det är klokast att notera dessa uppgifter för att kunna fortsätta nästa gång på arkivet, eller om man håller flera grenar igång samtidigt! Men det är förstås ett råd, inte ett måste på något sätt!  
 
Släktforskning ska man få göra på det sätt som roar en mest. Nyfikenhet och lust är den bästa drivkraften för alla oss släktforskare. Systematik och ordning är den bästa metoden och används efter behov, som Melker sa i Saltkråkan!

2006-10-10, 20:49
Svar #3

Rolf Öhlén

  • Gäst
Ja, vad innebär det att vara släktforskare? Det intressanta är materialet jag presenterar och hur jag fått fram det. Naturligtvis är kyrkböckerna en av de primära källorna, men jag har kanske varken lust, ork eller tid att använda mig av det. Ska jag då inte få kalla mig släktforskare?  
 
 Jo, naturligtvis om målet är att ta reda mer på släkten och om jag vid förfrågan kan ange varifrån jag hämtat uppgifterna. Om jag inte själv vet varifrån jag hämtat uppgifterna, hur ska jag då kunna få andra att tro på dem? Anders har en poäng i att källhänvisningar på nätet kan användas och få det att framstå som om man själv använt primärkällan, när det i själva verket är en tolkning av dem.  
 
 För det mesta är det inga problem, problemet uppstår när det handlar om osäkra uppgifter som sprids som fakta medan det i själva verket är ytterst osäkra. Har själv sett hur vänner och arbetskamrater som inte ägnar sig åt släktforskning strålande av lycka kommit med en antavla hämtatd från internet och okritiskt accepterats som fakta fast den med rätta ifrågasätts av mer etablerade och erfarna forskare som har arbetat med primärt källmaterial.  
 
 Ska jag då klappa dem på axeln och säga att det är okey? Om de sedan berättar vitt och brett för alla om den, ska jag låta dem hållas, eller försynt upplysa dem om att den innehåller tvetydigheter som långt ifrån alla är ense om? Om de då inte vill tro mig och inte själva vill kontrollera uppgifterna, kan de kallas forskare?  
 
För mig har det inneburit att jag fått ägna tid åt att ta fram orsaken och resonemangen varför man inte kan acceptera vissa kopplingar som görs i denna famösa antavla för att få dem att tro mig och visa vad som är omtvistat.  
 
Kan vi enas om någon minsta gemensamma nämnare för släktforskning vore jag tacksam. Ligger bevisbördan om en uppgifts riktigthet i första hand på den som kommer med ett påståeende eller den som får ta del av det? Ska vi överhuvudtaget avkräva något slags ansvar av den som ger offentlighet åt en uppgift eller är det upp till vars och ens samvete? Det är den gordiska knuten som jag ser det. Förlåt att det blir så långt, tack för att ni orkar läsa mina outgrundliga rader, ibland förstår jag inte själv vad jag menar, hoppas att ni gör det.

2006-10-10, 21:04
Svar #4

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7253
  • Senast inloggad: 2024-12-18, 13:27
  • Stefan Simander
    • Visa profil
    • Simanderska palatset
Rolf, intressanta frågor du ställer!
 
Rent generellt är det den som kommer med ett påstående som ska kunna visa och argumentera för att påståendet är riktigt förstås. Men om någon som i ditt exempel kommer med ett tvetydigt eller felaktigt påstående så bör man ju vänligt men bestämt framföra detta och motivera varför det är så. Om denne ändå inte lyssnar, så kan man ju bara försöka så länge man orkar eller anser det lönt eller av vikt, sedan kan man ju inte gärna göra mer. Möjligen varna andra här och i tidskrifter.
 
Att släktforska bör väl som du är inne på innehålla något mer än att bara kopiera en stor färdigställd antavla på papper eller på internet! Någon form av bearbetning bör man väl göra själv. Allra helst ha tagit reda på så mycket som möjligt själv. Jag kan dock inte avgöra var någon exakt gräns för detta skulle gå.  
 
Om någon däremot kopierar uppgifter och tar åt sig äran eller rent av tar betalt för detta, så är det ju bedrägeri! Därför är det viktigt att tala om vilka som hjälpt en. Det hedrar dem och därmed en själv!  
 
Tack alla som hjälpt mig. Här och annorstädes!  
Med hopp om fler gemensamma anor - förr eller senare.....

2006-10-10, 21:13
Svar #5

Utloggad Kaj Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 628
  • Senast inloggad: 2009-03-25, 06:41
    • Visa profil
Om man i en vetenskaplig tidskrift redovisar ett arbete förutsätts att man anger referenser och källor. Varför ha andra krav på ett arbete publicerat elektroniskt? Oavsett medium, är väl det vetenskapliga kravet detsamma? Tänk tanken att Bure-ståryn publiceras med eller utan referenser - gör det nån skillnad?
 
