Jag är medveten om dilemmat här. Jag ser saken ur mitt eget perspektiv, och översätter sedan vad jag ser till mer komplicerade fall. Problemet är att jag även på Internet hamnat i diskussioner då det varit relevant att omnämna att min mamma är död sedan ett antal år, och varför, om inte annat för att då slippa spekulationer om orsaken. (Det är också en form av hänsyn man kan behöva ta, så att ingen tror att det var något annat.) Det är också möjligt att mina åsikter påverkas av att jag har mött ett antal som mer eller mindre tyckte att det är så hemskt, det ska vi inte prata om när det gäller mina upplevelser. Detta i fall då det varit högst relevant att prata om det hela. Sådant retar och väcker motvilja mot hyschande. Samtidigt har även jag en gräns.
Men problemet är, var drar man gränsen? Hur mycket hänsyn ska man ta, och till vilka? (Anna-Carin Betz?n beskrev nyligen i någon diskussion hur hon mött reaktioner för att ha skrivit vem som var hennes utomäktenskapliga ana för drygt 100 år sedan.)
Jag kan se diskussioner då det är relevant att berätta att man har sett alkoholism på nära håll, eller för den delen diskussioner där det kan vara relevant att berätta att man är adopterad. Det senare kan vara mycket känsligt, ja, men samtidigt är det en sak som kan vara avgörande för ens identitet, och som på köpet är relevant när man diskuterar sina anor.
Det här är ingen enkel diskussion, utan den rör etiskt svåra frågor. Vad jag reagerar för är dock en fyrkantig lagstiftning. Vissa frågor tycker jag passar bättre att avgöras från fall till fall efter eget omdömme. Detta hör dit i mitt tycke.
Och om det funnit någon nära anhörig till min mamma som ville att jag inte skulle diskutera hennes död alls, vad skulle jag då gjort?
Som sagt, detta är inte någon enkel fråga.