Äldre inlägg (arkiv) till 2006-10-10

[Ann-Mari Bäckman]

Jag tycker det är alldeles för mycket tjat om detta med källor. Visst ska man ange var man fått en uppgift ifrån om man ska lämna ifrån sig sin forskning på nätet, eller om man håller på att diskutera något. Då är det ju bra att kunna säga att det var där och där jag fann det.
 
Ärligt talat hur många kontrollerar igen,de uppgifter man får av andra med angivande av källor? Kanske det hellre skulle vara så att, om man får en uppgift om att Nils Larsson föddes den 9 oktober 1806 i XX-by i XX-socken, så vill man kolla uppgiften. Det är ju inget märkvärdigt att gå in i födelseboken för det året och datumet och leta. Det är ju värre om man bara har skrivit att han hette Nils Larsson och inget mer. Då kan man verkligen fundera över var kommer de uppgifterna ifrån?
 
Jag har lärt mig genom åren att inte ens sätta tilltro till min egen forskning. Det är ju först när man kan jämföra sina egna anor med någon annans släktforskning på samma släkt, som kan se om man hamnat rätt.
 
-----------------------------
Det var en intressant fråga du tog upp Anki. Jag tycker man ska vara rädd om den muntliga traditionen och inte förkasta den. Därför blir jag så arg på de som kastar sig över de som gör inlägg här om att de hört att den och den dåtidens kändis skulle vara far till någon av anorna. Skriv ned vad som berättas, kanske finns det en nypa sanning i dem och gör det inte det, så ger det ändå en krydda till ens släkthistoria.

[Ann-Mari Bäckman]

På tal om muntlig tradition, så har jag haft mina funderingar om hur de gamla kan berätta om och om igen om händelser från sin barndom. Man kan tänka, oh, nu börjar han berätta igen samma historia, som vi hört flera gånger om, men det kanske finns en mening i det. Förr då man inte hade förmågan att skriva ned sina berättelser, så berättade de gamla om det som hänt, berättelser som togs om och om igen. Just det här att man berättade flera gånger, gjorde ju att de yngre mindes berättelserna och kunde berätta i sin tur. Så det kanske finns en mening att många av de äldre glömmer nuet men minns det som hände i barndomen och ältar dessa historier.
 
Min svärfar var född på 1900-talets början och i slutet av hans levnad, så började han berätta historier från barndomen, roliga och intressanta. Där nämndes morbror Karl och morbror Janne och farfar?n bl a. Nu då jag vet vilka dessa var så blir det ju extra värdefullt att höra historier om personer, som förr bara var ett namn på papperet.

[Jojje Lintrup]

Annki, Alex Haleys Rötter med Kunta Kinte går ju i repris just nu på TV... Den historien har ju senare visat sig vara påhittad av Haley, eftersom han misslyckades med att spåra sina afrikanska förfäder.

[Johan Abrahamsson]

Vad har du för källa till ditt påstående att Haley skulle ha hittat på historien?

[Mats Ahlgren]

Annki
Jag är inne på samma frågeställningar som du (skriver lite om det i min kommentar till Gullbritts text, som nu publicerats på Rötter efter några dagars karantän).
 
Låt mig för det första säga att vi är oerhört lyckligt lottade med våra källor avseende befolkningen nu och förr.
 
Men, tillbaka till muntlig tradition. Hur gör jag med de delar av familjen som inte finns nerskriven. Ska jag strunta i den?  Eller ska jag ta det bästa jag har, nämligen avskrift av muntligt berättelse, av berättelse som gått från generation till generation.  
 
Förmodar att det inte duger i forskningssammanhang, men jag tar det bästa jag har och använder det för egen del, med hänvisning till muntlig källa (dammfri)

[Jojje Lintrup]

Ingen annan än att jag har läst det någonstans, och att jag då bedömde den som tillförlitlig... Men sånt borde man ju kunna kolla också i efterhand. Så jag återkommer med ett svar senare.
(Jag har inte för vana att sitta och skriva ner källor för allt jag läser, har du det Johan?)