Jag tycker att ni teoretiserar lite väl hårt. Välj bara god praxis dvs ange källor och referenser på ett vedertaget sätt, så underlättas också möjligheten att verifiera publicerade resultat (Sorry, Anders E.)
 
Mvh
/Kaj A.

2006-10-10, 21:19
Svar #6

Utloggad Kaj Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 628
  • Senast inloggad: 2009-03-25, 06:41
    • Visa profil
Eftersom jag blivit struken som Rötter-vän och inte kan ändra, vill jag bara tillfoga att det ska stå  
 
Tänk tanken att Bure-ståryn publiceras med eller utan referenser och källor - gör det nån skillnad?
 
Kaj A.

2006-10-10, 21:20
Svar #7

Utloggad Michael Lundholm

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 753
  • Senast inloggad: 2024-11-28, 10:14
  • https://lundholm.me
    • Visa profil
    • Släktforskning och personhistoria
Anders,
 
Kan hålla med i många saker du skrivit i den här diskussionen  men när du kom in på dina motiv till att inte redovisa källor på din hemsida reagerade jag.  
 
Om du inte skriver ut källor på de forskningsresultat du redovisar på din hemsida fråga jag mig varför du alls vill redovisa dina forskningsresultat för andra släktforskare? Om du nu ändå vid en förfrågan är villig att lämna ut källan varför inte göra det direkt på hemsidan?
 
Var och en får naturligtvis göra som man själv vill. Vi kan tex ha olika syften med vår forskning och vår redovisning av den. Tex för familjen vill man kunna beskriva de kanske lite mer spännande och mustiga detaljerna i släktens historia utan att för den skull tynga berättelsen men den betydligt torrare källredovisningen. Släktforskningen kan naturligtvis vara mer av en förströelse för många. Jag tycker det är helt ok.  
 
Men om man utöver att låta släktforskningen bara vara en privatsak och börjar delta i ett utbyte med andra släktforskare skall man kanske inte bli förvånad över att de ställer frågor om var uppgifterna kommer ifrån och vilken grund man har för sina slutsatser. När man redovisar sin databas på nätet tycker jag verkligen att man demonstrerar en sådan ambition.
 
Jag vill framhålla Urban Sikeborg som med sin Norrala-databas här på Rötter har etablerat ett mycket gott föredöme för oss andra att lära oss av. Precis som du Anders vill Urban att hans databas skall anges som källan när en uppgift hämtas därifrån; vilket naturligtvis är en helt rimlig önskan. Skillnaden är dock att hans uppgifter kan kontrolleras eftersom han redovisar källorna. Därmed underlättas också hans egen forskning eftersom andra släktforskare kan bygga på hans resultat och därmed kanske kan komma längre än vad han gjorde.
//Michael Lundholm

2006-10-10, 22:19
Svar #8

Utloggad Per Thorsell

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1827
  • Senast inloggad: 2022-09-04, 21:36
    • Visa profil
Hej.
 
Även jag känner mig nu manad att göra ett par små kommentarer till den så ofta återkommande frågan om källhänvisningar.  
 
1)  För egen del (jag är ren hobby-forskare) gör jag alltid noggranna källnoteringar i mitt eget program. Det behöver jag för att hitta tillbaka och kontrollera på nytt. Jag använder alla typer av källor, men när det gäller mina egna anor går jag, där så är möjligt, alltid vidare till primärkällorna (detta mytiska ord, som luktar damm och kräver vantar, men som likafullt rymmer många lel.  
 
När jag delar med mig av mina resultat, rättar jag mig efter auditoriet:  
- När jag skriver ut tio ex av en antavla och skickar till mina icke släktforskande kusiner och barnbarn, lämnar jag endast grunddata och en levnadshistoria utan källor för varje person. Detta för att spara tryckkostnad och för att ingen skulle orka läsa alla ovidkommande och för den utanförstående obegripliga detaljer.  
- När jag skickar samma antvla till den av mina kusiner som själv sysslar med denna hobby, tar jag med rubb och stubb. Källor, citat ur handlingar, egna funderingar och motiveringar till de slutsatser jag dragit.
 
Om jag skulle lägga ut något på nätet, skulle det behandlas på samma sätt som barnbarnen.
 
