Vad kan man skriva om folk, """"del 2""""

[Anders Pemer]

För länge, länge sedan (nåja, ca tre år är det) intierade min släkting Anders Berglund en intressant debatt på RÖTTER, Vad kan man skriva om folk?
 
Jag försökte vid två surfar-tillfällen göra ett litet inlägg i debatten, men fick bägge gångerna problem med den utrustning jag satt och lekte med. Båda tillfällena var för länge sedan, då jag varken hade någon ens rudimentärt fungerande internet-uppkoppling hemma eller ett eget arbete, med anslutning till webben på mitt eget rum, utan man satt och surfade bäst man kunde, på bibliotek och på arbetspraktik-platser och dylikt.
 
Det jag vill ha igång här är dels ett upplivande av diskussionen som den fördes då, om det finns debattörer som har något nytt att tillägga, men kanske framför allt i vilken mån vi som släktforskare har stött på konstiga inställningar från våra avlägsna släktingar, när vi tagit kontakt för att be om ytterligare uppgifter om deras familjer, och/eller bjuda in dem att gå med i släktföreningar osv.
 
Själv har jag stött på en rad märkligheter i den vägen, och kan väl lika gärna börja med några av dem på en gång.
 
Via släkterna Frumerie och Broström (från Örebro) är alla in till 1900-talet levande grenar av släkten Bergström (från Sala) [Örnberg 1888, SSK 1912-14, 18, 30 och 38] Pemer-ättlingar och under 1900-talet finns ett ingifte från denna Bergström-släkt in i adliga ätten Ramsay. Här finns ju alla manliga släktmedlemmars familjer ordentligt redovisade i varje adelskalender, men det finns också en eller annan gift dotter, vars uppgifter givetvis inte fanns med i någon adelskalender mer än makens namn.
 
Jag sökte reda på telefonnummer till den gifta kvinnan, som var ganska till åren kommen, och ringde upp för att presentera mig, förklara var jag kom in i bilden och vad jag hade för intresse av släkten, och att be henne själv om data på eventuella barn, som jag gjort så många andra gånger. Men tydligen hade hon råkat ut för något mycket konstigt och obehagligt några år tidigare, som hade innefattat just att gärningsmannen själv hade ringt upp henne ungefär som jag nu gjorde.
 
Hon var verkligen rädd och skärrad, och jag kunde aldrig få klarhet i vad som egentligen hade hänt den där andra gången. Det var bara att beklaga att man hade rivit upp gamla sår, be fruktansvärt mycket om ursäkt och lägga på, och särskilt mycket mer än vad Adelskalendern säger om släktingarna med namnet Ramsay har jag inte på denna gren än idag. En brorsdotter till damen jag talade med är gift med en dansk, vars namn börjar med två a:n, och som därför brukar hamna allra först i registret över manliga ingifta, men nu har jag aldrig kommit mig för att kontakta den familjen för att kolla om de har barn, och i så fall få data på dessa. Visst, jag lär kunna få fram sådant via folkbokföringen så småningom. Just nu handlar dock det mesta om Fryksände-släkten Lundell.
 
En annan Broström-dotter, syster till den som gifte sig Bergström, var gift Gezelius, och här finns så småningom en gren via von Schéele in i den släkt Björling som publicerats i SSK 1914, 18 och 30. En av ättlingarna på denna gren bodde i Stockholms-trakten och stod i telefonkatalogen, så jag ringde upp. Ur hans synvinkel dök släkten Pemer upp i tionde generationen i hans antavla, och jag vet inte om släktforskare från alla övriga 1.023 släkter han härstammade från i tionde led redan hade hört av sig och frågat om de kunde få lite data på släktens led efter 1930. Han var i varje fall oerhört kallsinnig till att berätta särskilt mycket om sig själv och sina nära släktingar, och återkom ofta till just detta att i tionde generationen har man 1.024 anor. Det gick dock att få ur honom en del, men väldigt knapphändigt och inkonsekvent, och när det är så här svårt att få veta särskilt mycket av släktingarna själva är det väldigt synd att pastorsexpeditionernas service har kunnat bli så pass si och så.  
 
Över huvud taget är det lite märkligt när en släkt är publicerad flera gånger i SSK, dock senast för så länge sedan som just 1930, utan att någon sentida medlem av släkten har varit ett dugg intresserad av släktforskning, så att det skulle kunna bli aktuellt med en nypublicering. Min bild av intresset för släktforskning är att det brukar gå någorlunda i arv till någon relativt nära släkting också i nästa generation. Har en viss släkt haft en hejdundrande aktiv släktforskare som fick in uppgifter till Elgenstierna sista gången 1930, borde ju det finnas NÅGON med åtminstone latent släktforskningsintresse i nutid, som skulle kunna tycka att titta, vi var med i Svenska Släktkalendern 1930 när farfar var liten, om man skulle ta och uppdatera släktutredningen och anmäla oss till nästa årgång...
 
Just 1930 är sista publiceringsårgång för ett par släkter, fulla med Pemer-ättlingar just på denna Gezelius-gren. Förutom Björlings gäller det också släkten Ljungdahl, som bl a Birgitta och Anne Sofie von Otters mamma hörde till.
 
Nu har jag gått lite väl långt från ämnet, trots att jag själv har satt upp det, så här får det räcka tills vidare, tror jag bestämt.

[Anna Thorsson]

Gezelius? Kan det vara en gotländsk släkt? I så fall av intresse!
MVH, Anna Thorsson

[Johan Sjöberg]

Hejsan!
 
Vad kan man skriva om folk - den diskussionen publicerades ju sedan i Släktforskarnas årsbok, och jag läste diskussionerna med stort intresse. Den frågan har jag nämligen själv frågat mig ibland. Bland mina släktingar finns sådana upplysningar som jag INTE utan vidare anger i släktutredningar, som att en släkting under 1900-talet avled av alkoholförgiftning. Men jag brukar dra gränsen vid 1900-talet. Personer som levt under 1800-talet, och tidigare, drar jag mig inte för att berätta allt jag vet om. I senaste häftet av GF-aktuellt tar ju Ian Hamilton upp just detta - och många av hans tankar är förståndiga och kloka.
 
Däremot: det finns ju fall där barn blivit adopterade, och deras adoptivföräldrar inte berättat för dem att de inte är deras riktiga föräldrar, och sedan inte vill att man skall ange att barnen är adopterade i en släktutredning (i några fall kan liknande appliceras på styvbarn) och då är mitt svar: ja, i sådana fall så tänker jag inte ta med barnen alls, för några lögner tänker jag inte sprida... (och det svaret är ju inte heller uppskattat, men det är inte mitt problem att folk inte kan tala sanning ens för sina närmaste).  
 
Slutsats: det är en sak att förtiga saker - en annan sak att ljuga!

[Maria Ljungdahl]

Hej, jag hittade alldeles nyss Anders Pemers inlägg från den 23 september 1999 och 12 januari 2000, och har några kommentarer.
 
Apropå undringen över att vissa släkter inte uppdaterar sitt material i Släktkalendern, vill jag säga att det visst finns släktforskare i Ljungdahls-släkten även idag, men att det inte finns något stort intresse för att offentliggöra några resultat av forskningen i den formen. Eftersom de flesta i den generation av kusiner som Pemer försökte ta kontakt med kring 1985 idag är döda, ligger det moraliska ansvaret för ett eventuellt utgivningsbeslut på nästa generation. Vi är väldigt många syskon, kusiner och sysslingar. Jag känner inte alla till namnet, inte ens till antalet. Och, som Pemer påpekade, finns det ett par kvinnor i släkten som är mycket kända i kulturlivet. Jag själv skulle aldrig drömma om att ringa upp dem och be om uppgifter kring deras familjer och släktingar, fast vi är hyggligt nära släkt. Vi har ingen släktförening, och ses därför i större skala bara med mycket ojämna mellanrum, på begravningar och så.
 