[Stefan Simander]

Mats, det är klart man kan använda muntliga källor! Men det är ju viktigt att man betonar detta i källangivelserna och att man försöker att kolla med de andra källor som finns, helst skriftliga från den tid det gällde. Ibland räcker det med att intervjua en eller två till i släkten för att förstå hur osäker uppgiften är, ibland har det vuxit till en myt, t ex om valloner som sedan inte stämmer in, när man kollar upp hela tjocka släkten!
 
Karin, du gör rätt som anger de källor du använt, men som du själv skriver så finns det uppenbara brister i materialet och då är det väldigt viktigt att ange vad som är fel i källan!
 
Serien Rötter hade åtminstone det goda med sig att på ett spännande sätt få många, såväl svarta som vita, medvetna om de svartas situation under åren i Amerika.
 
Dessutom bidrog den väl till en betydande ökning av släktforskningen i de länder där den sändes, inte minst i Sverige med ABF-cirklar och Sven Lindqvists: Gräv där du står, Hur man utforskar ett jobb
Stockholm: Bonniers 1978. Femte tryckningen 1984.  
 
(Kanske bidrog också seriens namn till namnet på vårt Rötter?)

[Stefan Simander]

Ann-Mari, att jämföra sin forskning med andra är ju just en utmärkt form av källkritisk granskning om det skiljer sig åt och har man då angett varifrån uppgifterna kommer, så blir det lättare att kolla varför det inte stämmer. Dessutom är det spännande, roligt och oftast väldigt trevligt att möta andra som forskat på samma personer!

[Niclas Rosenbalck]

Hej Johan mfl!
Jojje har alldeles rätt. Läs den trevliga boken (Rötter) som Alex Haley skrev; däri nämns inte något om ett möte i Gambia med en berättare som bekräftade den orala traditionen. Här möts återigen skillnaden på en bok och regissörens friare fantasi via sitt filmmanus. Allt som påstås är alltså inte sant bara för att det visas på teve. [teve är en källa, men boken också - då vi här kan värdera två källor finner vi att boken är tillkommen före filmmanuset och därför pålitligare; invändningar till detta kan säkert finnas - ss att författare glömt eller ej angett saker i boken men senare tillagt detta till filmregissörens manus, dock får man väga saker med vad vi vet om film och detta är att de ofta innehålller fantasiskildringar]
 
Det viktiga med att ange källor är att de kan säga en hel del om sanningsvärdet på uppgifterna som presenteras. Källor kan vara en muntlig berättelse, en gammal krönika, en kyrkbok, tryckt litteratur mm. Det värdefulla med att känna källor till en uppgift är att man som läsare kan bedömma hur trovärdiga dessa är. Genom att sätta in källorna i ett sammanhang: vem skrev källan?, när skrevs källan i förhålllande till det den skildrar?, finns det någon tendens i källans påståenden? etc
Den nutida framställningen är ju oftast beroende av vår egen tids uppfattningar. Många berättare hittar även på en story som inte är sann - en höna kan bli en fjäder; små korn av sanning kan finnas i en historisk berättelse, men likväl kan en senare berättare lägga till saker (avsiktligt för att piffa till skildrandet eller helt enkelt ljuga ihop en annan story för att detta passar författarens egna syften). Källkritik är alltså viktigt. Källor är till för att stödja trovärdigheten av det som skildras - detta skiljer fakta ifrån fiktion. Hur man sedan presenterar sina källor, om man gör det, är något som är högst personligt. Det ena utesluter inte det andra - man kan skriva en bra läsvärd släktberättelse utan att ange källor. Källor kan även finnas separat som bilaga eller notiser i forskarens anteckningsblock. Källor är till för att underlätta vidare forskning i ämnet, det är därför de är viktiga, enligt mig.

[Jojje Lintrup]

Alex Haley stämdes och fick böta 650.000 dollar för plagiering av Harold Courlanders The African. Men jag antar att han gjorde sig en ordentlig hacka ändå (jämför stämningen mot Da Vinci-koden för att vara ett plagiat av Holy Blood, Holy Graal). Just på grund av sin framgång med boken, kom han undan billigt och fortsatte framstå som trovärdig i världens ögon  (precis som Dan Brown). (Källa: Jewish World Review, m.fl.)
Så där har vi ännu en faktor att räkna med när det gäller trovärdigheten i forskningen, nämligen den förvärvade trovärdigheten som gör vissa ofelbara och andra till rättshaverister.