2)  Om jag exempelvis finner mig vara släkt med en mindre betydande operasångare på 1800-talet, kanske jag inte bara finner hans mor och den man hon var gift med. På webben hittar jag också en uppgift från en historisk forskare, som hävdar, att den rätte fadern var en helt annan man, en Napoleons jämlike, eller rentav överman. Vad gör jag då? Jo, jag går till primärkällorna och finner då kanske, att det inte går att finna något stöd för den alternativa hypotesen. I så fall förkastar jag den. Om jag inte kan eller orkar söka i primärkällorna, måste jag värdera de sekundära källorna utifrån andra kriterier. Ansvaret för min slutsats är i varje fall mitt eget.  
 
Det går inte att få bort alla felaktiga uppgifter, varken från webben, från den tryckta litteraturen eller från primärkällorna. Ansvaret för de slutsatser jag drar ur det tillgängliga materialet, ligger hos mig själv. Det går inte att skylla mina fel på andras slarv, fusk eller okunnighet.
 
Per Thorsell.

2006-10-10, 22:24
Svar #9

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Vad gör man om källangivelsen är så uråldrig att ingen förstår den?
 
Nyligen ställde jag en fråga och angav då var jag hämtat uppgiften ifrån, nämligen Burträsk GH 366 sid 356. Jag får då frågan vad GH betyder och faktiskt jag vet det inte själv. Kunde jag ha skrivit fel? Det kanske skulla vara GB = gamla boken? Jag hade skrivit så, på två andra ställen också, som gällde Burträsk.  
 
Så fick jag förklaringen. Filmrullarna, som användes före mikrokorten, hade den beteckningen. Rullarna förvarades i pappkartonger med GH och siffror efter. Det var säkert andra bokstavskombinationer också. Jag vet att jag vid ett fåtal tillfällen på 80-talet satt och vevade i dessa filmapparater, då det inte fanns några läsapparater lediga.
 
Så kan det gå, att källan blir för gammal att inte ens den som skrivit av den minns vad det var. :-)
Ann-Mari Bäckman

2006-10-11, 00:14
Svar #10

Utloggad Bo Persson

  • Bo Peter Persson
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7132
  • Senast inloggad: 2024-12-19, 00:58
    • Visa profil
Diskussionen handlade ursprungligen om ”titeln” släktforskare. Men någon titel är det ju inte, fastmera en beskrivning av en person utifrån en viss sysselsättning som han eller hon ägnar sig åt. Man kan ju inte legitimera släktforskare, utan de kan endast bedömas utifrån kvaliteten i deras presenterade arbete. Saknas kontrollerbarheten, saknas också rimliga skäl att betrakta verksamheten som seriös.
 
Därför reagerade jag också på formuleringen i Anders Ellerstrands inlägg i dag kl.16.33, ”Ett skäl till att inte ange källor på min hemsida är att jag inte vill att man ska ange min källa som källa när man skriver av mina uppgifter”. Efter en stunds eftertanke uppfattar jag dock inte yttrandet som så oöverlagt som det först kan synas. I början av forumets existens var jag tämligen frikostig med uppgifter, och de användes ofta vidare med mig angiven som källa. Men sedan började mina formuleringar, direkta citat, dyka upp på olika ställen, utan angivelse av att det rörde sig om citat och var de hämtats. Jag blev givetvis mycket irriterad på detta slarv med hanteringen av uppgifter och sade till sist ifrån. Privat fick jag kommentaren att det som finns på Internet måste betraktas som allmän egendom, och har jag skrivit något där, har jag i samma stund som det finns tillgängligt också förlorat varje form av upphovsrätt eller erkänsla. Det där är ju naturligtvis så urbota omoraliskt och slarvigt, att man egentligen bara kan skratta åt dumheterna. Men med en sådan erfarenhet är AE:s reaktion fullt förklarlig.
 
Som Michael dock strax härovan poängterar, blir publicerade uppgifter, om källan inte anges, inte möjliga att kontrollera på det sätt som tillhör en öppen, saklig och kritisk forskning, och då blir det svårt att bedriva en sådan. Diskussionen uteblir, och luften surrar endast av monologer. Att vissa föredrar att slarva med citat (stjäla dem) och källhänvisningar (få det att framstå som att tjuven läst källorna), skall inte få innebära att någon behöver tveka om att lämna sådana uppgifter. Det finns regler - tillgängliga för alla (alltifrån sjunde budet) - om hur man hanterar källor och litteratur, och det finns ingen ursäkt för att inte tillgodogöra sig dem.
 
I övrigt några spridda reflexioner kring en del som sagts, i denna diskussion och den som uppmärksammas på Rötters förstasida.
 