Det var inte heller så roligt att få läsa i en diskussion på internet att ett par äldre anhöriga tydligen har blivit uppringda av en ivrig släktforskare under ett skede av deras liv då de förmodligen inte var i stånd att glädjas åt en sådan kontakt.  
 
Jag vill inte direkt kritisera forskningsmetoden som sådan, men måste påpeka att man verkligen inte har rätt att ifrågasätta andras motiv för att vägra lämna ut uppgifter eller för att inte kunna hjälpa till att komma vidare. Visst vet jag vad forskning (inte bara på släktområdet) kan ge upphov till för känslor av impertinent nyfikenhet och samlar-mani, vid sidan av den rent vetenskapliga inställningen, så jag förstår mycket väl hur lusten att leta vidare efter ättlingar till nyupptäckta släktingar kan driva en en smula över gränsen för vad som är korrekt och smakfullt i andras ögon...  Men jag skulle förmodligen inte göra så själv, och skulle inte bli glad åt att bli utsatt för det.  
 
Vänligen,
Maria Ljungdahl

[Anders Pemer]

Tänk, jag har inte sett Maria Ljungdahls inlägg förrän alldeles nyss.
 
Jag ska väl genast nyansera mina uttalanden om att det skulle vara så jättekonstigt att inte en släkt har intresserade forskare som ser till att en nypublicering kommer till stånd, om man en gång varit med i en släktbok. Det är naturligtvis inte särskilt konstigt i sig, och kollar man upp det kan man säkert hitta någon släkt som var med i Anreps Svensk Släktbok 1871-73, som aldrig publicerats någonstans igen sedan dess.
 
Eller för den delen hyggligt kända släkter med ett släktnamn de förmodligen är ensamma om, som ännu aldrig publicerats i något av de reguljära verken, om man med reguljära menar Anreps, Örnbergs, Leijonhufvuds och Elgenstiernas serier.
 
Det är t ex bara min egen förtjänst (eller om det nu snarare är mitt fel???) att släkten Pemer inte längre hör dit. Släktföreningen Pemer tyckte inte det var särskilt angeläget, och stora delar av den dåvarande styrelsen verkar aldrig riktigt ha accepterat mig som person igen efter den dödssynden.
 
Andra släkter som, åtminstone mig veterligt, inte har publicerats, och som jag själv har beröring till i min forskning, är t ex Holmdorff, Wahrenberg och Bergöö. Och Strömstedt!!! [Anläggaren av Porla Gustaf Strömstedt, 1762-1835]
 
Inte heller har jag menat att misstänkliggöra folk som inte utan vidare vill lämna ut vissa genealogiska data på sig själva och sina närmaste på telefon vid en för dem plötslig och helt oväntad kontakt. Problemet på den punkten är nog snarare att jag själv 99 gånger av 100 har fått kontakt med avlägsna släktingar, som aldrig varit med om en sådan kontakt förr, och som genast har tyckt att det var väldigt spännande och inte haft några betänkligheter. Därför har min uppriktiga förvåning varit desto större det fåtal gånger jag varit med om desto kallsinnigare reaktioner.
 
Då ska man kanske också tänka på att den absoluta majoriteten av telefonkontakter jag tagit i den här stilen under årens lopp har varit under de tidiga åren, då jag själv var mellan 13 och... säg, 16-17 år gammal. För det allra mesta tyckte alltså de jag ringde upp att den nya kontakten var lika spännande och intressant som den var för mig (och imponerades ofta av att det var en så ung människa som höll på med släktforskning). Men någon enstaka gång bemöttes jag i stället som om representanter för alla släktingens övriga 1.023 ursprungssläkter i tionde generationen hade terroriserat honom på telefon de sista åren...
 
Det mer egendomliga i den kontakten är väl också snarast det att det alltså då gällde en släkt tidigare flera gånger publicerad i SSK, dock senast 1930. Det visste herrn i fråga mycket väl om. Han fick också efter en artig presentation av mig som ung släktforskare en genomgång av min ingång bakifrån hans rötter fram till hans släkt och honom själv.
 
Och om jag nu är forskare som kartlägger en viss anfaders alla ättlingar, och har hittat publicerade data på en viss gren ända fram till nu levande människor, så är det väl ändå en rätt logisk följd att jag kontaktar dessa de nu levande släktingarna själva för att gå vidare med dem och deras vidare ättlingar?
 
Särskilt när det hör till saken att det finns en släktförening med i bilden som är öppen för alla ättlingar, och att man alltså vill ta kontakt också för att informera om den, och efterhöra ev. intresse av medlemskap där?
 
Själv har jag alltid betraktat det sättet som artigare och hövligare än att gå bakvägen via folkbokföringen och snoka rätt på data utan folks vetskap. Det borde väl vara en positivare attityd att ta kontakt och nämna att man är en forskare med intresse av någons släktkrets, och att jag alltså håller på och kartlägger den, än att göra det i smyg.
 
Jag har alltid vinnlagt mig om att sköta alla sådana kontakter snyggt, artigt och hövligt. Jag har heller aldrig, ens i fallet med herr Björling, fått intrycket att det var mitt sätt att dyka upp från ingenstans och ta kontakt som var skon som klämde. Och aktiva släktforskare emellan har jag aldrig märkt någon tendens att ett oannonserat telefonsamtal med innebörden Hej, jag hittade dig och din härstamning därifrån - vi är släkt!!! skulle vara en i sig negativ form av kontakt.
 
Och, som sagt, själv har jag alltså bara fyra-fem gånger varit med om mera nedslående resultat vid sådana kontakter, och förmodligen någonstans mellan 100 och 200 desto mer lyckade kontakter. Jag har aldrig försökt tjata mig till att ändå få svar, utan artigt bett om ursäkt att jag besvärat och dragit mig ur.
 
Följaktligen har Maria Ljungdahl min fulla respekt för att just du har den inställning till ett (hypotetiskt) nyfiket telefonsamtal från mig som du visar. Jag beklagar att det är din inställning, men kan naturligtvis inte annat än respektera den. Jag hoppas, och tror uppriktigt, att de Ljungdahl-syskon jag var i kontakt med (det torde ha rört sig om de två äldsta barnen till kapten Claës Edward Ljungdahl, f 1880) inte upplevde något obehag av min kontakt, även om de kanske inte, som du uttrycker det, direkt gladde sig åt den heller.
 
Ingen av dem gav mig intryck av något mer problem än att båda uppriktigt föreföll tro att den andre troligen kunde hjälpa mig bättre. Att båda således hänvisade mig till varandra såg jag mer som kuriöst. Fast din inställning kan ju förstås vara ett väl utvecklat släktdrag på er gren också, och då är det väl egentligen desto oärligare av folk med den inställningen att inte stå för den, och uttryckligen säga ifrån att man helst vill undanbe sig kontakter av detta slag, därför att det är så man tycker, utan nöja sig med subtila antydningar som en släktforskande tonåring inte var i stånd att läsa av.
 
Det enda fall där jag i övrigt tycker att jag skulle ha viss rätt att ifrågasätta att en släkting i mer direkt mening verkligen vägrade bistå mig en uppgift är en rätt komisk situation, som jag hade för mig att jag hade berättat om i ett sammanhang, men då jag inte har gjort det här ovan i denna diskussion har jag nog bara fått för mig det - eller också var jag väldigt, väldigt nära att ta med episoden när jag skrev mitt inlägg den 12 januari.
 
Den aktuelle släktingen är 6-männing till mig själv. Hans sedan länge avlidne far hade officiellt erkända barn i tre olika äktenskap, och en för hela släkten väl känd utomäktenskaplig son som för länge sedan tagit den biologiske faderns efternamn, och liksom en syster och flera fastrar, farbröder och kusiner är medlem i Släktföreningen Pemer.
 