[Ann-Mari Bäckman]

Niclas!
 
Visst kan det vara så att anger man källan, så får man en trovärdighet åt uppgiften. De uppgifter, som jag avser, där man kan utesluta källan, är sådana där man med lätthet kan hitta själv, som födslar, dödslar och vigslar och viss mån utdrag ur husförhören. Andra påståenden bör man ange var de kommer ifrån, så att man kan kolla om man känner sig tveksam.
 
Egentligen borde alla, som lägger ut sin forskning på nätet, sätta ut en Varningstext, om att man bör själv kolla tillförlitligheten i forskningen, genom att ännu en gång kontrollera uppgifterna från kyrkböckerna, då fel kan ha insmugit sig. Det verkar tyvärr inte så självklart för alla, som skriver av, utan man tror att här är sanningen och ingenting annat.

[Jojje Lintrup]

Ann-Mari,
Varför skulle vi släktforskare behöva skilja oss från resten av världen??!! Inte behöver väl du någon skriftlig garanti för att finlandsfärjan du tar inte ska sjunka, eller bilen du kör inte är ett måndagsexemplar??!! Eller för all del att nyheterna du läser i din tidning ska vara sanna eller inte??!!
Man måste kunna lita på sin omvärld, annars blir vi snart paranoida. Vi behöver inga varningstexter. Bara vanligt sunt bondförnuft!

[Stefan Simander]

Sunt (släkt)forskarförnuft skadar åtminstone aldrig!
 
Har nu läst igenom Rötters debattsida också, där inläggen har den nackdelen att de kommer in i efterhand och i klump och inte kommer det något meddelande heller om att nya inlägg görs, vilket ju är den viktigaste funktionen som kommer med Rötters Vänner! Varför envisas med detta system istället för att föra debatten här i nutid???
 
Jag fann flera finurliga forskares åsikter. Den jag fastnade mest för var Karl-Gustav Rosborgs om att kyrkböckerna inte heller är primärkälla, utan de människor som var med. I min fars födelses fall var det mamma, mormor, barnmorskan och han själv, men han minns ju inget förstås av detta. Däremot minns han att mormor alltid sa att han INTE var född den 13 mars, som det står i födelseboken, utan den 15 mars. Återstod att försöka hitta en verklig primärkälla. Vilken? Jo, barnmorskans dagbok i Provinsialläkarens arkiv på Visby Landsarkiv, som var mycket vänliga och behjälpliga. Efter ett telefonsamtal fick jag ett skriftligt svar alldeles gratis eftersom det var ett folkbokföringsärende! Där stod mycket riktigt att mormors muntliga källa var mer pålitlig än födelseboken!  
 
Slutsatsen skulle kunna vara att det är viktigare att skanna in och renskriva alla barnmorskedagböcker, vilket skulle ge alla astrologer klockslagen för födslarna så arkiven fick färre förfrågningar, än att slaviskt följa alla födelsenotiser!  
 
MEN nu är det tyvärr så att och det saknas många barnmorskedagböcker och födelsenotiserna är dels i de allra flesta fall rätt och dels är det inte det mest avgörande för en person (möjligen undantagna astrologerna) vilken dag man är född, utan att de föräldrar som anges är rätt, för de fall man verkligen vill veta detta av biologiska, sociala, släktforsknings- eller juridiska skäl. Min far nöjde sig med att glädjas åt mormoderns goda minne, men brydde sig aldrig om att efter 60 år ändra det datum som han officiellt alltid firat. Mamma gav oss ibland tårta båda dagarna, så som barn gladde jag mig smaskande åt prästens felskrivning (kanske därför jag fick diabetes). Inget ont som inte har något gott med sig (och kanske inget gott som inte har något ont med sig)!
 
Detta gäller även avskrifter av såväl (hand- och maskin-)skrivet, som digitaliserat, slag!

[Ann-Mari Bäckman]

Jojje!
 
Exakt så är det, bara vanligt bondförnuft är allt som behövs. Det är väl det jag vill ha sagt med det hela att bara för att man hittar någons släktutredning, så är det inte bara att kopiera hej vilt och nöja sig med det. Ja, det kan man göra om man noterar att detta har jag inte kollat upp.
 
