Tänk, jag har inte sett Maria Ljungdahls inlägg förrän alldeles nyss.
Jag ska väl genast nyansera mina uttalanden om att det skulle vara så jättekonstigt att inte en släkt har intresserade forskare som ser till att en nypublicering kommer till stånd, om man en gång varit med i en släktbok. Det är naturligtvis inte särskilt konstigt i sig, och kollar man upp det kan man säkert hitta någon släkt som var med i Anreps Svensk Släktbok 1871-73, som aldrig publicerats någonstans igen sedan dess.
Eller för den delen hyggligt kända släkter med ett släktnamn de förmodligen är ensamma om, som ännu aldrig publicerats i något av de reguljära verken, om man med reguljära menar Anreps, Örnbergs, Leijonhufvuds och Elgenstiernas serier.
Det är t ex bara min egen förtjänst (eller om det nu snarare är mitt fel???) att släkten Pemer inte längre hör dit. Släktföreningen Pemer tyckte inte det var särskilt angeläget, och stora delar av den dåvarande styrelsen verkar aldrig riktigt ha accepterat mig som person igen efter den dödssynden.
Andra släkter som, åtminstone mig veterligt, inte har publicerats, och som jag själv har beröring till i min forskning, är t ex Holmdorff, Wahrenberg och Bergöö. Och Strömstedt!!! [Anläggaren av Porla Gustaf Strömstedt, 1762-1835]
Inte heller har jag menat att misstänkliggöra folk som inte utan vidare vill lämna ut vissa genealogiska data på sig själva och sina närmaste på telefon vid en för dem plötslig och helt oväntad kontakt. Problemet på den punkten är nog snarare att jag själv 99 gånger av 100 har fått kontakt med avlägsna släktingar, som aldrig varit med om en sådan kontakt förr, och som genast har tyckt att det var väldigt spännande och inte haft några betänkligheter. Därför har min uppriktiga förvåning varit desto större det fåtal gånger jag varit med om desto kallsinnigare reaktioner.
Då ska man kanske också tänka på att den absoluta majoriteten av telefonkontakter jag tagit i den här stilen under årens lopp har varit under de tidiga åren, då jag själv var mellan 13 och... säg, 16-17 år gammal. För det allra mesta tyckte alltså de jag ringde upp att den nya kontakten var lika spännande och intressant som den var för mig (och imponerades ofta av att det var en så ung människa som höll på med släktforskning). Men någon enstaka gång bemöttes jag i stället som om representanter för alla släktingens övriga 1.023 ursprungssläkter i tionde generationen hade terroriserat honom på telefon de sista åren...
Det mer egendomliga i den kontakten är väl också snarast det att det alltså då gällde en släkt tidigare flera gånger publicerad i SSK, dock senast 1930. Det visste herrn i fråga mycket väl om. Han fick också efter en artig presentation av mig som ung släktforskare en genomgång av min ingång bakifrån hans rötter fram till hans släkt och honom själv.
Och om jag nu är forskare som kartlägger en viss anfaders alla ättlingar, och har hittat publicerade data på en viss gren ända fram till nu levande människor, så är det väl ändå en rätt logisk följd att jag kontaktar dessa de nu levande släktingarna själva för att gå vidare med dem och deras vidare ättlingar?
Särskilt när det hör till saken att det finns en släktförening med i bilden som är öppen för alla ättlingar, och att man alltså vill ta kontakt också för att informera om den, och efterhöra ev. intresse av medlemskap där?
Själv har jag alltid betraktat det sättet som artigare och hövligare än att gå bakvägen via folkbokföringen och snoka rätt på data utan folks vetskap. Det borde väl vara en positivare attityd att ta kontakt och nämna att man är en forskare med intresse av någons släktkrets, och att jag alltså håller på och kartlägger den, än att göra det i smyg.
Jag har alltid vinnlagt mig om att sköta alla sådana kontakter snyggt, artigt och hövligt. Jag har heller aldrig, ens i fallet med herr Björling, fått intrycket att det var mitt sätt att dyka upp från ingenstans och ta kontakt som var skon som klämde. Och aktiva släktforskare emellan har jag aldrig märkt någon tendens att ett oannonserat telefonsamtal med innebörden Hej, jag hittade dig och din härstamning därifrån - vi är släkt!!! skulle vara en i sig negativ form av kontakt.