Det finns en fallgrop för den som endast använder sig av kyrkoarkivens ABCEF-serier, nämligen att dessa volymer och typer av längder är så tämligen ensartade och strikt kronologiska, att uppgifter ur dem ofta kan anföras utan att man behöver tala om den exakta sidan i resp. volym - uppgiften kan ändå återfinnas utan ansträngning. Detta gäller dock inte alltid, och det upphör helt att gälla så snart som andra arkiv och typer av handlingar måste tillgripas. Då gäller det att minnas detta.
 
Det kan tyckas vara arkivariernas övergripande uppgift att se till att de arkivbenämningar, den serieindelning och de volymsigna som en gång etablerats får kvarstå orubbade. Att det har en stor betydelse att så sker kan inte förnekas, men den grundläggande uppgiften är ju i stället att se till att varje arkiv benämns på rätt sätt, att serieindelningen är korrekt och att volymerna signerats på rätt sätt, och bedömningen av detta kan variera mellan olika tidpunkter. Ett en gång ordnat och förtecknat arkiv kan vid någon tidpunkt behöva ordnas om; exempelvis kan tidigare förkomna eller okända arkivalier ha dykt upp, den ursprunglige förtecknaren kan ha förbisett något, eller också har den speciella förteckningsplan som använts inte byggt på en tillräcklig analys av arkivbildarens verksamhet och handl?ngarnas organiska sammanhang. Felaktigheter skall rättas. Arkivtjänsten är praktiserad arkivvetenskap. Det är därvid arkivinstitutionernas uppgift att upplysa användarna om förändringarna så att en viss volym kan återfinnas utan besvär.
 
Vad Ann-Mari Bäckman närmast ovan tar upp är ett annat problem; hon skriver att ”källan blir för gammal”. Men, nej, det blir den inte. Mikrofilmernas numrering utgör inte några källhänvisningar, lika litet som mikrokortens nummer hos SVAR eller de digital bildregisternumren hos Genline. Dessa uppgifters funktion är enbart att underlätta snabb återsökning parallellt med att en korrekt arkivbeteckning (arkivbildarens namn, volymens nummer och sida) används. Det är arkivbeteckningen som utgör källhänvisningen, som är överordnad och oberoende av det tillfälliga; övriga uppgifter har enbart en hjälpfunktion i sitt bestämda, avgränsade sammanhang.
 
Avskrifter - som register på nätet eller olika CD-produkter - bör betraktas som litteratur: de kan utgöra källor för vissa uppgifter, där de anförs (jfr ovan med mig angiven som källa), men de utgör inte de historiska källorna. I en käll- och litteraturförteckning torde det vara lämpligast att anföra sådana avskrifter under en egen rubrik, mellan källorna och litteraturen, Källbearbetningar och hjälpregister. Var sak på sin plats.
 
Det är alltså inte på något sätt förkastligt med vare sig datorer, register på nätet eller CD eller olika slags databaser (t.ex. av typen DISBYT), så länge som användarna betänker de begränsningar och brister som alltid vidlåder dessa hjälpmedel. Det finns givetvis mängder av fel och brister i t.ex. Sveriges Befolkning 1890, i andra CD-produkter och register, men de är ändå användbara som hjälpmedel för att hitta rätt i källorna. Men de skall inte anföras som källor, och de uppgifter som hämtas ur dem bör alltid kontrolleras mot källan. (Sveriges Befolkning 1890 är dessutom en avskrift av andra avskrifter, tillkomna för statistiska ändamål; man måste också ha klart för sig att tillkomstorsaken till ett register kan vara en helt annan än det syfte som en sentida användare har med att använda det.) Det finns som väl är ingen möjlighet att certifiera någon som släktforskare. Lyckligtvis behöver vi heller inte befara en situation ”där polisen hejdar vart forskningståg” (med gamle Karl Warburgs komiska missuppfattning av Stagnelius) på de genealogiska fälten. Vi har en situation med fri forskning, där endast kvalitet och akribi avgör i längden. Och så länge som vi fortsätter att diskutera dessa frågor, är allt väl.

2006-10-11, 00:47
Svar #11

Utloggad Kaj Andersson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 628
  • Senast inloggad: 2009-03-25, 06:41
    • Visa profil
luften surrar endast av monologer...
 
Ursäkta mej nu Bo, men om du skulle sammanfatta ditt inlägg ovan på tio rader, vad är det då du vill betona?

2006-10-11, 02:59
Svar #12

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Det verkar vara svårt för en del att fatta...
Så låt mig illustrera: Det här är en antavla. Den innehåller inte några som helst basfakta eller källor, bara fotografier. Så jag frågar: Är det fel av mig att publicera den? Är inte detta släktforskning, kanhända???
Om jag nu får lust att publicera det här på webben, vem ska hindra mig? Var ligger det omoraliska? Vem ska bestämma vad som är normen för vad som skall publiceras? Är jag mindre seriös för att jag väljer en annorlunda väg?