Ska du lita på din omvärld, i det här fallet andra släktforskare, då behöver de inte ange några källor heller, eller hur?

[Annki Roos]

Jaha, så det var alltså en påhittad story om Kunta Kinte? Tråkigt. Jag såg ett program angående själva forskandet där Alex var i Gambia och pratade med den här berättaren. Det verkade trovärdigt och så blev jag (och andra med mig) i själva verket totalblåsta, där ser man. Jag har för mig (det var längesedan jag såg det här programmet) att han som berättade blev otålig på Alex därför att han inte fick berätta i den takt  han ville. Alltså långsamt och lugnt . Alex avbröt och ställde frågor och mannen blev stressad.
 
Men andemeningen i inlägget gäller i alla fall. Hur man bemöter muntlig tradition?
 
Annki

[Eivor Andersson (Ema)]

Frågan är om man skall se ordet Släktforskare som en titel eller att det betyder - någon som forskar om sin släkt -?
 
Man kan forska i många olika områden utan att avse att man är t.ex Forskare i fysik eller andra ämnen.
Jag tycker att var och en får bestämma hur de vill forska i släkten och gärna med lite goda råd på vägen.
 
Hälsn. Eivor

[Jojje Lintrup]

Jag har läst igenom insändarna som man länkar till via Rötters framsida. Och det som slår mig mest är att de som är emot datorns påverkan på släktforskningen låter precis som de som varnade för att folk skulle tuppa av och dö när de åkte med i de första tågen, ni vet Novelty och Rocket för 200 år sedan.
Jag tror på människans förmåga att lära sig göra rätt. Jag tror att bara man blir tillräckligt intresserad av ett ämne, så ser man till att det blir bra, det man gör. Man fuskar inte om man blir allvarligt intresserad av saker!
Vilka är det då som fuskar? Jo, de som vill visa upp en fasad som ska föreställa något som den inte är. De som vill imponera på andra.
I dessa människors hjärnor finns det inga gränser för hur långt man kan gå för att imponera. Det finns ingenting som hindrar personer med sådana syften att presentera imponerande uppsatser med tusentals noter och tjocka listor med källhänvisningar. Beteendet är vanligt hos studerande, som kopierar andras uppsatser och artiklar, och lämnar in dem som sina egna.
Jag har personlig erfarenhet av detta. Jag får mycket ofta e-post av ungdomar som vill att jag ska hjälpa dem med snabba uppgifter (om Argentina) till deras nära förestående skolprov. En del är så fräcka att de till och med vill att jag ska skriva deras uppsats!! Jag har till och med upptäckt mina egna artiklar i listor som lagts ut som exempel på uppsatser man kan lämna in på gymnasie- och högskolenivå!
Fusket är oerhört utbrett.
Men sådan ser världen ut, och vi må vara glada för att de flesta av oss släktforskare inte är så unga längre. För det verkar som att den yngre generationen har lättare att ta till desperata metoder för att nå fram till sina förväntade resultat.

[Anders Ellerstrand]

Min farfars morfar var gästgivare i Örkelljunga några år på 1800-talet. Nyligen hittade jag den fantastiska boken Gästgiveriet i Örkelljunga av Nils-Arvid Bringeus.  
 
För mig är denna bok en fantastisk källa! Här får jag bilder, beskrivningar, namnuppgifter och släktförhållanden och upptäcker att mina anor varit involverade i gästgivargården längre tillbaka också.
 
Nu är ju boken inte en förstahandskälla och kanske är jag en usel släktforskare som använder den? Men tack och lov har jag läst boken, och inte använt datorn. Kanske är jag då inte enkelt eller dubbelt förbannad, just när jag läser boken. Bara när jag skriver detta...  ;-)

[Rolf Öhlén]

En cd-skiva där mormor finns med har uppgifter om henne som inte stämmer med kyrkoböckerna. En bok där en släkting finns med som jag kört fast på gav mig tips om var jag skulle söka fast en del uppgifter inte stämde med kyrkoböckerna. Visade en granne min släktforskning, varvid han visade mig att jag på ett ställe kommit in på fel linje, vilket jag rättade till. Sensmoral; jag litar inte ens på mig själv.  
 