Genom kontakter med nära nog alla den aktuelle 6-männingens olika halvsyskon (utom den av hans halvbröder som genom sitt väldigt offentliga yrke - lindrigt uttryckt - är en mycket välkänd... mediaprofil kan vi väl säga) hade jag redan alla rena genealogiska data på hans far och alla faderns barn, inklusive släktingen jag ringde upp och hans helsyster. Det enda jag saknade och som jag ringde just honom för att fråga honom om, eller om han kunde förmedla kontakt med sin syster eller med modern själv, var hans mors födelsedatum.
 
Vi pratar inte om personnummer, utan enbart själva datumet. Jag hade hunnit nämna att jag genom de kontakter jag redan haft redan hade alla andra för mig intressanta data på hela kvisten av släktträdet utom just vilket datum hans mamma var född. Men ändå hade han en fast övertygelse att det skulle vara en enorm kränkning av hennes integritet om han talade om det för mig utan att ens be henne om lov.
 
Med all respekt både för honom och för hans mamma måste jag ändå så här över tio år efteråt betrakta hans hållning som väl känslomässig och irrationell. Vid en sittning vid allmänhetens terminal på Skattemyndigheten har jag i sinom tid naturligtvis fått fram det hemliga datum mamman är född, och hon kan naturligtvis aldrig ha lidit någon skada av att det i ett papper (och så småningom i en fil i en dator) hemma hos mig, faktiskt står inte bara hennes namn utan även vilket datum hon är född.
 
Därmed menar jag på intet vis att göra mig löjlig över min 6-männing. Det är väl hedervärt att man inte lämnar ut vilka uppgifter som helst till vem som helst som råkar ringa upp. Men att just mammans födelsedatum skulle vara så konfidentiellt när jag redan hade nämnt att jag hade hans eget, hans systers, pappans och hela övriga släktens - det har för alltid skrivit in sig som en särdeles remarkabel episod i min släktforskning.
 
Även här kan det naturligtvis trots allt ha legat någon sakligt fattad grund bakom ställningstagandet, men är det då inte märkligt att det ska vara så förtvivlat svårt att förklara det i sådana fall?

[Maria Ljungdahl]

Håhåjaja, Pemer!
 
Det var skoj att du hittade mitt inlägg och att du tänkte till lite grann igen. Jag skall utveckla det hela lite, och se om vi kan förstå varandra.
 
Ja, det är väl kul om unga och gamla kan mötas kring ett släktforskarintresse. Jag håller i dagarna just på att orientera en snart tonårig grabb om släktens historia, och hoppades ju att han skulle vara lika intresserad som jag själv redan i den åldern var, men inte! (Det var en skoluppgift som satte igång det, varför han inte är direkt entusiastisk - allt kul skall skolan förstöra genom att göra läxor och tvångspyssel av det...)
 
Nej, av ditt förtydligande förstår jag att jag inte hade behövt bli så upprörd. Det var inte de släktingar som jag befarade som hade blivit utsatta för förvirrande telefonkontakter. Fast nu tycker jag i alla fall att du inte hade behövt offentliggöra detta överhuvudtaget. Hur lustigt eller konstigt du än tyckte att det var, så har det inget allmänintresse att berätta vilken släkt och vilka personer det gällde! Den principen - den journalistiska etiken - kan vi väl hålla på även i Rötter?
 
Fan att du inte kan låta bli att spekulera över släktdrag och annat! Ointresse, misstänksamhet, social oförmåga, oärlighet, och allt vad du antyder. Någon måtta får det väl vara... Tänk lite innan du skriver sånt!
 
OK, jag vill inte gruffa vidare, för det är att förstöra ett trevligt forum med onödiga konflikter och käbbel som kanske urartar till totala missförstånd. Trodde bara att jag kanske kunde bidra med en synpunkt i frågan vad kan man skriva om folk?. Den frågan är faktiskt mycket intressant.  
 
Jag tror att man inte skall vara naiv nog att hålla sig med inställningen alla tycker väl att det är kul att ha kontakt med släkten och veta så mycket som möjligt om den. En sorts den som har rent mjöl i påsen har inget emot att visa upp alla sina tillgångar och egenheter (varianten som brukade vara signaturen ärlig skattebetalares typiska synpunkt på insändarsidorna, angående skattefusk och all slags brottslighet och moraliska tillkortakommanden - utan tanke på hur det skulle kännas att få sin integritet kränkt själv!!!). Eller säga att själv skulle jag inte ha något emot att andra publicerade fakta om mig, så jag gör mot andra som jag vill bli behandlad själv.
 
Det är inte så i verkligheten, helt enkelt. Din typ av släktforskning, med totalkoll på alla tänkbara grenar och personer, är väl inte den vanligaste (det är att hålla sig till sitt eget släktnamn, eller till en gård?), och har därför kanske svårt att bli accepterad som metod? Varför skall alla veta allt om alla? Vad är poängen?
 
Nog för att jag också kan vara fruktansvärt nyfiken och plocka i detaljer för att hitta sammanhang och svar på frågor när jag forskar (mest i musikhistoria och samhällsfrågor), men det måste ju finnas en poäng (annat än att det är ett tidsfördriv bland andra, eller att man av något personligt skäl har svårt att förstå vem man är utan att känna sina tiotusen närmsta släktingar) med forskningen på en sådan nivå av detektiviskt petande i fakta och hårstrån, om den skall vara värd tiden man lägger ner, och motivera att andra hjälper en på vägen.
 
Släkten och historien är inte alltid det intressantaste i livet. Alla har inte kontakt med sin närmaste släkt, eller vill ha det, så varför då bry sig särskilt mycket om den avlägsna släktingen, bara för att han är släkt? (Detta uttalande skall du definitivt inte ta som något slags fakta om släkten Ljungdahl, bara så du vet det!)
 
Här kommer nu en riktigt moralistisk slutkläm, som inte ens är särskilt representativ för min egen inställning till ämnet:
 
Levande människor ägnar sig med stor kraft åt andra frågor än sin härstamning, och bryr sig om andra människor än bara dem de har genetiska band med.
 
Vi kan ju brodera ovanstående på en bonad, alla vi släktforskare, och sträcka på nacken och begrunda den sentensen då och då när vi suttit nerböjda över gamla handlingar och släktträd för länge...
 
Det var kul att få prata lite om det här ämnet med en som i alla fall var intresserad av släkten, även om det nu var på frimärkssamlingsnivå eller hur det var? Fråga gärna mera, om du vill veta något om Ljungdahl-släkten, bara du håller dig till tiden före 1930 ungefär, eller helst före 1900. OK?
 
Jag kan lägga upp en släktdiskussion i Rötter så småningom, om ingen annan hinner före.

[Anders Pemer]

Hej Maria!
 
Kul att du har hittat hit och sett mitt svar på ditt förra inlägg!
 
Skönt också att det inte väckte ondare blod än så här. Jag satt väl nästan och höll andan när jag hade sett att det fanns ett nytt inlägg från dig i diskussionen, och just hade klickat för att få fram det.
 
Man ska naturligtvis vara försiktig när man nämner nu levande vid namn, och enligt PUL kan man ju knappt göra det alls, och jag inledde t o m mitt lilla kåseri om just Ljungdahl-grenen med en brasklapp om med risk för att blanda in PUL. Att två syskon hade råkat hänvisa mig till varandra var ju egentligen mest en bisats, poängen som var det verkligt lustiga i just den här historien var ju att jag av en ren slump skulle råka slå upp Birgitta von Otter i min egen adelskalender av helt andra orsaker, och av ytterligare en ren slump lyfter blicken såpass att jag också ser hennes mors identitet och att det alltså är en av mina avlägsna Pemer-ättlingar, och att vi nu därmed kunde foga ytterligare två kändisar till skaran.
 
Särskilt när jag redan genom slarvig läsning felaktigt hade hunnit tro att Povel Ramel, kändis med friherrlig värdighet, var Pemer-ättling på samma gren. Det var ju själva poängen med historien, och att dina båda släktingar hade råkat hänvisa till varandra lade jag inte heller in några värderingar i. Och har väl egentligen inte själv reflekterat över som mer än en bisarr slump.
 