 
Tror ni att jag bryr mig?

2006-10-11, 07:19
Svar #13

Rune Edström

  • Gäst
Hej Jojje
Alla miljöskadade vetenskapsmän som släktforskar, ryser säkert när du framför dina hädiska förslag. Tänka sig, varken namn eller källor å vart du hittat kortet. Det ena kardinalfelet efter det andra, följt av det tredje.
För dom  tycker ju att si och så ska man göra. Allt annat är av ondo. Som det verkar vill dom helst ha AF till något för dom som kan släktforska på rätt sätt. Sägs ju att trägen vinner, så om några år har dom kanske uppnått sina mål. Och Ulf Sawert har nån ny enebuske som ni inte får vadra kring, varv på varv
mvh
rune

2006-10-11, 07:22
Svar #14

Rune Edström

  • Gäst

2006-10-11, 08:28
Svar #15

Rolf Öhlén

  • Gäst
Hej Jojje.
En fin antavla måste jag säga. Om jag skulle fråga dig vilka korten föreställer, var du fått tag på dem, du kan svara på det och jag efter en kontroll mot tillgängliga källor kan konstatera både att korten och släktlinjerna stämmer är du seriös. Likaså om det vid en kontroll skulle visa sig att något skulle vara osäkert och du är beredd att lyssna på och notera invändningar mot det resultat du presenterar.  
 
 Däremot har jag svårt att betrakta någon som seriös som inte vet varifrån uppgifterna kommer, vilken trovärdighet den källan har och inte är beredd att ta till sig invändningar.  
 
 Ingen kan hindra dig att publicera ditt resultat, men då kan du inte heller hindra andra från att kritiskt granska resultatet. Hur bra eller dåligt underbyggt det än är, får vi då räkna med att andra har synpunkter på vårt arbete. Hur vi då tar till oss och bemöter de synpunkterna och dem som kommer med dem är en stor del som avgör hur seriösa vi är.  
 
 Uppstår det ett tvivelsmål, är det en födel att kunna åberopa en så säker källa som möjligt. Tyvärr är det så att det som är skrivet har större trovärdighet än det som är ett rykte, även om det som är nedpräntat är fel.

2006-10-11, 08:47
Svar #16

Utloggad Anders Ellerstrand

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1509
  • Senast inloggad: 2020-10-26, 11:18
    • Visa profil
    • ellerstrand.se
Tyvärr kunde jag inte hålla mig ifrån... ;-)
 
Oavsett hur klokt och korrekt innehållet i Bo Perssons kommentar är så reagerar jag starkt på alla måste, endast osv.
 
Det Bo framför är trots allt endast hans privata syn. Hur gärna han än vill bestämma vad som är källor eller ej, hur gärna han än vill bestämma på vilket sätt jag ska notera källorna i min forskning - till syvende och sist är det MIN släktforskning och MIN hemsida som jag bedriver och hanterar på MITT sätt.
 
För mig är det avgörande för hela anbytarforums framtid om vi kan bemöta varandra på ett ödmjukt sätt - utan mästrande och dömmande.
 
Jojjes tavla är fantastisk och mycket trevlig. Jag ser inte att jag kan ställa några krav på den. Det måste vara Jojje själv som bestämmer hur säker han vill vara på sannolikheten att bilderna är rätt identifierade.
 
På min hemsida finns många bilder. Det är för mig helt orimligt att någon ska ställa krav på mig att använda hemsidesutrymmet för att redovisa hela min argumentation angående identifieringen av varje bild. Den som blir glad över att finna en bild och vill använda den hör rimligen av sig till mig - så ska jag svara efter bästa förmåga.

2006-10-11, 13:20
Svar #17

Utloggad Annki Roos

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 847
  • Senast inloggad: 2014-01-17, 18:02
    • Visa profil
Jojje, vilken underbar antavla. Önskar jag hade så mycket bilder. Helt suveränt.

2006-10-11, 18:39
Svar #18

Utloggad Bo-Arne Stenqvist

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 322
  • Senast inloggad: 2018-04-18, 22:33
    • Visa profil
Jojje,
 
en jättefin antavla. Inget är som gamla fotografier!
 
Tanken på att någon skulle gå in på din hemsida och ifrågasätta antavlan känns fjärran. Och hur skulle det fungera ren praktiskt?  
 