 Disbyt, böcker, register, cd-skivor, andra forskare kan vara en ingång till en lösning på ett problem. Dock; ju fler bearbetningar, större risk för feltolkningar av ursprungsmaterialet.  
Eftersom de flesta jag forskar om är döda, anser jag orginalhandlingar som t ex skattelängder, kyrkböcker, domböcker vara primärkällor, vare sig de är kopierade, scannade eller avfotograferade. Avskrivna eller tolkade av andra är de sekundärkällor. Samtliga källor skall dock anges.  
 
 Det ligger i begereppet forskning; någon presenterar ett resultat, andra kan med tillgängliga metoder och material komma till samma slutsats. När jag tar med namn, datum, yrken, födelseort, föräldrar med mera skall jag klart ange varifrån jag fått uppgifterna.  Kopierar jag material från andra, vilket jag gjort då kyrkböcker saknats, ska jag ange den källan. Är det från mig själv, skall jag ange det och hur jag kommit fram till det.  
 
 Oavsett vad jag använder mig av för material, skall jag redovisa vad jag använt för att komma fram till det resultat jag presenterar. Saknas källhänvisning, måste jag åtminstone uppge varifrån jag hämtat uppgiften så att den kan spåras bakåt för att andra ska kunna kontrollera mitt påstående.
 
Eftersom det är mänskligt att fela, är det nödvändigt att kontrollera materialet mot tillgängliga källor i den mån sådana finns och jag kan tolka dem. Feltolkningar, missuppfattningar, trötthet med mera kan ge upphov till felaktigheter. En antavla som några bekanta stoltserar med tar deras rötter ner på 800-talet fast det saknas tillförlitlkig dokumentation i samtida historiska källor för vissa koplingar. När jag utifrån min erfarenhet och kunskap kommer med invändningar, säger de; ja men varför åberopar då så många den? Källkritik, eller snarare, avsaknad av källkritik gör att många felaktiga uppgifter sprids.  
 
 Samlar jag för min egen skull spelar mindre roll, men jag kan inte okritiskt sprida det vidare utan att åtminstone uppge varifrån jag hämtat materialet så att den som vill kan undersöka saken. Häri ligger knuten; var är forskning om inte att komma sanningen så nära som möjligt? En påhittad eller felaktig uppgift blir inte mer riktig bara för att den får stor spridning och trycks i böcker.

[Anders Ellerstrand]

Du skriver mycket tänkvärt och klokt Rolf.
 
Emellertid vänder jag mig mot ord som skall. Om någon vill göra en släktutredning genom att snabbt kopiera en mängd andrahandsuppgifter - varför skall jag protestera mot det? Om denne person väljer att visa upp sin forskning på sin hemsida utan att ange en enda källa - varför skall jag protestera mot det?
 
Självklart kan jag uppmuntra till andra sätt att forska, eller påvisa vilken nytta man kan ha av att notera källor. Men för mig är det orimligt att ställa krav på andras forskning.
 
Mitt ansvar är mina egna krav på min egna forskning. Det är jag - som utifrån mina krav - ska värdera uppgifterna på den andres hemsida, för att veta vilken eventuell nytta jag kan ha. Självklart uppskattar jag källhänvisningar - men ställer inga krav.
 
Det är skillnad om den andre forskaren skulle börja sälja sina uppgifter - i bok eller på CD. Då kan man ställa krav. Men nästan all forskning är en privat hobby, som var och en bedriver efter egna förutsättningar och egna kvalitetsnormer. Kan vi acceptera denna individuella mångfald kanske vi kan mötas utan att skälla, kritisera och döma - och istället hjälpa och uppmuntra.

[Ann-Mari Bäckman]

Anders och Rolf! Ni skriver båda kloka funderingar om släktforskning.
 
Själv forskar jag för mitt eget höga nöjets skull. Jag har inte för avsikt att lägga ut min forskning på internet, inte ens lämna några snygga och prydliga antavlor till mina barnbarn. Jag känner mig bara nöjd att få veta min släkts historia. Trots det så är jag noga med att skriva ner vad som är min egen forskning och vad jag fått från andra. Det är jätteviktigt för mig att särskilja de vedermödor och den glädje jag haft av att suttit timtals på biblioteket och tittat på mikrokort, från de uppgifter jag på ett mer lättvindigt sätt skaffat mig.
 