Och hade jag bitit ihop och genast ringt till den jag först hade talat med igen och sagt att hans syster hade hänvisat mig tillbaka till honom kanske han t o m hade resignerat och hjälpt mig efter bästa förmåga. Vem vet?
 
Det jag sedan skrev om den rent teoretiska idén att det skulle kunna handla om något släktdrag var förstås bara larvigt och dumt. Jag tänkte en hel del innan jag valde att låta åtminstone det stå kvar, som blev kvar, just för att understryka att det vore ohederligt att bara skicka mig runt i cirklar i stället för att säga nej tack, vi är inte intresserade. Jag borde ha understrukit bättre att jag naturligtvis inte trodde att det var det det handlade om. Ber om ursäkt!
 
Sedan kan jag lova dig att forskning efter en viss stamfaders samtliga ättlingar är ett i alla fall långt vanligare forskningsområde än du verkar tro.
 
Och då inställer sig förstås frågan: Tycker du att jag på just Ljungdahl-grenen ska dra en barmhärtighetens gräns och utelämna alla data efter just 1930, eller ännu tidigare (och var går då den gränsen)? Eller kan du leva med vetskapen att jag till sist tar itu också med denna gren via folkbokföringen, och inte den i mitt tycke - som sagt - mera rakryggade vägen att kontakta släktingarna, och helst få deras data av dem själva?
 
På senare tid har jag via Sveriges Dödbok-skivan hittat dödsdatum för några av kusinerna. Är den CD-skivan också ett sabla otyg, och borde egentligen inte få finnas? Onödigt plumpt att skriva, kanske. Men CD:n finns ju faktiskt, och har en egen diskussion här i Anbytarforum där folk frågar efter uppgifter ur den. Tanken är ju då intressant vad man tycker om att den finns om man är så väldigt avogt inställd mot andra forskares impertinenta nyfikenhet.
 
Nej, förlåt, jag VILL inte göra dig förbannad, det är bara ett så intressant område för mig, det här, att få feedback på. Jag är glad att ha fått åtminstone den här kontakten med en (förmodad) släkting på grenen (jag vet ju inte säkert att det är just den här Ljungdahl-grenen du hör till, även om det verkar så på det du skrev första gången).
 
Släktföreningen Pemer är öppen för samtliga ättlingar till huset Pemer, och har som en av sina målsättningar att föra ett fullständigt och korrekt släktregister. Det innebär att vi talar om en utredning av samtliga cognatiska ättlingar.
 
Jag har aldrig på någon annan berörd gren stött på någon som varit mer negativ än att åtminstone inte själv lämna ut några uppgifter. Jag hoppas att det är där du drar gränsen också. Du är ju själv intresserad av släktforskning. För övrigt är ju Georg Gezelius, 1735-89, bemärkt genom sina egna levnadsanteckningar publicerade i Personhistorisk Tidskrift något år på 30-talet, så någon gång kanske någon tycker att det känns fräscht att återpublicera hela klabbet med en genealogisk uppställning över alla karl´ns ättlingar...
 
Nu är jag nog bara ute och far efter att man kanske får räkna med ett visst allmänt intresse för människor som råkar härstamma från intressanta personer i historisk tid. Jag vet att det är ett dåligt argument, men får ändå för mig att det kanske är en poäng, om än liten.
 
Så vad säger du, vill du närmast förbjuda mig att söka grenens historia efter 1930, ens direkt i källorna, eller kan man t o m övertala dig att se till att jag får vederhäftiga uppgifter direkt av dig i stället?
 
Kopplingen till er Ljungdahl-släkt är intressant, då faktiskt ytterligare en kvinnlig Pemer-ättling har visat sig vara ingift i den på annat håll. Hon hade dock bara en dotter som bildade familj, så där glider mitt intresse av grenen ur släkten Ljungdahl och in i släkten... Lejdström var det väl.
 
Nåja. Jag tror jag förstår ungefär hur du ser på det här, och då kan vi nog inte mötas knappt ens på halva vägen. Det är väl då att jag får forska vidare själv, men åtminstone inte störa er på er gren. Sträcker det sig inte längre än så kan jag respektera det. I vilket fall som helst är det som sagt väldigt roligt att ha fått den här kontakten med dig, även om det kanske inte är troligt att det kommer att betyda något för min släktutredning...

[Anders Hellster]

Detta är en intressant diskussion och jag tar mig därför friheten att tillföra några synpunkter. Tolkar jag Maria Ljungdahl rätt så ifrågasätter hon med vad rätt man överhuvudtaget tar kontakt med sexmänningar och ännu avlägsnare, nu levande, släktingar som man inte känner. Eftersom även jag utreder en släkt framåt i tiden så har jag funderat över detta. (Jag utreder ättlingar till min farfars farfars farfar, som var född 1772. Riktigt så avlägsna släktingar som i Pemers forskning kan jag alltså inte träffa på men vissa sexmänningar kan ju tycka att jag är väl så främmande. Jag har dessutom inte någon släktförening eller dylikt att luta mig mot.)
 
Varför ska man alltså inkludera (eller ta kontakt med) så avlägsna, nu levande, släktingar i sin forskning?
 
1. Det är faktiskt intressant att se vad som hänt med de olika släktlinjerna efter 1900 (eller 1930) eftersom vårt förra sekel innebar så stora samhälleliga och sociala förändringar. Om jag nu ser till min egen utredning av efterkommande till soldaten Johannes Andersson Sten så har de första generationerna bott i ett geografiskt avgränsat område i södra Bohuslän och tillhört allmogen. Från mitten av 1800-talet har flera flyttat till Göteborg men de har fortfarande utgjort en ganska homogen grupp eftersom de tillhört arbetarklassen. Under 1900-talet har däremot stora och fortgående förändringar skett i yrkesval och geografisk spridning. Namnskicket ändras. Och mycket annat. Jag är alltså tacksam för om mina sexmänningar vill bistå med åtminstone grundläggande biografiska data (namn, datum, familjemedlemmar, orter, yrken etc) så att denna utveckling speglas i släktutredningen. Även inom borgerliga släkter måste 1900-talet medfört en intressant utveckling.  (Nu kan man invända att en släktutredning inte vetenskapligt kan beskriva 1900-talets utveckling. Det är sant. Släktforskning är ofta alltför subjektiv till sitt ämnesval för att vara riktigt vetenskaplig. Men den har en personligare prägel som gör att många människor hellre läser den än en doktorsavhandling. Släktforskning väcker sedan historiskt intresse som kan leda till mer objektiv forskning av exempelvis hembygdshistoria. För att få denna personliga prägel kan man enligt mig inte utesluta dagens människor. Jag nämner detta eftersom Maria Ljungdahl undrade lite över meningen med all möda på att forska i alla grenar.)  
 
2. Även en så avlägsen släkting som en sexmänning kan ha ärvt gamla fotografier eller andra minnen som kompletterar bilden av långt tidigare släktled. I mitt fall borde flera av barnen till Johannes Sten ha levt in i fotografins första tidsålder. Tänk om jag kan få tag på bilder av min farfars farfars fars syskon (födda i perioden 1798-1825). Eller så kan där finnas intressant muntlig tradition som inte bevarats av just min släktgren. Att sedan inkludera den nu levande släktingen i utredningen är ett sätt att visa tack och uppmärksamhet för att personen bistått med hjälp också om äldre led.
 