Om jag tar ur en bild ur fars fotoalbum på farfarsfar och sätter in den på min hemsida, räcker då detta som säker källa för att det verkligen är min farfarsfar? Och vad skulle hända om en annan person har en annan bild på min farfarsfar och de inte är alls lika? Tänk vad det skulle ställa till!!!  
 
Om jag lägger ut en antavla i träd eller som tabell på min hemsida tycker jag inte att jag behöver redovisa alla källor där, precis så som framförts ovan. Varför skulle jag det? Är det någon som undrar eller tycker man har fel bland anorna så är det fritt fram för frågor. Jag kan då redovisa den källan men vill då först ha en källanvisning som motsäger det jag skrivit. Man kan då hitta felet och byta information med den klagande och rätta till felaktigheter. Ingen vill väl ha fel anor i sitt träd.  
 
Ta släktforskningen för vad den är. Tänk på att alla är olika och frågar på olika vis. Det är inte livsfarligt att stava fel, säga att om man minns rätt kan det vara så osv. det är mottagaren som avgör ifall svaret är intressant eller inte. Svaret kan vara lika mycket värt utan en källhängivelse om man kan finna något intressant där. Man skall väl dock skilja på hörsägen och fantasi.
 
Många vänder sig mot de som endast nätforskar här på Rötter. De menar att de får ett svar under en diskussion och fortsätter med det svaret som en ny fråga i nästa diskussion. Vad gör det? Får de svar så är det ju någon som vill hjälpa dem och det kan väl ingen hindra? Varför reta upp sig?  
 
Jag har letat i de flesta kyrkoarkiv, mantalslängder och domböcker. Det fanns inte mycket annat att göra för 20 år sedan. Jag vet hur man forskar och har bra koll på mina källor. Jag har också fått bra svar på Rötter någon gång där jag anser att det är min sak att kontrollera källan och funnit att det stämde. Jag tycker inte det behövs fler experter på Rötter, eller normer för hur vi ska släktforska. Det var ju inte så länge sedan man upplevde de här nya experterna som endast genom att köpa cd:n Sveriges befolkning 1890 blev mästare över en natt och kunde racka ner vad och på vem som helst. Skönt att många har dessa skivor nu!
 
Vh
 
Bas

2006-10-11, 18:56
Svar #19

Utloggad Leif Gson Nygård

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2047
  • Senast inloggad: 2024-12-09, 01:22
    • Visa profil
Jag kan i det stora hela bara hålla med Jojje; var och en har rätt att forska på det sätt man vill utan pekpinnar från andra.
 
Men det är också, som flera har påpekat, viktigt att hålla den källkritiska fanan högt. Annars är vi snart på ett sluttande plan och det skulle vara en olycklig utveckling för vår kära hobby.
 
Och jag måste ändå i sammanhanget slå ett slag för forskning i originalhandlingar. För upptäckten av ett 3-400 årigt dokument som beskriver någonting om släkten, har en alldeles särskild tjusning. I andra arkiv än kyrkoarkiv har jag funnit sådana dokument. Och varje gång är det lika roligt! Det blir andäktigt och jag känner en stor vördnad för såväl dem som höll i gåspennan som personerna det handlar om.
 
Men med tiden märker jag också att vördnaden och respekten försvinner. Man blir liksom avtrubbad, glömmer att visa respekt och gå varligt fram. Detta är just risken med modern släktforskning:  
 
Tidsbrist gör att man använder Internet och CD-skivor för att bygga sin antavla enklast och fortast möjligt. Och på vägen försvinner respekten för förfäderna - om den öht infunnit sig? - och historiens vingslag lämnar en knappt märkbar vindpust efter sig.  
 
Detta kan i alla fall ge mig en lite vemodig känsla.

2006-10-11, 19:47
Svar #20

Utloggad Anders Ellerstrand

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1509
  • Senast inloggad: 2020-10-26, 11:18
    • Visa profil
    • ellerstrand.se
Leif, jag har säkert inte forskat lika länge som du, men varför skulle vördnaden och respekten försvinna? Jag tycker den ökar i takt med att jag lär mig mer...
 
Det kanske har att göra med hur man forskar. Jag har nästan slutat gå bakåt utan lägger mesta energin på att lära mer om de närmsta generationerna.

2006-10-11, 22:15
Svar #21

Utloggad Jan Jutefors

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 4731
  • Senast inloggad: 2014-07-06, 10:38
    • Visa profil
Jojje,
 
Det är givetvis ingen som hindrar dig att publicera din antavla på webben, men vem skulle ha användning för den?  
Den säger ju absolut ingenting, men du får ju applåder av supporterklubben.
Men, vem bryr sig?