Att sedan lämna ut sin forskning, det ställer krav tycker jag och det är väl inte alla som är så noga med det. Det där med Varningstext, som jag skrev om tidigare, är väl en överdrift, men jag uppskattar när någon som har en hemsida i sitt förord berättar att allt kanske inte är kontrollerat utan är bara sekundärkällor. Sedan är det väl upp till var och en att själv kontrollera eller strunta i att kontrollera uppgifterna.
 
Det är väl som Anders säger, ordet skall bör inte finnas med när man släktforskar.

[Anders Ellerstrand]

Ann-Mari,
 
jag har också lärt mig uppskatta värdet av att anteckna källor. Den hårda vägen så att säga... ;-)
 
Jag tycker emellertid inte det kan eller ska finnas krav för att lämna ut sin forskning. På min hemsida finns min egen forskning. Där finns inga källor angivna. Vad har jag för skyldighet att uppge källor eller garantera kvalitet eller riktighet? Ingen, tycker jag.
 
Skyldigheten finns i så fall hos den som vill använda mina uppgifter. Vill man ha mina källangivelser är det bara att fråga så delar jag gärna med mig då jag kan. Vill man bara använda mina uppgifter för att lättare hitta i originalhandlingar så går det också bra. Och vill man skriva av helt okritiskt så måste det vara upp till den som gör det.
 
På min hemsida finns uppgifter av skild kvalitet. Något med flera källor ur olika originaldokument, annat av högst tveksamt ursprung. Jag tvingar ingen att ta del av något, jag tar inget betalt och jag lämnar inga garantier. Men jag hjälper gärna till.

[Joakim Bång (Slethoegius)]

Mycket bra skrivet Rolf och Ann-Mari!
 
Visst får man göra som man vill när man släktforskar, men om man väljer att publicera forskningen (t.ex. på sin hemsida) så bör man väl ändå ange källor till uppgifterna. Kan inte förstå hur det på något sätt skulle vara kontroversiellt eller svårt. Om man t.ex. använder MinSläkt och exporterar uppgifterna till en HTML-fil är det bara en bock i en ruta (som dessutom är förbockad tror jag) som behövs för att källorna skall synas på hemsidan. Fast det förutsätter förstås att man har antecknat var man har fått uppgifterna ifrån...
 
När man skrev uppsatser och gjorde projektarbeten i grundskolan en gång i tiden fick man lära sig att alltid ange referenser till det man skrev. Tror lärarna hade en tanke med det, och att det inte bara gällde skolarbeten.

[Anders Ellerstrand]

Joakim, när jag skriver artiklar brukar jag göra på skolvis och ange källorna i slutet. Skulle jag få för mig att ge ut min släktforskning till försäljning så måste jag naturligtvis ange mina källor.
 
Jag tycker inte det är kontroversiellt att ange källor. Det kontroversiella verkar vara att låta var och en bedriva släktforskning utan pekpinnar...

[Anders Ellerstrand]

Ett skäl till att inte ange källor på min hemsida är att jag inte vill att man ska ange min källa som källa när man skriver av mina uppgifter.
 
* Antingen skriver man av mina uppgifter - då är jag källan, oavsett var jag hämtat mina uppgifter.
* Eller använder man mina uppgifter för att underlätta sitt eget sökande, och då kan man ju själv ange sina egna källor.
 
Och om man är osäker på vart jag hittat en uppgift, ja då får man väl bemöda sig att fråga mig...

[Rolf Öhlén]

Vad är forskning? Kan jag inte forska via cd-skivor, böcker, internet? Jovisst, så länge jag anger källor och metoder, i synnerhet om jag gör det tillgängligt för allmänheten oavsett om jag tar betalt för det eller inte. Lägger jag fram ett resultat till allmänt beskådande måste jag räkna med att andra också vill granska det och påpeka eventuella felaktigheter. Då bör jag kunna ange varifrån jag fått uppgifterna.  
 
 Den som väljer att använda sig av andras uppgifter gör det på eget ansvar men bör då ange varfifrån de är hämtade. Väljer jag att inte kontrollera uppgifterna mot angivna källor, borde jag åtminstone ange vilken hemsida, cd-skiva, muntlig källa och så vidare jag fått det ifrån.  
 