3.  När man tar kontakt med en ytterst avlägsen släkting så är det ju heller inte bara för att få uppgifter av honom/henne om hans/hennes familj. Det är ju också för att meddela vilka resultat man har nått fram till i äldre led. Har man ägnat stor möda åt att utreda något så vill man ju gärna berätta det för dem som det berör. Jag tror att när en släktutredning väl börjar ta form så kommer många människor tycka det är roligt att se sig själva i ett större historiskt sammanhang. Visst finns det också sådana som inte vill att man rotar i deras eller till och med i sitt eget förgångna (det är bättre att vara en förfader än att ha en förfader som någon avfärdade mig) men då får de säga det själva till mig. Jag kan ju inte på förhand veta om någon blir antingen glatt överraskad eller negativt stämd innan jag ens tagit kontakt.
 
Som Anders Pemer skriver är det heller inte så ovanligt med denna typ av utredningar. Titta bara i recensionerna i Släkthistoriskt Forum. Jag vore väldigt olycklig om jag av kutym bara skulle vara begränsad till att utreda  dem i min släkt som bär/burit mitt eget släktnamn (klar efter tre personer!).
 
Avslutningsvis vill jag säga att jag naturligtvis inte vill truga av någon personuppgifter om det känns alltför integritetskränkande. Jag känner inte för att registrera människor mot deras vilja. Men mot bakgrund av det ovan sagda tycker jag att det är rätt att i alla fall ta kontakt och berätta varför man gärna vill att den eftersökte ska komplettera helhetsbilden med sin egen familj. Detta i synnerhet om personen faktiskt står med i telefonkatalogen. Det kan sedan vara förståeligt om den uppringde inte vill lämna ut massa uppgifter i ett plötsligt telefonsamtal. Men då kan ju släktforskaren erbjuda att skicka ett brev där utredningen och frågorna presenteras lite närmare.
 
Med vänlig hälsning
Anders

[Maria Ljungdahl]

Ja, jag tycker nog att det finns fog för att hålla med både Anders Pemer och Anders Hellster i mycket av det de framhäver som argument för olika allmänna motiv och metoder som finns inom släktforskningen. Personhistoria gör t ex äldre allmänhistoria intressantare.  
 
Sedan blev det väl så att eftersom diskussionstråden från första början handlade om vad man kan skriva om folk utan att bryta mot lagar och etik, så är det ju också klart att det området är något som kan diskuteras, då vi väl alla känner på oss att det kan finnas olika meningar om var gränserna går, och olika argument för varför de bör dras just här eller där. Nog kan man känna sig osäker på vad som är rätt - ur personlig och vetenskaplig vinkling.  
 
Eftersom mycket av släktforskning görs av amatörer och i ännu flera fall tolkas och ANVÄNDS (kanske till att stärka den egna identiteten inför sig själv, eller för att bevisa att man är bättre eller intressantare än andra...) av amatörer, så är det ytterst känsligt hur man presenterar fakta om personer, och då menas både de levande och de döda.  
 
Innan jag skriver ännu fler fånigheter är det väl bäst att avsluta med att lova att bistå så gott jag kan med material om min släkt. En vettig principiell gräns för uppgiftslämnande känns för mig som den kan dras vid ungefär 1930, 1) därför att jag inte vet så mycket om hur släktgrenarna utvecklades senare, 2) därför att det senare kommer att kunna handla om personer som fortfarande lever och som bör få tillfälle att själva lämna material om de är intresserade av att delta.  
 
Jag har inget mandat att tala för någon annan än mig själv, och tycker dessutom mycket illa om den sorts informationsterrorism som internet (och alla andra snabbt sök- och klippbara informationssystem) inbjuder till. Allt går att plocka ihop från småbitar som man själv (eller välmenande myndigheter) lämnar efter sig på olika ställen. Släktforskare är säkert ett relativt harmlöst släkte(!) - men de offentliga delarna av nätet, där vi befinner oss, är inte någon enskild klubb för snälla och godkända medlemmar...
 
Vi hörs igen, i ett annat forum (Ljungdahlsdiskussion), skulle jag tro!
 
Maria

[Pierre Nilsson]

Hej Maria!
Jag håller med dig och de övriga att det inte är vanligt att man tar kontakt med sexmänningar och ännu mera avlägsna släktingar.
 
Ett sätt att ta kontakt som jag gör med alla möjliga släktingar är antingen att skriva till dem här i Anbytarforum och berätta om släktresultaten eller att maila till dem. Många som får mail av mig tycker det är skojigt att det också finns unga släktforskare. Jag fyller 21 snart och har hållit på sen de yngre tonåren.
 
Jag bor i Grödinge söder om Stovkholm. I den lilla by som heter Råby är alla släkt med alla och jag är släkt med nästan alla i hela Grödinge. De flesta vet att de är släkt med varandra på något sätt men inte hur. När jag berättar om det så tror inte många på det. De har väl inte få se sina släktträd tillbaka till 1600-talet eller dyl.
 
Jag tycker att när man redovisar en släkt så bör man ta med ALLA personer även nu levande, dels för att jag själv personligen tycker det är så roligt och att när man visar tavlan för folk så tänker de: Nämen vad spännande då är vi ju... åttmänningar eller dyl. Det är inte förbjudet att skriva in personerna på tavlan och sen visa den för folk. Varför ska man dra en gräns vid 1930 eller 1900 för? Om man gör det kommer ju inte de yngsta generationerna med och då blir folk snurriga i huvudet. De yngre vet kanske inte vad farfars far hette och då tappar de tråden.  
 
Däremot ska man vara lite försiktig med känsliga uppgifter som t.e.x skilsmässa eller typ misshandelsfall. Någonting som också inte bör skrivas ned är hur folk dog innan en gräns ca 50 år är kommen.
 
Ha det så bra och god fortsättning.
Pierre N

[Anders Pemer]

Till Pierres ord kan tilläggas att jag själv aldrig tar med uppgift om dödsorsak, även om jag skulle råka känna till den. Mina uppgifter innehåller alltså helt biografiska data om födelse, död, vigsel, eventuell skilsmässa, de yrkesuppgifter jag får reda på, och motsvarande om alla ingifta och alla eventuella barn. För ingift är det också en målsättning att kunna ange son/dotter av.... och föräldrarnas namn.
 
Det är inte direkt några kontroversiella saker för någon människa med normala uppfattningar, och den som till äventyrs tycker att den personliga integriteten är kränkt redan i detta är väl snarare väldigt överkänslig i frågan.
 
Alltihop frånsett de yrkesuppgifter jag får reda på är också fullt tillgängligt via folkbokföringen och är därmed heller ingenting som samhället tycker att man kan vara för obehörig att få reda på. Som regel är det dock lättare, och går snabbare, att få tag på sådana här uppgifter av de berörda personerna själva än via berörda myndigheter, och därför är det en metod jag har kommit att föredra när jag har kommit fram till nutid på en viss gren.
 
Att man är född, lever i det här samhället, och eventuellt har ingått äktenskap och/eller skaffat barn (eller för den delen fått sitt äktenskap upplöst) är i Sverige inga hemligheter som man har något slags tolkningsrätt att avgöra om man vill att släktforskare ska ha reda på eller inte. Vore det det skulle vi ju inte ha vårt öppna folkbokföringssystem, med full rätt för alla intresserade att ringa eller skriva till aktuell folkbokföringsexpedition och ställa allehanda djupträngande frågor om familjeförhållanden för en nu levande person som inte av någon anledning har getts skyddad identitet.
 
Man kan möjligen lägga in personliga värderingar i om den ena eller den andra anledningen borde vara tillräcklig för att få vända sig till folkbokföringen med sådana här frågor, men så länge inte uppgifterna ANVÄNDS på ett sådant sätt att det kan kränka eller skada den person de handlar om finns ingen konflikt. Och det tror jag vi alla i stort sett är överens om.
 
Någon kan utifrån en klasslista från nionde klass med hjälp av folkbokföringen spåra alla klasskamrater inför en klassfest 25 år senare.
 
Någon som var nyfiken på om en ganska känd politiker som bodde i hans dåvarande grannskap och som han då och då mötte i snabbköpet verkligen var svärdotter till hans fysiklärarinna på gymnasiet, kunde ringa folkbokföringen för att kolla - och fick till sist klart för sig att hon t o m själv var lärarinnans dotter. (En egen erfarenhet i somras.)
 