2006-10-12, 00:40
Svar #22

Utloggad Leif Gson Nygård

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2047
  • Senast inloggad: 2024-12-09, 01:22
    • Visa profil
Jo, Anders Ellerstrand, naturligvis bidrar ökad kunskap till att vördnaden och respekten inför förfäderna stärks. Genom att få insikt om var de bodde, hur de levde, hur många barn de fick, vilka sjukdomar de drabbades av, hur gamla de blev o s v fördjupas ju släktbanden.
 
Vad jag menar är att tidsbrist och önskan om snabba resultat i form av hårddata; namn, födelseår, titel, vigsel, barn, dödår via Internet och allehanda CD-skivor riskerar att underminera vördnaden och respekten.  
 
Då kan det vara hälsosamt att emellanåt sakta ned på tempot, lämna datorn för en stund, idka källstudier i ett annat arkiv (ej kyrkoarkiv) och låta sig hänföras av de gamla originalhandlingarna. Och även om originalhandlingarna råkar vara mikrofilmade går det att uppamma känslan av historiens vingslag.

2006-10-12, 02:02
Svar #23

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Vi har väl alla olika motiv till varför vi släktforskar, och också olika behov av hur vi släktforskar. Somliga nöjer sig med att fråga sig fram så att de får ett hum om sina anor, andra vill inte ens göra jobbet själv, de anlitar proffs. Så finns det också plats för oss som har gjort vår hobby till en liten vetenskap. Vi borde bli medvetna om att det är vi som bryter normen, det är vi som uppfattas som nördar fulla med arkivdamm. Kanske vi också kunde kosta på oss att låta folk få bestämma i vilken utsträckning de vill engagera sig. Bara vara glada för att så många intresserar sig?!
Live, and let live!
Och det är väl tur att Jan Jutefors inte har användning av min antavla! Vad skulle han med mina förfäder till?!

2006-10-12, 02:12
Svar #24

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Förresten, så kan det vara detsamma vad Jutefors tycker. Det intresserar mig inte alls...

2006-10-12, 09:04
Svar #25

Rolf Öhlén

  • Gäst
Om jag nu skulle kopiera Jojjes fotografiska antavla, lägga in den på min hemsida och påstå att det var min släkt utan att vilja berätta vare sig skriftligt eller muntligt hur jag kommit fram till det, skulle det räknas som släktforskning? Jag menar om det nu skulle vara mitt sätt att samla och hantera material, d v s att skaffa något som ser bra ut utan att bry mig om hur historiskt riktigt det egentligen är och inte är villig att redovisa hur jag gjort för att komma fram till detta resultat?

2006-10-12, 09:52
Svar #26

Utloggad Anders Ellerstrand

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1509
  • Senast inloggad: 2020-10-26, 11:18
    • Visa profil
    • ellerstrand.se
* Jan - om jag hittade Jojjes tavla på nätet och kände igen morfars kusin på en av bilderna skulle jag bli jätteglad! Jag skulle omedelbart skicka ett mail till Jojje och sedan tror jag vi skulle starta en intressant mailväxling med utbyte av bilder, uppgifter och källhänvisning. Vilken nytta!
 
Någon annan kanske bara gläds av de vackra bilderna, studerar klädsel och vill veta tidsepok.
 
En tredje, som sysslar med hembygdshistoria känner igen stadens möbelhandlare och skriver till Jojje och frågar om han får låna bilden till sin bok som snart ska ges ut.
 
En fjärde har ett litet textilt museum med en exakt likadan hatt som en av damerna och kan nu, efter en kort brevväxling med Jojje, äntligen datera hatten och i sitt museum visa en bild på hur den användes.
 
Och hela tiden som omvärlden ser vilken oerhörd nytta det gjort så sitter Jan och försöker att inte bry sig, men kan inte låta bli att gruffa om supporterklubb. Trist...
 
* Leif - visst kan det vara så! Eller så är det så att tillgången på hårddata gör att jag inte tröttnar, att jag bibehåller entusisamen tills jag känner mig mogen att kliva in på arkivet?
 
* Rolf - om du gör så, och vill kalla dig för släktforskare, och är lycklig med det så tycker jag det är bra. Det torde vara ganska få som befinner sig så långt ut på skalan...

2006-10-12, 10:05
Svar #27

Utloggad Dan Larsson

  • Anbytare *
  • Antal inlägg: 19
  • Senast inloggad: 2013-11-05, 21:30
    • Visa profil
Jans inlägg och svar till Jojje med avslutningen men vem bryr sig berörde nog Jojjes spydiga svar till Bo Persson där han själv avslutade sitt inlägg med dom orden.