Och, som sagt, själv har jag alltså bara fyra-fem gånger varit med om mera nedslående resultat vid sådana kontakter, och förmodligen någonstans mellan 100 och 200 desto mer lyckade kontakter. Jag har aldrig försökt tjata mig till att ändå få svar, utan artigt bett om ursäkt att jag besvärat och dragit mig ur.
Följaktligen har Maria Ljungdahl min fulla respekt för att just du har den inställning till ett (hypotetiskt) nyfiket telefonsamtal från mig som du visar. Jag beklagar att det är din inställning, men kan naturligtvis inte annat än respektera den. Jag hoppas, och tror uppriktigt, att de Ljungdahl-syskon jag var i kontakt med (det torde ha rört sig om de två äldsta barnen till kapten Claës Edward Ljungdahl, f 1880) inte upplevde något obehag av min kontakt, även om de kanske inte, som du uttrycker det, direkt gladde sig åt den heller.
Ingen av dem gav mig intryck av något mer problem än att båda uppriktigt föreföll tro att den andre troligen kunde hjälpa mig bättre. Att båda således hänvisade mig till varandra såg jag mer som kuriöst. Fast din inställning kan ju förstås vara ett väl utvecklat släktdrag på er gren också, och då är det väl egentligen desto oärligare av folk med den inställningen att inte stå för den, och uttryckligen säga ifrån att man helst vill undanbe sig kontakter av detta slag, därför att det är så man tycker, utan nöja sig med subtila antydningar som en släktforskande tonåring inte var i stånd att läsa av.
Det enda fall där jag i övrigt tycker att jag skulle ha viss rätt att ifrågasätta att en släkting i mer direkt mening verkligen vägrade bistå mig en uppgift är en rätt komisk situation, som jag hade för mig att jag hade berättat om i ett sammanhang, men då jag inte har gjort det här ovan i denna diskussion har jag nog bara fått för mig det - eller också var jag väldigt, väldigt nära att ta med episoden när jag skrev mitt inlägg den 12 januari.
Den aktuelle släktingen är 6-männing till mig själv. Hans sedan länge avlidne far hade officiellt erkända barn i tre olika äktenskap, och en för hela släkten väl känd utomäktenskaplig son som för länge sedan tagit den biologiske faderns efternamn, och liksom en syster och flera fastrar, farbröder och kusiner är medlem i Släktföreningen Pemer.
Genom kontakter med nära nog alla den aktuelle 6-männingens olika halvsyskon (utom den av hans halvbröder som genom sitt väldigt offentliga yrke - lindrigt uttryckt - är en mycket välkänd... mediaprofil kan vi väl säga) hade jag redan alla rena genealogiska data på hans far och alla faderns barn, inklusive släktingen jag ringde upp och hans helsyster. Det enda jag saknade och som jag ringde just honom för att fråga honom om, eller om han kunde förmedla kontakt med sin syster eller med modern själv, var hans mors födelsedatum.
Vi pratar inte om personnummer, utan enbart själva datumet. Jag hade hunnit nämna att jag genom de kontakter jag redan haft redan hade alla andra för mig intressanta data på hela kvisten av släktträdet utom just vilket datum hans mamma var född. Men ändå hade han en fast övertygelse att det skulle vara en enorm kränkning av hennes integritet om han talade om det för mig utan att ens be henne om lov.
Med all respekt både för honom och för hans mamma måste jag ändå så här över tio år efteråt betrakta hans hållning som väl känslomässig och irrationell. Vid en sittning vid allmänhetens terminal på Skattemyndigheten har jag i sinom tid naturligtvis fått fram det hemliga datum mamman är född, och hon kan naturligtvis aldrig ha lidit någon skada av att det i ett papper (och så småningom i en fil i en dator) hemma hos mig, faktiskt står inte bara hennes namn utan även vilket datum hon är född.
Därmed menar jag på intet vis att göra mig löjlig över min 6-männing. Det är väl hedervärt att man inte lämnar ut vilka uppgifter som helst till vem som helst som råkar ringa upp. Men att just mammans födelsedatum skulle vara så konfidentiellt när jag redan hade nämnt att jag hade hans eget, hans systers, pappans och hela övriga släktens - det har för alltid skrivit in sig som en särdeles remarkabel episod i min släktforskning.
Även här kan det naturligtvis trots allt ha legat någon sakligt fattad grund bakom ställningstagandet, men är det då inte märkligt att det ska vara så förtvivlat svårt att förklara det i sådana fall?