Och en släktforskare som söker alla ättlingar till en viss stamfader (eller -moder!), antingen det är Karl den store, Karl Knutsson Bonde, Karl XIV Johan, Carl XVI Gustaf eller Kalle på spången (eller för den delen hans egen agnatiske anfader Nicolaus Pemer...) kan ta reda på barn och barnbarn till en grupp syskon och kusiner som han senast hade exakt pejl på.... exempelvis 1930.
 
Inget av dessa exempel är direkt anmärkningsvärt. En helt annan sak är det ju när organiserade nazister utnyttjar folkbokföringen och passregistret till att kartlägga politiska meningsmotståndare och beställer kopia på deras passfoton. Men en grundläggande skillnad finns då. De är skumma typer med oärliga avsikter. De går garanterat bakvägen. De skulle inte ringa upp den de ska kartlägga och börja be honom själv redogöra för personliga förhållanden.
 
Att kontakta de aktuella - möjligen mycket avlägsna - släktingarna för att informera om släktskapet, förekomsten av en släktförening där de är hjärtligt välkomna som medlemmar om de skulle råka vara intresserade av det, och slutligen för att dessutom fråga om man skulle kunna få hjälp att komplettera släktregistret lite ytterligare med några uppgifter på deras egen familj som man inte har hittat förut är väl sålunda det största beviset man kan tänka sig för att man tar kontakt med de allra hederligaste avsikter.
 
Att i det sammanhanget börja bli misstänkliggjord och anklagad för att det skulle vara extremt konstigt att be så avlägsna släktingar om torra biografiska data är väl då snarare en förolämpning mot släktforskaren.
 
Själv har jag lyckligtvis inte varit med om riktigt avsnoppande reaktioner särskilt många gånger. Det var den person jag tidigare antytt här i diskussionen i mitt inledande inlägg. Det har varit helt fel person med samma namn som en släkting jag var på jakt efter, som började ställa motfrågor till mig och anteckna vad jag hette, varför jag forskade i släkten Xxxxx och vad det var. Det var en yngre syster i en familj där jag redan hade haft flera givande samtal med hennes väldigt släktintresserade mor, och ett med den äldre systern, som jag hade gemensamma bekanta med varför vi blivit sittande i telefon bra länge, och jag bl a fick alla data på hennes familj. Sedan var det bara lillasystern kvar, men då kom jag otroligt snett in i samtalet när hon hade svarat, delvis kanske just för att jag redan tyckte att jag mer eller mindre kände hennes mor och syster.
 
Vidare min tidigare nämnde 6-männing, och nu allra senast Maria Ljungdahl, så som jag uppfattade det allra första Maria skrev här. Men det har ju modererats kraftigt sedan dess.
 
Men för det mesta har ju folk ganska rationell inställning till sådant här. Eller okej, rationell eller irrationell är väl jag partisk när jag bedömer. Men även om jag inte tycker att en majoritet har rätt för att den är en majoritet, utan för att jag själv håller med (om jag gör det), får jag väl tillstå att detta är ett sammanhang där de allra flesta verkar ansluta sig till ungefär samma sida som jag själv. Så jag tror inte jag är särskilt fel ute.

[Bernt Bergkvist]

Hej Anders!
 
Jag tror inte att jag utan vidare, trots att jag är släktforskare själv, skulle börja lämna ut mina familjeförhållanden utan vidare per telefon till någon som säger sig vara släkt med mig 10 generationer bak i tiden. Jag vet inte vem det är som ringer, dennes avsikter eller ens om vederbörande ser ärlig ut. Kanske kommer samtalet precis när man gör något, tittar på favoritprogrammet på TV, lagar mat, äter middag, läser en bra bok eller vad nu människor ägnar sig åt, som de inte vill bli störda under.
 
Däremot skulle jag med största sannolikhet svara på ett brev som kom i brevlådan, där det sakligt förklarades vem som frågade, varför och kanske en liten enkel skiss på ett släktträd där vi bands samman. Där kan man bifoga information om släktföreningar och adresser till hemsidor på Internet.  
 
Helt plötsligt finns det tid att fundera, det finns ett namn och en adress på den som frågar, och man har en handling att titta på där du börjar med att avslöja dina kunskaper. Jag tror det är sannolikt att jag även utan att vara släktforskare faktiskt lägger ned lite möda på att förklara min närmaste släkt, men också deras förhållanden. Lyckas man väcka lite nyfikenhet hos människor, och ger dem tid att utveckla den, då kan mycket ske...
 
Och du får tillbaka något som är skriftligt, något som är en källa i framtiden, och du minskar risken för att det blir fel i hastigheten. Det går måhända inte lika fort som att ringa, men kvaliteten på det som kommer tillbaka är större. Och vill de inte skriva, så skicka med ditt telefonnummer så kommer de kanske att ringa dig.
 
Berra

[Anders Pemer]

Inressanta synpunkter, Berra! Jag köper det du säger rakt av, och har kanske haft anmärkningsvärd tur som har lyckats presentera mig själv och min forskning tillräckligt övertygande för att få folk att svara på mina frågor, plus att jag tydligen inte stört allt för många i andra aktiviteter.
 
Några gånger har jag blivit ombedd att skriva några rader i stället, och gjort så.

[Håkan Filipsson]

Hej, diskussionen är särskilt intressant för en som forskar med ett långsiktigt mål i sinnet ex. att forska på kognatiska ättlingar till en viss person. Var går gränsen?
 
Det positiva är att nu när möjligheten finns att presentera sin släktutredning / släktförening etc. på internet behöver man inte längre jäkta. Man kan då skicka ett vanligt brev (i standardutförande eller mer personligt) till mer avlägsna släktingar och tipsa om möjligheterna till kontakt på hemsida etc.
 
Vill personerna då ta initiativet och bli en del av gemenskapen så är ju detta bara trevligt. Annars tycker jag nog att man bör vara just diskret.  
 
Pemer har ju sin släktförening och vill ättlingar till anfadern ha kontakt med föreningen kommer de med all sannolikhet att visa det, i denna generation eller nästa.  
 
Det är ju trots allt ingen brådska. Det räcker ju med att man har några huvudmän, kontaktpersoner utspridda så att man inte förlorar grenen totalt. Om de inte är nära släkt kan man nog nöja sig med att ha uppgifter på personer från riksarkiv och dylikt. Att ta fram uppgifter från statens register (varav det finns åtskilliga, vill man så kan man kartlägga allt om alla), typ folkbokföring etc. kan man väl reservera för de allra närmaste.
 
Det är ju ändå dessa som är aktuella för eventuell publicering, eventuella köpare för man nå via ryktesspridning, Rötter, nätet, Genealogiska föreningen eller förmedlande släktingar.
 
Vänliga hälsningar, Håkan Filipsson
(som forskar om Abraham Filipsson Jägers ättlingar)

[Lena Persson]

Jag vill gärna ha olika åsikter om när man ska stoppa. Tyckte att den här rubriken låg närmast till hands, fast diskussionen är gammal.
 
Saken är att jag och en annan forskare publicerat (på papper, ej på nätet)rekonstruerade samt kompletterade husförhörslängder för en socken fram till 1865, och det lär väl ingen ta illa upp över. Men nu vill vi fortsätta. Var ska vi sluta? 70 år bakåt från idag? 1980 (på grund av cd-skivan)?
 
Jag har förstått av diskussionerna här att många har invändningar mot SvBef 1970 och 1980, bör jag ta till mig det, eller är det bara när det finns sökbart i datorn? (Det är ju självklart att inte ta med sekretessbelagda uppgifter såsom dödsorsak, vistande på mentalsjukhus o.s.v. men nu menar jag alla uppgifter som officiellt ses som offentliga och harmlösa?)
 