2006-10-12, 10:31
Svar #28

Rolf Öhlén

  • Gäst
Då kan jag alltså hitta på uppgifter som inte stämmer eller kraftigt förvränga föreliggande eller uppdiktade av andra, sprida de uppgifterna som sanning utan att behöva redovisa grunden för dem och strunta i alla invändningar. Uppenbarligen behöver man då inte arbeta med fakta överhuvudtaget och ändå kunna kalla sig släktforskare. Personligen skulle jag kalla mig för romanförfattare, men jag har väl för höga krav.  
 
 Jag har själv varit med om att ha blivit rättad när jag haft fel. Det fanns 3 ståndpunkter jag  
kunde ha intagit;
 
 1) Det ska du skita i, det är min forskning som jag gör på mitt sätt och den skall du inte lägga dig i.
 
2) Nähä, varför inte det då? och ändå inte lyssna eller bry sig.
 
3) Oj, det här måste jag kolla.  
 
 Jag valde det tredje alternativet, konstaterade att han hade rätt och ändrade i min antavla. Tyvärr har jag själv fått bemötandet 2) och när jag kommit med de invändningar jag haft har de haft svårt att acceptera det. Det var en antavla de hittade på nätet.  
 
 Tydligen kan vi bara komma överens om att vi inte kan komma överens om hur vi bör hantera fakta och hur vi bör ta till oss andras kunskaper i och om forskningen. Personligen är jag glad om jag får ta emot rättelser så att mitt arbete kommer så nära den historiska sanningen som möjligt, men vi är ju olika.  
 
 Vad gäller fotografier har vi ett hemma som jag inte vet vem det föreställer, men enligt min mor föreställer det hennes farmor och den källan (d v s min mor) duger åt mig. Har någon några invändningar mot den identifieringen får de ta den diskussionen med henne.  
 
 Jag ber om ursäkt om någon har stött sig på mina inlägg, min enda förhoppning har varit att hitta någon minsta gemensamma nämnare, vilken tycks vara intresset för släkten bakåt, oavsett om den är belagd eller uppdiktad.

2006-10-12, 10:38
Svar #29

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Om vi nu ska avhandla min fotografiska antavla, så tillkom den enbart för att ställas ut i en nu pågående utställning här i Mora, som vi kallar Släktforskarnas Höstsalong. Utställningen har till syfte att illustrera olika sätt att presentera sin släktforskning, från häften och böcker, till CD:n, planscher, tavlor och tittskåp. Ett lite annorlunda och (hoppas vi) kreativt sätt att hantera vår ibland överpretentiösa hobby, som för det mesta stannar i våra överfulla pärmar eller i ett datorprogram.
För vi kan väl vara överens om att trots att många släktforskar, så är det få som någonsin publicerar sitt resultat. Ett allvarligt bekymmer, tycker jag.
Presentationen borde, anser vi, ge plats för mer fantasi och kreativitet. Att stänga in släktforskningen i dess fyrkantiga vardagliga form, bidrar inte till nyskapande, eller till att släktforskarna inspireras till att visa upp sina resultat. Tvärtom så hämmas många av de högljudda krav om källhänvisningar och korrekta vetenskapliga uppställningar som dominerar temat.
Vare sig jag eller de andra som försvarar rätten till att forska som man själv önskar, hävdar att källkritik är av ondo. Men tvånget och det ständiga tävlandet om att alltid ange källor överallt, skapar osäkerhet bland många nybörjare och mer pretentionslösa släktforskare. De vågar därför inte visa upp sitt arbete av rädsla för att bli kritiserade. I förlängningen är alltså den fundamentalistiska inställningen, att alltid betrakta släktforskning som något strikt vetenskapligt, kontraproduktivt. Den stryper försöken till att se släktforskningen från andra perspektiv. Och i vissa fall så stryper den lusten att släktforska!
Om man nu vågar använda ett annat perspektiv, vilket jag förstått är svårt för vissa gravt insnöade och fantasilösa personer, så kan en fotografisk antavla bidra till nya insikter. Man kan med egna ögon se hur utseenden ärvs, från en generation till en annan - men ibland hoppa över någon generation, man kan se hur folk var klädda, vilken smak de hade, om de var välvårdade eller ena riktiga slashasar, om de var fåfänga, eller religiösa, vilka saker de ville visa upp, etc. Man kommer således dem mer in på livet, och det är en viktig ingrediens i släktforskningen!
I förlängningen frågar man sig: Vad säger ett födelsedatum för något om en person???
Vi måste alltså fråga oss VARFÖR ibland. Är det för att samla på namn och datum vi släktforskar, eller är det för att lära känna våra förfäder?!

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se