 Vissa förkommande uppgifter i spridda, diskutabla, antavlor verkar ha karaktär av viskleken varför det är en fördel att kunna ta reda på vem som började viska och vad den egentligen sa, kort sagt vem eller vad är ursprungligen upphov till uppgiften.  
 
 Varför? Om jag ser en uppgift i en antavla, kan jag vilja kontrollera om den är riktig. I så fall måste jag kunna ta reda på vilket belägg det finns för den. Naturligtvis bör vi hjälpa varandra. Själv tycker jag att jag får mest hjälp om det tydligt framgår varifrån en uppgift är hämtad så att jag själv kan kotrollera den.  
 
Återigen: Min definition av forskning;
1) Framläggandet av en tes/teori
2) Med tillgängligt material och metoder bevisas tesen/teorin.  
3)Arbetet (tes/teori, matrial, metod, slutsats/resultat)redovisas.
4) Andra forskare kan med tillgängligt material och metod komma till samma slutsats. I annat fall kan tesen/teorin/resultatet med rätta ifrågasättas.
 
 Ungefär så definerades det på min tid i Uppsala. Har det hänt något nytt sedan dess vad gäller begreppet forskning? Kanske är jag såsom varande humanist, halvklassisk variant, onödigt känslig när det gäller källkritik, men vad lägger vi i begreppet forskning?

[Ann-Mari Bäckman]

Men är det inte så att i första hand så är väl det kyrkoböckerna som är den primära källan? Det är väl därifrån vi hämtar våra uppgifter om personer från vaggan till graven?
 
Om jag i min forskning anger att Nils Larsson var född 1789 8/10 i XX socken Västerbotten och den uppgiften har jag antingen hittat själv i kyrkoböckerna eller skrivit av någon annans forskning och lämnar ut det på nätet, varför behöver jag ange källan då? Är det inte självklart att om du som läser det och vill kontrollera saken, tittar då i födelseboken för XX socken i Västerbotten den 8/10 1789? Därför är jag tveksam till att man ska behöva ange källan, då det gäller uppgifter, som är hämtade från kyrkböckerna. Alla andra uppgifter, som inte går att hitta i kyrkböckerna, bör ha en käll-notering.

[Anders Ellerstrand]

Rolf, om jag förstår dig rätt så vill du ställa upp en norm för att man ska få kalla sig för släktforskare. De som inte uppfyller normen får hitta en annan beteckning på sin hobby?
 
Ska Rötter vara öppet för alla eller bara för de som följer normen?

[Stefan Simander]

Rolf, i princip håller jag med om att det var så vi fick lära oss historisk och källkritisk metod vid Uppsala universitet. Men det finns ju också en mer empirisk faktabaserad grundforskning som tar fram rena basfakta också, som sedan kan användas av andra forskare.
 
Ann-Mari, åtminstone bör man ju ange vilken av kyrkböckerna man använt. Födelsenotiser kan ju anges i födelseboken, vigselbok, dödbok eller husförhörslängd! Jag föredrar att ange så noggranna källangivelser som möjligt, såväl för min egen som för andras skull!  
 
Anders Ellerstrand, så är det inte, och så menar nog inte Rolf heller. Alla kan kalla sig släktforskare som söker och letar.  
 
Men sedan kan man ju alltid diskutera hur metoderna skiljer sig och vad som är lämpligast. Där har ju Släktforskarförbundet, ledare, opinionsbildare och cirkelledare ett ansvar för att upplysa om vikten av källkritik för att kvaliteten ska bli så bra som möjligt. Både för en själv och särskilt för andra om man sprider sin forskning, vilket troligen de flesta ändå gör!

[Ann-Mari Bäckman]

Stefan!
 
Jag får ge mig, hade tänkt argumentera mot dig, men visst är det så, att om jag bara hittar födelsenotisen i ett husförhör (inte ovanligt i början av 1700-talet och tidigare), så underlätter ju det om jag anger det. Det skulle ju bli funderingar annars om var födelseåret kommer ifrån, om man inte hittar personen i födelseboken.
 
Finns uppgiften där den ska finnas i födelse resp. döds eller vigselboken, tycker jag inte man bör ange det, för det är ju där man ska kolla riktigheten av det nedtecknade. Kan någon motbevisa i det här också? :-)