Alla åsikter välkomna, men förklara gärna hur ni resonerar.
Tack på förhand från Lena Persson, Kinneved

[Tord Påhlman]

Det är väl en klar överdrift att många har invändningar.....

[Anders Berg]

Det är många inlägg i alla fall. Och de är välformaterade!

[Jörgen Tollesson]

Personuppgiftslagen (PUL) gäller även om du registrerar uppgifter manuellt utan dator, men den gäller inte om registreringen är helt privat. Frågan är alltså om uppgifterna offentliggörs eller inte.
 
Sekretessgränsen på (högst) 70 år gäller när man ska få ut uppgifter ur allmänna handlingar hos en myndighet, men gäller inte publicering av uppgifterna. PUL har ingen tidsgräns, utan gäller nu levande personer. Publiceras det i bokform gäller tryckfrihetsförordningen (TF).
 
Vad som är lagligt eller inte lagligt tvistar också juristerna om, och det pågår även diverse utredningar om vad som ska gälla i framtiden. Men detta är inte bara en fråga om juridik, utan minst lika mycket en fråga om etik och moral.
 
Fråga dig själv: Om jag var/hade... [och fyll i tänkbara personliga (familje)förhållanden], skulle jag då vilja att de uppgifterna offentliggjordes?
 
Om man inte känner familjen personligen, så kan kan man omöjligen veta om uppgifter som ser harmlösa ut verkligen är det; att myndigheten inte har sekretessbelagt uppgifterna är absolut ingen garanti för att uppgifterna är harmlösa för de berörda personerna, särskilt om man inte har sekretessprövat det enskilda fallet (som man inte gjorde med registren till Släktforskarförbundets CD-skivor Sveriges befolkning 1970/1980); att motsvarande uppgifter är harmlösa för en själv säger heller ingenting om hur det är för andra. Alla har heller inte samma uppfattning om vad som är känsliga uppgifter.
 
Det finns bara ett sätt att vara säker på att man inte publicerar något som andra blir lidande av - och det är att avstå från att publicera uppgifter om nu levande personer, som inte har givit tillstånd till publiceringen.
 
Det handlar kort och gott om att visa hänsyn mot andra. Men det finns som bekant personer som anser att släktforskares nytta av publicerade uppgifter går före hänsynen till dem som blir lidande av publiceringen (rått och brutalt: att de som blir lidande är för få för att räknas), precis som det finns journalister med liknande uppfattning. Men tack och lov finns det många (!) som inte delar den uppfattningen, utan anser att man ska visa hänsyn mot alla, oavsett hur många eller få de än är.
 
Om nu den här diskussionen blir (åtminstone delvis) en  repris på diskussionen Datorprogram och teknik: Register och databaser: Personuppgiftslagen (PUL), så tänker jag inte upprepa allt jag skrivit i den diskussionen, utan hänvisar bara till mina inlägg där.

[Lena Persson]

Tack för svar, hoppas det kommer ännu fler.
Jag vill lägga till en fråga: vad anser ni gäller om avlidna personer? Jag vet att inte PUL gäller för dem, men vad säger ni rent etiskt?

[Jörgen Tollesson]

Även om en avliden kan det ju finnas känsliga familjeuppgifter. Om då den avlidnes barn, make, föräldrar eller syskon lever, så kan det ju fortfarande vara känsligt.
 
Personligen skulle jag avstå från att ta med avlidna personer som fortfarande har så nära anhöriga som barn, make, föräldrar eller syskon i live (avlidna barn hänger ju dessutom i luften om inte föräldrarna är med).

[Åke Tilander]

Man kan nog ställa frågan på två olika sätt:
 
Vad är tillåtet, dvs vad skulle jag kunna riskera att bli dömd för i domstol?
 
Vad är lämpligt?
 
Vill du veta vad som är tillåtet kan man ju ta vanlig dagspress, TV och massmedia som måttstock. Det är ytterst sällan som någon tidning, TV eller annan massmedia blir dömda i domstol för uppgifter som de offentliggjort som ju i allmänhet gäller levande personer, offentliga eller inte.
 
Däremot tycker jag att mycket av det som sprids i massmedia är grovt olämpligt i min smak och enligt mina värderingar. Så egentligen handlar det om var ni sätter era gränser och egentligen är det bara ni som kan bestämma det.
 
Så vitt jag känner till har ännu inte någon släktforskare någonsin blivit dömd i domstol för uppgifter som de låtit trycka, publicera, sprida till andra eller publicera på nätet. Så det ska nog väldigt mycket till om man skulle råka ut för det.
 
En god tumregel skulle väl ändå kunna vara att inte ta med nu levande personer i ert material, eller i alla fall vara ytterst sparsamma med sådana uppgifter, dvs knappast publisera mer än namn, födelsedatum och bostadsort när det gäller levande personer (ni kan ju lätt kolla mot sveriges dödbok om personerna fortfarande lever). [=knappast någon risk Sveriges Släktforskarförbund har ju publiserat åtskilliga miljoner sådana uppgifter som bekant] Ett annat alternativ kan ju vara att bara skriva Man / Kvinna, födelsedatum och bostadsort för nu levande personer. Personligen skulle jag helt avstå från att ta med uppgifter om levande personer.

[Christian Andersson]

Hej Åke.
 
Jag tror nog man ska vara lite försiktig med att använda Sveriges Släktforskarförbunds ohämmade spridande av miljontals personuppgifter som måttstock för vad som är riskfritt eller inte. Huruvida det bara är oetiskt eller om det rent av är olagligt hoppas jag kommande prövningar i diverse instanser kommer att ge klart besked om. Förbundet riskerar givetvis sitt goda rykte. Vilka ekonomiska konsekvenser det kan få för förbundet tror jag man funderar på i förbundsledningen just nu.
 
Christian Andersson

[Carl Szabad (Carl)]

Lena! Visst har det förekommit diskussioner om förbundets Sveriges befolkning-CD men de uppgifterna är, som redan tidigare meddelats, av harmlös art och redan offentliga sedan mantalsskrivningen skedde, och då i en betydligt mer detaljerad form.
 
Det är i huvudsak ett fåtal personer (jag fick ihop det till fyra) som i Anbytarforum uttryckt större eller mindre motstånd mot den publiceringen, men man kan aldrig göra sig till talesman för någon annan än sig själv i sådana sammanhang. Det kan mycket väl hända att ens make/maka/sambo, barn, föräldrar eller andra släktingar inte alls har något emot en sådan presentation, som inte heller anger något släktskap utan bara vilka som bor på ett visst ställe vis en viss tidpunkt.
 
Sen kan man undra varför inte motståndarna till förbundets CD riktar sin energi emot källan (man ska ju alltid gå till källan, som bekant), dvs Sveriges riksdag, som sett till att vi har den offentlighet som vi har i Sverige. Man kan ju få fram betydligt mer kontroversiella uppgifter om en enskild person genom att bara lyfta telefonluren och fråga respektive myndighet om föräldrar, barn, inkomst, skulder hos kronofogden, brottsdomar, etc, etc.
 
Jag känner flera personer som gett ut sockengenealogier som går fram till nutid, men eftersom sådana med nödvändighet innehåller släktförhållanden bör man definitivt även intervjua levande personer innan publiceringen för att få reda på hur de ställer sig. Dessutom kan man då ofta få fram betydligt matnyttigare information än vad myndigheterna lagrat. Man ska inte heller publicera felaktigheter vad gäller släktskap, utan i så fall hellre utelämna den uppgiften om den upplevs som känslig.
 
Författarna har ofta använt nekrologer ur den lokala pressen, eller uppgifter publicerade i samband med någon bemärkelsedag, och sådant material innehåller ju sällan något kontroversiellt och det är dessutom redan publicerat. Jag förmodar att du också använt mantalslängderna som är offentliga, årliga och går fram till 1991.
 
Sedan får man rimligen också ha en fingertoppskänska för vad som kan upplevas känsligt, vilket är högst olika från individ till individ. Men kritik mot den typ av böcker jag nämnt här har inte kommit från de som ingår i dem, utan från de som ej kommit med, antingen av förbiseende eller för att de så kort tid bott i den aktuella socknen.

[Carl Szabad (Carl)]

Eftre mitt förra inlägg läste jag igenom tidigare inlägg och där fanns en hänvisning till en årsbok som innehöll en uppsats om vad man kan skriva (årg 1998, se också under Bokhandeln > Förbundets skrifter). Den uppsatsen består i sin tur av en debatt som fördes i Rötter (tillbaks till källan igen) och kan således läsas via länken Innehåll > 7. Kontakt > Insändare och debatter > Vad kan man skriva om folk?
 
Denna debatt fördes alltså för mycket länge sedan, innan Anbytarforum ens fanns, men den kanske kan ge ytterligare ledning.

[Lena Persson]

Hej och tack för de nya svaren. Jag vill förtydliga att jag vill ha åsikter om vad som är LÄMPLIGT, vad lagen säger vet jag ganska väl.

[Jörgen Tollesson]

Carl uttalar sig i vanlig ordning tvärsäkert om att uppgifterna på Förbundets CD-skivor Sveriges befolkning 1970/1980 är harmlösa - samtidigt som han säger att den som motsatt sig utgivningen aldrig kan göra sig till talesman för någon annan än sig själv... J
 
Men nu är det (som redan tidigare meddelats) rent struntprat att generellt påstå att vissa typer av uppgifter är harmlösa för alla personer och familjer. Carl säger att uppgifterna på skivorna inte visar släktskap, utan bara vilka som bor på ett visst ställe vid en viss tidpunkt. Som om det inte vore illa nog för vissa personer (t.ex. fosterbarn, adopterade m.fl.) att 34 respektive 24 år gamla uppgifter om vem man levde tillsammans med då dras fram inför ögonen på alla i dag!
 
Det kan mycket väl hända, skriver Carl, att de berörda inte har något emot att uppgifterna publiceras. Det kan mycket väl hända... Det var ju betryggande... Men om de har något emot det? Det finns som sagt bara ett sätt att vara säker på att man inte publicerar uppgifter som skadar någon - och det är att avstå från att publicera uppgifter om nu levande personer samt avlidna personer som fortfarande har så nära anhöriga som barn, make, föräldrar eller syskon i live.
 
Det kallas för hänsyn; och om jag inte alldeles har fått det hela om bakfoten, så anses det åtminstone i andra sammanhang som normalt folkvett att just visa hänsyn mot andra människor - men det finns kanske särskilda regler för släktforskare...?
 
Sedan är det tydligen väldigt svårt att förstå skillnaden mellan att en släktforskare lyfter telefonluren och frågar respektive myndighet efter uppgifter om en annan person - och att hela befolkningen breds ut framför näsan på alla med personliga uppgifter lätt sökbara på landets alla bibliotek. Fingertoppskänsla var ordet...
 
Slutligen kan inte Carl och Släktforskarförbundet frånsäga sig sitt utgivaransvar för sladderskivorna (som är en vanlig benämning på dem) . Det är utgivaren som har det fulla ansvaret för att enskilda personer blir lidande av publiceringen. Det går inte att gömma sig bakom vare sig riksarkivet eller riksdagen (!), som Carl försöker att göra. Man måste ju faktiskt inte sprida andras personuppgifter vidare till kreti och pleti bara för att man har fått ut dem från en myndighet! Det är som sagt inte bara en fråga om juridik, utan minst lika mycket en fråga om etik och moral - utgivarens etik och moral.

[Carl Szabad (Carl)]

Och där fick Jörgen Tollesson sista ordet. Igen!

[Ingrid Bergström]

Om man inte ska ta med personer, som kan ha barn i livet, har man kommit för långt fram redan 1865.

[Anna Carlsson]

Till Carl
 
Det finns fler än fyra personer som inte tycker om skivorna Sveriges befolkning 1970 & 1980. Bara för att man inte bruka skriva inlägg här på Anbytarforum så behöver det inte betyda att man inte läser inläggen eller att man inte har en åsikter om sakfrågan.
 
Jag håller med Jörgen Tollesson i hans senaste inlägg.

[Stig Eriksson]

Jörgens inlägg har lite Don Quijote-karaktär över sig. Diskussionen här på forumet får väl anses vara av akademisk (eller möjligen grälsjuk) karaktär eftersom CD-skivorna finns och upppenbarligen är mycket uppskattade. Jörgen får väl antingen gilla läget eller dra förbundet inför domstol.

[Jörgen Tollesson]

Den 'verklige' Don Quijote slogs mig veterligt mot inbillade fiender - men t.o.m. Stig Eriksson (eller ska jag skriva stig eriksson?) säger ju att CD-skivorna finns... Sååå...? Ööö...
 
Ska vi ta om det från början? Det var en gång en liten... en liten... J
 
På tal om grälsjuk:  på stig eriksson (med citattecken) och välj författare i fältet Sök i. Läs sedan de givande bidragen till Anbytarforum från stig eriksson (som stavar just så - alltså med gemener, inte versaler)...

[Annki Roos]

Vad är det för fel på Stig Erikssons bidrag???
Annki

[Crister Lindström]

Ursäkta, men jag förstår inte diskussionen.  
 
Det är ju bara att ringa till Skattemyndigheten så får man till och med dagens uppgifter. Den hjälpsamma personalen fixar det även med knapphändiga uppgifter. Man kan själv knalla dit och sätta sig vid en dator för att leta.  
 
Så, vad är problemet att det finns en skiva med 25 år gamla uppgifter?

[Lena Persson]

Som jag har uppfattat det tycker en del att man inte ska servera färdiga uppgifter, den som vill veta något borde själv få anstränga sig (t.ex. gå till Lokala Skatt). Det finns olika uppfattningar om vad som är harmlösa uppgifter, och bara för att man lagligen FÅR skriva något kanske man ändå inte BÖR göra det.
 
Det var det min ursprungliga fråga handlade om, tyvärr har det istället fokuserat på cd-skivorna (som jag bara nämnde som exempel) som det finns en egen diskussion om här på Anbytarforum.
 
Snälla både ni som redan skrivit här och ni som ännu inte hört av er; jag vill hemskt gärna veta: Vad tycker ni att man kan/bör ta med i en skrift om de boende i en hel socken? Vid vilken tid bör man stanna? Eller ska man istället avstå från att ta med vissa uppgifter? Och vilka i så fall?

[Marie Jansson]

Hej Lena
 
Jag förstår ditt problem och håller med om att CD-skivornas varande eller icke varande inte har med saken att göra.  
 
Enligt lagen kan man i pricip i tryckta skrifter ta med allt som finns tillgängligt i allmänna handlingar. Det förenklar ju dessvärre inte ditt problem som ligger på en mer etisk/moralisk nivå.
 
Jag tycker att man kan ta med uppgifter långt fram i tiden som visar allmänt kända förhållanden. För det mesta har ju grannarna ganska väl reda på vilka som hör till respektive familjer. Däremot kan det vara känsligt med uppgifter om fadern till s.k. oäkta barn långt bakåt i tiden. Det är ofta så att halvsyskonen och deras ättlingar känner till detta barn själva och många kan bli upprörda av att få nyheten serverad i en sådan skrift.
 
Jag har ett exempel på en liknande bok där familjeförhållandena är angivna fram till nutid med födelsedatum, vigseldatum, dödsdatum och ägarförhållanden till fastigheterna. Det står också anteckningar om yrkesverksamhet, engagemang i samhällslivet och liknade. Däremot finns inga anteckningar som kan betraktas som känsliga som t.ex brottslighet, lyten, oäkta barn m.m. Familjerna är upptagna med alla barn inskrivna oberoende av om det är den rätta fadern eller ej.
 
Mvh Marie